Jag betraktades som oduglig med verktyg, oförmögen att fixa enklare monteringar, eller skruva ihop simpla prylar.
Förmodligen för att jag växte upp i närheten av händiga människor samtidigt som jag själv föredrog en bok framför en hammare. Då blir man per automatik betraktad som den med tummen centrerad i näven.
Och när man får höra det tillräckligt många gånger blir det en sanning.
Man upprepar det också själv, som ett mantra.
Man gör sig lustig över det, använder det som ett självironisk replik, en konversationsstartare och så undviker man alla situationer som involverar praktiskt hantverk.
Till slut lever man sanningen.
Tills man en dag är inträngd i ett hörn. Man måste fixa punkteringen på dotterns cykel, skruva upp den där hyllan man fyndade på en loppis, limma fast backspegeln som trillat ner i knät.
Så märker man.
Det där med att vara händig alltså.
Det är inte något magiskt med det.
Det är precis som vilken färdighet som helst. Man gör, gör igen, testar, testar igen, googlar, fattar, testar, misslyckas, lyckas och misslyckas igen.
Och så blir man lite vassare hela tiden.
För sex år sedan hade jag knappt hållit i en skiftyckel.
Idag byggde jag om, efter egen ritning en ful träfärgad våningssäng till en klarröd loftsäng med skrivbord och avancerad belysning. Med gott stöd från uthållig systerson.
Om ett par veckor bygger jag förmodligen en ubåt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar