Dagens larm: moraliskt förfall i kyrkan

Julotta i hembyn.
Snörök, minus nitton grader och en gammal träkyrka i röd målarfärg och vit snö.

Det har blivit något av en tradition. Att lyssna på de lokala sångfåglarnas O Helga Natt och fina stämsång och en präst som berättar "dråpliga" historier om "en kollega som jobbar i Sveriges Jerusalem - Jönköping" och Jesusbarnet som blev stulet och en mässande Fader Vår och en psalmsjungande församling - i vilken jag inte inkluderar mig själv.

För det är här det börjar bli komplicerat.
Jag har ju inget där att göra egentligen.
Det är ett moraliskt förfall utan motstycke.
Jag är inte troende. Inte medlem i Svenska Kyrkan. Väldigt kritisk till hela konstruktionen faktiskt.
Och ändå sitter jag där, på juldagens morgon, i täckjacka med rosiga kinder, lätt doftande av whisky och inte långt ifrån att slumra till. Och ryser lite av den fina stämningen. Av ljudet och rösterna och kristallkronorna. Parasiterar på andras gudstro.

Det är banne mig inte snyggt.