Ut ur garderoben

Jag är rädd att jag redan trillat dit.
Jag känner hur driften har sparkat i gång.
En inre röst kallar och hetsar.

Jag börjar närma mig ett verktygsberoende.

Jag har förmodligen alltid burit på den här fetishen. Men latent. Vilande.

En verktygslåda i en bostadsrätt har inte motiverat större utsvävningar än en polygrip, möjligen en sidavbitare eller en hylsnyckelsats.

Nu är det annorlunda.

Nu finns ett rum som vi kallar för verkstan. Ytan i det rummet tas upp till 50% av stålhyllor, trähyllor, hurtsar och en bred, mäktig, verktygsbänk, med lådor så djupa att de, var och en för sig, sväljer två medelstora lägenhetsanpassade verktygslådor. Karga, råbarkade lådor som doftar metall och olja.

Men verkstan är ganska tom. Lådorna skramlar ödsligt. Några blytunga, patinerade verktyg samsas i en bottenlåda, övergivna av en tidigare plåtslagare som bodde i huset.
De verktygen får det inte att pirra. De verktygen är en trygg bas. Ett löfte om mer...

För jag har redan börjat samla.
Det startade enkelt, lite i förbifarten, sneglade mot en hylla, kollade mig omkring, plockade ner en tapetkniv från en hylla. Andades in. Plockade ner en sekatör från en annan. Vägde en hammare i ena handen och en skiftnyckel i den andra. Uppfylldes av ett lugn, en frid som jag inte känt på länge.

"Du har inte levt på riktigt förrän du har ett rum fyllt med verktyg" ekade i mitt huvud. Jag tror inte jag har hört det någonstans. Jag tror att jag hittade på det där och då.

Efter de lätta verktygen går resan oavkortat till helt andra domäner. Till verktyg med motorer. Till verktyg vars effekter mäts i volt och watt. Till verktyg vars namn jag inte ens vågat ta i min mun tidigare. Verktyg som kräver SKYDDSGLASÖGON eller STÅLHÄTTA eller HÖRSELKÅPOR.

Idag ställde jag in en excenterslip på en av stålhyllorna.
En excenterslip.
Tvåhandsfattning. Slipdamm i håret. Munskydd.

Komplett lycka.