Polska bussar

Marknadschefen på det här polska bussbolaget har tagit beslutet att alla som åker bakom deras bussar ska se och minnas deras webbadress. På så sätt blir alla trafikanter sugna på att abonnera en buss, minns adressen och bokar via nätet.

Men kära marknadschef. Det här funkar när man använder adresser som geblod.nu, onlinepizza.se eller isjouren.se. Inte när man använder www.pksgryfice.com.pl

Örebro. Örebro. Örebro.

Delar av sista semesterveckan spenderas i Närkes juvel. I staden med revyerna. I staden med dialekten som är så baktalad (men bara missförstådd). I staden med norra Europas största badhus. I staden med Örebroare. I denna ljuvliga lilla pärla som också går under namnet Nordens Dubrovnik.

Utsikt från vattenskoter

Stinky snor spriten

Min favoritmugg i skåpet avbildar muminkaraktären Stinky, bärandes på flaskor. På flykt. Han har snott dem.

Stinky är Mumindalens lokala problemunge. Det är han som man vet har en kriminell bana framför sig, som - om han vore uppväxt i England - nu skulle sätta eld på bilar på Tottenhams gator.

Stinky kan skatta sig lycklig att han är omgiven av godhjärtade och sävliga finlandssvenskar. Skulle han hänga med Mårran fanns förmodligen ingen räddning. Då skulle de trigga varandra till en brottsspiral utan motstycke.

Såvida inte GW kunde sätta stopp för buset förstås. Men han hänger inte i Mumindalen. Synd.

Skräckpaus

Mellanlandar i semestern.
En tung landning. En landning som ger krökta ben.

Med ett tandläkarbesök för två juniorer och jag som bisittare. Försöker dölja min tandläkaraversion. Sätta på ett muntert leende. Jag tror att skräcken skiner igenom.

Morgonperfektion

Vissa morgnar, uppskattningsvis en per år, vaknar jag upp med den perfekta frisyren. Den där jag aldrig skulle lyckas framställa på konstlad väg. Den där som inte skulle ha vuxit fram med inflytande från lockkrämer, vax, torrschampo och balsam inducerat med pro-vitamin B5.

Plötsligt är den bara där. På plats. Som en ståtlig krona, och jag vet att det dröjer ett år innan den är tillbaka, så jag trippar varsamt fram hela dagen, undviker hastiga rörelser och nuddar aldrig håret mer än nödvändigt.

Idag är den här.

Mopedlängtan

Jag hade aldrig någon moped. Ingen stekhet Puch Dakota eller sportig Yamaha DX50. Jag var rätt ointresserad. Och kanske lite rädd, om sanningen ska fram. Jag brakade ner i diket med en flakmoped, med min pappa på flaket, och efter den händelsen var jag inte så sugen på mopeder mer.

Förrän nu.

Nu sneglar jag avundsjukt när någon seglar förbi på en vespa, eller en eu-moppe med vespakaraktär, eller en hederlig gammal moped.

Det ser skönt ut. Vinden i håret. Motorcykel light. De verkar inte ha några bekymmer. De lever i nuet. Trafikens mindfulness-ambassadörer. Yoga på hjul.

Måste kolla Blocket.

Tvåmånadersintervaller

Jag twittrade som bekant i två månader. Pausade för att det krävde för mycket tid och gjorde att alla tankar anpassades till trånga 140-teckenslådor.

Det är nu snart två månader sen jag slutade och jag funderar på att plocka upp tråden igen.

Två månader av. Två månader på.
Lite som intervallträning.

Doftlös

Jag är omgiven av oparfymerade tvålar. Ren utan doft. Allergivänligt. Jag förstår poängerna, men är så innerligt trött på att kliva ut ur duschen och lukta luft.

Ge mig vad som helst. Ge mig asfalt, rönnbär och opastöriserade ostar från Androuet, ge mig lönnträ, citronmeliss och matjord. Ge mig karaktär.

Slut på synapser

Det är en sån morgon där kroppen berättar för huvudet att den är lite krasslig, inget allvarligt, mest spridda symptom av oklar art.

Den vädjar. "En tjock känsla i halsen förstår du, och lite obehagsont i ryggen, möjligen antydan till huvudvärk, förmodligen något förhöjd temp."

Huvudet sneglar misstroget på kroppen. Granskar den. Höjer ögonbrynen i ett försök att förstå, men skakar slutligen lätt från sida till sida.

"Ta en alvedon så snackar vi vidare ikväll."

Dagens larm: bota melankoli med Melancholia

Den här olidliga melankolin som slår till när semester glider över i vardagen. Den måste vi prata om.

Eller bara tiga ihjäl.

Vi måste i alla fall få bukt med den, angripa den eller ducka den, göra avledande manövrar eller hitta motmedel och botmedel.

Det ni inte ska göra är att se dystopisk von Trier-film när ni befinner er i gränslandet.
Det gjorde jag.
Misstag.

Mardröm med taggar

En återkommande mardröm är att jag cyklar rakt in i ett taggtrådsstängsel, ramlar och blir liggande utan att kunna ta mig ut. Varje rörelse driver taggtråden djupare in i huden. Nu har det hänt. Inte mig, men den här stackaren. Borde betyda att mina mardrömmar försvinner. Det tycker jag vore rimligt.

Massagemedley

Jag fick nyss massage på hotellet.

I ett litet rum där man ska masseras av en främmande människa är det viktigt att man känner sig avslappnad. Att man blir lös i leder och muskler så att massagen får största möjliga effekt. Därför väljer massörer ett slags medley av "avslappningsmusik".

Det är bara ett litet problem. Den här musiken har motsatt effekt på mig.
Så fort den drar igång knyter sig mina muskler till små råbandsknopar av inflammerad smärta och vägrar all beröring.

Idag började det med ett litet oskyldigt vågskvalp. Några måsars skri och havets bränningar mot en klippa.

Fint så.

Men det räcker förstås inte. Till detta artificella havsscenario började långsamt en saxofon att kvida. En saxofon. På en strand. Omgiven av måsar.

Kroppen knyter sig. Avslappning blir likstelhet. Massören säger "andas djupt och släpp spänningarna". Jag säger: "om du kväver saxofonen".

Han hasar mot stereon och hoppar till nästa låt.
Där hittar vi Enigma. Sadness.
En blandning av Gregorianska munkkörer, beats från en Statoilsynth och en fransk viskande röst som väser:

Sade dit moi
qu'est ce que tu vas chercher ?
le bien par le mal
la vertu par le vice

Fritt översatt:
Säg, berätta
Vad tänker du på?
Det onda med det goda.
Dygden med lasten.

Krampande muskler. Jag vågar inte säga att han kan hoppa till nästa. Förmodligen är det en intervju med Paulo Coelho till Jean Michel Jarres Oxygen, mixat med valsång.

Jag biter ihop.

Djurgårdarnas läsvanor

Sitter på ett tåg mitt i Djurgårdens A-lag. Tydligen har de match mot Elfsborg ikväll.

Jag känner inte igen så många. Men av de jag känner igen har jag försökt analysera vad de sysselsätter sig med på tåget.

Här kommer rapporten.

Pa Dembo Touray läser, liksom större delen av laget och ledarna, kvällstidningarnas sportsidor. Johan Oremo sitter och spelar ett fightingspel, Sebastian Rajalakso läser SJ:s tidning för affärsresenären och Mattias Jonson läser en bok om ledarskap.

You do the slutsats.

En civiliserad vilde

Tillbaka i stan igen och jag minns knappt hur man gjorde. Hur man betedde sig. Rödljus och rondeller och annat krimskrams.

Förmodligen kommer jag att försöka bada naken på gården imorgon. Skäggig, naken och med en cigg i mungipan.

Tur att det bara är en mellanlandning. Imorgon åker jag vidare. Arbete igen. Och ett tåg till Göteborg. Kallar vi det stad?

Manifestvägran

Ser att Oslogalningen släppt något slags manifest. Bomben och skjutningarna var hans lilla PR-trick för att få folk att läsa manifestet förstås.

Men det fiffiga är att man kan låta bli att ställa upp på hans villkor. Man kan vägra manifestet. Man kan stirra honom i ögonen och säga att man är helt ointresserad av hans dagboksanteckningar. Då vinner han inget. Då lyckas han inte rikta strålkastaren från Utøya till sitt hatmanifest.

Så gör jag.

Med huvudet i sanden

Ser flera länkar till personliga vittnesmål på Utøya. Klickar inte på dem. Klarar inte av ondskan just nu, orkar inte ställa mig på knä och gräva mig ner i avgrunden. Kanske en annan dag. Men inte nu.

Idag tystnad

84 på den lilla ön.
Andnöden.
Idag blir det inte ett ord.

Blogghuvud inspirerat av rävdöden

Ola har gjort det igen.
Haft pekfingret i luften, doftat på samtiden och skapat ett blogghuvud i tiden.

Den här gången inspirerad av rävincidenten.
Tack mannen. Du är en gåva.

Nostalgisk sommar

Den här sommaren har andats tillbakablickar och nostalgi så här långt. Alla rörelser har skett i sidled eller baklänges. Gamla flyttkartonger med minnen i varje hörn, människor från förr och uttryck som hör till en förlorad tid.

Senast köpte jag en vinylskivspelare på loppis (som givetvis inte fungerade trots att butiksinnehavaren ropade "tre månaders garanti mannen" efter mig). Och nu hittade jag de här inuti ett vinylkonvolut.

Märklappar för kassettband.

Jag tror aldrig att min handstil varit vackrare än på den tiden jag skrev ner bandnamn och låttitlar på kassettomslag. Och så de här etiketterna, som skulle sammanfatta hela innehållet, som skulle överskugga det stora "MAXELL", "SONY" eller "TDK" på själva kassetten och markera vilket fodral just den här hörde till.

Jag skrev med svart filtpenna. Jag tog den risken eftersom det fanns två chanser att göra rätt. Två A-sidesetiketter och två B-sidesetiketter. Blev P:et i Judas Priest för högt var det bara att börja om, om punkterna mellan W.A.S.P blev ojämna var det bara att starta på nytt.

Handstilen var A och O.
Den måste vara oklanderlig.

Orsak och verkan

Har just lagat en rosa cykel. Och vi vet ju alla vad det betyder.

Hästpaus med Börje

Gänget är uppe i hästsadlar i regnet. Själv läser jag en bok i bilen som den chaufför jag är. Strax utanför bilen hoppar en groda. Den tycks inte ha någon riktning. Ena stunden rakt mot vägrenen och diket. Nästa stund åt andra hållet - rakt upp mot mitten av vägen. Som att den testar gränserna, leker med döden. Väntar på att en bil ska bullra förbi. Eller så har den bara tappat orienteringsförmågan. Irrar fritt. Den heter i alla fall Börje. Det berättade den i förbifarten.

Tom tunna skramlar

Vissa dagar kan jag sakna twitter.
Med en hjärna full av 140-teckensfunderingar och ingen att ösa dem över. Idag var en sån dag. Jag fortsätter att fundera över sommaren.

Vakna före världen

Att vakna först innebär en tyst tillvaro. Särskilt på landet. Att öppna en byrålåda, plocka fram en ost och kokas vatten måste göras tyst, ljudlöst så att ingen av de snarkande störs. Vardagsninjan i mig vaknar. Rör sig kvickt och utan ett ljud från ena sidan av rummet till det andra, borstar tänderna lika tyst, öppnar dörren och glider ut i trädgården. Obemärkt.

Snigeldiss

Försöker hälsa på mördarsniglarna. De ignorerar mig. Förmodligen sura för att jag kallar dem mördarsniglar trots att de inte haft livet av en enda person. De borde vara betydligt vigare än de är. De är också idiotiskt långsamma. Hoppas de inte läser det här.

"Nånstans vid en sjö"

270 mil avklarade. Nu blir det en bilfri vecka. Är så trött att jag staplar korta meningar.

Gjorde en Niklas Strömstedt igår. På sista sträckan till landet. Minus fågel, minus begravning, plus räv. Obehaglig smäll.

Märkligt också. Kört 200 mil mitt i renhjordar, älgland och lämmelmark. Utan tillbud. Så, ett par mil utanför Stockholm. Mörkt. Omkörd i ytterfil. Plötsligt djur en meter framför bilen. Foten flyttas mot bromsen utan att trycka ner. För farligt att bromsa. Att väja. En rejäl duns. Sen sorg.

Opielängd

Jag har tagit klivet från Jax till Opie under semestern.
Skäggmässigt alltså.

Passande. För det yviga skägget gör sig betydligt bättre till den här MC-västen jag just snodde.

Alarmisten, 4 år

Det är inte bara spel, Conan-serietidningar, Finn & Fiffi, skolböcker, jordglobar, autografblock med Fancy och Helix, och gamla skridskor man hittar när man rensar i gamla kartonger. Det finns fotografier också. På fyraåriga hårdingar.

För regniga dagar

Gjort brädspelsfynd i barndomskartongerna. Sjukt komplicerade regler.

Wangaratta vill jag minnas att jag aldrig ens spelade, ingen orkade plöja sig genom alla regler och undantag.

Pionjär däremot, herregud så värt att läsa alla regelsidor.
Kolonialism at it's finest.

En doft av grunge

Rensar mig igenom några av barndomens kartonger. Omflyttningar och förändringar gör att det är dags att släppa sentimentaliteten och kasta ur det gamla.

Och det gamla är av mycket varierad karaktär.

Mitt bland gamla udda brädspel som "Jolle-VM" och "Pionjär", sida vid sida med plåstrade mjukdjurskaniner och hela årgångar av Mad och Buster dyker den plötsligt upp: Slitz guide till grungen. En 32-sidig bilaga med fräsiga färgbilder av män i rutiga skjortor och korta texter om L7, Temple of the dog och Melvins.

Spara eller slänga?
Sentimentaliteten slits i stycken.

Fynd längs vägen

Såna här saker förgyller alltid resan. Hela Dallas-gänget på ljuslyktor (som varje sund individ skulle använda som whiskyglas förstås).

Saknar dock Sue Ellen.
Hon fattas mig.

Grime och lövträd

Ok. Har nyss konstaterat att Bruce Springsteen egentligen skildrar Västerbottens inland i sina låtar på Nebraskaskivan. Trimmade bilar och olja på asfalt.

En annan musik som passar ypperligt på lappländska landsvägar är grime.

Kan låta som att det skaver illa, men det flyter förvånansvärt väl samman. Från baksätet önskar döttrar ständigt Lady Sovereign (de sjunger med i alla rader särskilt "officially the biggest midget in the game", "I can't dance, I can't sing, I can only thing do one thing and that be Lady Sovereign" och "I'm english, try and deport me") och på samma blandskiva Virus Syndicate, Dizzee Rascal, Skinnyman och Pieeyed Piper.

Tänk krokiga björkar, fjällrävenbrallor och kniv i bältet.
Just det.
Grime.

Adjö fjällen

Lämnar fjällmassiven för den här gången med den här vyn från bilen. Solen behagar titta fram när vi kliver av leden och sätter oss i bilen utan ac.

Fjällfesten över

Tre dagar uppe på topparna avklarade. Tre dagar med orkanvindar, regn och dimma - och små strimmor sol. 36 kilometer och två stentuffa tjejer klarade sig ända in i målet. Så lyder den korta rapporten.

Bra information

Utanför restaurangen Dungers i Malå hänger en stor vit skylt med följande ord skrivna med fet spritpenna:

"NU HAR VI SALLAD ÄVEN PÅ LÖRDAGAR"

Äntligen, tänker jag.

Sista sträckan med Bruce

De sista slingriga landsvägarna är också de bästa. Dels för att målet för första gången är inom räckhåll, dels för att det oftast skymmer när man närmar sig, eller som nu när solen midnattsstrålar genom en kort regnskur och nästan bländar oss.

Det är den här sträckan som Bruce Springsteens Nebraska-album alltid hamnar i stereon.
Munspelet ljuder.
Bruce börjar berätta om trakten. Från huset på kullen ("Mansion on the hill") till grannens stolta min när han parkerar en splitterny begagnad Audi på uppfarten ("Used car")

För ingen skildrar Västerbottens inland med samma glöd som Bruce. Ingen fångar hoppet och hopplösheten mellan älvarna som honom.

Asbury Park, New Jersey trodde ni.
Bjursele, Västerbotten, säger jag.

Kliver över gränsen

Passerar "Häggströms modehus i Lögdeå" och Surströmmingsmuseet.

Länsgränsen till Västerbotten är inom räckhåll. Inträder med andra ord strax i Det Egentliga Norrland.

Alla de där som kallar sig norrlänningar längs kanterna på E4:an är nu bakom oss. De hör oss inte längre. Vi kan andas ut.

Luften blir tunnare. Orden stockar sig. Björkarna står stolta på båda sidorna av vägen och applåderar vår entré.

Vi är hemma.

Rapport från vägen

På Sibyllakiosken i Örnsköldsvik finns juvelen i snabbmatskronan: Royal Bearnaise Meal.

Den får Bajenburgaren på Medis att framstå som GI-snacks.

På väg

Asfalten vibrerar. Dean Martin vrålsjunger "I'm gonna live until I die". Passerar

Musik för asfalterade vägar

I morgon bilresa till Norrland igen. Cirka tolv timmar. Enkel väg.

Förut, när jag körde den här vägen mer regelbundet, när jag kände till varje liten asfaltsflisa på E4:an och var ensam i bilen, gjorde jag alltid blandskivor som skulle bära mig hela vägen fram.

Två låtar var alltid med. Två låtar som alltid när de dök upp hade den livsfarliga effekten att gaspedalsfoten tyngdes obönhörligt nedåt och när sista tonen klingat utsneglade jag alltid på en hastighetsmätare som pekade på siffran som var den aktuella bilens maxhastighet.

Den ena är från Teddybears era som hårdkokt hardcore, "Step on it":



Den andra är lika hårdkokt, men med mindre sprit och mer veganism, Refused med "Pump the brakes".

Från varmt till kallt

Åker från solig skärgård, bryggbad och värmeslag till kargt fjäll, snökalla bäckar och enligt uppgift ca 4 grader på nätterna.

En tid för prövningar av både mental och fysisk karaktär.

För allra första gången

En av de absolut fiffigaste sakerna med livet är att det finns så fantastiskt många saker att göra. Till synes oändliga. Så att man kan fylla varenda dag med ett "för-första-gången".

I torsdags gjorde jag flera saker för första gången, ett besök på Nivå 22 kanske är det mest notervärda.

I går höll jag en spontan arbetsintervju för första gången och i dag har jag både kört vattenskoter, hybridbil och vinkelslip för första gången i mitt liv.

Det tar aldrig slut.
Ständigt oskuld.
Ständigt obildad.

Det här livet alltså. Hörni.
Ibland tänker man att knark vore nåt.

Avtränad

Har försökt att träna.
Två dagar i rad.
Fick ont.
Slutade.

Träningsvärk och lättja är det enda som står mellan mig och ett maratonlopp.

Så avgör du om musiken är bra

Jag fortsätter min vetenskapliga exkursion.
Nu har jag nämligen hittad en kvalitativ metod för att avgöra vad som är bra musik, och vad som inte är det.

Så här:

I bilen fungerar inte radion. Det brusar och bär sig åt så att jag näppeligen kan urskilja NRJ från Radioteatern.
Där finns däremot en cd-spelare.
Första gången jag skulle köra bilen greppade jag en bunt slumpvisa cd-skivor ur en flyttkartong och tog dem med mig.

Tar en paus här för att besvara frågor som oundvikligen dyker upp:

Varför slumpvis?
Jag hade bråttom.

Varför flyttkartong?
Jag har inte packat upp mina skivor sedan flytten - på grund av Spotify.

Samma slumpvisa skivor som jag fick med mig in i kupén har sedan bott kvar i bilen som den enda musiken jag kan lyssna på - eftersom radion brusar och bär sig åt. Fem skivor som alltså spelats från första låten till den sista, ungefär fem gånger vardera.

De är: Broder Daniel "Saturday Night Engine", Wolf Parade "Apologies to the Queen Mary", Múm "Yesterday was dramatic, today is ok", Loosegoat "For sale by owner" och Cat Power "You are free".

Den sista är bäst.
Det visste jag inte innan, men det vet jag nu.
Den är nämligen den enda jag inte vill kräkas på vid det här laget. De andra skivorna har små guldkorn som jag kan skippa fram till, men Cat Power rullar fortfarande från första till sista spåret, utan avbrott och kli i fingrarna.

Det betyder att Cat Power inte tappar kvalitet efter omfattande repetition - ergo: bäst musik av dessa fem.

Idag blir det fem nya skivor.
Återkommer med rapport om cirka en månad.
Förstår att ni väntar spänt.

Vetenskaplig kuriosa: Uppmärksamma läsare noterade att alla skivorna har så kallad soft pack, alltså pappkonvolut. I den här specifika flyttkartongen finns bara skivor med dylika omslag.

Empiriskt bekräftat

Ja.
Vetenskapen kan härmed konstatera att arbetsdagen blir bättre om man simmar några rejäla simtag arla morgon, innan kaffet, innan världen har vaknat.

Att underlätta sin vardag

Jag inbillar mig att det skulle vara betydligt enklare att gå till jobbet om man startar dagen med:

- Soluppgång med havsutsikt från sovrummet
- Ett morgondopp från bryggan
- En termos med kaffe på samma brygga.

Jag ska testa tesen den här veckan. Återkommer med empiriskt underlag.

Festivalkrock my ass

Svenska Dagbladet ropar idag ut följande på sin förstasida:
"Festivalkrocken: Dylan och Coldplay".

Tänk. Jag upplever det inte som en krock.

Det är som att någon skulle säga "Om du äter upp det där bajset kommer du inte att orka allt det här goda kattpisset jag har sparat åt dig i flera år".

Dylan har jag inget principiellt emot.
Inte alls.

Tvärtom har jag både sjungit "Don't think twice it's alright" och "Lay lady lay" för mina barn när de ska sova. Jag har dragit på volymen till "Subterranean Homesick Blues" vid ett flertal tillfällen på ett otal efterfester.

Men jag har också sett Dylan live.
Han spelade i två och en halv timme. Vajade fram och tillbaka, fullständigt oinspirerad och oinspirerande. Min kompis hånglade i en grässlänt bakom mig och hittade en engångskamera som han senare framkallade. Det var en skön raggarfamilj på bilderna. De föreställde deras tältsemester på någon oidentifierad svensk camping, med folköl, flintastek och trimmade amazoner.

Ni ser. Jag vinglar direkt iväg från ämnet.
Jag släpper Dylan omedelbart. För han var fullständigt ointressant. Han berättade ingenting av värde från den där scenen. Möjligen något sedelärande om tortyrliknande tristess.

Coldplay behöver jag inte ens prata om. Det vet ni redan.

Skarpa kurvor

Nu en tur längs vägar jag inte kört på mycket länge. Slingriga vägar, fyllda i varje kurva med någon form av minnen. Jag trycker på gasen, precis som då, kapar hörnen på kurvorna och väntar på att bondgården och glasskiosken ska uppenbara sig.

Kalla mig rally

Jag måste köpa en bil först.
Sen kan ni kalla mig rally.
Rally Johansson.

Ok?

Min gamla älg

Ibland saknar jag twitter. När huvudet är fullt av välformulerad idioti och ordlängden är kort.

Då känns bloggen som en överviktig gammal älg med rullator.

När jag lockar fram den älgen ur sin skog vill jag att det ska betyda något. Att varenda formulering ska ha ett värde.

Jag får ge upp den idén.

Svar på tal

Jag älskar rappa svar. 

Som när min vän skickade in sina dikter till ett förlag med orden "Jag är en jävel på att skriva dikter" och ett tag senare fick svaret från redaktören: "Jag är en jävel på att refusera dikter."

Och så det här magiska svaret från (hör och häpna) SJ: 

http://www.sj.se/sj/jsp/polopoly.jsp?d=19051&a=156043&l=sv&l=sv&intcmp=1156043

"Under resans gång har vi också närmat oss den oundvikliga döden. Men det ropar vi inte ut."

Musik är bäst på tv

Under min tid som tv-producent var det en del av jobbet som jag uppskattade mer än allting annat. Musikläggningen.

Att kombinera bilderna med passande musik.
Att välja med omsorg, klippa om tempot i inslagen så att det tog fäste på musiken.

Jag gillade det alldeles för mycket. Programmen jag producerade blev fullständigt överlastade med musik och när jag vid ett tillfälle visade ett icke-färdigklippt reportage för min redaktionschef blev reaktionen: "Åh, en musikvideo".

Inte helt lyckat alltså. Jag gick vidare i livet.

Dessutom hade jag också en svårartad förkärlek för minimalistisk electronica och svårt larmande indierock. Som de här till exempel:



Och det här:

En kopp hat till lunch

Sitter bredvid en man på McDonalds. Han är i 50-årsåldern och har en kollega/praktikant i övre tonåren på platsen mittemot. De får vänta en stund vid bordet på sina hamburgare och mannen orerar om hur personalen alltid blåser en på flera minuter, att de där jävla värdemenyerna är värdelösa och om "det vore riktigt värde skulle man ju få pengar i handen".

"Man borde läsa på lite mer om McDonalds regler. Så att man kan sätta dit dom när dom gör fel"

När exakt tre minuter har gått - han tittar ihärdigt på klockan - reser han sig med ett ryck, tar med sig sin halvätna stripspåse och marscherar mot kassan. "Kan ni langa hit maten nu?" Viftar med sina strips. "De här har ju kallnat så släng in två nya nu".

Han får sina hamburgare i handen, plus extra strips, går tillbaka till bordet och klappar sin kollega på axeln med ett "Så där. De ska fan aldrig få rätt."

Han ställer ner maten på bordet och varnar "Kolla burgaren, de där surfittorna har garanterat spottat i den. Det är så de gör."

Så öppnar han sin hamburgare och utbrister: "Vafaan, ingen jävla peppar." samtidigt som han reser sig upp med ett muttrande "Det här ska de fan få fixa till". Hans unga kollega, alltmer obekväm i situationen, men med ständiga små uppmuntrande skratt, berättar att det ligger peppar på brickan.

Mannen tvekar. Uppenbart inställd på att sätta dit de jävlarna på ett eller annat sätt. Men sätter sig till slut ner med ett "Jaha".

Sen fortsätter resten av deras mysiga lunchstund i ständiga utbrott och en syrlighet som fräter i hela lokalen.

Jag får ont i magen och ett osannolikt behov av syre.

Det är så här de ser ur alltså. Trollen. Jag hoppas att han inte upptäckt Internet, eller att den gulliga unga kollegan inte för det här hatiska arvet vidare.

Jag skulle ju bara äta.

Gulag

Nästa veckas semester försvann dag för dag, bit för bit, och är nu bara en god tanke och en fåfäng förhoppning om vila.

Anledning: jobb.

Det är något grundmurat ruttet med det här upplägget.

En dag

Idag har jag:

- Arrangerat fest för åtta tioåringar och två sjuåringar. Tema: fångarna på fortet.
- Burit kaftan i ylle trots 329 grader i solen, bara för att det var det enda plus glasögon som kunde göra min tolkning av Fader Fouras anständig.
- Bevittnat ett vattenkrig av massiva proportioner. Och lergräset på trägolvet som följde i dess spår.
- Monterat upp en discokula i vardagsrummet och sen deklamerat att man dansar tryckare bäst till Bryan Adams "Heaven" eller Jennifer Rushs "Power of love", men sen hört från trädgården att "My heart will go on" tycks ha ensamrätt i deras värld.
- Känt gryende moralpanik för att samma tioåringar högljutt skrålat med i Amarillos "Viiill du ligga med mig då?" på dansgolvet.
- Städat upp efter alltihopa.

Som en blandning mellan Bindefeld och en fritidspedagog alltså.

Nu: en fullständigt utmattad lyckokänsla.

Faran över

Jag hann alltså. Med hög puls och andan i halsen. Alla sånger sjungna, alla kuvert mottagna. Allt under kontroll. Jag måste bara lära mig att vakna viktiga dagar. Fruktansvärd ovana.

I kyrkan stod för övrigt en bankomat.
Vinklad mot ingången så att man inte skulle missa den.

Innovativt. Men hur var det nu med månglarna i templet? Skola de icke fördrivas?

Helvete

Det finns två personer som skulle kunna försova sig på en skolavslutningsdag.

Den ena är satan. Den andra är jag.

Jag älskar!

Jag känner ofta ett spinnande kärleksrus för obetydliga saker och företeelser.

Några exempel.
Idag har jag älskat:
- Uttrycket godspeed
- Christian Kjellvanders "Songs from a two room chapel"
- En kollega som valde att ta en strid som hon hade kunnat ducka.
- En tandläkares pedagogiska stämma.
- Att sushin hade sjögräset på utsidan.
- En plötslig förmåga att vända ett krystat samtal till något väldigt konstruktivt och lovande.
- En folköl.

Ni kommer förstås att invända och säga att jag blandar ihop korten, att "älskar" är ett alldeles för starkt ord i sammanhanget.

I beg to differ.

Det handlar helt enkelt om en omvänd empatistörning. Samma klämda nerv som gör att jag kan börja gråta när jag ser en fullt frisk man med trasiga glasögon.

Jag bromsar in det här resonemanget nu.

Twitterbakis

Första morgonen på två månader jag inte famlat efter telefonen för att kolla twitterflödet. Eller ja, visst famlade jag några sekunder mentalt innan jag kom ihåg att det var över.

Det känns tomt. Lite sorgset.
Att inte följa den där morgonritualen.
Att inte se vilka som ramlade hem vid fyra på morgonen och ännu inte vaknat och börjat censurradera sina meddelanden.

Kontot är fortfarande öppet, och jag har skickat och tagit emot ett par direktmeddelanden under gårdagen och kommer nog att titta in några gånger för att kika över axeln på några jag gillar lite extra. Men bara några dagar till. Sen stänger jag kranen, stryper tillförseln och andas in.

För det är ett slags lättnad också, bakom vemodet, precis som jag anade.

Jag behövde inte formulera mig på 140 tecken imorse. Jag fokuserade på att vakna istället.

Twitterslut

För exakt två månader sen tog jag en öl på Restaurang Fridhem, bland bröder och systrar som glidit betydligt längre än mig nerför samhällets rutschkana. Jag var för tidig till en pokerkväll och tänkte fördriva tiden med en bok och en öl.

Men istället för att öppna boken började jag fingra på telefonen. Jag kom ihåg att jag för länge sen hade skapat ett twitterkonto under namnet Svenska Larm för att jag någon gång möjligen skulle använda det. Nu var det dags.
Dags att börja twittra under pseudonym. Anonymt.
Förutom för er som redan kände mig innan bloggen kom till.

Jag hade använt Twitter tidigare - i jobbet - och har redan ett publikt konto. Så jag var bekant med de grundläggande ramarna och spelreglerna. 140 tecken, rikta tweeten med hjälp av @, olika typer av twitterklienter etc.
Men jag kunde inte koderna, etiken, kutymen. Och framförallt ville jag testa att vara mer privat än vad mitt publika alter ego kan och får vara av tusen olika anledningar.

Så jag körde i gång. Jag tror att jag skrev sex eller sju inlägg inne på Fridhem. Testade vingarna, testade orden, tog hjälp av andra twittrare för att fatta koderna och språket. Beställde in ytterligare en öl samtidigt som någon trillade omkull inne på toaletten efter sin sextonde öl.

Jag fick respons. Några började följa. Redan där och då.
För korten på bordet och handen på hjärtat.
Twitter utan bekräftelse är noll och inget.

Oavsett om du lägger ut en länk till kvartalsrapporten för Sveriges förenade collieuppfödare eller om du twittrar om fläcken på dina jeans så är det responsen, svaren och retweetandet det som driver dig framåt.

Tänkta tankar, av oerhört banal art, är plötsligt inte bara din egen angelägenhet. De är inte bara fritt svävande i ditt huvud. De är plötsligt i ljuset. Till allmän beskådan. Och trillar de bara ner, okommenterade, så var det ju förgäves.

Jag kan skriva mycket om twitter. Om tjusningen. Om det förförande i att få inblick i människors liv som man aldrig hade träffat annars. Men det är många som redan skrivit mycket och bra om det.

Nackdelen är beroendet och tiden. Efter ett tag började jag i alla sammanhang fundera på hur jag bäst beskriver den uppkomnna situationen på 140 tecken. Jag drevs av att gå in och läsa i flödet så att jag inte missade något väsentligt. Jag drevs av att starta dagen med att bläddra i nattflödet där alla spärrar är lossade. Jag satt med handen på telefonen och tankarna cirklande i 140-teckensintervaller samtidigt som jag försökte hjälpa min dotter med läxan.

Det var anledningen till att jag snabbt satte en begränsning.
1000 inlägg eller 2 månader.
När jag passerade 1000 inlägg bestämde jag mig, som en vanlig missbrukare, att den andra gränsen var klokare. Och fortsatte. Till nu.

Nu bryter jag beroendet, lyfter blicken från skärmen, slutar fundera på fyndiga formuleringar. Lägger tiden på de som står mig närmast istället.

Det finns andra anledningar också. Som att den där inledande anonymiteten luckras upp efter ett tag, att någon bekant som kände till bloggen plötsligt har en kollega som också twittrar och så kryper igenkänningen närmare och omöjliggör det öppna skrivandet igen. Det som var poängen med ett anonymt konto. Jag fortsätter nog att följa ett tag, men sluta att skriva.

Så tack till twittrarna för mitt gästspel.
Tack för att ni lyssnade på allt från nonsens och lögner till ångest och sanningar.

Twitter ger hopp om mänskligheten.
Eller rättning: Twitter är ett bara ett verktyg, en teknisk plattform, en konstruktion.
Men många av de som valt att hänga där är fyndiga, kloka, roliga människor som vräker ur sig allt från skilsmässoångest och missbruk till populärkulturella insikter som jag inte hittat någon annanstans.

Som i verkliga livet. Fast öppet för alla. Och på 140 tecken.

Imorgon är det finito

Det sägs att jorden ska gå under i morgon.
Eller ja, "det sägs" är andra ord för att nu är ytterligare en amerikansk pastor i farten.

MEN.
Om nu den här virrpannan skulle råka få rätt.
Då är det här två saker jag gjort min sista dag på jorden:
- Surfat på Dressmanns webbplats.
- Spelat i ett dansband.

Glam är mitt namn.

Kulturella svepskäl

Strax teater.
Det var alldeles för länge sen.
Igen.

Ofta när jag ska beskriva varför jag bor i - eller inte tänker lämna - Stockholm drar jag fram Det Kulturella Utbudet ur bakfickan. Jag orerar om hur fint det är att ha Internationell Konst inom räckhåll, att det finns massor av teaterscener som spelar allt från Subversiv Performance till Litterära Klassiker och hur omåttligt tillfredsställande det är att kunna välja precis vilken Europeisk Indiefilm som helst på otaliga biografer. I kontrast då till den där Riksteateruppsättningen om döda hundar som en gång om året kommer till Folkets Hus eller den där Göta Kanal 8 - Kölhalningen som visas på juldagen och endast på juldagen i samma Folkets Hus.

Men handen fastpressad mot hjärtat. Hur mycket är det där Kulturella Utbudet bara inom räckhåll och hur mycket utnyttjar jag det egentligen?

Nej, precis.

Ett jävla svepskäl är vad det är. Kan lika gärna boka in höstens busstur till Göta Lejon och knipa vad som helst Vicky van der Lancken kastar åt mitt håll.

Lördagar vid sidlinjen

Det är slut på lördagarnas sovmorgnar. I alla fall varannan vecka.

Istället står jag parkerad vid sidlinjen av en fotbollsplan, på de tider som underåriga fotbollsspelare av kvinnligt kön får tilldelade.

Ibland är det ändå njutning. Som ljumma majmorgnar på en konstgräsplan. Men det händer också att det är fem grader, regn och slirig grusplan.

Då förstår man de griniga delarna av läktarkulturen.

Semester... pfft

Det var tänkt som en förlängd helg. En helg +1. En bonussemesterdag. Men känner mig redan utpumpad och har ett schema som överträffar tre normala arbetsdagar.
Återhämtning?
Vila?
Passivitet?

En dag ska jag ha en riktig semester.

Obekväm omgörning

Planen var att piffa till gästtoaletten. Planen var en omtapetsering. Josef Frank-tapeterna hittades till fyndpris på Blocket. Tapetkunnig mor skulle smälla upp dem. Pang bara. Billigt, enkelt, ny känsla på toaletten.

Planen gick i stöpet.

När golvlist plockades bort rasade det ur rostigt grus från ett rör intill. Ytterligare golvlist togs bort och uppenbarade ett sönderrostat luftrör. Tapetseringen pausades. Vi behövde byta ut röret. Rörmokare tillkallades. Rörmokare konstaterade att röret måste bytas. Dock ingen läcka på grund av luftningsrör.

Rörmokare bokades in. Tapet och bräda som täckte röret plockades bort. Röret var ihåligt och sönderfallet av rost. Rörmokare var här idag medan hushållet var på jobb och skola.

När hushållet kommer hem från jobb och skola möts de av en toalett, ett handfat och en herrans massa rör utanför huset. Anar oråd. Låser upp dörren, går raka spåret till toaletten där golv är uppbrutet och rör sticker upp lite här och där. Synligt hål ner till nedervåningen, synligt hål upp mot vinden. Röret utbytt men toalett står ej att känna igen.

Återigen:

Planen var att sätta upp tapet.
Planen är nu att återställa ett sönderbombat garderobsliknande utrymme så att det blir en gästtoalett igen.

Tänder en cigarett och öppnar en folköl. Kontemplerar.

Ku Klux Klan snodde min tjej

Bästa låten från Ramones under tiden.
Från en livespelning någonstans i Sverige 1981.

Det kommer

Jag inser att jag lovade och sen drog mig undan. Jag vet att jag är flyktig. Men snart är det återkomst. Upptäcker twitter under tiden. Märkligt.

Återkomsten

Det är så här det funkar med en blogg. Man hamnar i ett flöde, ett flammande uppdateringsflow, och sen döden. Eller tvärstopp.

Nu tar jag fart igen. För att jag behöver det. För att orden behöver det. För att det behövs i det här torftiga klimatet.

Men först ska jag dela en flaska vin med mina demoner.

På återseende. Inom kort.

Test

Att handla en vattenkokare

Inspirationen kom av sig efter den rubriken. Den är komplett, uttömmande, fullständig. Nu är bara frågan vit eller svart?

Kommande blogginlägg

Fick också lite tid att fundera på oskrivna blogginlägg. De där jag har i spetsen på pennan men ännu inte hunnit pränta ner.

Ni får chansen att rösta fram vilket som ska komma härnäst. Räknar inte med röstningskaos här, men det ämne som får en röst vinner och får hamna i rampljuset först.

De nominerade är:
- Körskolan, en betraktelse från en handledarutbildning.
- Min kärlek till Kristina Lugn.
- Hur bristen på riktning och fokus blev ett slags karriär.
- Coldplay till Göteborg - hur förhåller det sig till kräksjuka?

Nu; försöka sova.

Dagens larm: Kräken

Tredje dygnet med folklig och festlig maginfluensa i familjen. Sömnlösheten är tillbaka.

Och det på grund av det vidrigaste påfund till folksjukdom i världen.

Bara namnet. Vinterkräksjuka. Det andas inte positivism och framtidstro direkt. Jag bollar med begreppen i natten. Funderar på vilket namn som är minst befläckat, minst svart.

Maginfluensa, kräksjuka, vomerings... Nej.
Jag fastnar för Kräken.
Bestämd form pluralis.

Ljuskällor

Belysning har alltid haft en central plats för urbefolkningen på Ekerö. Vi fick nyligen syn på det här praktexemplaret.

Expeditionen börjar lida mot sitt slut. Deltagarna är utmattade av alla intryck. Vi hoppas ta oss hem helskinnade.

Frälsningen

Ekerö är ett gammalt fäste för gerillalaestadianer. De såg ljuset redan på 1300-talet. Det såg ut så här.

Problem direkt

Gränskontrollerna till Ekerö är rigorösa. Vi parerade vakternas frågor med väl intränade svar och undkom vidare förhör.

De misstänkte oss trots detta för att vara pirater, men vi lyckades undkomma genom att lämna en betydande del av vår proviant i deras spartanska vaktkur.

Vi åker vidare, matdecimerade men med modet i behåll.

Resan tar sin början

Expeditionens medlemmar har förberett sig i månader, år. Minutiös planering ligger bakom den här exkursionen mot främmande land. Det mytomspunna Ekerö.

Resan börjar här.

En dag på landet

Den har inte börjat än, men snart.

Vi ska ta bilen ända ut till Ekerö, den pittoreska landsbygden med de vidsträckta ängarna och de strandade båtarna.

Ska se till att leverera bilder löpande, för det här kommer att bli en exotisk tripp!

Aftonbladet tappar greppet

Ni som har läst den här bloggen förut.
Jo, precis, ni tre.

Ni vet att jag försvarar kvällstidningar. Nästan jämt. Det blir alltid läsvärt och fartfyllt när man ringer upp två personer som kanske inte hade en konflikt innan, men tycker olika och så har pajkastningen börjat.

Man ska undvika att bygga sin världsbild på det här förstås. Precis som man inte ska bygga den på Paradise Hotel. Men kvällstidningar adderar något vitalt till medielandskapet - som behövs.

Ibland blir den här konfrontationsjournalistiken för sökt, för konstruerad och... ja, sorgligt nog alldeles, alldeles påhittad. Fullständigt gripen ur luften skulle man kunna säga.

Senaste exemplet är Ricky Gervais framträdande på Golden Globe-galan. Han förvandlade sitt programledarskap till en regelrätt roast där han drev med allt och alla. Fantastiskt roligt dessutom.

Och Aftonbladet har i efterskalvet helt tappat greppet om verkligheten.
Eller håller sig benhårt till en helt egen verklighet.

För där har man sedan dess kunnat läsa att han fick "stjärnorna att se rött", att "Hollywood-eliten" tippar att han aldrig kommer tillbaka och att han upprört så många känslor till höger och vänster och men så fort man kommer in i artiklarna så finns inget citat, ingen källa som styrker det.

Största kontrasten blir i den här artikeln där han sägs ha "gjort sig ovän med playboygrundaren Hugh Hefner" bara för att några rader längre ner hitta länk till den här artikeln med den talande rubriken: Hefner gillar Gervais hån.. Och i artikeln "Påhoppen skakar Hollywood" hålls höga toner om att Ricky Gervais upprört massor av stjärnor medan den enda riktigt KRITISKA RÖSTEN från en STJÄRNA som grävts fram är... håll i er... tv-kritikern Mary McNamara på LA Times.

När det blir så här hipp-som-happ-journalistiskt så kan inte ens jag, försvararen av den polariserande journalistiken, förkämpen för konfliktdramaturgi, dra min kvällstidningslans. Tyvärr.

Sömnen är funnen

Faran är över. Alarmisten har sovit.

Och jag ska inte vara en självisk jävel. Jag ska dela med mig av två goda trick för att somna, det ena ordnade min sambo, det andra är ett mentalt knep från bästa Anna.

1) Skapa en sovkoja. Ej att förväxla med de legendariska onanikojorna som myntades i Big Brother. En sovkoja är helt enkelt: en soffa, ett täcke under, ett täcke över, massor av kuddar. Även känd som sömnsandwich. Kan kombineras med valfritt svenskt tv-drama.

2) Andas in på Mårten, andas ut på Leo. Fråga inte. Bara gör.

God natt.

Sista hoppet: Mr Ford

En hederlig western gick också bet.
05:10 och fortfarande vaken.

Men nu tror jag att jag hittat medicinen. Misstänkt för mord med Harrison Ford och Brian Dennehy. Jag anar redan en snackig historia i långsamt tempo med fullständigt ointressant handling.

När filmen slutar klockan 07:05 är det är dags att göra sig i ordning för jobbet. Eller så somnar jag nu och har knappa två timmars sömn framför mig.

Kom igen. Harrison. Gör det du gör bäst, var tråkig!

Dagens larm: Westernformuläret

Obligatoriska scener i västernfilmer:

1. Stirrscenen.
Den rättrådige hjälten (kan vara både skurk och sheriff, men har den moraliska kompassen intakt) möter sin antagonist och de stirrar intensivt på varandra, förmodligen strax efter en våldsam revolvermassaker där de är de sista två som står upp.

2. Häst över vatten-scenen.
Kan återkomma vid flera tillfällen i samma film beroende på hur mycket transporter mellan Dodge City och OK Corral som ska genomföras. Hästarna rider genom ett spegelblankt vattendrag, gärna till pampig musik.

3. Utskjutningsscenen.
Hjälten och hans kumpaner är omringade i ett litet hus som peppras sönder och samman. Till sist är enda utvägen att försöka bryta sig ut och springa mot hästarna. I snitt dör två av dem. De andra kommer undan med valfritt sår i valfri lem, dock ej vital.

4. Den mexikanska flickan.
Någon gång under filmen måste de ta sig över gränsen till Mexico eftersom de vill undkomma mer eldstrider och slappa lite med ponchos. I den mexikanska byn Tijuares eller San Juan finns alltid en mörk skönhet, vars brorsa är en mexikansk hotshot och som hjälten blir förtjust i men måste lämna med en klapp på kinden - för han är ju fri som vinden.

Ambivalens

Men nu blev det svårt. Ice Road Truckers på TV4, Billy The Kid (Kris Kristofferson) och Pat Garrett (James Coburn) på TCM och Magnum på TV6.

Natt-tv at it's finest.

EDIT: 03:57
Bob Dylan skymtade i en biroll i västernrullen från 1973. Det avgjorde saken. Bob Dylan måste ju få mig att sova. The times they are a-changing.

EDIT: 04:15
Bob Dylans (om det verkligen är han) karaktär kallas för Alias och är en jävel med knivar. Nitade just en prisjägare. Men gör han mig sömnig? I vanliga fall ja, i natt nej. Jag orkar inte ens imdb:a filmen för att kolla om det verkligen är han.

EDIT: 04:27
Kunde inte hålla mig. Jag kollade. Det är Dylan, och det var tydligen så att han mer eller mindre tjatade sig till att få vara med i filmen eftersom han var så fascinerad av Billy the Kid. Soundtracket är också Dylans, minus (misstänker jag) de rullande banjopartierna som ackompanjerar alla duellscener. Nyss spelades "Knockin on heavens door". Fin låt. Finare i original än när Axl tweakade till den.

Sömnlöshet natt 2

Börjar förstå våndan av att inte kunna sova.

Jag har aldrig haft det problemet.
Jag har kunnat somna under en death metal-konsert, i tvångströja med tvångsuppspärrade ögon, på vilket underlag och i vilket klimat som helst. Jag sluter ögonen, så sover jag. Väldigt praktiskt, väldigt bekvämt.

Visst har det funnits episoder med skruvande i sängen, tankar som inte slutar snurra och en gatlampa som lyser in i rummet på ett plötsligt och obegripligt störande sätt.

Men det har inte varit sömnlöshet.
Det här är sömnlöshet.
Att för andra natten i rad inte ens känna sig trött.

Jag bläddrar i mentala kartoteket efter botemedel; varm mjölk? klassisk musik? bryta förbannelsen med lite frisk luft? en rask promenad och sen i säng? ett bad? eteriska oljor? kamomillte?
De kommer inte att göra varken till eller från. Jag känner det.

Testade en spellista med musik som jag brukar somna till. Intet. Nu kom jag på mig själv med att analysera texterna, "aha, Johnny Cash sjunger refrängen med olika nyanser och byter ut de där nyckelorden för varje vända i Mercy Seat". Eller så ligger jag och funderar på vilken låt som kommer efter den här och till slut blir jag så rastlös att jag måste trycka fram nästa låt efter 20 sekunder bara för att få veta.

Idioti.
Tyvärr.

Nu får det bli tv. Ge mig ett sömnigt drama. Ge mig Keanu Reeves i hans allra sämsta roll.

Music for mondays

Dags för Pixies. Live. Från 1988.
Märk hur ung och tunn Black Francis är.
Märk de fantastiska textraderna.
"Hey, must be a devil between us / or whores in my head"
och
"The sound the mother makes / when the baby breaks".
Märk väl gott folk, märk väl.

Mattfest

Eftersom det här under en kort period, cirka två inlägg, var en fullfjädrad inredningsblogg och knappt stod att känna igen, så tänkte jag att det var på sin plats att upprätthålla traditionen.

Min inredningsspaning:
Heltäckningsmattan är på väg tillbaka.

Jo. Det är sant. Jag är ganska säker på min sak. Den utskällda, allergiframkallande, otvättbara och ohygieniska heltäckningsmattan är snart här igen. Med full kraft. Den är inte längre en angelägenhet för murriga tvåstjärniga hotell och finlandsfärjor, den kommer snart att vara en angelägenhet för alla. I var mans hem.

Som den trendsetter jag är lanserade jag den här vågade idén hemma.

Min sambo är dock inte övertygad - varför den här idén om att införa heltäckningsmattor i hela huset fått lite slagsida. Nu lutar det åt stora, flyttbara mattor istället. Livet är en kompromiss.

Men det blir nog fint också. Den typen av mattor kan man dessutom frossa i och köpa online. Bland annat här.

Sömnlös i Hökmossen

Hög på kortison gör det snudd på omöjligt att sova. Kroppen signalerar trötthet, massiv och intensiv sådan. Men huvudet vill annorlunda. Och huvudet styr mer än man vill erkänna. Så nu har huvudet bestämt att jag ska titta på en mycket ointressant Golden Globe-gala. Tack.

Proportioner

Det är först när man har 1000 bitar jordglob som man inser hur stora
Atlanten och Stilla havet verkligen är.

Tidlös tidsmarkör

Och apropå 80-talet så hette min första tv-baserade musikupplevelse Bagen och leddes av Cia Berg (dåtidens Kitty Jutbring som också hade frontat Ubangi med Orup och senare Whale med Henrik Schyffert). En av musikvideorna jag uppskattade mest var den här. Som fortfarande håller måttet.

80-talet på en dag

Det började redan på morgonen. Dottern knäpper på Nintendo Wii och det där ljudet är intakt från 8-bitars-konsollen. Super Mario är fortfarande samma Super Mario och när han kommer ner i underjorden är det samma molltoner som spelas, om än i polyfon tappning och med förstärkt basfrekvens.

Så tar vi oss till ett butikskomplex. De ska få välja kläder för julklappspengarna. Jag sitter tålmodigt utanför väntrum efter väntrum och ser nät-linnen, färgglada prick-klänningar och neonfärgade hårband passera revy. Hade märkena bara varit Takano och Boy Toy så hade tiden stått fullkomligt stilla. I butikens högtalare spelar de Limahls Neverending Story. Den var inte ens bra på den tiden.

Vi stannar till på macken på väg hem. Där, på den sista kvarvarande skivbutiken i Stockholm, OKQ8, står en hitsamling på översta hyllan, layoutad som tidningen Okej. Synth på en cd, svenskt på en och hårdrock på en. Jag tummar på den och inser 1) att jag redan har alla låtarna, 2) att det tar mig en kvart att sätta ihop samma samling i Spotify och 3) att jag aldrig köpt en samlingsskiva i mitt liv och ser det som ett oroväckande ålderstecken att jag en millisekund övervägde det. Så jag ställer tillbaka den igen.

Väl hemma är det Jönssonligan på tv. Matiné. Ulf Brunnberg som Vanheden, med den där ryckigheten, stockholmsglidandet, hatten, illasittande kavajen, käckheten. Det är fruktansvärt. Nu. Eller rättelse; det skulle ha varit fruktansvärt nu om det var den absolut första kontakten med Vanheden. Men hela den svenska filmfarsen sitter i den delen av hjärnbarken som härbärgerar barndomsmyset. Hippomysen. Så Vanheden passerar, i ett nostalgiskimmer.

En annan kanal visar Göta Kanal och ytterligare en annan visar originalfars. Trettondagsafton på någon Fredrikshovs, Fredriksbergs eller Fredriksskans friluftsscen med Eva Rydberg. EVA RYDBERG. Jag gillade henne också, och Nils Poppe. När de var på tv var man i fred, och någon vuxen var förmodligen full och det doftade lingon och vodka i villan. Men Eva Rydberg är alltså fortfarande på Fredrikshovs, Fredriksbergs eller Fredriksskans friluftsscen och gör sina farser.

80-talet ramlar tungt över mig. Över hela dagen.
Som en rumpvarm saccosäck.
Obehagligt och välkommet på samma gång.

Sista dagen

Sista dagen i alpbackarna. Sista dagen på 2010. Två avslut som känns
sådär. För båda har varit smått makalösa. Men allt fint har ett
slut och det finns ju inget som säger att 2011 blir sämre.

Fortfarande helskinnad

Fem timmar i backen. Inget brutet, inget stukat.

Det är nog i morgon det händer. När försiktigt trevande byts mot
dumdristigt övermod. När pisterna lämnats för pudersnöåkningen
och höghastighetsloppen.

I morgon. Det är då det smäller.

Genom Österrike

En missad flyganslutning gör att jag jag nu spenderar sex timmar i
tåg från Österrikes östra trubbighet till västra spets. Första
klass dock så det går ingen som helst nöd på Alarmisten.

Lyssnar på Vienna calling med Falco och nu Vienna med Ultravox. Livet
leker. 80-talet lever kvar i von Trapp-land.

På resande skida

Fyra timmars sömn framför mig.
04:30 går taxin mot Arlanda.
Första skidresan någonsin utanför Sverige.

Ni kan nu börja satsa.
Två brutna skenben ger knappt 1,9 gånger pengarna.
Hjärnskakning, 1,5 gånger pengarna.
Punkterad mjälte (av stav) ger 4 gånger pengarna.

Nästa inlägg blir från Österrike.
Kalla mig Heinrich.

Julkonklusion

En av de finaste julaftnarna i mannaminne avklarad. Ni vet när den
där balansvågen mellan värme/socialiserande och god mat på ena
sidan och presenthysterin och överdådshetsen på den andra väger
över mot den förstnämnda. En sån jul alltså.

Nu bio på juldagen. Jag är så oerhört förutsägbar.

Julspurt

Framme. Snart. Vid kaklet.

En omöjlig ekvation

198 blogginlägg under 2010 förblir en utopi. Just nu är jag helt
upptagen med tanken om var tiden försvinner och om den någonsin
kommer tillbaka. Återkommer med svar.

Mvh
Farbror Alarmist

Ny bekantskap

Hörni, det går att ringa en jourelektriker.
När man fått en kortslutning i elpatronen i pannan och temperaturen
inomhus smyger ner mot 14 grader och varje gång man stoppar in en ny
säkring i proppskåpet låter det poff och blixtrar till. Då kan man
ringa honom.

Han har pannlampa, fickorna fulla med verktyg och mätinstrument som
lyser rött och piper. Han hummar och pratar 3-fas, att det är dags
att säkra upp med ytterligare fem ampere per fas och om kille i
Rågsved som var deprimerad över sin elräkning.

Sen lämnar han över en faktura av absurda proportioner och säger att
man måste ringa en pannspecialist imorgon som kan fixa kortslutningen
och som förmodligen också kommer med en faktura av enorma
proportioner och han ser att man hajar till och säger tröstande att
det kanske går på hemförsäkringen. Och det vet man ju instinktivt
att det inte gör för hemförsäkringen betalar ju bara ut när huset
brinner ner (såvida inte branden orsakats av ett obevakat ljus, en
kortslutning i en elledning som dragits av en obehörig elektriker, en
exploderande oljebrännare som man inte haft på service, eller något
annat som man hade kunnat förhindra).
Och plötsligt känner man ett släktskap med den där deprimerade killen i Rågsved.
Jourelektriker alltså.
Vilken jävla grej.

Need for sleep

Vad sägs om en sovmorgon? En ohederligt lång. Jag tänker försöka.

Fräscht i toppen

Nytt blogghuvud igen.
Om det inte vore för en löpande leverans av geniala blogghuvuden från malaysiaresenären och Arubabloggaren så vette fan om jag skulle fortsätta blogga. Men nu finns det en anledning, en drivkraft att fortsätta för att få se vad nästa huvud kan bli.

Älskar också att de tidigare har varit säsongsbetonade, men att det här signalerar eskapism.

Dagens larm: "world music"

En intensiv period i mitt liv, när jag var 14-15 och mest ville ligga i fosterställning och vakna upp när allt kändes bättre, lyssnade jag sönder Puta's fever av Mano Negra.

Jag förstod inte ett ord av spanskan, franskan och knappt ens engelskan. Men det var liksom rätt ändå. Det gick rakt in. Men som med allt annat jag lyssnat på i det sinnestillståndet så åldras det inte särskilt värdigt. Överskattade King Kong Five kan lämnas därhän, men den här låten är fortfarande lyssningsbar:



Sen släppte de skiva nummer två. Lite mindre spretig, lite mindre intressant, förutom Letter to the censors som är en jävla punkstänkare av yppersta rang. Inledande textraden: Daddy is a mother fucker / and mommie is turning tricks / your sister's a brother / and your brother's suckin dicks / var precis det jag behövde som distraherad och frustrerad 18-åring.

Men när Manu Chao bröt sig loss och släppte Clandestino tappade jag intresset.

Officiell förklaring: musiken tappade fart och hjärta, blev tillplattat och förlorade punknerven som var själva poängen.
Kompletterande och inofficiell förklaring: Jag var allergisk mot begreppet "world music" och vägrade befatta mig med musik som ens riskerade att passa in där.

Oerhört fånigt förstås.
Men "world music" blev ett skällsord. Ett begrepp vidare än Steven Tylers mun och som kladdades på allting som innehöll en algerisk basist eller byte tempo i refrängen med hjälp av tubor. Musik som är för bred över axlarna för den trånga västerländska musikkostymen. Musik som skapas utanför tullarna, musik som inte är schlagerpopoperaklassiskrockboogiewoogiejazzfusioncountrybarbershop. Då spelar det ingen roll om det stavas rai, klezmer eller dancehall.

Larmet handlar alltså inte om musiken. Om allt det där som förväntas rymmas i begreppet, som ibland är genialt och ibland uselt, ibland svårartat pretentiöst och ibland lättsamt smekande. Nej, det handlar om begreppet i sig.
Vägra använda det igen. Vägra bara.

Så nu lyssnar jag på Mano Negra igen. Inte för att det är världens bästa skiva, utan för att det var roten till det onda. Roten till att jag vände ryggen till mycket annan musik som jag annars hade kunnat upptäcka. Bara för att den där kladdiga etiketten "world music" satt där.
No more.