Jag älskar!

Jag känner ofta ett spinnande kärleksrus för obetydliga saker och företeelser.

Några exempel.
Idag har jag älskat:
- Uttrycket godspeed
- Christian Kjellvanders "Songs from a two room chapel"
- En kollega som valde att ta en strid som hon hade kunnat ducka.
- En tandläkares pedagogiska stämma.
- Att sushin hade sjögräset på utsidan.
- En plötslig förmåga att vända ett krystat samtal till något väldigt konstruktivt och lovande.
- En folköl.

Ni kommer förstås att invända och säga att jag blandar ihop korten, att "älskar" är ett alldeles för starkt ord i sammanhanget.

I beg to differ.

Det handlar helt enkelt om en omvänd empatistörning. Samma klämda nerv som gör att jag kan börja gråta när jag ser en fullt frisk man med trasiga glasögon.

Jag bromsar in det här resonemanget nu.