Aftonbladet tappar greppet

Ni som har läst den här bloggen förut.
Jo, precis, ni tre.

Ni vet att jag försvarar kvällstidningar. Nästan jämt. Det blir alltid läsvärt och fartfyllt när man ringer upp två personer som kanske inte hade en konflikt innan, men tycker olika och så har pajkastningen börjat.

Man ska undvika att bygga sin världsbild på det här förstås. Precis som man inte ska bygga den på Paradise Hotel. Men kvällstidningar adderar något vitalt till medielandskapet - som behövs.

Ibland blir den här konfrontationsjournalistiken för sökt, för konstruerad och... ja, sorgligt nog alldeles, alldeles påhittad. Fullständigt gripen ur luften skulle man kunna säga.

Senaste exemplet är Ricky Gervais framträdande på Golden Globe-galan. Han förvandlade sitt programledarskap till en regelrätt roast där han drev med allt och alla. Fantastiskt roligt dessutom.

Och Aftonbladet har i efterskalvet helt tappat greppet om verkligheten.
Eller håller sig benhårt till en helt egen verklighet.

För där har man sedan dess kunnat läsa att han fick "stjärnorna att se rött", att "Hollywood-eliten" tippar att han aldrig kommer tillbaka och att han upprört så många känslor till höger och vänster och men så fort man kommer in i artiklarna så finns inget citat, ingen källa som styrker det.

Största kontrasten blir i den här artikeln där han sägs ha "gjort sig ovän med playboygrundaren Hugh Hefner" bara för att några rader längre ner hitta länk till den här artikeln med den talande rubriken: Hefner gillar Gervais hån.. Och i artikeln "Påhoppen skakar Hollywood" hålls höga toner om att Ricky Gervais upprört massor av stjärnor medan den enda riktigt KRITISKA RÖSTEN från en STJÄRNA som grävts fram är... håll i er... tv-kritikern Mary McNamara på LA Times.

När det blir så här hipp-som-happ-journalistiskt så kan inte ens jag, försvararen av den polariserande journalistiken, förkämpen för konfliktdramaturgi, dra min kvällstidningslans. Tyvärr.