Istället står jag parkerad vid sidlinjen av en fotbollsplan, på de tider som underåriga fotbollsspelare av kvinnligt kön får tilldelade.
Ibland är det ändå njutning. Som ljumma majmorgnar på en konstgräsplan. Men det händer också att det är fem grader, regn och slirig grusplan.
Då förstår man de griniga delarna av läktarkulturen.
1 kommentar:
En djurgårdsboll... really, Alarmisten, really?
Skicka en kommentar