Topp(en)förändring

Ännu ett nytt blogghuvud från geniet på Ekerö.
Den här gången med en mastig kombination av hästhuvud, kantareller, bestick och så de traditionsenliga megafonerna.

I bland tänker jag att jag ska analysera dem. Gå på djupet och försöka förstå vad han menar. Men så ångrar jag mig. Jag är ärligt talat rädd för vad jag eventuellt skulle hitta.

En gång målade han en tavla till mig.
Den heter kukmonstret.
Jag analyserar inte den heller.

En comeback på fotbollsplanen

Efter fyra års fullkomligt stiltje var det dags igen. Dags att snöra på fotbollsskorna och trippa ut på Gärdet i en helt ny konstellation, i ett lag där jag inte känner någon (skyddsfaktor 1).

Nu är det över och några fakta kan enkelt konstateras:

Jag var inte vän med bollen.
Jag kan fortfarande glidtackla snyggt.
Jag ska aldrig försöka dribbla.
Ska jag försöka dribbla ska det vara en enkel kroppsfint följt av en lätt vrickning med fotens yttersida.
En proffskarriär ser mycket avlägsen ut. Fortfarande.
Jag har kondition som en heroinist.

Så. I morgon kommer mina båda stortånaglar att svartna och sedermera trilla av, och jag kommer inte att kunna gå normalt på cirka tre dagar och ha väldigt ont i ytterligare tre.

Ett gott resultat.

Mitt i mörkret

Vaken när klockan visar på 04:47. Högst ofrivilligt. Kroppen bara vägrar somna om trots att huvudet vet att den borde. Kom hem sent efter en trevlig kväll på Strand och borde verkligen behöva mer än 4 timmars sömn.

Sarah Kane skrev en bra pjäs om det här klockslaget. 4:48 Psykosis. Tydligen ska just den tidpunkten vara den tid på dygnet när flest får sammanbrott, skadar sig själva och tänker mörka tankar. Men det gäller nog bara när man varit vaken hela natten, inte när man vaknat upp då.

Det är inte samma som vargatimmen va?
Nej, men kanske något annat passande djurnamn.
Ett dött djur? Astimmen kanske?
Bra, det här behövde jag ju tänka på. Nu blir det inte lättare att somna om.

Jag tröstar mig med att Robert Smith har det värre. Han är dessutom goth.

Dylan hjärta Caitlin

I går gick jag in i en bokhandel.
Det var länge sen.

Anledningen var att jag just råkade passera i samma sekund som jag saknade en bok som jag lånat ut eller gett bort (minns inte vilket) en gång i tiden. Dylan Thomas kärleksbrev till flickvännen (senare hans fru) Caitlin McNamara; Ett till illa formulerat kärleksbrev.

Han skrev dem på en lång uppläsningsturné i USA där han skulle marknadsföra sina böcker, men där han också passade på att dricka sig fantastiskt berusad, vara otrogen och förstöra sitt liv. Det är inga vanliga kärleksbrev, de är fulla av kärlek förstås, som:

"I love you more than anybody in the world... I love you for millions and millions of things, clocks and vampires and dirty nails and squiggly paintings and lovely hair and being dizzy and falling dreams."

Men de är också desperata, bräckliga, sönderfallande och fruktansvärt smärtsamma.

"Have you forgotten me? I am the man you used to say you loved. I used to sleep in your arms - do you remember? But you never write. You are perhaps mindless of me. I am not of you. I love you.

There isn't a moment of any hideous day when I do not say to myself. 'It will be alright. I shall go home. Caitlin loves me. I love Caitlin.' But perhaps you have forgotten. If you have forgotten, or lost your affection for me, please, my Cat, let me know. "

Fint och svårt och besvärligt att läsa.

Och så var jag tvungen att kasta mig in i hans dikter igen.
Den här till exempel.

Profant budskap

En gång, jag tror att året var 2005, var jag på en Black Sabbath-konsert med Frau Anna.
Framför oss stod en svettig hårdrockare med en urnött t-shirt. Trycket på ryggen löd "God is good but Satan is super".

Det har liksom fastnat i mitt huvud.

Ville bara säga det.

Dagens larm: idiotiska biroller

En enda skådespelare kan förstöra en hel upplevelse.
En enda karaktär kan göra att jag inte orkar se vidare.

Dexter till exempel. Hans hopplösa syster Debra var ensam anledningen till att jag gav upp efter tre avsnitt. Tillgjord, krystad, obalanserad, icke-trovärdig och som strössel på glassen; fullständigt osympatisk.

Det gick inte.
Nu har jag hittat tillbaka, tittat på ytterligare fyra avsnitt, men det bär emot. Jag måste kämpa mig igenom scenerna med henne och hon tar dessutom mer och mer plats. Obegripligt.

Å andra sidan kan biroller vara anledningen att titta på en tv-serie också, eller åtminstone en högst bidragande orsak.

Exempel på biroller som lyfter serier:

Miles i Lost
Omar Little i The Wire
Ruth i Six Feet Under
Paulie i Sopranos
Newman i Seinfeld

John Cleese på danska

Man lär sig alltid något nytt på loppis. Den här gången; vad
danskarna väljer att kalla filmen "Clockwise".

På baksidan får man också veta att "Fawlty Towers" fått titeln
"Halloj på Badehotellet".

Ok, "Ursäkta, vad är klockan" och "Pang i bygget" är inte magiska
översättningar, men kom igen.

Semesterregression

Vaknar upp på en soffa. Den är 180 cm lång, jag är 187 cm lång. I
min direkta närhet; en gitarrförstärkare, en rosa cykel, två tv-
spel och en sladdhärva. Jag tror jag är tillbaka i min första
lägenhet igen. Jag är 16 år och förmodligen har jag försovit mig
till mattelektionen.

Allt är större i Västerås

Är i staden med alla moten och det är inte så muntert. Men stort,
fräckt och högt.

Pensionerat vatten

Mormor 95:
"Jag dricker inte vatten direkt från kranen längre."
"Jaså, vad dricker du för vatten då?"
"Jag kokar upp det i vattenkokaren och låter det svalna först."
"Varför då?"
"Bara en grej jag har för mig."

Jag känner Jakob Hellman

Eller nej, det gör jag givetvis inte alls.
Men jag skulle kunna känna honom, och jag har använt hans namn alldeles för många gånger när jag ska försöka förklara min bakgrund för oförstående och geografiskt obevandrade människor.

Vi är nämligen födda i samma lilla norrbottniska samhälle: Vuollerim. Tre mil söder om Jokkmokk, inte särskilt långt från polcirkeln. Jakob Hellman är dock nio år äldre än mig och som trettonåring alldeles fruktansvärt ointresserad av att vara polare med en fyraåring.

Zemya Hamilton är också född i Vuollerim. Det var länge sen någon reagerade på det namnet. Så nu använder jag bara Jakob Hellman. Trots att vi inte känner varandra.

Men vi skulle kunna göra det.
Tack i alla fall för att du placerat vår obetydliga hemby på kartan.

Post-traumatisk-besiktning

I bilen på väg hem fanns bara en lösning.
Jag sjöng med i raderna:
"Too bad you can't keep up with the pace".

En vacker död bil

Låt mig få berätta om en högst ordinär och närmast väntad händelse i Alarmistens liv. Det är på ytan en historia om bilbesiktning. Om lampor som ska testas, koldioxidhalt som ska mätas och varningstrianglar som ska identifieras.

På djupet är det större än så.
Det är, i all sin enkelhet, en liten symbolisk allegori om kaoset i mitt vardagliga liv.

Håll i hatten.
Jag förbereder mig noga. Kollar upp checklistan på allt som ska vara ok. Bokar en tid på verkstaden för att åtgärda kända problem som en svajande strålkastare, limmar fast en trasslande backspegel med superlim och kollar upp all nödvändig dokumentation.

Jag åker i god tid. Är på plats tjugo minuter innan själva besiktningen. Städar ur några sista papper ur bilen, väntar, känner mig lugn och rofylld.

När skylten med min registreringsnummer kommer upp, kör jag fram bilen, ler mot kontrollanten (som om det skulle göra någon skillnad) och åker exakt på millimetern fram till den angivna stopplatsen.

Hon tar över nyckeln, börjar genomgången, lyfter upp bilen i luften, trycker på pedaler, skakar på stötdämpare med sin maskin, trycker fast den där mätdammsugaren på avgasröret.

Och bilen blänker.
Den gör sitt bästa, visar upp sig från sin lydiga sida. Öppnar även den krånglande bakdörren samtdigt som jag dricker mitt kaffe och försöker se oberörd ut.

Så ropar hon till mig:
"Jag kör ett varv med den!"
"Inga problem!" hojtar jag samtidigt som hon sätter sig i bilen.

Inget händer.
Hon tittar ut igen.
"Är det någon startspärr på den?"
Jag känner inte ens till ordet och ropar "Nej".

Hon säger: "Den startar inte".
Fortsatt med kaffekoppen i handen försöker jag se lugn ut, rynkar förmodligen pannan lite klädsamt bekymrat och går fram till bilen och hälsar henne med ett kort "märkligt". Jag ser hur hon vrider startnyckeln, hur lamporna tänds upp och sedan ingenting.

Ska jag öppna huven nu, och låtsas som att jag har någon slags koll på det här?
Nej, jag väntar tills hon gör det.
"Det är förmodligen startmotorn" säger hon, och jag nickar bekräftande med ännu ett "märkligt".

Vi får hjälp att knuffa igång den.
Jag knuffar igång min bil på bilbesiktningen.
Jag anar att det här går åt helvete nu.
Bilsemester i morgon.
Vad hade jag väntat mig?

Långsamhet, ditt namn är Cobolt

Det är mest mycket små saker som händer just nu.
Perifera saker, marginella företeelser.
Saker som är svåra att orda särskilt mycket om.

Biltvätt till exempel.
Eller att gå igenom offerter.

Jag gillar det.
Tempot är strax under stillastående.

Så här ungefär:

Större än ett datum

Första augusti.
Ett magiskt datum när jag var liten. Magiskt för att det innebar
porten till månaden som jag fyller år i. För att det betydde att man
räknade i veckor och dagar istället för i månader till
födelsedagen.

Då, på den tiden, var ett datum mer än ett datum.

Okall

Ljummen i gräset. Så nära gärdesfesterna man kan komma i dag.
Komplett med Palmetal och allt.

Katrineholm

Har spenderat ett dygn i Katrineholm. I utmärkt sällskap får
tilläggas. Men ändå med en känsla av djupaste olust.

Katrineholms (enligt oberoende uppgiftslämnare) bästa restaurang
visade sig vara som hämtad ut Gordon Ramsays Kitchen Nightmares.
Prefabricerad microuppvärmd smaklöshet. Jag lämnade halva entrecoten
på tallriken. Det har aldrig hänt förut. Eloge!

Sen blev det Inception på bion, och filmen var klart godkänd. Men att
bli utskälld på passivt aggressivt manér av biljettkontrollanten
var inte godkänt. Anledningen? Vi kom tio minuter innan bion ska
börja, fick köa i en kvart och "borde ha varit här tidigare".

Hejdå Katrineholm. Hoppas vi inte ses igen.

Genomresa

Passerar Flen.
Med en passande låt i lurarna.

Nationell torsdag

Torsdag. En sån där mellandag.
Väldigt nära fredag, inte samma lyster som onsdag.

Det enda att göra är att lyssna på en fantastisk liten guldklimp från The Nationals senaste skiva. När du har lyssnat på den ska du lyssna på resten av skivan. Du kommer inte att ångra dig. Det finns inget att ångra.

...i ösande regn

Ska tilläggas:
Väderrapport: Duggregn med piskande vindar.

Upp på hästen igen

Jag ska tydligen rida idag. För andra gången i mitt liv. Senast det
hände var i Buenos Aires, en nära-döden-upplevelse med små inslag
av njutning.

Jag döljer nervositeten. Biter ihop.

Dagens larm: påhittade droger

De tidiga tonårens jakt på något farligt, något som skulle göra en annorlunda, större, roligare, mer vuxen, tog sig ofta formen av en märklig jakt på rusningsmedel av de mest bisarra slag. Er kära Alarmist stod givetvis utanför den här hetsjakten men bevittnade kaoset på nära håll.

Det var torkade bananskal som skulle rökas, muskotnötter som skulle krossas, mäsk som doppades i hushållspapper och stoppades i armhålan. Lite senare kom någon släpandes med en postorderkatalog där man kunde beställa frön och svampar med märkliga namn som Hawaiian Baby Woodrose. Ingen vågade någonsin. Förstås. Vad skulle hända när det damp ner i brevlådan i villan och man inte var först på plats? Istället blev jakten på vardagsdrogerna smått absurd. Några höll andan tills de tuppade av, andra sniffade på whiteboardpennor eller tipp-ex

Och inget nytt under solen.

Senaste trenden är tydligen i-dosing. Man sätter på sig ett par hörlurar med något snabbt monotont ljud, stänger ute synintrycken och så... voíla... en imaginär tripp som heter duga.

För imaginärt lär det ju vara.
Precis lika imaginärt som när den där tuffingen, när man var 13 år, svepte en folköl i skogen vid folkparken och sen spelade full - på det vis som han trodde att fulla människor betedde sig - satte sig mot en trädstam och himlade med ögonen.

Eller som när den där killen längst bak i bussen på väg hem från fotbollsmatchen skulle förklara upplevelsen av sitt andningsstopp med att han hade sett lysande grodor komma emot honom.

I-dosing alltså.
Same shit, different drug.

Vatten på båda sidorna

Den här bilden får jag bakdatera lite.
För jag är inte i Norrland längre.
Jag är inte heller i en röd gammal Volvo på en grusväg med vatten på båda sidorna.
Men den hade fastnat i telefonen på väg till bloggen, så jag ger den en chans till.

Böcker som blänger

I min bokhylla står en massa böcker som man-borde-läsa. Böcker som jag köpt, fått eller fyndat och som ska-vara-allmänbildande. Hyllmeter, eller åtminstone hylldecimeter, av böcker som mest står där, lite på kant, och blänger.

Ibland plockar jag ut någon av dem, läser lite på baksidan och konstaterar att jo, den här boken Verkar Riktigt Intressant.
Sen ställer jag tillbaka den. Klappar lite på ryggen. Vänder mig om och får ett litet hugg av dåligt samvete.

Ibland får jag för mig att jag ska rensa ut böcker också. Skänka till myrorna eller promenera in på något antikvariat och säga tack och hej med förevändningen att skaffa en läsplatta.

Men när jag ska rensa ut de där Viktiga Böckerna som jag Någon Dag Ska Läsa så går det inte riktigt. Samma dåliga samvete, samma vacklande karaktär och samma tunna berättarröst i huvudet (jag tror att det är Reine Brynolfsson) som förkunnar att "den där boken ska du inte göra dig av med, den är viktig, den är karaktärsdanande, den är full av visdom och liv".

Sen ställer jag tillbaka dem igen. Klappar dem lätt över ryggen.
Och så den där samvetspilen igen.

Här är några av böckerna på listan.
- Orientalism av Edward W Said (har till och med två ex, men kan inte ens göra mig av med den ena).
- Language and Politics av Noam Chomsky (kan vara den tjockaste boken i bokhyllan)
- Neuromancer av William Gibson
- En biografi om Ernest Hemingway
- Mimesis av Erich Auerbach (har två stycken av den också, en på engelska och en på svenska - jag vet, det här är ett sjukligt beteende).

Vilka är dina?

En semester till ända

Två veckors semester. Bara två dagar kvar av två veckors semester.
Varför lär jag mig aldrig? Att två veckors semester är alldeles
för lite. En vecka för nedvarvning, en vecka för uppvarvning. Och
inget däremellan. Dumt. Nästa år ska jag skärpa mig.

Deporteras med Deportees

Sista minuterna i norr får ackompanjeras av norrländska toner. Förstås.

Halsfail

Sista morgonen i norr och vaknar upp med en hals som inte funkar.
Känns som att jag haft en båtmotor i svalget under natten. Vem är
skyldig?

Avslappnad paradox

En del "relaxrum" förtjänar inte riktigt sitt epitet. Det här rummet
till exempel.

Titta noga på bilden och försök se kopplingen till "relax" -
"avslappning" alltså. Ett rum för samkväm och avspända samtal och
lediga leenden och lättsamma skratt.

Nej, du ser inte det. Du ser rakryggade stelheter med blicken tomt ut
i rummet. Lätt ekande ångest, ett parti backgammon som kom av sig
för att deltagarna stirrade för djupt i flaskan, någon som gråter
tysta tårar ner på furubordet.

In och ut ur Lappland

Vi pendlar fram och tillbaka över gränsen.
Ena dagen Norrbotten, nästa Lappland, den tredje Västerbotten.

Ständigt på gränsen, ständigt på tå.
Den där känslan när Lapplandsskylten närmar sig.
En oro, en upprymdhet, ett varsel.
Den känslan.

Utlåst

Jag är utlåst på en balkong i Övre Långträsk. Jag knackar på
rutan, men ingen hör. Borde jag få panik? Borde någon av er ringa
polisen?.

Ingen stege inom räckhåll. Myggen har just upptäckt mig. Kan vara
det sista jag skriver.

Jörn - kärleksfullt och solkigt

Redan när jag bodde i Västerbotten, för evigheter sen, betraktade vi
Jörn som en avkrok. Som ett samhälle som inte ens lever på gamla
meriter, en hållplats i ingenstans, utan logisk koppling och genomfart
till något av värde.

Nu har jag just spenderat två morgontimmar och tjugotvå morgonminuter
i Jörn i väntan på en anslutande buss som går en gång om dagen.

Och bilden är oförändrad. Godståg rusar förbi, de ser till och med
ut att öka farten för att passera så snabbt som möjligt.
Stationshuset är vackert, men nedlusat med skyltar om att inte rycka
ner gardinerna, om att inte klottra och om att det finns "idioter som
saboterar".

En skenbar idyll - med en hotfull, bitter underton.

Det nedlagda järnvägshotellet intill är också i grunden vackert,
men masonitskivor täcker fönstren och återigen dessa skyltar som ska
förhindra vandalism.

Inne i själva samhället gapar stora skyltfönster tomma, med undantag
för en och annan "till salu"-skylt som förmodligen har hängt där
lite för länge för att attrahera spekulanter.

Jörn, gott folk. Lite vid sidan av.
Lite sorgligt. Lite förtvinande.

Sömnlös på räls

Det ska ju vara sövande det här tågljudet, men på mig tycks det ha
motsatt effekt. Istället för att känna minsta tillstymmelse till
trötthet börjar min kreativa hjärna tänka på jättespännande
saker. Som att jag borde köpa ett vattenpass, som att jämföra
ränderna på täcket med ränderna på väggen och fundera på om det
är en standardiserad SJ-rand, som hur man kokar kräftor bäst, som
vilken person i Tyskland egentligen kan vara gladast över en
semifinalsförlust. Mäktiga och märkliga tankar. Och inte direkt
hjälpsamma. Sömn? Var?

Korridor i nordlig rörelse

Riktning: norr

Miljön känns bekant. Det börjar bli en vana.

Nattåg mot Norrland, fjärde besöket på sex månader. Och den här
gången med destination Arvidsjaur.

Kupén är obehagligt varm och det här numret av tågtidningen Kupe
är precis lika ointressant som de tidigare. Jag får stirra in i
britsen ovanför, försöka blunda, försöka lyssna på en radio som
hela tiden tappar frekvensen.

Man får trösta sig med att man snart får träffa mygg igen.

Semester, dag 1

Första dagen på semestern är alltid en besvärlig, oregerlig jävel.

"Det är väl bara att slänga på sig shortsen och solbrillorna så
är man i semesterläge?"

Icke.

Första dagen är förvirring över sakernas tillstånd, över de
frågorna som låg kvar på kontoret när man gick och hur man ska få
två veckor att kännas som den månad man egentligen behöver.

Första dagen är inget vidare.
Helt enkelt.

Kan vara det sista jag skriver

Team Stockholm vann just en fisketävling på fångsten 1 stycke fet
aborre, en styck minimal siklöja. Ohyggligt provokativt för
urinvånarna förstås. Nu fyller de upp en badtunna och säger att det
kommer att bli "jättehärligt" men vi förstår givetvis att det är
en kokande gryta och att vi kommer att vara kvällens festmåltid.

I bländande sol

Klockan 23:28. Fullt dagsljus.
Jag kunde knappt ana hur mycket jag saknat polcirkeln.

Midsommarens boning

Luleå 07:12

...och så här ser det ut

På väg

En minisemester på räls. Ett tåg, en bag in box, ett landskap som
långsamt blir kargare.

Tillbaka i tiden

Diskuterar en romanidé på ett café. Det har jag inte gjort sedan jag
var tjugo. Andra likheter mellan nu och då: vi försöker se hur
många påtårar man kan fylla sin kaffekopp med innan
serveringspersonalen reagerar.

Ett livstecken

Jag har hunnit glömma bort att jag har en blogg. Som så mycket annat
jag glömmer nuförtiden. Nycklar till exempel. Och pengar och recept.
Och andra saker som jag inte minns att jag glömmer. Men ibland kommer
jag ihåg. Som nu.

Mr Powerballad

Fick just veta att jag och Mats ska få spela powerballader på en gayklubb i mars.
Oh joy!

Här är två favoriter som absolut kommer att dyka upp.





Förslag på fler rariteter tas tacksamt emot!

Lyxsorgligt

En ögonblicksbild, just nu, en fredagskväll i januari:

Sista dvd:n med sista episoden av sista säsongen av The Wire i
spelaren. Jag, ensam i en soffa med ett glas champagne på bordet. En
bris av vemod i bröstet. Små lätta snarkningar från rummet intill,
härrörande från en småmänniska som ska upp till stallet i morgon.

Handen vilar på fjärrkontrollen. Jag höjer champagneglaset som ett
adjö till McNulty, Marlo Stanfield, Bunk Moreland och Snoop. Trycker
på play. Nu kör vi.

Mellanperioden

Semester mellan två jobb är den bästa formen av semester. Man har
avslutat och packat ihop lådorna på det gamla jobbet, och har ännu
inte börjat engagera sig i det nya. Ett makalöst avslappnat limbo.

Det borde väl vara bra så. Men istället sänker sig en oförståelig
rastlöshet över tillvaron. En sån där som kliar och skaver och
river i huden.

Jag måste göra något konstruktivt.
Nu.

Då och nu

Bubbel i går: champagne!
Bubbel i dag: alvedon brus!
Accessoar i går: guldslips!
Accessoar i dag: joggingbyxor!
Känsla i går: lättnad!
Känsla i dag: lättnad!

Nästa år blir bättre

2009 har i flera avseenden varit ett rekorderligt skitår. Folk har
dött, stabila företag har brakat samman, svininfluensor, skit-tv,
usla filmer, panikragg och pajade förhållanden. 2009 har i
ärlighetens namn äcklat mig. Lämnat ett smutsigt avtryck som det
vidrigaste året i mannaminne med några få undantag som bekräftar
regeln.

Därför kan 2010 bara bli bättre.
Och jag har högre förhoppningar än så. Jag gissar att nästa år
överträffar alla föregående. Från botten till toppen, som ett
makalöst bungyjump.
Det här kommer att bli storartat.
Tro mig.

Gott nytt 2010.

Snö på hud

Två vändor ute i snön, tre vändor i bastun. Den här kylslagna
norrländska resan fick ett storstilat avslut.

Tungt snöfall

Kryckorna fick inte följa med till Norrland. Därför kändes det tidigare blogghuvudet utdaterat, eftersom det innehöll just kryckor. I massor.

Ett snabbt samtal till blogghuvudgeniet Ola och några timmar senare kom kreationen ovan. Heavy snow heter den. Jag är mycket nöjd.

Dagens larm: moraliskt förfall i kyrkan

Julotta i hembyn.
Snörök, minus nitton grader och en gammal träkyrka i röd målarfärg och vit snö.

Det har blivit något av en tradition. Att lyssna på de lokala sångfåglarnas O Helga Natt och fina stämsång och en präst som berättar "dråpliga" historier om "en kollega som jobbar i Sveriges Jerusalem - Jönköping" och Jesusbarnet som blev stulet och en mässande Fader Vår och en psalmsjungande församling - i vilken jag inte inkluderar mig själv.

För det är här det börjar bli komplicerat.
Jag har ju inget där att göra egentligen.
Det är ett moraliskt förfall utan motstycke.
Jag är inte troende. Inte medlem i Svenska Kyrkan. Väldigt kritisk till hela konstruktionen faktiskt.
Och ändå sitter jag där, på juldagens morgon, i täckjacka med rosiga kinder, lätt doftande av whisky och inte långt ifrån att slumra till. Och ryser lite av den fina stämningen. Av ljudet och rösterna och kristallkronorna. Parasiterar på andras gudstro.

Det är banne mig inte snyggt.

Gubbskämt

På flygplatsen. På väg.

Strax bakom, i kön till planet står grånad gentleman och skämtar
med sitt barnbarn. Tar ett och samma skämt lite för långt.

Först frågar han barnbarnet om det står även på hans biljett "seat: cockpit"? Pojken ser trött ut men spelar med, tittar på sin biljett och skakar på huvudet.

Mannen fortsätter sen med ett pärlband av lika trötta försök. Om det står "fri coca cola" på pojkens biljett - som det står på hans - eller om det står att man får gratis julklapp vid avstigning, eller om det står att planet kommer att göra en loop.

Pojken sneglar sig obekvämt omkring.
Skämten går inte hem.
Jag förstår honom.

Ett avslut

Packade ihop på kontoret idag. Klassisk scen med brun pappkartong på
skrivbordet och så ner med allt som ska sparas i den. Som en ärrad
kriminalare på mordroteln. Så många avsked och uppbrott på så kort
tid. Härdar det eller bryter det ner? Osäkert. Jag känner mig varken
starkare eller svagare än den här tiden igår. Julklappsstressen har
dock tilltagit. Kanske är det räddningen.

De-por-tee-s

Fredag.
Fin musik.
Fenomenala killar från Umeå.

Krasch

Det som såg ut som framsteg och en väg till ljuset blev raskt tre
steg tillbaka och en redig sladd ner i diket. Utan möjlighet att ta
sig tillbaka. Livet är fiffigt konstruerat, inget är säkert, ingen
är fläckfri. Tjusigt värre.

Jag kunde inte hålla mig

Jag har gjort mitt bästa.
Den här bloggen har inte skrivit ett enda ord om Anna Anka.

Men nu är det dags. För av alla märkliga, bakvända och luriga uttalanden hon gjort har jag hittat ett som spöar allt.

Till er som mot förmodan missat alla löpsedlar kommer här kort resumé:

Anna är gift med artisten Paul. Anna är med i märklig tv-serie. Anna blir större än Paul i kvällstidningarna. Anna gör konstiga/roliga/knasiga uttalanden som passar kvällstidningarna. Anna blir parodierad i humorshow i SVT. Anna kontrakteras av TV3 för att bli julvärd. Anna får propåer från massa andra kanaler om att vara med i deras program också. Paul lämnar in ansökan om skilsmässa. Anna lämnar in motansökan om skilsmässa.

Och så anledningen till att det här inlägget överhuvudtaget blir till: Anna är med i en intervju i P4 Extra och pratar om karriären och den förestående skilsmässan. Reportern undrar hur det påverkar henne och hur hon kan jobba på som om inget hänt. Hon replikerar:

"Jag kan inte låta ytliga saker bekomma mig."

Etthundrafyrtio tecken

På Twitter har man bara 140 tecken på sig att skriva det man vill säga.
140 tecken som skiljer genierna från dårarna.

Och det är märkligt hur utslagsgivande det är. Folk som i vanliga fall är briljanta i skrift (@alexschulman) faller platt till marken. Och andra ger upp - författaren Sigge Eklund (@sigge) gjorde en kort men skicklig twitterkarriär som avslutades med följande sorti: ”140 tecken räcker inte”.

Framgången på Twitter mäts i hur många som följer/prenumererar på dina inlägg. Men antalet följare berättar inte om du är ett geni eller en dåre. Det säger bara att du är skicklig på att använda ett eller flera av nedanstående knep:

Du är känd.
Kändiskoeficienten är förstås central. Adam Alsing har till exempel 8 300 personer som följer honom trots att han skriver outhärdliga menlösheter som ”På väg ut på stan. Upptäcker att min skjorta hade mått bra av att få hänga på tork en timme till...” och ”Har just införskaffat två klabbar med "Djursholmsved". Här skall stämningseldas!”

Du är naken.
Hur självutlämnande du är påverkar också hur många som följer dig. I den här kategorin finns de som visar upp sina tarmar och gör sitt allra innersta, påhittat eller verkligt, till något publikt och allmängiltigt. Ibland anonymt, ibland inför vidöppna dörrar. Det twittras om lyckopiller, för tidig utlösning, menstruationer, fyllesex, depressioner och döden.
Inte sällan med finess.
Inte sällan utan.
Typiskt inlägg: @notonmyshift "Mercyfuck som på något jävla sätt dissar mig och sen ibland, sen på nätterna hör av sig, för att sedan dissa igen. Skapar begär liksom."

Du gillar "ny teknik" och "sociala medier".
Den tredje gruppen är ”Jag-var-på-internet-redan-när-det-hette-Arpanet-och-kan-varenda-förkortning-och-briljerar-i-påhittiga-hashtags”. Hit hör du om du använt Twitter och twitterliknande verktyg som Jaiku och annat tech-trendigt sedan du nådde upp till ett tangentbord. De har massor av följare på grund av enträgenhet och envishet och ett stort community av tekkies som även hänger med varandra på crazy IRL-after-works.
Typiska inlägg: @petrajankov: "är man fb-skadad när man drar musen över ett foto i en blogg och förväntar sig att den ska vara taggad med namnen på folket på bilden!:)" och @paulamarttila: "@seanpercival 's @prezi on real-time web http://bit.ly/8UNyaO Archived stream on @mobileroadie iPhone app http://bit.ly/6bs75j #leweb"

Du följer miljoner andra.
Det fjärde och sista gänget är de som skaffar sig många följare genom att själva följa så många de bara kan. De lägger till människor till höger och vänster och deras följare blir kanske smickrade av intresset och följer dem tillbaka. Som en fin gest. Och vips så har du ett tusental som följer dina inlägg.

I den sista kategorin finns inte sällan pretentionerna. Nyallvaret, i svallvågorna efter post-post-ironin. De som hyllar livet med storvulna ordalag. Ett exempel är @max_tweets som gärna delger oss sin förtjusning för Ronnie Sandahl och som twittrar saker i stil med "Vad ska jag göra nu? Resa? Leva? Älska? Så många val, så lite tid."

Ni kan se honom framför er, i fluga och luggsliten tweedkavaj, sprättandes torra vuxenskämt i stil med: "Ordet "apelsin" finns inte med i T9? På ricko? Herregud. Känns som om någon med mig skämta aprillo." [sic!]

Men i den gyttjigaste geggan finns också guldkorn.

Till exempel det som jag utnämnde till årets tweet, av @crilleandersson: "Psykologen belyser vikten av målbild. Sluter ögonen. Föreställer mig Ménage à trois med hemlös och jack vegas-maskin."

Eller @AnnaBjorklund som summerar arenan: "På internet är personligheter derivat av verkligheten. De dåliga blir outhärdliga. De bra blir genier. Vi småpsyksjuka blir tvångströjefall."

Räkna tecknen i ovanstående tweet.
Just det. 140 stycken, varken mer eller mindre.
Genialiskt.

Näst sista dagen på året

Fick just veta att jag ska spela skivor den 30 december.
Samma ställe som vanligt.

Men med ett annorlunda upplägg. Det blir en temakväll den här gången. Så nära nyårsafton måste jag förstås göra det till en listkväll. En lista med den bästa musiken från 00-talet.
DEN BÄSTA.

Ni förstår väl det, att det blir DEN BÄSTA MUSIKEN.

Råkar ni vara i Stockholm där och då så är det här en kväll man inte gärna missar. För den BÄSTA MUSIKEN ska spelas. Lite Fontän med Early Morning till exempel:



Och förmodligen även Wolf Parade med Shine a Light.



Och säkert den här sköna biten också.

En halsbrytande kombination

Jag är något av en expert på att tappa bort saker. Jag förlägger
nycklar, har saker slarvigt nedstoppade i byxorna så att de glider ut
och ner i en soffkavitet, lägger allt från halsduk till mobiltelefon
på sätet bredvid när jag åker buss - och glömmer dem när jag
fullständigt disträ upptäcker att jag håller på att missa min
hållplats och kastar mig av bussen.

Det är ett slags livsstil.

Dumt nog har jag också en osviklig förmåga att mer eller mindre
slumpmässigt återfinna det som förlorats. Vilket gör att jag aldrig
lär mig.

En laptop i en ryggsäck står på exakt samma ställe vid en bardisk
när jag kommer dit dagen efter, en mobiltelefon har fullständigt
otippat hamnat på hittegodsavdelningen för tunnelbanan och den där
plånboken är fullständigt intakt där den ligger i gräset där
picknickfilten placerades för en vecka sen.

Det gör att jag lever på tå, med ständig risk för hjärtinfarkt.

Spänning kan det kallas.
Men en hemlis; jag skulle gärna välja bort den delen av livet.

Femöreskola

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om Twitter nu.
Men det orkar jag inte, det får bli en annan dag.

I stället ger jag er den allra första singeln jag köpte för egna pengar.
Jag var nio år och den kostade förmodligen en femöring.

Voíla:

Första förälskelsen

Jag älskar Thåström.

Inte på ett banalt åh-gud-vilken-fantastisk-röst-nu-älskar-jag-thåström-sätt.

Jag. Älskar. Thåström.

Hade han varit det minsta intresserad av mig hade jag fött hans barn.

Hade jag stått längst fram på en konsert hade jag inte bara tittat - jag hade flörtat.

Jag vill att vi ska köpa en liten stuga på Gotland ihop, promenera omkring och titta på havet och grovhångla.

Jag var 14 när första soloskivan hamnade på min skivspelare. Jag minns tydligt tillfället när jag lyssnade på den för första gången.
Jag minns när inledande "Ståaldrigstill" fyllde rummet.

Då var jag förstummad. Kunde inte göra annat än att lyssna på den om och om igen. Lärde mig vartenda ord utantill.

Och först nu inser jag att det var min första riktiga tonårsförälskelse.

Fint. Att kunna acceptera det.

Kalenderfest

Har försökt boka in en träff med en kompis i några månader, men kalendrar har varit fulla och tiden har inte räckt till.

I dag skickade han ett antal förslag på tider. Via sms, mail, Facebook och Twitter.
För säkerhets skull.

Sa jag att han har arrangerat utbildningar inom sociala medier?

Vad kan då vara bättre än att svara via bloggen?

Jo, Vladimir, vi kan väl slå till på onsdag nästa vecka. Vad sägs?
Svara gärna i kommentarsfältet, via sms, twitter, Facebook och mail.
För säkerhets skull.

Solkigt julpynt

Julstjärnan på plats.
Ifjol var den vit, men efter en säsong längst upp i en öppen kartong på vinden har den antagit en mer gråbeige ton med svarta inslag.

Spetsarna har blivit skeva.

Den ser vemodig ut. Den lyser och åmar sig och man ser att den tidigare haft någon form av värdighet som nu gått förlorad.

Ikväll blir det pölsa.

Lyckoirritation

Man blir glad av den här videon.
Man blir glad av den här låten.
Men man blir förbannad för att iditen som lagt upp videon stavat bandets namn fel.
Santogold. Inte SantIgold.
Jag måste sluta irriteras över sånt där, det är inte sunt.

Roligaste skämtet

Trötta skämt blir plötsligt oväntat roliga när ens egna barn yttrar dem. Inte av sympatiskäl, det bara är så.

Som när nioåringen nyss drog till med:
- Vet du varför Darin är så smal?
- Eh, nej, ingen aning.
- För att han suger fett.

Skratta nu!

Brännvin special

En gång i tiden lyssnade jag på den här låten på repeat.
SÅ bra är den inte, men den har ett så kallat affektionsvärde.

Numera står den skäggige gitarristen Frans i lilla baren på Riche. En gång lutade jag mig berusad över disken och berättade för honom att han spelat i världens viktigaste band och bad att få en "brännvin special" som en hyllning till introt i den här videon. Han såg oändligt besvärad ut och jag mumlade fram "ett glas vitt då" för att parera pinsamheten.

Nu väljer jag ofta den änden av baren där han inte står.
Men låten värmer bröstet fortfarande.

Förändringens vind

Antingen kan man göra sig lustig över hur många nyanser av grått som världen klarar av. Eller så kan man bara deppa ihop över mörkret och det eviga regnandet.

Men det finns ett strålande tredje alternativ också. Och det är att se november som en bra tid för förändring. Det är inget självhjälpsmumbojumbo, inget psykobabbel från Indien. Det är ett faktum. November är en bra månad att ta drastiska beslut i.

Here we go.

En kryckad hyllning

Uppmärksamma läsare (jo, jag riktar mig till just er sju) märkte att det blev en förändring i bloggtoppen här ovan. Det är samma geni som skapat de tidigare bloggtopparna och nu gav mig en au handicap.

Briljant. Storartat.
Bravissimo.

Taxivy

Tredje taxiresan för dagen och jag börjar inse att den här hälhistorien kommer inte bara att kosta kroppsligen och själsligen, den kommer att sätta spår i ekonomin.

Men jag gillar verkligen vyn. Att se stan på kvällen från ett baksäte. När fragment dyker upp och försvinner och ljusen flyter ihop. Det är fint.

Fyra veckor till

Domen blev ytterligare fyra veckor på kryckor. Mardrömslikt förstås. Och jag börjar känna mig mer och mer som Dr House i temperamentet. Oroväckande.

Herreys familjetraditioner

I väntrum på sjukhus kan man göra de mest fantastiska insikter och upptäckter. Källan är förstås floran av väntrumstidningar som i brist på annat ger nya kunskaper om allt från hur man slår ett teeslag med vatten mellan dig och green (Tidningen Golf) till båtbyggare på 1600-talet (Populär Historia) och familjen Herreys märkliga vanor (Se & Hör).

Den sistnämnda fångade mitt särskilda intresse den här gången. I en kändisenkät med frågan "Vad brukar du tröstäta?" får jag veta att Clabbe är svag för ostbågar, Babsan vräker i sig chips och Richard Herrey älskar... håll i hatten nu, jag citerar:

"Titt som tätt lägger jag en bulle i ett dricksglas. Sedan häller jag över mjölk och blandar med en sked tills det blir en härlig sörja. Det är en tradition i min familj. Min fru klagar inte, hon bara skrattar. Själv är hon barnsligt förtjust i glass med kaffesmak."

Framförallt är det sista konstaterandet som förbryllar. Tänkte han att om han outar sin hustrus högst alldagliga förkärlek för cappuccinoglass, så skulle folk strunta i hans äckelfest med bullar utrörda i mjölk?
Nejdu Herrey, den gubben gick inte.

Dagens outfit

Det är inte längre sant att män inte kan piffa till sig med accessoarer. Klocka, slips och bälte har fått efterlängtade alternativ.

Bandage och en krycka är det senaste. Väldigt heroin-chic, väldigt noveau disabled, oerhört stilfullt.

Skräckens resa

Horrornatten fortsätter. I en taxi på väg hem från middagen. Två svarta skräckballonger i händerna på barnen i baksätet. Den ena ballongen smiter ur greppet och glider till framsätet. Jag, i passagerarsitsen, inser risken i situationen och agerar på impuls med att kasta ut handen för att peta tillbaka ballongen till baksätet. Min hand fångar dock inte upp ballongen utan ger istället chauffören en präktig lavett över kinden varpå han måste bromsa in och det som bara RISKERADE att bli en risksituation har nu blivit det.

Resten av resan blir tryckt. Tystnaden är kompakt i bilen. Stämningen är nedslående. Förutom ett svagt fniss från baksätet. Jag gör ingen ansats att kväsa det.

Skräckens middag

Det här är resterna från en terrormiddag. Bläcksvart pasta och spindeltrådar. Men framförallt trevligt sällskap, vin och Wii.

Råbiff till brunch

Jag vet. Den här mobilkameran får allting att kännas smutsrealism i Novgorod, men råbiffen framför mig ser i verkliga livet oerhört delikat ut.

Att vakna vilse

Soffans form och tyg är välbekant. Rummet är det inte. Att vakna vilse är först förvirrande. Men så minns man att man sopade banan i ett musikquiz och bestämde sig för att kryckor, vin och duggregn var en dålig kombo och att det var enklare att bara sluta ögonen i soffan. Så har sakerna fallit på plats.

Noterar till nästa sova vilse: somna inte med en tjock kofta.

Jag ska våga

Att det ska vara en sån jävla tröskel (i mental bemärkelse) att ta sig ut från lägenheten trodde jag inte. Men jag känner mig som en gisten gammal farbror med värk i handflator, höft och den förbannade hälen. Kryckorna är inte de vänner de borde vara. De är ondskefulla mobbare som halkar till på löv när man minst behöver det, trillar i golvet när man ställt dem prydligt mot en vägg och skär in i händerna som om de ett tortyrredskap från kalla krigets dagar. De är inte mina vänner. De pekar finger och hånar och lyssnar man tillräckligt noga hör man dem fnissa förtjust när de har lagt sig strategiskt utom räckhåll. Klassiska mobbningstendenser.

Men nu ska de tämjas. Jag tar mig ut. Nedför hissen, ut i höstluften, mot söder.

Jag vågar.

Besvikelsens television

Jag blev oerhört sugen på att spendera en timme med Skavlan när jag läste i tidningen om den rafflande gästuppställningen Helena Bergström, Colin Nutley, Lisa Nilsson och Jackie Arklöv.

Den sistnämnda visade sig vara en viss Jarle Andhöj. Århundradets felläsning ledde till årtiondets besvikelse.

Fan.

Ett stilleben en fredag

Stillsamt, sparsmakat, smakfullt och stelbent.

Pärlor för svin

Fredag betyder numera SM i pärlplattor. Just nu växer en kolsvart häst och en lila ros fram.

Hejdå tunnelbanan

Små irritationsmoment hela tiden.

1 minut kvar till tunnelbanan när jag står i rulltrappan. Det skulle inte vara några problem alls. OM hälen hade varit med mig. OM jag inte haft de här två grå kryckidioterna. Då hade det betytt två, tre snabba kliv nedför rulltrappan.

Nu hinner jag precis ner lagom till att få se sista vagnen lämna perrongen. Och skylten växlar om till ''Norsborg 10 min''.

Tack.

En nalle på posten

Ett nallogram. När fick ni ett sånt senast? Jag har aldrig. Förrän nu då. Ett litet rött paket på hallgolvet. Jag tänker genast på vem som måste vara avsändaren, tills jag öppnar locket och snabbt fattar att den kommer norrifrån. Nallen är ju en älg.
Tack!

Lokko blev Noren

Såg just Andres Lokko. Han såg ut som Lars Noren. Anpassningen till Dramaten gick blixtsnabbt.

Tillflykt till musiken

Musik är tammejfan enda räddningen.
När kryckan blivit blöt och glidit undan i det nybonade trapphuset för andra gången och man landat foten i marken för att undvika ett platt fall på näsan och genomlidit den vidrigaste stöten genom hälen och smalbenet - tänk rotfyllning utan bedövning - någonsin. När man nyss dessutom fastnade med samma vita krycka i något outgrundligt mellanrum mellan ytterdörr och trottoar och gjorde en sidledes vurpa på asfalten. När kassörskan på affären först flörtigt erbjöd sig att bära hem matkassen och sen säga att hon minsann hade brutit båtbenet (eller något annat suspekt ben) i foten och fick beskedet att det skulle ta FEM veckor att läka, men hoppade på kryckor i ÅTTA veckor. När man nekat erbjuden hjälp, och på egen hand balanserat hem en matkasse och inser att man glömt glödlamporna så att toaletten alltjämt fortsätter vara becksvart. När man bara kan drömma om att nå upp till strykjärnet i skåpet OVANFÖR kylskåpet utan att slå sig halvt fördärvad.

Då. Är musiken enda räddningen.

Då. Är det bra jävla tur att man kan spåttifajja och jotooba fram Harrisons med Dear Constable eller Northside med Shall we take a trip och åtminstone låtsas att allt är okej.





Jag har bestämt mig för att det blir Berlin i alla fall.
De här kryckslinkorna ska inte hindra mig.
Sådetså.

Dagens larm: ensam med Bob

M hade rätt. Twin Peaks är läskigt. Bob är fruktansvärt obehaglig. Det är ingen serie man ska se på egen hand.

Fotografiska minnen

Just nu tänker jag på:

- en stormig båtfärd i en eka, med en liten tjej som försökte fånga näckrosor med händerna.
- att jag borde skriva ner ett nytt formatförslag och åtta punkter om ett annat, men en värkande fot begränsar kapaciteten.
- en takterrass i Paris, med utsikt mot Sacre Coeur.
- att jag glömde handla i dag igen.
- att jag borde uppfinna ett förkläde för kryckburna med massa fack som man kan bära saker i.
- en liten röd sommarstuga och ett par nakna fötter i foppatofflor med storlek 36.
- att jag borde försöka plocka ur diskmaskinen nu.

Love etc

På tal om tidlöshet. Pet Shop Boys är ett av ytterst få band som lyckas vara konsekventa med att ha ett och samma sound och på samma gång låta moderna.

De pausar tiden.

Och det här kan vara något av det bästa de har spelat in. Sagt utan att vara en stor konnässör, bara en hitslyssnande amatör.

Facebookskojare

Det finns så många klassens clowner på Facebook. Kolla bara här:

Jag avgår

Först Lagerbäck, sen Henke och nu meddelar även Alarmisten att han gjort sitt i landslaget. "Det var inget svårt beslut.".

Söndag med agent Cooper

Foten i högsta möjliga läge (ovanför hjärtat löd ordern - oerhört svårt när man sitter vid ett skrivbord men väldigt enkelt liggandes i soffan som nu) och Twin Peaks-marathon.

Jag är förvånad att den åldrats så väl. David Lynch är tidlös.

Bröderna Horne till Hank:
"We do the thinking, you'll be the bicep."

Har dessutom kommit till en jobbig söndagsinsikt: Djungelvrål smakar inte lika bra längre.

Ännu ett nederlag

Och så förstör Lagerbäck lördagsglädjen också. Vad är det för blåsning jag råkat ut för? Nu får kryckorna bära mig ut, jag orkar inte deppa i högläge.

Dimman tätnar

I en bil på Gärdesfälten och förundras varje gång över hur snabbt storstaden växlar över till lantlig idyll. Och just den här morgonen, när bara Kaknästornets topp syns i dimman, är kontrasten extra stor. En hund skäller långt borta, allt annat är väldigt tyst.

Jag gillar inte

Jag har verkligen försökt att se den här dagen med fredagsögon.
Försökt att få det där morgonljuset att fortsätta lysa rätt genom hela helgen.
Men icke. Förgäves.
En rad besvärliga omständigheter gör att mina självhjälpspeppande Mia Törnblom-attacker faller platt till marken. Så det är väl lika bra att få dem ur kroppen.

Jag gillar inte att det inte går att trycka ner kopplingspedalen på bilen.
Jag gillar inte att lämna kontorsstolen och känna att jag inte hunnit beta av hälften av de mail jag borde ha betat av. Det betyder helgjobb. Helgjobb gillar jag inte.
Jag gillar inte att jag var så dålig på att pricka in en tittarsiffra.
Jag gillar inte att ha missat ett samtal som jag gärna ville ta.
Jag gillar inte människor som ger inte-så-subtila-nålsstick via en blogg.
Jag gillar inte att inte kunna bära en kaffekopp från kaffemaskinen till min plats.
Jag gillar inte att förklara för sextisjätte gången hur mitt fotarbete gick snett.
Jag gillar varken de medlidsamma blickarna eller de skrockande skämten om min paketerade fot.
Jag gillar inte att det är fredag och tanken på att gå uppför min kompis trappor med kryckor är så avskräckande att jag tror att jag bara åker hem istället.
Jag gillar inte folk som inte läser sin mail, eller alternativt ignorerar att svara på mail.
Jag gillar inte tanken på en helg i en soffa, med foten i högläge.
Jag gillar inte den förestående helgen.
Jag gillar inte att lördagsmötet blev inställt.
Jag gillar inte tanken på att Berlinresan blir inställd.
Jag gillar inte att nedlagd tid på en fin present gick obemärkt förbi.
Jag gillar inte att en beställd present fortfarande inte har kommit.
Jag gillar inte att blogga.

Morgonsol

Det är något alldeles speciellt med ljuset på morgnarna. Det har en annan kvalitet, en annan textur. Skulle jag vara lagd åt det naturbesjälade hållet skulle jag kalla det hoppfullt. Ett hoppfullt ljus. Med löfte om något nytt. Nu är det ju knappast så, men man kan ju... just det, hoppas.

Och innan det här går fullständigt överstyr avrundar jag det här inlägget.

En rättelse

För protokollet: föregående inlägg hade en lätt ironisk ton.

Jag hatar min häl.
Jag hatar mina kryckor.
Jag hatar mina avdomnade tår.
Jag hatar den pulserande smärtan.
Jag hatar att vänta i kö på akutmottagningar.
Jag hatar att bli missförstådd och tolkad.

Nu ska jag koncentrera mig på att undvika bitterheten som bubblar.
F-o-k-u-s-e-r-a.

Sitter var jag vill

Genomsvettig och öm i händerna efter att ha hoppat fram på kryckorna till busshållsplatsen.

Ett härligt gympass!!

Väl på bussen skäms jag inte en sekund för att sätta mig på handikapplatsen.

Vilken frihet!!

Nuddade nyss foten mot sätet framför och det skar till i hela benet, trots starka värktabletter.

Det ska kännas att man lever!!!
Carpe diem!!

Deus ex machina

Slarvigt fotarbete ledde till den här prekära situationen. Ett röntgenrum, det där surrande strålningsljudet, de kala väggarna. En uggla i taket. Varför en uggla? Ska det vara något psykodynamiskt sätt att få patienterna att slappna av och glömma Tjernobyl? En uggla alltså, svävandes och sneglandes mot min fot. Jag tänker på Harrisburg istället.

Två idoler på samma vägg

Tillbringar lördagsförmiddagen med en jazzbrunch på Mosebacke när jag ser att två av mina idoler hänger sida vid sida på artistväggen. Två personer som inte har mycket mer gemensamt än att de just är mina idoler och just råkar hänga sida vid sida här inne.

Erland Josephson
Och
Janne Loffe Carlsson

Den ena platsar i egenskap av världens varmaste röst och Sveriges bästa skådespelare. Den andra är mer obestämd, men jag växte upp och tänkte att han skulle vara den perfekta pappan. När jag såg honom som Katitzis pappa i tv-serien, som skön gräsänkling som benämnde sina barn som "kottar", som soldat i Någonstans i Sverige och som jovialisk och Stockholmsklingande happy-go-lucky-kille i Göta Kanal och Repmånad. Jag älskade rubbet. Och står för det.

När jag långt senare lärde känna honom som en av Sveriges bästa jazztrummisar som spelat in musikhistoria i Hansson och Carlsson, så blev jag ännu mer övertygad om hans storhet.

Två idoler på samma vägg alltså.

Schindlers hiss

Tvåmiddag

Det är betydligt enklare att laga mat till två.

Även när man medvetet gör det svårare. Även när omständigheterna är de allra svåraste. Även när middagsgästen talar med Anna Anka på telefon.