Att vakna vilse

Soffans form och tyg är välbekant. Rummet är det inte. Att vakna vilse är först förvirrande. Men så minns man att man sopade banan i ett musikquiz och bestämde sig för att kryckor, vin och duggregn var en dålig kombo och att det var enklare att bara sluta ögonen i soffan. Så har sakerna fallit på plats.

Noterar till nästa sova vilse: somna inte med en tjock kofta.

Jag ska våga

Att det ska vara en sån jävla tröskel (i mental bemärkelse) att ta sig ut från lägenheten trodde jag inte. Men jag känner mig som en gisten gammal farbror med värk i handflator, höft och den förbannade hälen. Kryckorna är inte de vänner de borde vara. De är ondskefulla mobbare som halkar till på löv när man minst behöver det, trillar i golvet när man ställt dem prydligt mot en vägg och skär in i händerna som om de ett tortyrredskap från kalla krigets dagar. De är inte mina vänner. De pekar finger och hånar och lyssnar man tillräckligt noga hör man dem fnissa förtjust när de har lagt sig strategiskt utom räckhåll. Klassiska mobbningstendenser.

Men nu ska de tämjas. Jag tar mig ut. Nedför hissen, ut i höstluften, mot söder.

Jag vågar.

Besvikelsens television

Jag blev oerhört sugen på att spendera en timme med Skavlan när jag läste i tidningen om den rafflande gästuppställningen Helena Bergström, Colin Nutley, Lisa Nilsson och Jackie Arklöv.

Den sistnämnda visade sig vara en viss Jarle Andhöj. Århundradets felläsning ledde till årtiondets besvikelse.

Fan.

Ett stilleben en fredag

Stillsamt, sparsmakat, smakfullt och stelbent.

Pärlor för svin

Fredag betyder numera SM i pärlplattor. Just nu växer en kolsvart häst och en lila ros fram.

Hejdå tunnelbanan

Små irritationsmoment hela tiden.

1 minut kvar till tunnelbanan när jag står i rulltrappan. Det skulle inte vara några problem alls. OM hälen hade varit med mig. OM jag inte haft de här två grå kryckidioterna. Då hade det betytt två, tre snabba kliv nedför rulltrappan.

Nu hinner jag precis ner lagom till att få se sista vagnen lämna perrongen. Och skylten växlar om till ''Norsborg 10 min''.

Tack.

En nalle på posten

Ett nallogram. När fick ni ett sånt senast? Jag har aldrig. Förrän nu då. Ett litet rött paket på hallgolvet. Jag tänker genast på vem som måste vara avsändaren, tills jag öppnar locket och snabbt fattar att den kommer norrifrån. Nallen är ju en älg.
Tack!

Lokko blev Noren

Såg just Andres Lokko. Han såg ut som Lars Noren. Anpassningen till Dramaten gick blixtsnabbt.

Tillflykt till musiken

Musik är tammejfan enda räddningen.
När kryckan blivit blöt och glidit undan i det nybonade trapphuset för andra gången och man landat foten i marken för att undvika ett platt fall på näsan och genomlidit den vidrigaste stöten genom hälen och smalbenet - tänk rotfyllning utan bedövning - någonsin. När man nyss dessutom fastnade med samma vita krycka i något outgrundligt mellanrum mellan ytterdörr och trottoar och gjorde en sidledes vurpa på asfalten. När kassörskan på affären först flörtigt erbjöd sig att bära hem matkassen och sen säga att hon minsann hade brutit båtbenet (eller något annat suspekt ben) i foten och fick beskedet att det skulle ta FEM veckor att läka, men hoppade på kryckor i ÅTTA veckor. När man nekat erbjuden hjälp, och på egen hand balanserat hem en matkasse och inser att man glömt glödlamporna så att toaletten alltjämt fortsätter vara becksvart. När man bara kan drömma om att nå upp till strykjärnet i skåpet OVANFÖR kylskåpet utan att slå sig halvt fördärvad.

Då. Är musiken enda räddningen.

Då. Är det bra jävla tur att man kan spåttifajja och jotooba fram Harrisons med Dear Constable eller Northside med Shall we take a trip och åtminstone låtsas att allt är okej.





Jag har bestämt mig för att det blir Berlin i alla fall.
De här kryckslinkorna ska inte hindra mig.
Sådetså.

Dagens larm: ensam med Bob

M hade rätt. Twin Peaks är läskigt. Bob är fruktansvärt obehaglig. Det är ingen serie man ska se på egen hand.

Fotografiska minnen

Just nu tänker jag på:

- en stormig båtfärd i en eka, med en liten tjej som försökte fånga näckrosor med händerna.
- att jag borde skriva ner ett nytt formatförslag och åtta punkter om ett annat, men en värkande fot begränsar kapaciteten.
- en takterrass i Paris, med utsikt mot Sacre Coeur.
- att jag glömde handla i dag igen.
- att jag borde uppfinna ett förkläde för kryckburna med massa fack som man kan bära saker i.
- en liten röd sommarstuga och ett par nakna fötter i foppatofflor med storlek 36.
- att jag borde försöka plocka ur diskmaskinen nu.

Love etc

På tal om tidlöshet. Pet Shop Boys är ett av ytterst få band som lyckas vara konsekventa med att ha ett och samma sound och på samma gång låta moderna.

De pausar tiden.

Och det här kan vara något av det bästa de har spelat in. Sagt utan att vara en stor konnässör, bara en hitslyssnande amatör.

Facebookskojare

Det finns så många klassens clowner på Facebook. Kolla bara här:

Jag avgår

Först Lagerbäck, sen Henke och nu meddelar även Alarmisten att han gjort sitt i landslaget. "Det var inget svårt beslut.".

Söndag med agent Cooper

Foten i högsta möjliga läge (ovanför hjärtat löd ordern - oerhört svårt när man sitter vid ett skrivbord men väldigt enkelt liggandes i soffan som nu) och Twin Peaks-marathon.

Jag är förvånad att den åldrats så väl. David Lynch är tidlös.

Bröderna Horne till Hank:
"We do the thinking, you'll be the bicep."

Har dessutom kommit till en jobbig söndagsinsikt: Djungelvrål smakar inte lika bra längre.

Ännu ett nederlag

Och så förstör Lagerbäck lördagsglädjen också. Vad är det för blåsning jag råkat ut för? Nu får kryckorna bära mig ut, jag orkar inte deppa i högläge.

Dimman tätnar

I en bil på Gärdesfälten och förundras varje gång över hur snabbt storstaden växlar över till lantlig idyll. Och just den här morgonen, när bara Kaknästornets topp syns i dimman, är kontrasten extra stor. En hund skäller långt borta, allt annat är väldigt tyst.

Jag gillar inte

Jag har verkligen försökt att se den här dagen med fredagsögon.
Försökt att få det där morgonljuset att fortsätta lysa rätt genom hela helgen.
Men icke. Förgäves.
En rad besvärliga omständigheter gör att mina självhjälpspeppande Mia Törnblom-attacker faller platt till marken. Så det är väl lika bra att få dem ur kroppen.

Jag gillar inte att det inte går att trycka ner kopplingspedalen på bilen.
Jag gillar inte att lämna kontorsstolen och känna att jag inte hunnit beta av hälften av de mail jag borde ha betat av. Det betyder helgjobb. Helgjobb gillar jag inte.
Jag gillar inte att jag var så dålig på att pricka in en tittarsiffra.
Jag gillar inte att ha missat ett samtal som jag gärna ville ta.
Jag gillar inte människor som ger inte-så-subtila-nålsstick via en blogg.
Jag gillar inte att inte kunna bära en kaffekopp från kaffemaskinen till min plats.
Jag gillar inte att förklara för sextisjätte gången hur mitt fotarbete gick snett.
Jag gillar varken de medlidsamma blickarna eller de skrockande skämten om min paketerade fot.
Jag gillar inte att det är fredag och tanken på att gå uppför min kompis trappor med kryckor är så avskräckande att jag tror att jag bara åker hem istället.
Jag gillar inte folk som inte läser sin mail, eller alternativt ignorerar att svara på mail.
Jag gillar inte tanken på en helg i en soffa, med foten i högläge.
Jag gillar inte den förestående helgen.
Jag gillar inte att lördagsmötet blev inställt.
Jag gillar inte tanken på att Berlinresan blir inställd.
Jag gillar inte att nedlagd tid på en fin present gick obemärkt förbi.
Jag gillar inte att en beställd present fortfarande inte har kommit.
Jag gillar inte att blogga.

Morgonsol

Det är något alldeles speciellt med ljuset på morgnarna. Det har en annan kvalitet, en annan textur. Skulle jag vara lagd åt det naturbesjälade hållet skulle jag kalla det hoppfullt. Ett hoppfullt ljus. Med löfte om något nytt. Nu är det ju knappast så, men man kan ju... just det, hoppas.

Och innan det här går fullständigt överstyr avrundar jag det här inlägget.

En rättelse

För protokollet: föregående inlägg hade en lätt ironisk ton.

Jag hatar min häl.
Jag hatar mina kryckor.
Jag hatar mina avdomnade tår.
Jag hatar den pulserande smärtan.
Jag hatar att vänta i kö på akutmottagningar.
Jag hatar att bli missförstådd och tolkad.

Nu ska jag koncentrera mig på att undvika bitterheten som bubblar.
F-o-k-u-s-e-r-a.

Sitter var jag vill

Genomsvettig och öm i händerna efter att ha hoppat fram på kryckorna till busshållsplatsen.

Ett härligt gympass!!

Väl på bussen skäms jag inte en sekund för att sätta mig på handikapplatsen.

Vilken frihet!!

Nuddade nyss foten mot sätet framför och det skar till i hela benet, trots starka värktabletter.

Det ska kännas att man lever!!!
Carpe diem!!

Deus ex machina

Slarvigt fotarbete ledde till den här prekära situationen. Ett röntgenrum, det där surrande strålningsljudet, de kala väggarna. En uggla i taket. Varför en uggla? Ska det vara något psykodynamiskt sätt att få patienterna att slappna av och glömma Tjernobyl? En uggla alltså, svävandes och sneglandes mot min fot. Jag tänker på Harrisburg istället.

Två idoler på samma vägg

Tillbringar lördagsförmiddagen med en jazzbrunch på Mosebacke när jag ser att två av mina idoler hänger sida vid sida på artistväggen. Två personer som inte har mycket mer gemensamt än att de just är mina idoler och just råkar hänga sida vid sida här inne.

Erland Josephson
Och
Janne Loffe Carlsson

Den ena platsar i egenskap av världens varmaste röst och Sveriges bästa skådespelare. Den andra är mer obestämd, men jag växte upp och tänkte att han skulle vara den perfekta pappan. När jag såg honom som Katitzis pappa i tv-serien, som skön gräsänkling som benämnde sina barn som "kottar", som soldat i Någonstans i Sverige och som jovialisk och Stockholmsklingande happy-go-lucky-kille i Göta Kanal och Repmånad. Jag älskade rubbet. Och står för det.

När jag långt senare lärde känna honom som en av Sveriges bästa jazztrummisar som spelat in musikhistoria i Hansson och Carlsson, så blev jag ännu mer övertygad om hans storhet.

Två idoler på samma vägg alltså.

Schindlers hiss

Tvåmiddag

Det är betydligt enklare att laga mat till två.

Även när man medvetet gör det svårare. Även när omständigheterna är de allra svåraste. Även när middagsgästen talar med Anna Anka på telefon.

Dagens larm: svensk tv-komedi

Såg 98 sekunder av SVT:s serie Playa del Sol nyss.
Mer klarade jag inte.

Antingen är det en komediserie helt utan humor eller så är det en dramaserie helt utan drama. Det skojiga bestod i att någon klädde upp sig i en björndräkt, hällde läsk ur ena tassen och tryckte på en knapp på magen så att en inspelad röst sa att den ville kramas.

Då vill man bara ha en tyst minut för svensk humor.

Det framkallar inga skratt. Bara en outsäglig sorg över sakernas tillstånd.
Dialogen var lika ledig och lättflytande som om den vore hämtad från en dramatiserad informationsfilm om Apoteket.

Parallellt i en grannkanal porträtteras Erland Josephson. Kontrasterna är så enorma att kroppen inte riktigt klarar omställningen.

Vernissage på Ekerö

Kollar in kollage. Initierar ett inköp. Ponerar att pruta. Flukta på favoriten.

Otydlig strike

Alltså, det här med discobowling, nej det är ju en hädelse mot sporten. Barnkalas är undantagna, men ni andra: skämmes!

Sömnig söndag

Jag är en anhängare av teorin att all förändring är av godo.
Jag är lika starkt troende i frågan om att förändring aldrig ska ske på en söndag.

För det är något alldeles unikt med söndagar. Ett vacuum, ett ingenting, en lätt och ledig transportsträcka mellan två hållplatser. En dag för små eller obefintliga beslut. En dag för uppskjutna åtaganden och icke-göranden. En dag för lathet och lättja.

En statisk dag. Helt fri från förändringar.
Alldeles perfekt.

Förnuftsvidrigt

Tänk att samma ord både kan inleda och avsluta. Men vilket ord sen! Och vilken skarpsinnig hjärna som uttryckte det!

Vita lögner

Det var länge sen jag var på konsert. Men nu ska det bli ändring på det. Nästa band på schemat: White Lies. En bekants bekant sa att det lät som om Duran Duran nästlat sig in i Joy Division. Jag tycker att det är träffande. Och makalöst bra.



Besvärligt vacker textrad;
"Let's grow old together, and die at the same time."

Blänk - Banarne?

Tittar både tre och fyra gånger på DN Kulturs förstasida från igår. Det är en bild på det nya electronicahoppet, duon Blänk som nu ger intervjuer i alla möjliga tidningar. De kanske är ruggigt 2009, de kanske ompositionerar den svenska musikscenen fullständigt, de kanske ska erövra världen, eller åtminstone bli ett sånt där band som strömmar ur högtalarna inne i en vintagebutik med hipsterpersonal i Greenwich Village. Men jag kommer inte ifrån den slående och obehagliga likheten. Är det inte Klasse Möllberg? Är det inte Electric Banana Band? Han heter dessutom Klas, kallar sig K-Laz och ser mycket riktigt ut som om han vill bo i en zvamp. Banarne är tillbaka!

Sommarens sista suck?

På en kaj i Vaxholm och man känner att solen verkligen VILL värma, men luften vill annorlunda. Ungefär som att man VILL vara lycklig vid julen, men hets och stress vill annorlunda. Den liknelsen haltar svårt. Egentligen ska man väl bara vara nöjd.

Bäst just nu

Världens bästa Antony gästar Hercules and the Love Affair.
Och då blir det så här bra.

En annan värld

Den tar aldrig slut den där berättelsen om livet. Den bara fortlöper, konstant och utan uppehåll. Jag lyssnar inte på den särskilt uppmärksamt, men så fort jag gör det öppnas dörrar, mattor dras undan och bord dukas.

Tomt

Det blev plötsligt ödsligt.

På fast mark

Färjan gungade betänkligt på vägen hem. Men nu har Alarmisten fast asfalt under sandalerna, hel och välbehållen.

Slås av hur tyst staden är. Som om den lantliga tystnaden följde med som ett lock för öronen.

Men så vrålar en ambulans förbi och ordningen är återställd.

Furillen

Idag är det tvära kast. Sudersands kritvita sandstränder, Furillens hardcore-stenbrott och strax vaccination på vårdcentralen i Slite. Heltäckande resa.

Den mörka sidan av ön

Alla paradis har ett mörkt hörn. En plats där ondskan får härja fritt och ostört. En plats där jorden är svart och intet tillåts växa däri.

Jag har hittat den platsen på Gotland.
Undanskymd och bortglömd, men ändå utmärkt med en skylt.

Det är här den obeskrivliga fasan regerar. Majsterrorn. Vilken kräver en bakgrundshistoria.

Enligt vissa har majsterrorn och dess anhängare rötter som sträcker sig tillbaka till den senare delen av 1200-talet, men den gängse uppfattningen bland mer sansade röster menar att den istället grundlades på 30-talets Gotland. Missnöjet med den påbörjade turistströmningen till ön var stort. Så stort att ett 10-tal fårbönder samlades vid Fole byastuga för att enas om ett sätt att driva fastlänningarna på flykten.

Inspirerade av Mussolinis tortyrmetoder - att hälla olivolja i halsen på regimkritiker - bestämde de sig för att också grunda sina aktioner på de naturresurser som ön hade att erbjuda. De bestämde sig för att smyga in i tält, fritidshus och vandrarhem och stapla hotfulla pyramider av majskolvar vid sina offers sovplatser.

Det var första varningen.

Packade inte turisterna ihop sina saker och lämnade ön morgonen därpå trappades majsterrorn långsamt upp. Det fjärde och sista besöket resulterade alltid i döden genom majskvävning.

Än i dag lever terrorgrupperingen kvar. Inne i skogen, dit den här skylten pekar:


Gruppen diskuterade länge hur de skulle utforma skylten så att anhängare skulle hitta dem och så att utomstående inte skulle ana oråd. Någon föreslog stavningen Majstejjoj, men de andra invände att det var för barnsligt, att deras viktiga syfte skulle tappa tyngd och allvar.

Kompromissen blev att de smög in ett j i namnet. Och där ligger det alltså i dag. I ett litet torp, inte långt ifrån Åminne på den gotländska östkusten. Basen för det enda egentliga terrorhotet på Gotland. Den antifastländska terrorgruppen Majsterrojr.

Ett grillat mirakel

Det är sånt här som gör att man förbannar att bo i stan. Gräs mellan tårna samtidigt som grillen fräser och den kalla folkölen kyler själva innanmätet. Det är ett fint kretslopp.

Ytterligare ett ansikte

Varieté och crepes och cider i Hablingbo.
Gotland har många ansikten.
Det här var ett av de finaste.

Mycket väsen för ingenting

Norra Europas största skylt för norra Europas oväsentligaste sevärdhet.

Stöldgods

Vikingarna plundrade världen på skatter när de drog fram. De flesta prylarna hamnade på Gotland och säljs nu styckevis på loppisar över hela ön. Här kan man bland annat fynda uppstoppade tjädrar, hela pocketserien Kalla Kårar för 200 spänn, halva koppar med texten ''DU SA EN HALV KOPP'' och mycket annat. Tack Vikingarna.

Pittoresk uppföljning

Föregående inlägg var egentligen från i går, eller egentligen i förrgår. Men det hade inte gått i väg eftersom det här med mobiltäckning och Gotland inte går ihop. Alls.

Idag är det inget regn.
Och ingen som säger "tut tut".

Kanske för att stranden är bred nog för oss alla.
Kanske för att de vuxna nu har fattat galoppen.

Gotland är i alla fall nästan löjligt pittoreskt. Kargt och frodigt om vartannat. Stenigt och grönskande. Idag dessutom varmt, om än med lite friska vindar.

Regnhumör

Hällande regn kan absolut göra sitt till, men när en vuxen människa promenerar bakom en på trottoaren och använder sig av ett "tut, tut" för att komma förbi. Ja, då är det som att något brister inombords. "Tut tut" säger man inte när man är vuxen. Punkt.

En drömlik kompromiss

Senast jag var på Gotland var jag 12 och vallades runt med klass 6A i Vikingalämningar och ringmurar. Ända sedan dess har jag tänkt att jag vill tillbaka. Helst i ett eget vitrappat kalkstenshus, alldeles intill havet. Nu är jag här. I en kompromisslösning med hyrt hus, några hundra meter från havet. En bra start.

Dagens rätt

Rökt makrill på ett berg. Köpta av en tysk på semester. Det blåser friskt, men det har ingen betydelse.

Att diska på landet

Gud vet att jag inte är någon anhängare av handdisk. Men när sceneriet ser ut så här är det plötsligt en ren njutning. Smutsiga tallrikar? Bring em on.

Nästa anhalt: Gotland

En tidig morgonfärja med semesterstinna svenskar. Klockan ringde 04.55 och det börjar lacka mot lunchdags nu när klockan är kvart över sju. Jag förstår byggarbetarna och begreppet bygglunch bättre nu.

Polskt alfapet

Jomennifattar.
Schemat var tajtare än... Schemat var så tajt att man inte kunde klämma in en bladlus mellan evenemangen. Än mindre blogga.

Men. Bara som en parentes.
Viktigaste lärdomen från Polen kom när vi lånade ett polskt Alfapet och upptäckte att svårlagda W och Z är inte värda ett dyft i deras version. 2 poäng max. Deras språk översvämmas av W och Z. WarsZaWa.

Jaha.
Det var nog allt.

Tajt schema

I dag är det en noggrannt planerad aktivitetsdag. Måste rusa. Återkommer med rapport.

Jämvikt

Skönt.
Att Sopot i dag visade upp sig från sin finaste sida. Att temperaturen steg till åtminstone 25 och att det gick att få en Pina Colada och paprikachips serverade till solstolen.

Det kallas för "lagen om alltets balans".

En raketstart på semestern

På plats i Polen. Mot alla odds.

Resan inleddes med en oerhört optimistisk tidsplanering på hemmaplan. "Det tar väl inte mer än 50 minuter till Skavsta med bilen?". "Bäst att vi sticker vid elva för säkerhets skull." Klockan elva kliver M plötsligt in i duschen. Jag tänkte att det går nog snabbt. Sen kommer M ut ur duschen och kommer på att hon inte riktigt packat klart och att det plötsligt var någon akut jobbgrej som måste göras. Halv tolv har vi fortfarande inte lämnat lägenheten. Vi kastar oss iväg fem minuter senare. I bilen mot Skavsta går det långsamt upp för mig att det här inte alls tar 50 minuter. Sex mil kvar och vi borde vara framme om tio minuter. Bilen har aldrig gått snabbare.

Då påkomna saker som kvarglömda i lägenheten: glasögon, någon form av varm tröja, badshorts.

Parkeringsplatsen är större än åtta fotbollsplaner. Och full. Ända bort till sista bilen. Längst bort från flygplatsen. Vi börjar springa mot terminalen.
Avgångshallen: köbildning som påminner om brödransonering. Tjugo minuter till avgång. Och då upptäcker vi en finstilt rad på bokningspapperet: "Om du av någon anledning kommer för sent till incheckningen stryker vi din bokning och du kommer inte att tillåtas gå ombord på planet. Incheckning stänger 40 minuter innan avgång". M går till informationsdisken, jag ställer mig i en sjuttio personer lång kö. En väska ska checkas in.

Då påkomna saker som kvarglömda i bilen: mobiltelefonen...

M kommer springande, tar väskan och säger att vi kan gå före i kön och sen rusa till gate 2. Vi krånglar oss fram genom köer, M, droppar väskan på bandet, tränger oss före till säkerhetskontrollen, jagar fram till vår utgång, visar upp boardingkorten och... den där gröna plastremsan som ska sitta på den incheckade väskan...

Vi har alltså checkat in en väska utan destination. Den hamnar väl i bästa fall i Östeuropa. I den väskan har jag just också lagt över min dator för att inte handbagaget skulle överskrida viktgränsen.

Vi ombeds kliva åt sidan medan en flygbolagsmänniska trixar med sin kommunikationsradio. Tre minuter till avgång. Vi beskriver väskan. Han säger att vi ska gå ombord så ska han försöka ordna det.

Vi kliver på planet. Jag drömmer om något starkt. En spritdrink med betoning på sprit. De kommer ut med varuvagnen. Och meddelar att de inte tar kort. Jag försöker le. Det går inte.

Men nu framme. Med väskan. Med hjärtat i halsgropen.
Polen är fint. Sopot, strax intill Gdansk.
Kallt och molnigt.

Packar för Polen

Kollade in väderleksrapporten för Polen och det verkar som att vi åker från sommarsvettiga Stockholm till ett mer beskedligt sommarväder. Obehaglig känsla av att ha dragit nitlotten just nu. Jag biter ihop. Packar väskan.
De två böcker som får följa med:
Marilyn Manson ''Den långa vägen ut ur helvetet''
John Ajvide Lindqvist ''Människohamn''.

Jag gör det inte ljusare för mig själv.

Beatles

Två gånger i mitt liv har jag blivit ombedd att visualisera en trygg plats. En plats dit jag kan återvända utan risk för att något yttre kan påverka. Vid båda tillfällena har jag haft orden humbug och bondfångeri nära till hands, men det är en annan diskussion och ett annat blogginlägg.

Poängen är i alla fall att jag båda gångerna tänkt mig samma plats, och båda gångerna ackompanjerat denna plats med samma trygghetsskapande musik i bakgrunden.

Platsen är kökssoffan som står i min systers kök, och musiken är Beatles ''Strawberry fields''.

Var är analysen? Var är Jung och Freud?

Dagens fråga

Här befann jag mig igår.
Är det:
A) Gondolens tak
B) Kumlaanstalten
C) Guantanamo

Ledtråd: många människor bar midjeväska, shorts och kameror.

Sprillans nytt huvud

Glömde förstås att nämna det uppenbara: att min outsourcade designresurs i Bangalore, Olawatra Gandhi, har förärat mig med en sprillans ny och sommarhärlig bloggtopp. Mannen är ett geni.

Han är dessutom ett geni som går igång på beröm. Så när han såg en smickrande kommentar från Kicki från Kransen i kommentarsfältet, satte han sig på designrumpan och spottade ur sig ytterligare två bloggtoppar. De kommer senare.

Risken är bara att toppen uppdateras oftare än bloggen. Och så kan vi ju inte ha det.

Alarmisten skärper härmed till uppdateringstakten.

I krångligaste laget

Det här är bilden av en avklarad picknick. En enkel sushi i parken, med långsamt dalande stadssol. Det behöver inte vara krångligare än så. I själva verket var det lite väl krångligt för min smak. Nästa gång blir det mat på det naturen har att erbjuda. Klöver, barr och bark. Då, först då, blir det fullständigt okomplicerat.

Höstvind

Morgonpromenad till jobbet genom den vanliga parken. Luften känns som höst, men träden signalerar annat. Går inte ihop.

Bara regn hos mig

Ibland är Orup mycket användbar.
På väg mot Oslo, med första transportmedel ettans buss. Och då klingar Orup i öronen, med en regnvåt stad utanför fönstret. Hur var det han uttryckte sig? ''jag måste ha retat gudarna, måste gjort nåt fel''?

En veritabel poet den där.

Antichrist

Trailern till von Triers Antichrist.
Det var länge sen jag hade så höga förvänntningar på en film. Lite som en barn på julafton. Ett skruvat barn på en julafton i helvetet förstås. Men ändå.

Magisk mix

Om Afghan Whigs hade fortsatt, och bestämt sig för att slå ihop bandet med Tindersticks. Då hade the National varit här flera år tidigare. Det hade varit fint.

Tydlig verksamhet

Det råder ingen tvivel om vad som försiggår bakom denna anspråkslösa trädörr. En avskalad tydlighet . En klar tanke i en kaosartad värld. Här vet de vad de sysslar med.

Besökare i Västra Skogen

Den här tingesten har landat i Västra Skogen i Solna. Det var ett bra tag sen, förmodligen på 60-talet. Men de som anlände i farkosten har fortfarande inte ställt några krav. De har inte bett att få föras till Solnas ledare. Inte ett ljud faktiskt. Inte ens ett litet ''we come in peace''. Invånarna här tycks ta det med ro också. Allt är lugnt.

Vårförkylt

Vår i Stockholm. Det var fint att komma hem till. Gjorde övergången lite enklare.
Men hårdkokt förkylning kom förstås också - från klar himmel.

En sista bild från SF

Det är sorgligt att lämna den här staden. Som att lämna en nyfunnen, men nära vän.

Den har allt.
Och dessutom allt på samma gång.

Hypermodernism och hippieestetik. Guldgrävarentusiasm och utslagenhet. Beatpoesi och 80-talssynth. Ostronbarer och tacohak. Tekniknördar och veganer.

Träffade en 24-åring med mer pengar än jag kan räkna till, en före detta världsmästare i vindsurfing som mindes de fina dagarna när han ''åkte världen runt med en bräda, ett segel och en kuk'', en genigalen advokat och matematikprofessor som puffade på en cigarr och hann prata om tre svenska kungar, aristoteles, hur han knäckt koden på aktiemarknaden på mindre än fem minuter, en framtidsforskare med högsta hårfästet och en taxichaffis som plockade upp folk på löpande band trots att det redan satt folk i bilen.

Ett lätt vemod alltså. Men också djupaste längtan efter tre på hemmaplan. Så nu åker jag.

Och till San Fransisco får jag citera Dylan: ''Goodbye's too big a word babe, so I'll just say fare thee well''.

På återseende alltså.

Luke is in the house

Sitter i receptionen till Lucasarts och Lucasfilms och väntar på ett tretimmarspass med visningar och föredrag. Men här ute, i porten till nördarnas paradis, finns montrar med Skywalkers ljussabel, Boba Fetts originaldräkt, en Yodastaty och Star Wars-trivia på världens alla språk.
Sverige har mycket att lära. Vi måste hedra och skryta om våra talanger.

Ge Rickard Hobert ett eget museum nu.
Ställ upp montrar med de sju dödssynderna, originalkameran från Ögat intill en byst av Samuel Fröler, Göran Stangertz cognacsdoftande läderväst och Lena Endres avbrutna klack. Turisterna kommer att flockas.

Fest och flärd

Fick just höra att man kan hyra en fjäderboa i hotellreceptionen. Endast i San Francisco.

Stanford royale

Om man vill studera och känna sig kunglig på samma gång så är nog Stanford University bästa valet. Auguste Rodins skulpturer, oändliga slottsliknande parker och victorianska valv.

Goooooogle

Studiebesök på Google.
Bisarrt stort område. Det sväller ut över ett område på 2,5 kilometer, i grönskande omgivningar med pooler, beachvolleybollplaner och pittoreska parker.
Imponerad och illamående om vartannat.

En sista hyllning

Ok, det här blir sista gången jag tjatar, men San Francisco är verkligen ögonbedövande fantastiskt. Som om man plockade det bästa från världens alla städer och hällde ut det i en dal mellan grönskimrande kullar. Ett litet paradis. Och då har jag knappt hunnit skrapa på ytan. I morgon: Silicon Valley med Google och Stanford på schemat. Ett schema som sträcker sig över 13 av dygnets timmar. Späckat var ordet.

Klagomuren

Vi fick just veta att San Francisco just nu slår värmerekord för april. 31 grader i skuggan. Mycket besvärande. Ikväll blir det ostronrestaurang. Mycket besvärande det också.

Med fötterna mot sanden

Staden är stor men kompakt. Dryg mil avklarad till fots idag. Några hundra meter av den milen barfota i strandkanten vid Golden Gate. Livet är faktiskt lite enklare när solen skiner och vågorna skvalpar över fötterna.

Sömnlös i San Fransisco

Men vad gör det när man känner sig som Tom Waits och stan utanför fönstret är vacker som ett rivjärn i glänsande stål?

Havsutsikt

På en sea food-restaurang längst ut på Pier 39. Utsikten är magnifik och omgivningen är lika delar Gröna Lund och gaypride. Lokal tid tjugo i åtta på kvällen, men min svenskbiologiska klocka säger tjugo i fem på morgonen. Ingen sömn alls.

Frankfurt am Main

Frankfurts fagra flygplats. Här samsas bitterhet med melankoli. Lätt att förundras, svårt att älska.

Tyskt familjealbum

Fadern i samma tyska familj (som har lagt Uno åt sidan) försöker fotografera frun och tonårssonen. Båda håller besvärat sina händer uppspärrade framför sina ansikten, som ekobrottslingar på väg ut från häktet. Fadern fortsätter enträget, lägger in små tyska övertalningsord och fotograferar trots hindret framför linsen.

Jag ser deras semesteralbum framför mig. Uppspärrade händer, spretande bleka fingrar framför Riksdagshuset i Stockholm, Eiffeltornet, Golden Gate, kinesiska muren. Som en konstinstallation. På tyska.

Anakronismer på Arlanda

En tysk familj spelar Uno på bänkarna intill mig. De diskuterar glatt och frejdigt på skrockande tyska och jag lyckas urskilja siffror och färger. Försöker minnas hur man spelade men lyckas inte alls.

I Pressbyrån på Arlanda säljs porrtidningar. Ytterligare ett tecken på att tiden står stilla på flygplatser. Vem köper porr på en flygplats? Vem bestämmer sig för att på 10 000 meters höjd, mellan Stockholm och Frankfurt, börja bläddra förstrött i en porrtidning?
Den tyska mannen som spelar Uno med sin familj?

Det återstår att se.

TV-humor slår tillbaka

Jag brukar gnälla över att det inte görs någon bra humor längre. Varken på tv eller film. Det mesta är bara plågsamt och smärtsamt och förtvivlat tråkigt.

The Office och Ricky Gervais var länge de enda ljuspunkterna komikens mörka medeltid.
Tills nu.

Summer Heights High är svaret på mina böner.
Tack Mats för tipset och tack Anna för lånet av dvd:n.
Det påminner en del om The Office - den är också filmad som en fejkad dokumentär - men utspelar sig på en australiensisk skola istället för på ett brittiskt kontor. Chris Lilley är geniet bakom både manus och regi och spelar dessutom de tre huvudrollerna i serien: den koleriske dramaläraren med hybris Mr G, den bortskämda utbytesstudenten Jai'me och bråkstaken och breakdansaren Jonah.

Tråkigt nog har det bara gjorts en säsong med åtta avsnitten.
Men fy fan så bra.
Här är ett smakprov.

Konststöld över kontinenterna

Ola, du har en Uruguyansk copycat. En konstnärlig idéstjälare. Han (eller hon) har knäckt koden och jobbar med både linjer och rutor. Han (eller hon) kommersialiserar på din fläckfria integritet.
Du måste sätta stopp för det här innan det spårar ut fullständigt och bilder börjar dyka upp på Ikea, i Lasse Åbergs vardagsrum eller, gud förbjude, på Bukowskis.
Stoppa det.
Nu.

En sorglig syn

Jag spelar skivor på torsdag. Tackade ja långt innan jag fattade att det var en skärtorsdag. Blev kanske lite förd bakom ljuset. Men jag tackade ja. Ett tydligt ja.

Nu ser jag framför mig hur jag står där, ensam i en lokal. Med något monotont och melankoliskt i skivspelaren och en vädjande, sökande blick ut mot lokalen. "Var är de?" tänker jag. "Var är publiken?".

Byter skiva med vänster hand bara för att göra det lite mer spännande.
Försöker inleda en konversation med bartendern, men börjar istället gråta ohejdat.
Han tittar ner i golvet. Fortsätter torka ett glas som han redan torkat tre gånger tidigare.
Vi tycker oss höra ett ljud från dörren och båda våra blickar letar sig förväntansfullt mot trappan.
Men nej.
Det var bara vinden.
Det är bara vi i lokalen.

Fredagslöfte

Fredag morgon. Som vanligt med ett löfte om något stort. Men den här gången, trots närhet till lönedagen, helt berövad på möjligheten till excesser. Ge mig en lista på gratisnöjen nu.

Åttiotalets mest begåvade artist

Här är en av mina absoluta åttiotalsfavoriter, när jag ändå är inne på det nostalgiska temat.
Jag är stolt innehavare av Fancys autograf, snyggt skissad i tusch på singeln "Chinese Eyes".

Vad sägs om texten till "Slice Me Nice":

I'm like a cake that wants to be baked

I'm like a pie made for hungry guys.
My body's burning like a flame that's blue

It's time for action baby
cut me in two.
Slice me nice

Dagens larm: köttjournalistik

Den grävande journalistiken har nått oanade höjder.

Aftonbladet avslöjar i dag, på ledande nyhetsplats, att falukorven i charkdisken bara innehåller till hälften kött.

Nähä?

Som om Sveriges samlade småbarnsfamiljer nu unisont skulle resa sig upp i ett "nu får det vara nog, den här svinbilliga korven som bara får smak om man knapersteker den stenhårt - innehåller inte ren oxfilé".

Och så står den indignerade personen som går under namnet "Den hemlige kocken" med en bister min i charkdisken och viftar med ett korvpaket.

Den sammanfattande meningen i ingressen lyder: "Smeten drygas ut med vatten och för att binda de stora vattenmängderna använder producenterna kemiska ämnen som tidigare inte var tillåtna."

Vatten och tillåtna ämnen alltså.
Och jag repeterar: på centralaste nyhetsplats.
Det här är inte journalistik mina vänner.
Det är stor humor.

Att återvända i tiden

Jag och M diskuterade för ett tag sen vilken tid man skulle vilja resa tillbaka till - vilken ålder man skulle vilja återuppleva.
Inte fastna där för alltid - bara göra ett besök, en liten semester i en tid som flytt.

Jag skulle utan tvekan välja perioden när jag var 17-18.
Utan att gå in på några årtal för att avslöja mig som pensionär så var det en alldeles makalös tid. Av flera anledningar.

Främst för att man var ständigt och jämt förälskad.

Jag var förälskad i Eva Kvanta för hennes obegripliga recensioner, i Jan Gradvall för hans svulstiga artiklar, i Linda Norrman för hennes krönikor. Jag köpte NME, Melody Maker och Slitz (för er som är födda på 80-talet så var det en musiktidning på den tiden), jag var förälskad i omslaget till Dinosaur Jr:s Green Mind och ville trycka det på en t-shirt, jag bytte till mig Pixies Trompe Le Monde-skiva över en mazarin och en Pommac i skolfiket, jag var våldsamt förälskad i trumkompet till I wanna be adored, kände att Greg Dulli talade direkt till mig när hans Afghan Whigs vrålade ”Your attention pleeeease, now turn off the light, we haven’t got all night”, jag tyckte att Charles Bukowski, Luke Rhinehart och Kafka hade fattat hur allt hängde ihop, jag drack folköl och och snubblade omkring på isiga gator med tunna och trasiga loafers, jag köpte en manchesterkavaj och bokade biljett till London, jag bodde i en egen lägenhet och brände den magra hushållskassan på fyra dagar och åt sedan burkmandariner och nudlar, jag ville ha en egen glassbil och åka kust-till-kust i USA efter att ha sett Smashing Pumpkins video till Today, jag spelade det första NHL-spelet på Sega och blev snabbt kungen med Edmonton och Esa Tikkanen, jag var förälskad i drogromantik, jag spelade trummor i mitt första band som hette Liquid Libido, jag spelade brännboll med Wannadies, sålde skivor på Trästocksfestivalen, var vaken tre dygn i rad bara för att testa.

Allt var ett slags förälskelserus, en nyupptäckarlust, som man kanske aldrig återvänder till igen.
Eller gör man det?
Vore fint i så fall.

Skadeglad morgon

Jaguaren nedanför mitt fönster, med registreringsskylten 'JAGAREN' hade en p-bot i morse. Lite samma lyckorus som när en ensamstående fembarnsförälder vinner en miljonvinst.

Blåst på verkstan

Det finns några situationer i livet där jag räknar med att alltid känna mig lurad.
Den tydligaste infaller på bilverkstaden.

Nu lämnade jag in bilen för en service och kontroll innan besiktningen. Lite som en rutinkontroll tänkte jag. En liten hälsoundersökning.

Resultatet var betydligt mer infekterat.
resultatet kan räknas i kronor.
Närmare bestämt 15 000 kronor.

Det var lysdioder, framstjärtsfjädrar, dubbla ljuddämpare, felsökningar, finjusteringar och fräcka ordvitsar. Med summa 15 000 kronor alltså.

Och poängen här är att de hade kunnat dra till med vad som helst. De såg att jag var ett lätt byte.
De ställde kontrollfrågan "vad är det för motor?" när jag först ringde. Mitt blektysta svar var givetvis det enda de behövde. Här har vi en kille som inte skulle märka någon skillnad om vi bytte ut hans röda Ford mot en grön Toyota när han hämtar den.

Och så blir räkningen därefter.
Lurad var ordet.

Ett sanningens ord

Klottrat på Riches toalett.
I all enkelhet.

.

Hardcorestädning

Städlördag. Skiten ska ut, ljuset ska in.
Aggressiv musik ordnar som vanligt den rätta stämningen.
Och de här två är de ultimata städlåtarna.
Dammet äter liksom upp sig själv när man sätter på Refused.

Je suis un homme magnifique

En bokklubb blev en introtävling. Övergången var oväntat smidig. Från Harper Lee till The Cure. Från alliterationer till gitarriff. Fint och fenomenalt.

Dårens guld

Var inte livet lite enklare på den här tiden?
En ordentlig lugg, blicken mot skorna och ett monotont manchesterkomp på trummorna.
Det var allt som krävdes.

Jag och min revisor

Jag har en revisor. Det betyder två saker: 1) jag undviker en tråkig och krånglig deklaration och 2) jag har fått en ny morfar.

Min revisor är en liten tunnhårig farbror som plirar under glasögonen och läspar lite. Han är sträng och förmanande, till och med vresig ibland - men alltid hjärtlig. Med mitt bästa i centrum.
Det känner jag tydligt.
Han vill mig väl.
Han vill lära mig undvika alla irrgångar i livet, peka ut den smala vägen till återbäring och se till att jag får verktygen för att klara mig själv. Jag måste stå på egna ben till slut. Han kommer inte att finnas där för evigt och jag vet att den där stränga rösten bara ska få mig att förstå det.

Så frågar jag:
”Tror du att jag kan dra av det här?”
”Vad tycker du själv?”
”Ja, jo, det borde väl vara rimligt.”
”Ja, då är det väl rimligt”

Sen ler han sådär klurigt. Som att han testar mig. Ser om jag lärt mig något.
Jag undrar om han bryr sig om att min skjorta är skrynklig och försöker spänna bröstet för att få den lite jämnare.

Och så bläddrar han vidare i mina papper, drar fingret längs kolumnerna och hummar lite, rynkar pannan, för upp ett finger mot kinden.
Jag har gjort min del.
Jag har organiserat pärmen så att jag inte ska göra honom besviken. Märkt upp olika avsnitt med bläckpenna, samlat liknande papper från liknande myndigheter i små plastmappar, häftat kvitton på vita papper.
Jag har försökt vara duktig. Nu är resten upp till honom.
Jag sitter med händerna på knäna, följer spelen i hans ansikte och känner mig omhändertagen.

Det är nästan så att jag känner doften av tjärved, piprök och hallonsaft i rummet.
Men det kan vara ren inbillning.

Vem är rätt för Rosing?

Jag såg Den rätte för Rosing i går.
En oerhört deprimerande historia.

Ett litet axplock ur programmet:

En kille måste textas för att man inte förstår vad han säger.
En annan säger att han har ”triumfen på handen”.
Mellan Linda och en tredje utspelar sig följande konversation:

L: Har du varit tillsammans med någon som har barn tidigare?
K: Nej, det har jag inte.
L: Hur känns det då?
K: Ja, det är ju oexploaterat område.

Linda är alltså på väg att bli exploaterad. Utnyttjad. Kan ingen stoppa det från att hända?

Jag är i Törnrosdalen

Dagen efter fredagen den 13:e behövs en verklighetsflykt.

In på scenen: Astrid Lindgren.

Det räcker med att höra hennes röst för att man ska krypa ihop i fosterställning och glömma vardagens bekymmer.
Jag såg ljuset.

Hej mitt vinterland

Jag har inte bestämt mig för om jag gillar eller ogillar en decimeter snö i mars. Hörde jag 'vår'? Nej, tänkte väl det.

Svennis saknar galenskapen

Det är för lite galenskap i Sverige. Eller i världen kanske.

Vi måste börja bejaka kaoset, knyta till oss en förvirrad världsbild, bli lite paranoida och hävda vår rätt att få mumla för oss själva.

Svennis till exempel.
Hade han varit lite mer excentrisk hade det ju kvittat om han nu för Mexico ner i fotbollens avgrund. Men nu, med den svenska stabila framtoningen, blir det bara resultaten som talar. Och när de kniper käft ligger han självklart pyrt till.
Enkel logik.

Tänk om han hade struntat i några träningar och hängt vid poolkanten i en guldmelerad sparkdräkt istället? Bara odlat ett lätt vansinne. Då hade det varit lättare att hålla kvar honom.

Som Black Francis. Eller Frank Black som han också kallar sig.
Han är ju förlåten för att han fuckade upp världens bästa rockband Pixies till förmån för en massa galna soloprojekt.

Några utdrag ur textraderna får tala för sig själva:

Från Hermaphroditos:

Forget you yin
And go fuck your yang
It seems that you rang
And it seems
I'm only answering

Och från Blast off:

And when we get there
the Irish in me
is gonna claim it for France
I'm in a Beckett trance
From all that chemical

En vindpust från förr

Jag hade nästan glömt den här.
Men den brann som en fackla för mig på nittiotalet.
Trots att refrängen snuddar vid det patetiska.
Stina Nordenstam och Freddie Wadling i samma låt gör underverk.

Schlager och teckningar

Finland avslutades på ett galant sätt, med ett stort badhus fyllt med nakna karlar.
Jag lämnar ämnet därhän.

För övrigt kan jag kallt konstatera att jag klarar mig utan schlagern. Att män i pilotbrillor kan komma undan med en låt som endast kan överleva på två ställen: melodifestivalen och 80-talet, är bevis nog.

Så på ett sätt är det mer givande nu, efteråt, när jag tillbringar tiden med att försöka rita fåret Shaun samtidigt som Dogville rullar lite i periferin på tv:n.

Tvära kast.

Greetings from sunny Helsinki

Ett stopp och en start

Enda dygnet i Sverige har spenderats mestadels sovande.

Flyg inte med Iberia.
Avståndet mellan din stol och stolen framför är ganska exakt tolv centimeter, vilket är alldeles för mycket om du är fyra år gammal, men åt helvete för lite om du är 187 centimeter lång. Jag har skavsår på knäna och led av en svår insomnia. Därav dygnsrytmens återställande.
Och nu är det tjugo minuter kvar till Arlanda Express tar mig ut igen.

Den här gången: Helsingfors.
Jag vill inte.
Men jag gör det ändå.