På fast svensk mark

Det hade inte varit så farligt om det inte hade vertikalsnöat. Och börjat med det precis när vi landade. Som ett hånfullt ''välkommen hem baby''. Nyss en grönskande palm mot klarblå himmel, nu en snötäckt gran mot blygrå bakgrund. Inte helt upplyftande.

Bye bye Buenos Aires

En storstilad sorti var det ja.

M hade hittat en restaurang med erotiskt tema. Deras sajt innehöll röda tunga sammetsdraperier och en meny som i engelsk översättning påminde mer om porr-spam än om maträtter. Eller vad sägs om "I slide slowly on your sex. Who can erase this?" och "Curly from excitement, he intoxicated her from his words".

Jag log och sa att det lät som en toppenidé.
Men inombords rullade ett antal makabra filmscener upp.

En av dem insisterade att det här handlade om något slags swingersklubb och att jag skulle tillbringa kvällen i armarna på en korpulent Hertha från Innsbruck medan M vänslades med en Patrick McNånting från Skottland.
Bakom leendet var jag alltså livrädd.
Skräckslagen.

Men jag tänkte att det varken fanns tid för trångsynthet eller småsinthet.
Så vi gick dit.

Och förutom meny-porr-spammandet, en burlesk dockteater och de röda sammetsdraperierna så var det ungefär som vilken restaurang som helst. Jag kunde andas ut. Buenos Aires hade fått ett lyckligt slut.

Hur avslutar man på bästa sätt?

Sista dagen.
Finalen liksom.
Hur avslutar jag resan till Buenos Aires på bästa sätt?
Hur gör jag en storstilad sorti?

Det är nu prestationsångesten sätter in.
Vi har ju avverkat de restauranger vi satte oss för att testa.
Vi har så när som på fotbollsmatchen klarat av de aktiviteter vi bestämde oss för.

Men nu då?
Sista dagen i solen.
Ska man satsa på en flärdfull men solitär avslutning vid poolen, eller ett sista ryck på hektiska Calle Florida där man får spänna musklerna för att ta sig fram mellan turisterna och försöka nappa åt sig ett läderbälte eller en kylskåpsmagnet med ett tangopar eller Homer Simpson som Che Guevara?
Eller ska man satsa på parkerna? Eller det där planetariet som var stängt tidigare? Eller äntligen försöka hitta oss fram till den där omskrivna skoaffären i Palermo Viejo?

Vi får grubbla lite till.
Under tiden lägger jag upp lite bilder från gårdagens besök i ruffiga La Boca.

Tango för nybörjare

Jag har fulländat den argentinska resan med en och en halv minut på tangogolvet. Vi missade själva kursen och kastade oss istället rakt in i handlingen så att säga. Jag tycker inte att vi gjorde bort oss nämnvärt. Vi höll oss till takten, improviserade lite grundsteg efter hur det tycktes se ut kring de andras ben (ungefär som när jag spelade blockflöjt i sexan och ständigt låg en ton efter - för att jag sneglade på de andra för att se vilka hål de täppte till på flöjtjäveln) och försökte hålla ryggen rak och dramatisk.

De andra har säkert en helt annan uppfattning. Men i mitt huvud var jag tangokungen.

Nära döden på Pampas

Jag har aldrig (bortsett från att ha blivit ledd runt en hage på en bondgård) suttit på en häst tidigare. Och nu förväntades jag ha koll på olika kommandon, hur man skulle dra i tömmarna för att svänga och en massa annan information som jag lyssnade på med ett halvt öra.
Det borde jag inte ha gjort.
Jag borde ha varit oerhört uppmärksam.

För några timmar senare närmade sig vår lilla karavan, bestående av mig och M samt sju fransoser som tillhörde samma flygplansteam på Air France, en liten glänta följd av en lång raksträcka.
Jag hade tidigare hört orden "trav" och "galopp" yttras och redan fått känna på det första när jag studsade fram i sadeln, men tänkte att det andra ordet bara var riktat till de personer i sällskapet som inte nervöst uttalat sig vara "absolute beginners".
Galopp var för proffs. Eller dödsföraktande cowboys.

Men min häst, min vänaste Luna, ville annorlunda.
De andra hästarna drog iväg i full galopp och hon hakade på.
De första två sekunderna tänkte jag "jag kommer att dö".
De efterföljande tre sekunderna tänkte jag "slappna av, du kommer att dö till häst, det är ett eftermäle värt att skriva sånger om".
Sekunderna innan hade mitt benskydd á la chaps, lossnat och jag fick plocka upp det i sadeln för att det inte skulle trilla av. Jag satt alltså med ena handen kring tömmen och den andra krampandes kring ett benskydd av läder och kände hur livet höll på att rinna förbi.

Och när jag hade förlikat mig med att vara en döende Evert Taube, frustande och galopperandes över ett grönsprängt Pampas, började jag leta i huvudet efter instruktionerna.
Vad hade de sagt?
Hur bromsade man in den här tingesten?
Jag hann bara tänka att man nog inte skulle sparka hästen i sidorna för det var som att trampa på gasen, så saktade plötsligt hästarna framför in och Luna följde samma mönster.
Jag var räddad.
För den här gången.

Uppe vid ytan

Visst var jag en tvättäkta gaucho. I själ och hjärta.

Just hemkomna från en och en halv dag på landet, på en ranch med sjuttio hästar, ett eget hus och en pool plus allt från gamla fotbollsspel till pingis, badminton och mycket annat. Jag återkommer med en mer grundmurad rapport för nu är vi bara inne och vänder i lägenheten. Nästa anhalt; picknick i parken och ett planetarium. Eller som läraren i South Park säger: "Planet-a-rium".

På väg mot hästarna

Nu ska vi strax i väg och rida på hästar.
En dag och en natt ute på en hästranch.
Jag - en gaucho?
Utan tvivel.

En söndag till ända

I dag skulle det ha blivit fotboll.
River Plate mot Banfield stod på schemat.
Men.
Det krockade också med att vara den enda söndagen vi har i Buenos Aires och därmed ett inplanerat besök på den omskrivna marknaden i San Telmo. Och eftersom det är på andra sidan av stan och vi var osäkra på tiden när matchen skulle dra igång så tittade vi istället på fotboll så som den globalt avnjuts bäst: med en öl i handen, på en bar med storbildsskärm.

Jag var måttligt imponerad av nivån tyvärr.
Så det hade väl varit för atmosfären då.
En spelare i Boca Juniors, med nummer 20 på ryggen, var otäckt lik Musse Hasselvall. Det är mycket möjligt att när inte Musse åker runt och capoeiratrixar, brottarfixar eller thaiboxningskixar(!) så har han en högerbackplats i Boca Juniors. Skulle inte förvåna mig alls. Jag kan i så fall rapportera att han spräckte ögonbrynet i matchen.

Hela paletten

Eftersom jag är en härligt livsbejakande kille med en hög dos av pretentioner så kommer jag undan med att säga att allt i Buenos Aires är konst. Från de färgglada innergårdarna med sina tvättlinor och underbyxor till de spruckna trottoarernas charm och fotbollsfestens elegans.

Så är det faktiskt. Allt är vackert. (Förutom några byggnader då, men det har jag ju redan avhandlat).

Men i går var vi och tittade på det som definieras som konst på Malba - Buenos Aires moderna museum.
Och det är väldigt tydligt att det är västerländska konstprofessorer som har nedtecknat konsthistorien. För av alla medverkande konstnärer var det bara knappt en handfull som vi kände vid namn. En Frida Kahlo förstås, och Botero och Diego Rivera.

Men annars var det idel nya bekantskaper. Några av våra nya konstkompisar heter Rómulo Macció (bilden), Emilio Renart och Oscar Bony. Googla dem får ni se på grejer.

Man får aldrig vara helt nöjd

Häromkvällen satt vi på en restaurang i kvarteret, drack ett glas rött och käkade en köttmacka (jo, det heter så. KÖTTmacka). Luften var ljuv och varm på uteserveringen, trots att klockan var efter 22, och livet var så där stillsamt och komplett och magiskt.

Fönstren på restaurangen var öppna och fram tills nu hade det varit tyst och stilla. Men så sätter någon i personalen på en lätt muzak. Först anade jag bara något trivsamt bossadoftande, om än uppenbarligen framfört på någon form av billig Statoil-synth.
Men så började jag känna igen melodislingan.
Sakta började jag lappa ihop det, ungefär som när man hör den kantonesiska symfoniversionen av The Final Countdown på det lokala kinahaket i Sumpan.

Jag anade likheter... men kunde det verkligen... var det så innerligt jävligt.... jo, tammejfan. Det var Coldplays The Scientist i en vidrig muzaktappning. Köttmackan satte sig på tvären, ölen smakade plötsligt avslagen och luften var inte längre varm och mjuk, den var tung och kvävande.

Den enda trösten när jag vacklade därifrån var att det är så lågt Coldplay har rasat.
Ända ner i muzakträsket.

När tiden står stilla

En av de finaste sidoeffekterna med att ha semester är att man enkelt tappar all exakt tidsuppfattning. Särskilt eftersom både jag och resesällskapet strosar omkring utan varken armbandsur eller mobiltelefoner.

Ibland gör vi nedslag i tiden när vi passerar en väggklocka på museet, sneglar på kvittot vi just fick, eller upptäcker att en butik är stängd trots att vi trodde att klockan var lååångt ifrån fem på eftermiddagen. Men allt som oftast svävar vi i ett tillstånd av "ungefär lunchtid" eller "någonstans på eftermiddagen".

Det är behagligt.
Vi navigerar fram med hunger och trötthetskompassen, men inte ens de är särskilt vitala tidsmarkörer när värmen plockar bort aptiten och långa promenader skyndar på trötthetskänslorna.

Tiden har tappat sin vikt och sitt värde.

Himlen över Argentina

I dag regnar det. Och det gör inget alls. Snarare är det en efterlängtad paus från den kokande grytan som staden har varit de senaste dagarna.

Och till och med regnet är varmt här. Ljumma droppar från en grå och dramatisk himmel som ibland släpper ifrån sig kaskader av blixtar. Vackert det också.

Men nu ska vi ta oss ut, mot Palermo Hollywood för en barrunda och... javisst, ännu mera kött, direkt från grillen.

Var är E-type?

Argentinsk arkitektur är en spretig historia.

Ibland hisnande vacker, ibland hårresande grotesk, inte så sällan högt och glänsande men lika ofta lågt och färgglatt. Och allt detta sida vid sida, huller om buller. Det finns en hel hög med kreativa arkitekter som ibland tycks gå på tunga droger - men inte en enda stadsplanerare i sikte. Full kreativitet, men noll sammanhållning.

Mitt emot den vackra kyrkogården i Recoleta ligger till exempel ett monster. Ett as till restaurang som antyder sig ha ett Egyptiskt tema. I låga och vackra Palermo Viejo höjer sig plötsligt ett tegeltorn mot himlen. Nationalbiblioteket (där Borges var högsta hönset) från 60-talet ser ut som ett östtyskt tv-torn på steroider.

I Sverige har vi vårt skönhetsråd, där E-types närvaro var omdiskuterad. Nu när han inte längre är medlem kan han väl ta tag i Buenos Aires? Martin? Vad sägs? De behöver dig. Ser du deras bedjande hundögon? E-taaajp ropar de här borta. Eeee-taaaajp.

Uruguay - bit för bit

Inte mycket att orda om Uruguay.
Jag gick omkring fullt påpälsad och har inte svettats så mycket sedan bastu-SM 1986. Det var en strid flod.
Men det var fint likväl. Colonia är Uruguays motsvarighet till Mariefred. En liten sommarstad byggd på kullerstenar och en pittoresk ängslighet.

Vattnet och havet däremot. El agua y el mar. Det är en annan historia.

Man kan dikta mycket fint om länderna kring Rio de la Plata. Men man ska nog just kretsa RUNT Rio de la Plata. För att lovsjunga själva vattnet är en omöjlighet. När man tittar ut över bukten från land tror man först inte ens att det är vatten utan en vidsträckt sanddyn. Diarréfärgen och det obefintliga glittrandet gör det här till havens ondaste kusin. Det är helt enkelt vidrigt.

Och det är därför alla badar i pooler. Inte i havet.
Så även vi.

Kort markör

Det här får bli ytterst kort. Jag är helt enkelt utpumpad efter Uruguayfärjan (inte helt olik en finlandsfärja), 35 grader i skuggan, scooteråkandet, strandhänget och havsbadet, kullerstenspromenaderna, allt-du-kan-äta-köttfesten och mycket annat. Nu vill jag bara 1) dusch 2) bok och 3) sova, Min gissning är att det kommer att ta 2 minuter från punkt ett tilll punkt tre.

Välstekt, på gränsen till rostad

Det var tvåtusenfyrahundraåttiotre grader varmt idag. Utan att överdriva. Jag tyckte nog att min februarihud skulle fixa lite latinosol.
Det gjorde den inte.

Istället för att skölja mig med solskyddsfaktor 39, som borde ha varit praxis för en man som får Tage Danielsson att framstå som en mulatt, så ströfixade jag lite med solskyddsfaktor 10. Ni vet, lite på axeln, ett par droppar på näsan, lite på nacken.

Resultatet blev en svårartad vitröd fläcktyfus och en hud som på 95% av kroppen bränner som om den vore gjord av glöd.
Jag är en idiot.

Och i morgon har vi planerat dagen passande nog på Playa Ferrado, en strand i Uruguay. Jag kommer att befinna mig på den stranden iförd trikåbyxor, långärmad skjorta och en skidmask.

Being alarmisten

Att ha semester innebär en del sidoeffekter. Som att man plötsligt har oproportionerligt mycket tid med sina egna tankar. Obetydliga frågor får fritt spelrum och därmed oanade dimensioner.

Det kan handla om allt från hur körsbärssmaken i Tic-Tacs påminner om de röda Pez-godisarna. Eller hur en hårt lydnadstränad hund skulle agera om man apporterade över balkongkanten på nionde våningen. Skulle den följa lydnadsinstinkten eller överlevnadsinstinkten? Och vad konsekvenserna skulle bli om man kryssade över en restaurang i en lånad guidebok - på grund av att restaurangen inte finns längre - skulle det vara en god gärning eller att kliva över gränserna?

En del frågor kräver också en djupdykning i den psykodynamiska fåran. Som varför jag har en sådan inbyggd aversion mot Jacob Hårds röst eller hur det kommer sig att jag förknippar den oförargerlige Televinken med barnmisshandel.

Andra frågor är av mer konkret karaktär. Till exempel hur det kan kosta 38 kronor att klippa sig i Buenos Aires när det kostar 580 i Stockholm. Och detta trots att prisskillnaden på... säg, en flaska vatten, är ganska obetydlig. Det är väl samma skärpa i saxen? Samma mängd hår som ska avverkas? Samma golvyta som ska sopas rent från hår?

Det finns nog en gräns för hur länge man kan ha semester.
Fria tankar är inte alltid av godo.

Dag två - shopppingfynd och biffnoviser

Dag två rinner iväg mot sitt slut. En ambitiös shoppingdag som inleddes med ett nedsläckt Malba (moderna museet) och en promenad genom ett prunkande Jardin de Japonnaise med fallna hjältar (bilden).

Palermo Viejo är färgglatt, snorvackert och fullt av liv. Vore jag lagd åt det patetiska hållet skulle jag ha klämt i med "en smältdegel av olika kulturer" också. Men det tänker jag låta bli.

Min första biff har också slunkit ned.
En praktpjäs på runt 600 gram som var välgrillad och bra, men det var också ett sunkigt snabbhak, så jag har större förhoppningar än så. Särskilt som vi nu bokat bord på legendariska La Cabrera. Där ska biffen enligt en samlad guidebokskår (och strötips från vänner och bekanta) vara kryddad av gud själv. Jag repeterar: Av Gud Själv. Un Lomo de Dios.

Och jag har fortfarande inte yttrat orden "Adios amigos".
Men det kommer jag att göra.
Var så säker.

Förvandlingen

I Kafkas roman vaknar huvudpersonen upp som en skalbagge.
Något liknande håller på att hända mig.

Vi upptäckte ett gym i huset där vi bor. Gratis tillgång, plus en personlig tränare som häckar där hela tiden och hjälper till. Vi tränade.

Jag gick alltså till ett gym. På semestern.

Jag hör hur min dialekt förändras.
Ett lätt dalmål smyger sig på.
Jag har ett oemotståndligt sug efter havregryn.
Det går inte att blunda för bevisen.
Jag håller på att förvandlas till Gunde Svan.

Morgonmöten i Argentina

Frukost (pomelograpejuice är en ny favorit) på balkongen och en sprillans ny dag ligger några steg bort. Hundar skäller på varandra utanför. En kaxig liten jävel verkar vara den drivande. Jag vill träffa honom. Paul Auster som första semesterbok började tunt men håller på att hämta upp sig. Jag vill träffa honom också. Morgondiskussionerna har pendlat mellan dåliga hotell, huruvida pina colada-yoghurt verkligen är en morgongrej och Marcus Birro. Men honom har jag träffat.