...och så här ser det ut

På väg

En minisemester på räls. Ett tåg, en bag in box, ett landskap som
långsamt blir kargare.

Tillbaka i tiden

Diskuterar en romanidé på ett café. Det har jag inte gjort sedan jag
var tjugo. Andra likheter mellan nu och då: vi försöker se hur
många påtårar man kan fylla sin kaffekopp med innan
serveringspersonalen reagerar.

Ett livstecken

Jag har hunnit glömma bort att jag har en blogg. Som så mycket annat
jag glömmer nuförtiden. Nycklar till exempel. Och pengar och recept.
Och andra saker som jag inte minns att jag glömmer. Men ibland kommer
jag ihåg. Som nu.

Mr Powerballad

Fick just veta att jag och Mats ska få spela powerballader på en gayklubb i mars.
Oh joy!

Här är två favoriter som absolut kommer att dyka upp.





Förslag på fler rariteter tas tacksamt emot!

Lyxsorgligt

En ögonblicksbild, just nu, en fredagskväll i januari:

Sista dvd:n med sista episoden av sista säsongen av The Wire i
spelaren. Jag, ensam i en soffa med ett glas champagne på bordet. En
bris av vemod i bröstet. Små lätta snarkningar från rummet intill,
härrörande från en småmänniska som ska upp till stallet i morgon.

Handen vilar på fjärrkontrollen. Jag höjer champagneglaset som ett
adjö till McNulty, Marlo Stanfield, Bunk Moreland och Snoop. Trycker
på play. Nu kör vi.

Mellanperioden

Semester mellan två jobb är den bästa formen av semester. Man har
avslutat och packat ihop lådorna på det gamla jobbet, och har ännu
inte börjat engagera sig i det nya. Ett makalöst avslappnat limbo.

Det borde väl vara bra så. Men istället sänker sig en oförståelig
rastlöshet över tillvaron. En sån där som kliar och skaver och
river i huden.

Jag måste göra något konstruktivt.
Nu.

Då och nu

Bubbel i går: champagne!
Bubbel i dag: alvedon brus!
Accessoar i går: guldslips!
Accessoar i dag: joggingbyxor!
Känsla i går: lättnad!
Känsla i dag: lättnad!

Nästa år blir bättre

2009 har i flera avseenden varit ett rekorderligt skitår. Folk har
dött, stabila företag har brakat samman, svininfluensor, skit-tv,
usla filmer, panikragg och pajade förhållanden. 2009 har i
ärlighetens namn äcklat mig. Lämnat ett smutsigt avtryck som det
vidrigaste året i mannaminne med några få undantag som bekräftar
regeln.

Därför kan 2010 bara bli bättre.
Och jag har högre förhoppningar än så. Jag gissar att nästa år
överträffar alla föregående. Från botten till toppen, som ett
makalöst bungyjump.
Det här kommer att bli storartat.
Tro mig.

Gott nytt 2010.

Snö på hud

Två vändor ute i snön, tre vändor i bastun. Den här kylslagna
norrländska resan fick ett storstilat avslut.

Tungt snöfall

Kryckorna fick inte följa med till Norrland. Därför kändes det tidigare blogghuvudet utdaterat, eftersom det innehöll just kryckor. I massor.

Ett snabbt samtal till blogghuvudgeniet Ola och några timmar senare kom kreationen ovan. Heavy snow heter den. Jag är mycket nöjd.

Dagens larm: moraliskt förfall i kyrkan

Julotta i hembyn.
Snörök, minus nitton grader och en gammal träkyrka i röd målarfärg och vit snö.

Det har blivit något av en tradition. Att lyssna på de lokala sångfåglarnas O Helga Natt och fina stämsång och en präst som berättar "dråpliga" historier om "en kollega som jobbar i Sveriges Jerusalem - Jönköping" och Jesusbarnet som blev stulet och en mässande Fader Vår och en psalmsjungande församling - i vilken jag inte inkluderar mig själv.

För det är här det börjar bli komplicerat.
Jag har ju inget där att göra egentligen.
Det är ett moraliskt förfall utan motstycke.
Jag är inte troende. Inte medlem i Svenska Kyrkan. Väldigt kritisk till hela konstruktionen faktiskt.
Och ändå sitter jag där, på juldagens morgon, i täckjacka med rosiga kinder, lätt doftande av whisky och inte långt ifrån att slumra till. Och ryser lite av den fina stämningen. Av ljudet och rösterna och kristallkronorna. Parasiterar på andras gudstro.

Det är banne mig inte snyggt.

Gubbskämt

På flygplatsen. På väg.

Strax bakom, i kön till planet står grånad gentleman och skämtar
med sitt barnbarn. Tar ett och samma skämt lite för långt.

Först frågar han barnbarnet om det står även på hans biljett "seat: cockpit"? Pojken ser trött ut men spelar med, tittar på sin biljett och skakar på huvudet.

Mannen fortsätter sen med ett pärlband av lika trötta försök. Om det står "fri coca cola" på pojkens biljett - som det står på hans - eller om det står att man får gratis julklapp vid avstigning, eller om det står att planet kommer att göra en loop.

Pojken sneglar sig obekvämt omkring.
Skämten går inte hem.
Jag förstår honom.

Ett avslut

Packade ihop på kontoret idag. Klassisk scen med brun pappkartong på
skrivbordet och så ner med allt som ska sparas i den. Som en ärrad
kriminalare på mordroteln. Så många avsked och uppbrott på så kort
tid. Härdar det eller bryter det ner? Osäkert. Jag känner mig varken
starkare eller svagare än den här tiden igår. Julklappsstressen har
dock tilltagit. Kanske är det räddningen.

De-por-tee-s

Fredag.
Fin musik.
Fenomenala killar från Umeå.

Krasch

Det som såg ut som framsteg och en väg till ljuset blev raskt tre
steg tillbaka och en redig sladd ner i diket. Utan möjlighet att ta
sig tillbaka. Livet är fiffigt konstruerat, inget är säkert, ingen
är fläckfri. Tjusigt värre.

Jag kunde inte hålla mig

Jag har gjort mitt bästa.
Den här bloggen har inte skrivit ett enda ord om Anna Anka.

Men nu är det dags. För av alla märkliga, bakvända och luriga uttalanden hon gjort har jag hittat ett som spöar allt.

Till er som mot förmodan missat alla löpsedlar kommer här kort resumé:

Anna är gift med artisten Paul. Anna är med i märklig tv-serie. Anna blir större än Paul i kvällstidningarna. Anna gör konstiga/roliga/knasiga uttalanden som passar kvällstidningarna. Anna blir parodierad i humorshow i SVT. Anna kontrakteras av TV3 för att bli julvärd. Anna får propåer från massa andra kanaler om att vara med i deras program också. Paul lämnar in ansökan om skilsmässa. Anna lämnar in motansökan om skilsmässa.

Och så anledningen till att det här inlägget överhuvudtaget blir till: Anna är med i en intervju i P4 Extra och pratar om karriären och den förestående skilsmässan. Reportern undrar hur det påverkar henne och hur hon kan jobba på som om inget hänt. Hon replikerar:

"Jag kan inte låta ytliga saker bekomma mig."

Etthundrafyrtio tecken

På Twitter har man bara 140 tecken på sig att skriva det man vill säga.
140 tecken som skiljer genierna från dårarna.

Och det är märkligt hur utslagsgivande det är. Folk som i vanliga fall är briljanta i skrift (@alexschulman) faller platt till marken. Och andra ger upp - författaren Sigge Eklund (@sigge) gjorde en kort men skicklig twitterkarriär som avslutades med följande sorti: ”140 tecken räcker inte”.

Framgången på Twitter mäts i hur många som följer/prenumererar på dina inlägg. Men antalet följare berättar inte om du är ett geni eller en dåre. Det säger bara att du är skicklig på att använda ett eller flera av nedanstående knep:

Du är känd.
Kändiskoeficienten är förstås central. Adam Alsing har till exempel 8 300 personer som följer honom trots att han skriver outhärdliga menlösheter som ”På väg ut på stan. Upptäcker att min skjorta hade mått bra av att få hänga på tork en timme till...” och ”Har just införskaffat två klabbar med "Djursholmsved". Här skall stämningseldas!”

Du är naken.
Hur självutlämnande du är påverkar också hur många som följer dig. I den här kategorin finns de som visar upp sina tarmar och gör sitt allra innersta, påhittat eller verkligt, till något publikt och allmängiltigt. Ibland anonymt, ibland inför vidöppna dörrar. Det twittras om lyckopiller, för tidig utlösning, menstruationer, fyllesex, depressioner och döden.
Inte sällan med finess.
Inte sällan utan.
Typiskt inlägg: @notonmyshift "Mercyfuck som på något jävla sätt dissar mig och sen ibland, sen på nätterna hör av sig, för att sedan dissa igen. Skapar begär liksom."

Du gillar "ny teknik" och "sociala medier".
Den tredje gruppen är ”Jag-var-på-internet-redan-när-det-hette-Arpanet-och-kan-varenda-förkortning-och-briljerar-i-påhittiga-hashtags”. Hit hör du om du använt Twitter och twitterliknande verktyg som Jaiku och annat tech-trendigt sedan du nådde upp till ett tangentbord. De har massor av följare på grund av enträgenhet och envishet och ett stort community av tekkies som även hänger med varandra på crazy IRL-after-works.
Typiska inlägg: @petrajankov: "är man fb-skadad när man drar musen över ett foto i en blogg och förväntar sig att den ska vara taggad med namnen på folket på bilden!:)" och @paulamarttila: "@seanpercival 's @prezi on real-time web http://bit.ly/8UNyaO Archived stream on @mobileroadie iPhone app http://bit.ly/6bs75j #leweb"

Du följer miljoner andra.
Det fjärde och sista gänget är de som skaffar sig många följare genom att själva följa så många de bara kan. De lägger till människor till höger och vänster och deras följare blir kanske smickrade av intresset och följer dem tillbaka. Som en fin gest. Och vips så har du ett tusental som följer dina inlägg.

I den sista kategorin finns inte sällan pretentionerna. Nyallvaret, i svallvågorna efter post-post-ironin. De som hyllar livet med storvulna ordalag. Ett exempel är @max_tweets som gärna delger oss sin förtjusning för Ronnie Sandahl och som twittrar saker i stil med "Vad ska jag göra nu? Resa? Leva? Älska? Så många val, så lite tid."

Ni kan se honom framför er, i fluga och luggsliten tweedkavaj, sprättandes torra vuxenskämt i stil med: "Ordet "apelsin" finns inte med i T9? På ricko? Herregud. Känns som om någon med mig skämta aprillo." [sic!]

Men i den gyttjigaste geggan finns också guldkorn.

Till exempel det som jag utnämnde till årets tweet, av @crilleandersson: "Psykologen belyser vikten av målbild. Sluter ögonen. Föreställer mig Ménage à trois med hemlös och jack vegas-maskin."

Eller @AnnaBjorklund som summerar arenan: "På internet är personligheter derivat av verkligheten. De dåliga blir outhärdliga. De bra blir genier. Vi småpsyksjuka blir tvångströjefall."

Räkna tecknen i ovanstående tweet.
Just det. 140 stycken, varken mer eller mindre.
Genialiskt.

Näst sista dagen på året

Fick just veta att jag ska spela skivor den 30 december.
Samma ställe som vanligt.

Men med ett annorlunda upplägg. Det blir en temakväll den här gången. Så nära nyårsafton måste jag förstås göra det till en listkväll. En lista med den bästa musiken från 00-talet.
DEN BÄSTA.

Ni förstår väl det, att det blir DEN BÄSTA MUSIKEN.

Råkar ni vara i Stockholm där och då så är det här en kväll man inte gärna missar. För den BÄSTA MUSIKEN ska spelas. Lite Fontän med Early Morning till exempel:



Och förmodligen även Wolf Parade med Shine a Light.



Och säkert den här sköna biten också.

En halsbrytande kombination

Jag är något av en expert på att tappa bort saker. Jag förlägger
nycklar, har saker slarvigt nedstoppade i byxorna så att de glider ut
och ner i en soffkavitet, lägger allt från halsduk till mobiltelefon
på sätet bredvid när jag åker buss - och glömmer dem när jag
fullständigt disträ upptäcker att jag håller på att missa min
hållplats och kastar mig av bussen.

Det är ett slags livsstil.

Dumt nog har jag också en osviklig förmåga att mer eller mindre
slumpmässigt återfinna det som förlorats. Vilket gör att jag aldrig
lär mig.

En laptop i en ryggsäck står på exakt samma ställe vid en bardisk
när jag kommer dit dagen efter, en mobiltelefon har fullständigt
otippat hamnat på hittegodsavdelningen för tunnelbanan och den där
plånboken är fullständigt intakt där den ligger i gräset där
picknickfilten placerades för en vecka sen.

Det gör att jag lever på tå, med ständig risk för hjärtinfarkt.

Spänning kan det kallas.
Men en hemlis; jag skulle gärna välja bort den delen av livet.

Femöreskola

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om Twitter nu.
Men det orkar jag inte, det får bli en annan dag.

I stället ger jag er den allra första singeln jag köpte för egna pengar.
Jag var nio år och den kostade förmodligen en femöring.

Voíla:

Första förälskelsen

Jag älskar Thåström.

Inte på ett banalt åh-gud-vilken-fantastisk-röst-nu-älskar-jag-thåström-sätt.

Jag. Älskar. Thåström.

Hade han varit det minsta intresserad av mig hade jag fött hans barn.

Hade jag stått längst fram på en konsert hade jag inte bara tittat - jag hade flörtat.

Jag vill att vi ska köpa en liten stuga på Gotland ihop, promenera omkring och titta på havet och grovhångla.

Jag var 14 när första soloskivan hamnade på min skivspelare. Jag minns tydligt tillfället när jag lyssnade på den för första gången.
Jag minns när inledande "Ståaldrigstill" fyllde rummet.

Då var jag förstummad. Kunde inte göra annat än att lyssna på den om och om igen. Lärde mig vartenda ord utantill.

Och först nu inser jag att det var min första riktiga tonårsförälskelse.

Fint. Att kunna acceptera det.

Kalenderfest

Har försökt boka in en träff med en kompis i några månader, men kalendrar har varit fulla och tiden har inte räckt till.

I dag skickade han ett antal förslag på tider. Via sms, mail, Facebook och Twitter.
För säkerhets skull.

Sa jag att han har arrangerat utbildningar inom sociala medier?

Vad kan då vara bättre än att svara via bloggen?

Jo, Vladimir, vi kan väl slå till på onsdag nästa vecka. Vad sägs?
Svara gärna i kommentarsfältet, via sms, twitter, Facebook och mail.
För säkerhets skull.

Solkigt julpynt

Julstjärnan på plats.
Ifjol var den vit, men efter en säsong längst upp i en öppen kartong på vinden har den antagit en mer gråbeige ton med svarta inslag.

Spetsarna har blivit skeva.

Den ser vemodig ut. Den lyser och åmar sig och man ser att den tidigare haft någon form av värdighet som nu gått förlorad.

Ikväll blir det pölsa.

Lyckoirritation

Man blir glad av den här videon.
Man blir glad av den här låten.
Men man blir förbannad för att iditen som lagt upp videon stavat bandets namn fel.
Santogold. Inte SantIgold.
Jag måste sluta irriteras över sånt där, det är inte sunt.

Roligaste skämtet

Trötta skämt blir plötsligt oväntat roliga när ens egna barn yttrar dem. Inte av sympatiskäl, det bara är så.

Som när nioåringen nyss drog till med:
- Vet du varför Darin är så smal?
- Eh, nej, ingen aning.
- För att han suger fett.

Skratta nu!

Brännvin special

En gång i tiden lyssnade jag på den här låten på repeat.
SÅ bra är den inte, men den har ett så kallat affektionsvärde.

Numera står den skäggige gitarristen Frans i lilla baren på Riche. En gång lutade jag mig berusad över disken och berättade för honom att han spelat i världens viktigaste band och bad att få en "brännvin special" som en hyllning till introt i den här videon. Han såg oändligt besvärad ut och jag mumlade fram "ett glas vitt då" för att parera pinsamheten.

Nu väljer jag ofta den änden av baren där han inte står.
Men låten värmer bröstet fortfarande.

Förändringens vind

Antingen kan man göra sig lustig över hur många nyanser av grått som världen klarar av. Eller så kan man bara deppa ihop över mörkret och det eviga regnandet.

Men det finns ett strålande tredje alternativ också. Och det är att se november som en bra tid för förändring. Det är inget självhjälpsmumbojumbo, inget psykobabbel från Indien. Det är ett faktum. November är en bra månad att ta drastiska beslut i.

Here we go.

En kryckad hyllning

Uppmärksamma läsare (jo, jag riktar mig till just er sju) märkte att det blev en förändring i bloggtoppen här ovan. Det är samma geni som skapat de tidigare bloggtopparna och nu gav mig en au handicap.

Briljant. Storartat.
Bravissimo.

Taxivy

Tredje taxiresan för dagen och jag börjar inse att den här hälhistorien kommer inte bara att kosta kroppsligen och själsligen, den kommer att sätta spår i ekonomin.

Men jag gillar verkligen vyn. Att se stan på kvällen från ett baksäte. När fragment dyker upp och försvinner och ljusen flyter ihop. Det är fint.

Fyra veckor till

Domen blev ytterligare fyra veckor på kryckor. Mardrömslikt förstås. Och jag börjar känna mig mer och mer som Dr House i temperamentet. Oroväckande.

Herreys familjetraditioner

I väntrum på sjukhus kan man göra de mest fantastiska insikter och upptäckter. Källan är förstås floran av väntrumstidningar som i brist på annat ger nya kunskaper om allt från hur man slår ett teeslag med vatten mellan dig och green (Tidningen Golf) till båtbyggare på 1600-talet (Populär Historia) och familjen Herreys märkliga vanor (Se & Hör).

Den sistnämnda fångade mitt särskilda intresse den här gången. I en kändisenkät med frågan "Vad brukar du tröstäta?" får jag veta att Clabbe är svag för ostbågar, Babsan vräker i sig chips och Richard Herrey älskar... håll i hatten nu, jag citerar:

"Titt som tätt lägger jag en bulle i ett dricksglas. Sedan häller jag över mjölk och blandar med en sked tills det blir en härlig sörja. Det är en tradition i min familj. Min fru klagar inte, hon bara skrattar. Själv är hon barnsligt förtjust i glass med kaffesmak."

Framförallt är det sista konstaterandet som förbryllar. Tänkte han att om han outar sin hustrus högst alldagliga förkärlek för cappuccinoglass, så skulle folk strunta i hans äckelfest med bullar utrörda i mjölk?
Nejdu Herrey, den gubben gick inte.

Dagens outfit

Det är inte längre sant att män inte kan piffa till sig med accessoarer. Klocka, slips och bälte har fått efterlängtade alternativ.

Bandage och en krycka är det senaste. Väldigt heroin-chic, väldigt noveau disabled, oerhört stilfullt.

Skräckens resa

Horrornatten fortsätter. I en taxi på väg hem från middagen. Två svarta skräckballonger i händerna på barnen i baksätet. Den ena ballongen smiter ur greppet och glider till framsätet. Jag, i passagerarsitsen, inser risken i situationen och agerar på impuls med att kasta ut handen för att peta tillbaka ballongen till baksätet. Min hand fångar dock inte upp ballongen utan ger istället chauffören en präktig lavett över kinden varpå han måste bromsa in och det som bara RISKERADE att bli en risksituation har nu blivit det.

Resten av resan blir tryckt. Tystnaden är kompakt i bilen. Stämningen är nedslående. Förutom ett svagt fniss från baksätet. Jag gör ingen ansats att kväsa det.

Skräckens middag

Det här är resterna från en terrormiddag. Bläcksvart pasta och spindeltrådar. Men framförallt trevligt sällskap, vin och Wii.

Råbiff till brunch

Jag vet. Den här mobilkameran får allting att kännas smutsrealism i Novgorod, men råbiffen framför mig ser i verkliga livet oerhört delikat ut.

Att vakna vilse

Soffans form och tyg är välbekant. Rummet är det inte. Att vakna vilse är först förvirrande. Men så minns man att man sopade banan i ett musikquiz och bestämde sig för att kryckor, vin och duggregn var en dålig kombo och att det var enklare att bara sluta ögonen i soffan. Så har sakerna fallit på plats.

Noterar till nästa sova vilse: somna inte med en tjock kofta.

Jag ska våga

Att det ska vara en sån jävla tröskel (i mental bemärkelse) att ta sig ut från lägenheten trodde jag inte. Men jag känner mig som en gisten gammal farbror med värk i handflator, höft och den förbannade hälen. Kryckorna är inte de vänner de borde vara. De är ondskefulla mobbare som halkar till på löv när man minst behöver det, trillar i golvet när man ställt dem prydligt mot en vägg och skär in i händerna som om de ett tortyrredskap från kalla krigets dagar. De är inte mina vänner. De pekar finger och hånar och lyssnar man tillräckligt noga hör man dem fnissa förtjust när de har lagt sig strategiskt utom räckhåll. Klassiska mobbningstendenser.

Men nu ska de tämjas. Jag tar mig ut. Nedför hissen, ut i höstluften, mot söder.

Jag vågar.

Besvikelsens television

Jag blev oerhört sugen på att spendera en timme med Skavlan när jag läste i tidningen om den rafflande gästuppställningen Helena Bergström, Colin Nutley, Lisa Nilsson och Jackie Arklöv.

Den sistnämnda visade sig vara en viss Jarle Andhöj. Århundradets felläsning ledde till årtiondets besvikelse.

Fan.

Ett stilleben en fredag

Stillsamt, sparsmakat, smakfullt och stelbent.

Pärlor för svin

Fredag betyder numera SM i pärlplattor. Just nu växer en kolsvart häst och en lila ros fram.

Hejdå tunnelbanan

Små irritationsmoment hela tiden.

1 minut kvar till tunnelbanan när jag står i rulltrappan. Det skulle inte vara några problem alls. OM hälen hade varit med mig. OM jag inte haft de här två grå kryckidioterna. Då hade det betytt två, tre snabba kliv nedför rulltrappan.

Nu hinner jag precis ner lagom till att få se sista vagnen lämna perrongen. Och skylten växlar om till ''Norsborg 10 min''.

Tack.

En nalle på posten

Ett nallogram. När fick ni ett sånt senast? Jag har aldrig. Förrän nu då. Ett litet rött paket på hallgolvet. Jag tänker genast på vem som måste vara avsändaren, tills jag öppnar locket och snabbt fattar att den kommer norrifrån. Nallen är ju en älg.
Tack!

Lokko blev Noren

Såg just Andres Lokko. Han såg ut som Lars Noren. Anpassningen till Dramaten gick blixtsnabbt.

Tillflykt till musiken

Musik är tammejfan enda räddningen.
När kryckan blivit blöt och glidit undan i det nybonade trapphuset för andra gången och man landat foten i marken för att undvika ett platt fall på näsan och genomlidit den vidrigaste stöten genom hälen och smalbenet - tänk rotfyllning utan bedövning - någonsin. När man nyss dessutom fastnade med samma vita krycka i något outgrundligt mellanrum mellan ytterdörr och trottoar och gjorde en sidledes vurpa på asfalten. När kassörskan på affären först flörtigt erbjöd sig att bära hem matkassen och sen säga att hon minsann hade brutit båtbenet (eller något annat suspekt ben) i foten och fick beskedet att det skulle ta FEM veckor att läka, men hoppade på kryckor i ÅTTA veckor. När man nekat erbjuden hjälp, och på egen hand balanserat hem en matkasse och inser att man glömt glödlamporna så att toaletten alltjämt fortsätter vara becksvart. När man bara kan drömma om att nå upp till strykjärnet i skåpet OVANFÖR kylskåpet utan att slå sig halvt fördärvad.

Då. Är musiken enda räddningen.

Då. Är det bra jävla tur att man kan spåttifajja och jotooba fram Harrisons med Dear Constable eller Northside med Shall we take a trip och åtminstone låtsas att allt är okej.





Jag har bestämt mig för att det blir Berlin i alla fall.
De här kryckslinkorna ska inte hindra mig.
Sådetså.

Dagens larm: ensam med Bob

M hade rätt. Twin Peaks är läskigt. Bob är fruktansvärt obehaglig. Det är ingen serie man ska se på egen hand.

Fotografiska minnen

Just nu tänker jag på:

- en stormig båtfärd i en eka, med en liten tjej som försökte fånga näckrosor med händerna.
- att jag borde skriva ner ett nytt formatförslag och åtta punkter om ett annat, men en värkande fot begränsar kapaciteten.
- en takterrass i Paris, med utsikt mot Sacre Coeur.
- att jag glömde handla i dag igen.
- att jag borde uppfinna ett förkläde för kryckburna med massa fack som man kan bära saker i.
- en liten röd sommarstuga och ett par nakna fötter i foppatofflor med storlek 36.
- att jag borde försöka plocka ur diskmaskinen nu.

Love etc

På tal om tidlöshet. Pet Shop Boys är ett av ytterst få band som lyckas vara konsekventa med att ha ett och samma sound och på samma gång låta moderna.

De pausar tiden.

Och det här kan vara något av det bästa de har spelat in. Sagt utan att vara en stor konnässör, bara en hitslyssnande amatör.

Facebookskojare

Det finns så många klassens clowner på Facebook. Kolla bara här:

Jag avgår

Först Lagerbäck, sen Henke och nu meddelar även Alarmisten att han gjort sitt i landslaget. "Det var inget svårt beslut.".

Söndag med agent Cooper

Foten i högsta möjliga läge (ovanför hjärtat löd ordern - oerhört svårt när man sitter vid ett skrivbord men väldigt enkelt liggandes i soffan som nu) och Twin Peaks-marathon.

Jag är förvånad att den åldrats så väl. David Lynch är tidlös.

Bröderna Horne till Hank:
"We do the thinking, you'll be the bicep."

Har dessutom kommit till en jobbig söndagsinsikt: Djungelvrål smakar inte lika bra längre.

Ännu ett nederlag

Och så förstör Lagerbäck lördagsglädjen också. Vad är det för blåsning jag råkat ut för? Nu får kryckorna bära mig ut, jag orkar inte deppa i högläge.

Dimman tätnar

I en bil på Gärdesfälten och förundras varje gång över hur snabbt storstaden växlar över till lantlig idyll. Och just den här morgonen, när bara Kaknästornets topp syns i dimman, är kontrasten extra stor. En hund skäller långt borta, allt annat är väldigt tyst.

Jag gillar inte

Jag har verkligen försökt att se den här dagen med fredagsögon.
Försökt att få det där morgonljuset att fortsätta lysa rätt genom hela helgen.
Men icke. Förgäves.
En rad besvärliga omständigheter gör att mina självhjälpspeppande Mia Törnblom-attacker faller platt till marken. Så det är väl lika bra att få dem ur kroppen.

Jag gillar inte att det inte går att trycka ner kopplingspedalen på bilen.
Jag gillar inte att lämna kontorsstolen och känna att jag inte hunnit beta av hälften av de mail jag borde ha betat av. Det betyder helgjobb. Helgjobb gillar jag inte.
Jag gillar inte att jag var så dålig på att pricka in en tittarsiffra.
Jag gillar inte att ha missat ett samtal som jag gärna ville ta.
Jag gillar inte människor som ger inte-så-subtila-nålsstick via en blogg.
Jag gillar inte att inte kunna bära en kaffekopp från kaffemaskinen till min plats.
Jag gillar inte att förklara för sextisjätte gången hur mitt fotarbete gick snett.
Jag gillar varken de medlidsamma blickarna eller de skrockande skämten om min paketerade fot.
Jag gillar inte att det är fredag och tanken på att gå uppför min kompis trappor med kryckor är så avskräckande att jag tror att jag bara åker hem istället.
Jag gillar inte folk som inte läser sin mail, eller alternativt ignorerar att svara på mail.
Jag gillar inte tanken på en helg i en soffa, med foten i högläge.
Jag gillar inte den förestående helgen.
Jag gillar inte att lördagsmötet blev inställt.
Jag gillar inte tanken på att Berlinresan blir inställd.
Jag gillar inte att nedlagd tid på en fin present gick obemärkt förbi.
Jag gillar inte att en beställd present fortfarande inte har kommit.
Jag gillar inte att blogga.

Morgonsol

Det är något alldeles speciellt med ljuset på morgnarna. Det har en annan kvalitet, en annan textur. Skulle jag vara lagd åt det naturbesjälade hållet skulle jag kalla det hoppfullt. Ett hoppfullt ljus. Med löfte om något nytt. Nu är det ju knappast så, men man kan ju... just det, hoppas.

Och innan det här går fullständigt överstyr avrundar jag det här inlägget.

En rättelse

För protokollet: föregående inlägg hade en lätt ironisk ton.

Jag hatar min häl.
Jag hatar mina kryckor.
Jag hatar mina avdomnade tår.
Jag hatar den pulserande smärtan.
Jag hatar att vänta i kö på akutmottagningar.
Jag hatar att bli missförstådd och tolkad.

Nu ska jag koncentrera mig på att undvika bitterheten som bubblar.
F-o-k-u-s-e-r-a.

Sitter var jag vill

Genomsvettig och öm i händerna efter att ha hoppat fram på kryckorna till busshållsplatsen.

Ett härligt gympass!!

Väl på bussen skäms jag inte en sekund för att sätta mig på handikapplatsen.

Vilken frihet!!

Nuddade nyss foten mot sätet framför och det skar till i hela benet, trots starka värktabletter.

Det ska kännas att man lever!!!
Carpe diem!!

Deus ex machina

Slarvigt fotarbete ledde till den här prekära situationen. Ett röntgenrum, det där surrande strålningsljudet, de kala väggarna. En uggla i taket. Varför en uggla? Ska det vara något psykodynamiskt sätt att få patienterna att slappna av och glömma Tjernobyl? En uggla alltså, svävandes och sneglandes mot min fot. Jag tänker på Harrisburg istället.

Två idoler på samma vägg

Tillbringar lördagsförmiddagen med en jazzbrunch på Mosebacke när jag ser att två av mina idoler hänger sida vid sida på artistväggen. Två personer som inte har mycket mer gemensamt än att de just är mina idoler och just råkar hänga sida vid sida här inne.

Erland Josephson
Och
Janne Loffe Carlsson

Den ena platsar i egenskap av världens varmaste röst och Sveriges bästa skådespelare. Den andra är mer obestämd, men jag växte upp och tänkte att han skulle vara den perfekta pappan. När jag såg honom som Katitzis pappa i tv-serien, som skön gräsänkling som benämnde sina barn som "kottar", som soldat i Någonstans i Sverige och som jovialisk och Stockholmsklingande happy-go-lucky-kille i Göta Kanal och Repmånad. Jag älskade rubbet. Och står för det.

När jag långt senare lärde känna honom som en av Sveriges bästa jazztrummisar som spelat in musikhistoria i Hansson och Carlsson, så blev jag ännu mer övertygad om hans storhet.

Två idoler på samma vägg alltså.

Schindlers hiss

Tvåmiddag

Det är betydligt enklare att laga mat till två.

Även när man medvetet gör det svårare. Även när omständigheterna är de allra svåraste. Även när middagsgästen talar med Anna Anka på telefon.

Dagens larm: svensk tv-komedi

Såg 98 sekunder av SVT:s serie Playa del Sol nyss.
Mer klarade jag inte.

Antingen är det en komediserie helt utan humor eller så är det en dramaserie helt utan drama. Det skojiga bestod i att någon klädde upp sig i en björndräkt, hällde läsk ur ena tassen och tryckte på en knapp på magen så att en inspelad röst sa att den ville kramas.

Då vill man bara ha en tyst minut för svensk humor.

Det framkallar inga skratt. Bara en outsäglig sorg över sakernas tillstånd.
Dialogen var lika ledig och lättflytande som om den vore hämtad från en dramatiserad informationsfilm om Apoteket.

Parallellt i en grannkanal porträtteras Erland Josephson. Kontrasterna är så enorma att kroppen inte riktigt klarar omställningen.

Vernissage på Ekerö

Kollar in kollage. Initierar ett inköp. Ponerar att pruta. Flukta på favoriten.

Otydlig strike

Alltså, det här med discobowling, nej det är ju en hädelse mot sporten. Barnkalas är undantagna, men ni andra: skämmes!

Sömnig söndag

Jag är en anhängare av teorin att all förändring är av godo.
Jag är lika starkt troende i frågan om att förändring aldrig ska ske på en söndag.

För det är något alldeles unikt med söndagar. Ett vacuum, ett ingenting, en lätt och ledig transportsträcka mellan två hållplatser. En dag för små eller obefintliga beslut. En dag för uppskjutna åtaganden och icke-göranden. En dag för lathet och lättja.

En statisk dag. Helt fri från förändringar.
Alldeles perfekt.

Förnuftsvidrigt

Tänk att samma ord både kan inleda och avsluta. Men vilket ord sen! Och vilken skarpsinnig hjärna som uttryckte det!

Vita lögner

Det var länge sen jag var på konsert. Men nu ska det bli ändring på det. Nästa band på schemat: White Lies. En bekants bekant sa att det lät som om Duran Duran nästlat sig in i Joy Division. Jag tycker att det är träffande. Och makalöst bra.



Besvärligt vacker textrad;
"Let's grow old together, and die at the same time."

Blänk - Banarne?

Tittar både tre och fyra gånger på DN Kulturs förstasida från igår. Det är en bild på det nya electronicahoppet, duon Blänk som nu ger intervjuer i alla möjliga tidningar. De kanske är ruggigt 2009, de kanske ompositionerar den svenska musikscenen fullständigt, de kanske ska erövra världen, eller åtminstone bli ett sånt där band som strömmar ur högtalarna inne i en vintagebutik med hipsterpersonal i Greenwich Village. Men jag kommer inte ifrån den slående och obehagliga likheten. Är det inte Klasse Möllberg? Är det inte Electric Banana Band? Han heter dessutom Klas, kallar sig K-Laz och ser mycket riktigt ut som om han vill bo i en zvamp. Banarne är tillbaka!

Sommarens sista suck?

På en kaj i Vaxholm och man känner att solen verkligen VILL värma, men luften vill annorlunda. Ungefär som att man VILL vara lycklig vid julen, men hets och stress vill annorlunda. Den liknelsen haltar svårt. Egentligen ska man väl bara vara nöjd.

Bäst just nu

Världens bästa Antony gästar Hercules and the Love Affair.
Och då blir det så här bra.

En annan värld

Den tar aldrig slut den där berättelsen om livet. Den bara fortlöper, konstant och utan uppehåll. Jag lyssnar inte på den särskilt uppmärksamt, men så fort jag gör det öppnas dörrar, mattor dras undan och bord dukas.

Tomt

Det blev plötsligt ödsligt.

På fast mark

Färjan gungade betänkligt på vägen hem. Men nu har Alarmisten fast asfalt under sandalerna, hel och välbehållen.

Slås av hur tyst staden är. Som om den lantliga tystnaden följde med som ett lock för öronen.

Men så vrålar en ambulans förbi och ordningen är återställd.

Furillen

Idag är det tvära kast. Sudersands kritvita sandstränder, Furillens hardcore-stenbrott och strax vaccination på vårdcentralen i Slite. Heltäckande resa.

Den mörka sidan av ön

Alla paradis har ett mörkt hörn. En plats där ondskan får härja fritt och ostört. En plats där jorden är svart och intet tillåts växa däri.

Jag har hittat den platsen på Gotland.
Undanskymd och bortglömd, men ändå utmärkt med en skylt.

Det är här den obeskrivliga fasan regerar. Majsterrorn. Vilken kräver en bakgrundshistoria.

Enligt vissa har majsterrorn och dess anhängare rötter som sträcker sig tillbaka till den senare delen av 1200-talet, men den gängse uppfattningen bland mer sansade röster menar att den istället grundlades på 30-talets Gotland. Missnöjet med den påbörjade turistströmningen till ön var stort. Så stort att ett 10-tal fårbönder samlades vid Fole byastuga för att enas om ett sätt att driva fastlänningarna på flykten.

Inspirerade av Mussolinis tortyrmetoder - att hälla olivolja i halsen på regimkritiker - bestämde de sig för att också grunda sina aktioner på de naturresurser som ön hade att erbjuda. De bestämde sig för att smyga in i tält, fritidshus och vandrarhem och stapla hotfulla pyramider av majskolvar vid sina offers sovplatser.

Det var första varningen.

Packade inte turisterna ihop sina saker och lämnade ön morgonen därpå trappades majsterrorn långsamt upp. Det fjärde och sista besöket resulterade alltid i döden genom majskvävning.

Än i dag lever terrorgrupperingen kvar. Inne i skogen, dit den här skylten pekar:


Gruppen diskuterade länge hur de skulle utforma skylten så att anhängare skulle hitta dem och så att utomstående inte skulle ana oråd. Någon föreslog stavningen Majstejjoj, men de andra invände att det var för barnsligt, att deras viktiga syfte skulle tappa tyngd och allvar.

Kompromissen blev att de smög in ett j i namnet. Och där ligger det alltså i dag. I ett litet torp, inte långt ifrån Åminne på den gotländska östkusten. Basen för det enda egentliga terrorhotet på Gotland. Den antifastländska terrorgruppen Majsterrojr.

Ett grillat mirakel

Det är sånt här som gör att man förbannar att bo i stan. Gräs mellan tårna samtidigt som grillen fräser och den kalla folkölen kyler själva innanmätet. Det är ett fint kretslopp.

Ytterligare ett ansikte

Varieté och crepes och cider i Hablingbo.
Gotland har många ansikten.
Det här var ett av de finaste.

Mycket väsen för ingenting

Norra Europas största skylt för norra Europas oväsentligaste sevärdhet.

Stöldgods

Vikingarna plundrade världen på skatter när de drog fram. De flesta prylarna hamnade på Gotland och säljs nu styckevis på loppisar över hela ön. Här kan man bland annat fynda uppstoppade tjädrar, hela pocketserien Kalla Kårar för 200 spänn, halva koppar med texten ''DU SA EN HALV KOPP'' och mycket annat. Tack Vikingarna.

Pittoresk uppföljning

Föregående inlägg var egentligen från i går, eller egentligen i förrgår. Men det hade inte gått i väg eftersom det här med mobiltäckning och Gotland inte går ihop. Alls.

Idag är det inget regn.
Och ingen som säger "tut tut".

Kanske för att stranden är bred nog för oss alla.
Kanske för att de vuxna nu har fattat galoppen.

Gotland är i alla fall nästan löjligt pittoreskt. Kargt och frodigt om vartannat. Stenigt och grönskande. Idag dessutom varmt, om än med lite friska vindar.

Regnhumör

Hällande regn kan absolut göra sitt till, men när en vuxen människa promenerar bakom en på trottoaren och använder sig av ett "tut, tut" för att komma förbi. Ja, då är det som att något brister inombords. "Tut tut" säger man inte när man är vuxen. Punkt.

En drömlik kompromiss

Senast jag var på Gotland var jag 12 och vallades runt med klass 6A i Vikingalämningar och ringmurar. Ända sedan dess har jag tänkt att jag vill tillbaka. Helst i ett eget vitrappat kalkstenshus, alldeles intill havet. Nu är jag här. I en kompromisslösning med hyrt hus, några hundra meter från havet. En bra start.

Dagens rätt

Rökt makrill på ett berg. Köpta av en tysk på semester. Det blåser friskt, men det har ingen betydelse.

Att diska på landet

Gud vet att jag inte är någon anhängare av handdisk. Men när sceneriet ser ut så här är det plötsligt en ren njutning. Smutsiga tallrikar? Bring em on.

Nästa anhalt: Gotland

En tidig morgonfärja med semesterstinna svenskar. Klockan ringde 04.55 och det börjar lacka mot lunchdags nu när klockan är kvart över sju. Jag förstår byggarbetarna och begreppet bygglunch bättre nu.

Polskt alfapet

Jomennifattar.
Schemat var tajtare än... Schemat var så tajt att man inte kunde klämma in en bladlus mellan evenemangen. Än mindre blogga.

Men. Bara som en parentes.
Viktigaste lärdomen från Polen kom när vi lånade ett polskt Alfapet och upptäckte att svårlagda W och Z är inte värda ett dyft i deras version. 2 poäng max. Deras språk översvämmas av W och Z. WarsZaWa.

Jaha.
Det var nog allt.

Tajt schema

I dag är det en noggrannt planerad aktivitetsdag. Måste rusa. Återkommer med rapport.

Jämvikt

Skönt.
Att Sopot i dag visade upp sig från sin finaste sida. Att temperaturen steg till åtminstone 25 och att det gick att få en Pina Colada och paprikachips serverade till solstolen.

Det kallas för "lagen om alltets balans".

En raketstart på semestern

På plats i Polen. Mot alla odds.

Resan inleddes med en oerhört optimistisk tidsplanering på hemmaplan. "Det tar väl inte mer än 50 minuter till Skavsta med bilen?". "Bäst att vi sticker vid elva för säkerhets skull." Klockan elva kliver M plötsligt in i duschen. Jag tänkte att det går nog snabbt. Sen kommer M ut ur duschen och kommer på att hon inte riktigt packat klart och att det plötsligt var någon akut jobbgrej som måste göras. Halv tolv har vi fortfarande inte lämnat lägenheten. Vi kastar oss iväg fem minuter senare. I bilen mot Skavsta går det långsamt upp för mig att det här inte alls tar 50 minuter. Sex mil kvar och vi borde vara framme om tio minuter. Bilen har aldrig gått snabbare.

Då påkomna saker som kvarglömda i lägenheten: glasögon, någon form av varm tröja, badshorts.

Parkeringsplatsen är större än åtta fotbollsplaner. Och full. Ända bort till sista bilen. Längst bort från flygplatsen. Vi börjar springa mot terminalen.
Avgångshallen: köbildning som påminner om brödransonering. Tjugo minuter till avgång. Och då upptäcker vi en finstilt rad på bokningspapperet: "Om du av någon anledning kommer för sent till incheckningen stryker vi din bokning och du kommer inte att tillåtas gå ombord på planet. Incheckning stänger 40 minuter innan avgång". M går till informationsdisken, jag ställer mig i en sjuttio personer lång kö. En väska ska checkas in.

Då påkomna saker som kvarglömda i bilen: mobiltelefonen...

M kommer springande, tar väskan och säger att vi kan gå före i kön och sen rusa till gate 2. Vi krånglar oss fram genom köer, M, droppar väskan på bandet, tränger oss före till säkerhetskontrollen, jagar fram till vår utgång, visar upp boardingkorten och... den där gröna plastremsan som ska sitta på den incheckade väskan...

Vi har alltså checkat in en väska utan destination. Den hamnar väl i bästa fall i Östeuropa. I den väskan har jag just också lagt över min dator för att inte handbagaget skulle överskrida viktgränsen.

Vi ombeds kliva åt sidan medan en flygbolagsmänniska trixar med sin kommunikationsradio. Tre minuter till avgång. Vi beskriver väskan. Han säger att vi ska gå ombord så ska han försöka ordna det.

Vi kliver på planet. Jag drömmer om något starkt. En spritdrink med betoning på sprit. De kommer ut med varuvagnen. Och meddelar att de inte tar kort. Jag försöker le. Det går inte.

Men nu framme. Med väskan. Med hjärtat i halsgropen.
Polen är fint. Sopot, strax intill Gdansk.
Kallt och molnigt.

Packar för Polen

Kollade in väderleksrapporten för Polen och det verkar som att vi åker från sommarsvettiga Stockholm till ett mer beskedligt sommarväder. Obehaglig känsla av att ha dragit nitlotten just nu. Jag biter ihop. Packar väskan.
De två böcker som får följa med:
Marilyn Manson ''Den långa vägen ut ur helvetet''
John Ajvide Lindqvist ''Människohamn''.

Jag gör det inte ljusare för mig själv.

Beatles

Två gånger i mitt liv har jag blivit ombedd att visualisera en trygg plats. En plats dit jag kan återvända utan risk för att något yttre kan påverka. Vid båda tillfällena har jag haft orden humbug och bondfångeri nära till hands, men det är en annan diskussion och ett annat blogginlägg.

Poängen är i alla fall att jag båda gångerna tänkt mig samma plats, och båda gångerna ackompanjerat denna plats med samma trygghetsskapande musik i bakgrunden.

Platsen är kökssoffan som står i min systers kök, och musiken är Beatles ''Strawberry fields''.

Var är analysen? Var är Jung och Freud?

Dagens fråga

Här befann jag mig igår.
Är det:
A) Gondolens tak
B) Kumlaanstalten
C) Guantanamo

Ledtråd: många människor bar midjeväska, shorts och kameror.

Sprillans nytt huvud

Glömde förstås att nämna det uppenbara: att min outsourcade designresurs i Bangalore, Olawatra Gandhi, har förärat mig med en sprillans ny och sommarhärlig bloggtopp. Mannen är ett geni.

Han är dessutom ett geni som går igång på beröm. Så när han såg en smickrande kommentar från Kicki från Kransen i kommentarsfältet, satte han sig på designrumpan och spottade ur sig ytterligare två bloggtoppar. De kommer senare.

Risken är bara att toppen uppdateras oftare än bloggen. Och så kan vi ju inte ha det.

Alarmisten skärper härmed till uppdateringstakten.

I krångligaste laget

Det här är bilden av en avklarad picknick. En enkel sushi i parken, med långsamt dalande stadssol. Det behöver inte vara krångligare än så. I själva verket var det lite väl krångligt för min smak. Nästa gång blir det mat på det naturen har att erbjuda. Klöver, barr och bark. Då, först då, blir det fullständigt okomplicerat.

Höstvind

Morgonpromenad till jobbet genom den vanliga parken. Luften känns som höst, men träden signalerar annat. Går inte ihop.

Bara regn hos mig

Ibland är Orup mycket användbar.
På väg mot Oslo, med första transportmedel ettans buss. Och då klingar Orup i öronen, med en regnvåt stad utanför fönstret. Hur var det han uttryckte sig? ''jag måste ha retat gudarna, måste gjort nåt fel''?

En veritabel poet den där.

Antichrist

Trailern till von Triers Antichrist.
Det var länge sen jag hade så höga förvänntningar på en film. Lite som en barn på julafton. Ett skruvat barn på en julafton i helvetet förstås. Men ändå.

Magisk mix

Om Afghan Whigs hade fortsatt, och bestämt sig för att slå ihop bandet med Tindersticks. Då hade the National varit här flera år tidigare. Det hade varit fint.

Tydlig verksamhet

Det råder ingen tvivel om vad som försiggår bakom denna anspråkslösa trädörr. En avskalad tydlighet . En klar tanke i en kaosartad värld. Här vet de vad de sysslar med.

Besökare i Västra Skogen

Den här tingesten har landat i Västra Skogen i Solna. Det var ett bra tag sen, förmodligen på 60-talet. Men de som anlände i farkosten har fortfarande inte ställt några krav. De har inte bett att få föras till Solnas ledare. Inte ett ljud faktiskt. Inte ens ett litet ''we come in peace''. Invånarna här tycks ta det med ro också. Allt är lugnt.