Titta noga på bilden och försök se kopplingen till "relax" -
"avslappning" alltså. Ett rum för samkväm och avspända samtal och
lediga leenden och lättsamma skratt.
Nej, du ser inte det. Du ser rakryggade stelheter med blicken tomt ut
i rummet. Lätt ekande ångest, ett parti backgammon som kom av sig
för att deltagarna stirrade för djupt i flaskan, någon som gråter
tysta tårar ner på furubordet.
Nu har jag just spenderat två morgontimmar och tjugotvå morgonminuter
i Jörn i väntan på en anslutande buss som går en gång om dagen.
Och bilden är oförändrad. Godståg rusar förbi, de ser till och med
ut att öka farten för att passera så snabbt som möjligt.
Stationshuset är vackert, men nedlusat med skyltar om att inte rycka
ner gardinerna, om att inte klottra och om att det finns "idioter som
saboterar".
En skenbar idyll - med en hotfull, bitter underton.
Det nedlagda järnvägshotellet intill är också i grunden vackert,
men masonitskivor täcker fönstren och återigen dessa skyltar som ska
förhindra vandalism.
Inne i själva samhället gapar stora skyltfönster tomma, med undantag
för en och annan "till salu"-skylt som förmodligen har hängt där
lite för länge för att attrahera spekulanter.
Jörn, gott folk. Lite vid sidan av.
Lite sorgligt. Lite förtvinande.
Julotta i hembyn.
Snörök, minus nitton grader och en gammal träkyrka i röd målarfärg och vit snö.
Det har blivit något av en tradition. Att lyssna på de lokala sångfåglarnas O Helga Natt och fina stämsång och en präst som berättar "dråpliga" historier om "en kollega som jobbar i Sveriges Jerusalem - Jönköping" och Jesusbarnet som blev stulet och en mässande Fader Vår och en psalmsjungande församling - i vilken jag inte inkluderar mig själv.
För det är här det börjar bli komplicerat.
Jag har ju inget där att göra egentligen.
Det är ett moraliskt förfall utan motstycke.
Jag är inte troende. Inte medlem i Svenska Kyrkan. Väldigt kritisk till hela konstruktionen faktiskt.
Och ändå sitter jag där, på juldagens morgon, i täckjacka med rosiga kinder, lätt doftande av whisky och inte långt ifrån att slumra till. Och ryser lite av den fina stämningen. Av ljudet och rösterna och kristallkronorna. Parasiterar på andras gudstro.
Det är banne mig inte snyggt.
Inte på ett banalt åh-gud-vilken-fantastisk-röst-nu-älskar-jag-thåström-sätt.
Jag. Älskar. Thåström.
Hade han varit det minsta intresserad av mig hade jag fött hans barn.
Hade jag stått längst fram på en konsert hade jag inte bara tittat - jag hade flörtat.
Jag vill att vi ska köpa en liten stuga på Gotland ihop, promenera omkring och titta på havet och grovhångla.
Jag var 14 när första soloskivan hamnade på min skivspelare. Jag minns tydligt tillfället när jag lyssnade på den för första gången.
Jag minns när inledande "Ståaldrigstill" fyllde rummet.
Då var jag förstummad. Kunde inte göra annat än att lyssna på den om och om igen. Lärde mig vartenda ord utantill.
Och först nu inser jag att det var min första riktiga tonårsförälskelse.
Fint. Att kunna acceptera det.
I dag skickade han ett antal förslag på tider. Via sms, mail, Facebook och Twitter.
För säkerhets skull.
Sa jag att han har arrangerat utbildningar inom sociala medier?
Vad kan då vara bättre än att svara via bloggen?
Jo, Vladimir, vi kan väl slå till på onsdag nästa vecka. Vad sägs?
Svara gärna i kommentarsfältet, via sms, twitter, Facebook och mail.
För säkerhets skull.
Spetsarna har blivit skeva.
Den ser vemodig ut. Den lyser och åmar sig och man ser att den tidigare haft någon form av värdighet som nu gått förlorad.
Ikväll blir det pölsa.
Som när nioåringen nyss drog till med:
- Vet du varför Darin är så smal?
- Eh, nej, ingen aning.
- För att han suger fett.
Skratta nu!
Men det finns ett strålande tredje alternativ också. Och det är att se november som en bra tid för förändring. Det är inget självhjälpsmumbojumbo, inget psykobabbel från Indien. Det är ett faktum. November är en bra månad att ta drastiska beslut i.
Here we go.
Men jag gillar verkligen vyn. Att se stan på kvällen från ett baksäte. När fragment dyker upp och försvinner och ljusen flyter ihop. Det är fint.
Den sistnämnda fångade mitt särskilda intresse den här gången. I en kändisenkät med frågan "Vad brukar du tröstäta?" får jag veta att Clabbe är svag för ostbågar, Babsan vräker i sig chips och Richard Herrey älskar... håll i hatten nu, jag citerar:
"Titt som tätt lägger jag en bulle i ett dricksglas. Sedan häller jag över mjölk och blandar med en sked tills det blir en härlig sörja. Det är en tradition i min familj. Min fru klagar inte, hon bara skrattar. Själv är hon barnsligt förtjust i glass med kaffesmak."
Framförallt är det sista konstaterandet som förbryllar. Tänkte han att om han outar sin hustrus högst alldagliga förkärlek för cappuccinoglass, så skulle folk strunta i hans äckelfest med bullar utrörda i mjölk?
Nejdu Herrey, den gubben gick inte.
Bandage och en krycka är det senaste. Väldigt heroin-chic, väldigt noveau disabled, oerhört stilfullt.
Resten av resan blir tryckt. Tystnaden är kompakt i bilen. Stämningen är nedslående. Förutom ett svagt fniss från baksätet. Jag gör ingen ansats att kväsa det.
Noterar till nästa sova vilse: somna inte med en tjock kofta.
Men nu ska de tämjas. Jag tar mig ut. Nedför hissen, ut i höstluften, mot söder.
Jag vågar.
Den sistnämnda visade sig vara en viss Jarle Andhöj. Århundradets felläsning ledde till årtiondets besvikelse.
Fan.
Nu hinner jag precis ner lagom till att få se sista vagnen lämna perrongen. Och skylten växlar om till ''Norsborg 10 min''.
Tack.
- en stormig båtfärd i en eka, med en liten tjej som försökte fånga näckrosor med händerna.
- att jag borde skriva ner ett nytt formatförslag och åtta punkter om ett annat, men en värkande fot begränsar kapaciteten.
- en takterrass i Paris, med utsikt mot Sacre Coeur.
- att jag glömde handla i dag igen.
- att jag borde uppfinna ett förkläde för kryckburna med massa fack som man kan bära saker i.
- en liten röd sommarstuga och ett par nakna fötter i foppatofflor med storlek 36.
- att jag borde försöka plocka ur diskmaskinen nu.
Jag är förvånad att den åldrats så väl. David Lynch är tidlös.
Bröderna Horne till Hank:
"We do the thinking, you'll be the bicep."
Har dessutom kommit till en jobbig söndagsinsikt: Djungelvrål smakar inte lika bra längre.
Och innan det här går fullständigt överstyr avrundar jag det här inlägget.
Jag hatar min häl.
Jag hatar mina kryckor.
Jag hatar mina avdomnade tår.
Jag hatar den pulserande smärtan.
Jag hatar att vänta i kö på akutmottagningar.
Jag hatar att bli missförstådd och tolkad.
Nu ska jag koncentrera mig på att undvika bitterheten som bubblar.
F-o-k-u-s-e-r-a.
Ett härligt gympass!!
Väl på bussen skäms jag inte en sekund för att sätta mig på handikapplatsen.
Vilken frihet!!
Nuddade nyss foten mot sätet framför och det skar till i hela benet, trots starka värktabletter.
Det ska kännas att man lever!!!
Carpe diem!!
Erland Josephson
Och
Janne Loffe Carlsson
Den ena platsar i egenskap av världens varmaste röst och Sveriges bästa skådespelare. Den andra är mer obestämd, men jag växte upp och tänkte att han skulle vara den perfekta pappan. När jag såg honom som Katitzis pappa i tv-serien, som skön gräsänkling som benämnde sina barn som "kottar", som soldat i Någonstans i Sverige och som jovialisk och Stockholmsklingande happy-go-lucky-kille i Göta Kanal och Repmånad. Jag älskade rubbet. Och står för det.
När jag långt senare lärde känna honom som en av Sveriges bästa jazztrummisar som spelat in musikhistoria i Hansson och Carlsson, så blev jag ännu mer övertygad om hans storhet.
Två idoler på samma vägg alltså.
För det är något alldeles unikt med söndagar. Ett vacuum, ett ingenting, en lätt och ledig transportsträcka mellan två hållplatser. En dag för små eller obefintliga beslut. En dag för uppskjutna åtaganden och icke-göranden. En dag för lathet och lättja.
En statisk dag. Helt fri från förändringar.
Alldeles perfekt.
Slås av hur tyst staden är. Som om den lantliga tystnaden följde med som ett lock för öronen.
Men så vrålar en ambulans förbi och ordningen är återställd.
Inlägg
Alla kommentarer
