Väderomsorgen i övre Kågedalen

Det är svalt i Norrland. Vädermässigt alltså. Solen lyser, men värmer inte. Människorna lyser inte men värmer desto mer. När de inte kryper ihop inne i sig själva och pratar väder. Då är de inte så varma. Eller som när de bråkar över paltbordet som min systers svärföräldrar gjorde igår. Ett sånt där stickande bråk som äldre par sysslar med när de liksom har tappat argumenten för att bråka för länge sen. Bara små vassa ord och sneda blickar och bittra ögon. Då spelar det ingen roll att det just landat en sprillans ny Panasonic LCD-Widescreen-TV på vardagsrumsbordet (i väntan på att kopplas in av nån som kan data). För TV:n ställdes givetvis på en ljusblå duk som liksom veckades lite. Vecken föranledde ett bråk om att nån inte var rädd om kvinnan i familjens fina dukar. Jag tänkte att de borde se vecken i min lägenhet. Jag skulle ha varit glad om någon ställde en platt-tv varsomhelst i min lägenhet på något som kunde veckas. Men inte där, inte över en paltmiddag med ett par som nog inte rört varandra ömt och kärleksfullt på år och dagar. Det är märkligt och sorgligt. Om de stickande orden hade stannat mellan dem hade det säkert inte gjort så mycket. Men när två människor hugger så mot varandra spiller det liksom över i det övriga rummet också, från dem till andra, mellan andra, från andra till dem. Det är som att stämningen blir grälsjuk, som att allt som lämnar munnarna måste ha en vass ton för att passa in. Även om man helst inte vill. Även om man helst bara vill äta sin varma palt med hjortronsylt och smör och önska att det var dags att hoppa in i bilen igen.