Jag gillar sjukhus

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för sjukhus.
Förmodligen för att jag bara varit lite semi-sjuk och inte nära döden när jag varit där.

Men mellan ett och sju års ålder spenderade jag förmodligen 40 nätter på sjukhus. Det var halsmandlar, polyper, krupp, öronslangar, brutna ben och armar till höger och vänster. Och varenda gång, efter operationerna, när jag vaknade till och såg mig omkring så var det med en känsla av lugn. Här blir man omhändertagen, tänkte jag, sörplade lite kronärtskockssoppa för att halsen inte klarade annat, eller läste en serietidning och tuggade på lakritskolor. Det var en fin tid. Alla var snälla och såg till att man hade rena lakan i sängen, om de så måste lyfta en för att fixa det.

Första gången jag fick morfin var också festligt. Jag läste samma sida i en Kalle Anka-tidning trettio gånger utan att fatta ett dugg, men jag skrattade konstant ändå.

Så i morse, när jag knallade till datortomografin för en skallröntgen så var jag alldeles kav lugn, nästan lite uppspelt. Där tassar de omkring i sina sjukvårdskläder och foppatofflor (var det inte dem som slog ut elektronisk utrustning förresten?) och ser till att man hamnar rätt, att man ligger bekvämt och att man är alldeles tillfreds med livet och sina krämpor.

Det är ett fint liv där inne på sjukhuset.