Här på utbildningen...

.
...är det fortfarande lägereldarnas och sagornas tid. Jag ser ljuset Jonathan, jag ser ljuset!

Tillbaka

Återigen på utbildningen. På en ö. Bland virvlande höstlöv, havsbris och fästingar i renfällar. Kaffe i kåsa och en maillängd från jobbet. Jag tror att det är bra, men ändå inte övertygad. Jag bibehåller en höstkolorerad skepsis. Nu är det dags för en så kallad bensträckare.

V räddade mig från tryckarna

Jag minns ett fruktansvärt party.

Förmodligen var jag elva år gammal. Det bjöds på popcorn och konsumläsk och tjejerna hade någon form av uppdaterade kalasbyxor med ett resårband som sträckte sig under foten. Förmodligen var det Bryan Adams i stereon och jag hade ingen som helst lust att dansa tryckare. Det var i en liten ångestladdad by, en bra bit hemifrån. På gården stod det traktorer. Man kunde inte lämna stället förrän någon vuxen kom med bil och hämtade upp en. En inlåst jävla mardröm helt enkelt.

Men vid just det här specifika tillfället fanns en räddning.

Inne i gillestugan, komplett med träpanel på väggarna och en gulgrön heltäckningsmatta på golvet, satt värdinnans tre år äldre brorsa och hans kompisar och kollade på en ny tv-serie. Det handlade om tuperade brudar i uniformer som käkade möss och skalade av sig huden. Serien hette V och räddade mig från uttråkningsdöden.

Nu är den tillbaka. V: The second generation av Scott Peters som stod bakom The 4400.
Mycket lovande.
Jag ska se till att vara på ett ångestladdat party när jag ser den för första gången.

Betungande gener

Elvis Presleys dotter, Lisa-Marie, ni vet, hon som hade ett skenäktenskap (måste det väl ha varit, han gillar ju bara apor och syrgastält) med Michael Jackson, har nu fått tvillingar med sin kille som är musikproducent. Om ni överlevde den där långa meningen så kan ni ju fundera på vad de två kidsen kommer att ha för förväntningar på sina axlar. Hälften Presley, hälften musikproducent. Det är lite som att korsa Benny Andersson med Björn Ulvaeus. Eller nåt. Tur att de i alla fall är två om arvet.

Ett sentida tv-tips

Sveriges mest underskattade program just nu är Videokväll med Luuk. Och programmets genialitet ligger i det sista av de tre titelorden: Luuk.

Han må vara folkligt uppskattad som kostymprydd programledare i blanka-golv-underhållningar som Melodifestivalen eller semi-talkshowen Sen kväll med Luuk, men någon Regis Philbin eller David Letterman är han faktiskt inte. Det är i det lilla formatet han är som allra bäst. I samtalet, i förmågan att få gästerna att bli intima trots en medietränad fasad.

Och hela tiden utan att bli FÖR mysig, FÖR underlåtande och FÖR velour. För plötsligt blir han lika vass som han är sympatisk. Som när han intervjuar Johan Glans som släpper konventionerna och blir väldigt personlig och berättar om hur hans lilla barn ligger på tvären i sängen och Luuk replikerar "Ja, då blir det svårt att få till ett vrålknull".

Enkelt, smart och perfekt avvägt.

Inte sedan Knesset i ZTV har Luuk haft en lika bra tonträff. Och har ni glömt Knesset så kommer en påminnelse här:

Lilla B

Man måste skilja på Besvikelser och besvikelser. Den med gement b är av lite mer vardagskaraktär, som när man hade ställt in sig på någonting och så blev det något annat, marginellt sämre, men ändå något man kan leva med.

Idag är en sån dag, med en besvikelse med gement b.
När lördagar inte riktigt blir så där lördagiga som de är tänkta att vara.

När jobbsamtal tog över det som skulle vara en avslappnande dag.
Lilla b som sagt. Men ändå, b som i besvikelse.

Lågkonjunktur = verklighetsflykt

Ekonomisk kris får oss att längta bort.
Så är det.

I gårdagens City (en lokaltidning för Stockholmspacket) så fanns inte ett ord om finanskrisen på omslaget. Istället hade de tapetserat med världens största modeknäck om höstkappor och rockar.
Det handlar om kommersiella prioriteringar förstås.

Men det handlar också om ett behov. Ett behov av att längta bort när livet är tufft. Att fly vardagen med något som är en smula glättigare än reporäntor. Man fixar bara en viss dos av svartsyn innan man behöver en glipa ljus i tillvaron.

Det är därför vi suktar efter socialrealism, diskbänksvardag och enkelhet i högkonjunktur. I lågkonjunktur vill vi fly vardagen med sagor, glam och drömmar om ett annat liv.

Ut med verkligheten, in med eskapismen alltså.
Lågkonjunktur, here we come.

Kalla mig Sherlock

För några månader sen, i den här bloggens begynnelse, skrev jag ett inlägg om vilka bloggar jag läste aktivt. En av dem, som jag inte längre läser, var en blogg av en Richard Lium, kallad CSR-bloggen. Jag ansåg den vara mycket underhållande och en källa till såväl skratt som höjda ögonbryn. Läs ursprungsinlägget här.

Det roliga är att detta enstaka blogginlägg har genererat över 40 kommentarer. Fyrtio kommentarer, mina damer och herrar. Trots att den här bloggen, hur kvalitativ den än må vara, inte har mycket mer än i runda slängar 40 besökare om dagen.

Och det är nu detektiven i mig får bränsle:

Jag har ett statistikverktyg kopplat till bloggen.
Rätt använt, ett mycket fiffigt sätt att se vem, vad, när och varifrån trafiken kommer.

Häng med på det här exemplet:
Det specifika inlägget kommenterades vid 5 tillfällen den 16 september.

Jag kikar in i mitt statistikverktyg och ser en (1) unik besökare på det specifika blogginlägget den dagen.

Det är nu jag strosar förnöjsamt i rummet, stryker handen över brättet på filthatten, vänder mig mot auditoriet och levererar min analys:
Slutsatsen är alltså att det är en och samma person, eller möjligen ett par, som kommenterar sina egna inlägg och för någon form av vildsint argumentation med och mot varandra.

Och, kära bloggläsare, även om edert antal icke är legio, finns det ytterligare bevis som pekar i samma riktning:

Vid fem olika tillfällen, signerade med olika namn har följande smiley använts :o). Alltså inte den traditionella, av blogghävd spridda normalsmileyn utan denna abnorma skapelse med någon form av clownnäsa.
Vid ett tillfälle hette skribenten Anders, vid ett annat Gustav, vid ett tredje Joakim och vid ett fjärde ville han vara anonym.

Det finns också ett flertal gemensamma nämnare i språket, i sättet att uttrycka sig i skrift. Att de två senaste inläggen (jo, det strömmar till inlägg fortfarande) inkluderar adressen till bloggen också. Men jag ska icke tråka ut er med detaljer. Så.

I rest my case. Men gör själva en bedömning här.

Det roligaste, och det som får mig att skrockskratta både inombords och utanpå, är att även de inlägg som utger sig för att vara negativa, hyllar mannen i fråga på ett icke-så-subtilt sätt.
All publicitet är god publicitet sägs det ju.

Börskrascher och tecken i tiden

Det målas svarta rubriker med ord som FINANSKRIS, BÖRSORO och VARSEL just nu.

Och visst får man känslan av att det verkligen är illa?

Inte lite så där häpp som happ och någon promille nedåt på Nasdaq-börsen och "oj, vad det har blivit dyrt på Konsum" och experter som säger sitt ner i båten.

Nej, nu känns det megafonläskigt, blåljus och inledningen på sju svåra depressionsår.

Finansförståsigpåare rynkar pannan på riktigt, till och med de där som brukar säga att "visst kan det svaja, men vinden mojnar och det vänder ju uppåt". Nu tycks inget vända uppåt. Överhuvudtaget.

Jag ser framför mig börsmäklare som kastade sig ut ur fönstren från skyskraporna på Wall Street när depressionen slog till den svarta tisdagen 1929. Finanshajar som knutit upp sitt eget liv till en börskurs som inte bara föll, utan försvann, och dessutom förvaltat andras pengar som nu var borta.

Ser ni det?

Ett regn av kritstrecksrandiga kostymer som dråsar ner i asfalten.

Mycket läskigt.

Tre hörnor straff

Jag återkommer i mitt huvud till den gamla bloggsanningen; gör du färre än tre inlägg om dagen bör den icke kallas blogg.

För så är det ju.

Och nu är det dags för skärpning.

Söndag i sängen

En söndagsförmiddag är en utmärkt tidpunkt att reflektera över orden. De där som man växte upp med men som man inte längre använder annat än i ironiska sammanhang.

Att promenixa till exempel. Ta en promenad, med en twist.
Används ofta av hundägare i små byar. Som "Nu tar jag ut Laban på en promenix i skogen."

I samma kategori befinner sig de som använder ordet paraflax istället för paraply.
- Karln därborta med paraflaxet, han har nog promenixat ett bra tag nu.

Drive är ett annat bra ord, vanligt förekommande i affärssammanhang. Till exempel:

- Snygg skjorta, vad kostade den?
- Nästan ingenting alls faktiskt, de har en drive på Överskottsbolaget, köp 3 skjortor och betala för en.

Femtielva är en annan skön omskrivning för något som är alldeles för mycket.
- Jag passade på att köpa på mig ett helt lager, jag har femtielva skjortor i garderoben nu.

Och när jag så började googla alla de här magiska uttrycken från min barndom som jag sprang på sajten Luxikon där de här och tusen andra ord finns inlagda. Check it.

Dagens larm: att röka grunge

Om man ska röka något i sitt liv är det ju lika bra att röka något ordentligt.

Den devisen har konstären (eller uppmärksamhetsknarkaren) Natascha Stellmach tagit fasta på. Hon har nämligen på något "magiskt" sätt kommit över askan efter Kurt Cobain och nu beslutat sig för att rulla upp och röka grungelegenden för att "frigöra honom från mediecirkusen".

Men.
Svenska Larm vill gärna uppmärksamma er på att hon har några fel i protokollet:

1. Aska är redan rökt.
2. Att frigöra någon från mediacirkusen genom att göra ett spektakel i media av det... tveksamt resultat, tveksam metod.
3. Kurt Cobain är garanterat mindre hallucinogen än vad kvarlevorna av, säg Jim Morrison eller Jimi Hendrix, skulle vara. Den narkotiska effekten är därmed minimal.
4. Natascha misstar konst för något andligt.

Ett opium för folket

Den här sekulariseringen har gått för långt.
Dags att vända våra ansikten mot kyrkan igen.
Men hur får vi de där otrogna massornas uppmärksamhet - nu när de glidit så långt bort från rättfärdighetens väg?

En kyrka i Umeå verkar tro att de satt inne med svaret, rapporterar DN.
De skickade helt enkelt ut en liten informationsfolder om kyrkans körer, scoutverksamhet och annat gulligt och prydde den med ett... japp, cannabisblad.

Särskilt underhållande blev det när texten "öppet för dig som är intresserad, nyfiken och vill pröva på" fick stå tätt intill.
Mycket underhållande.

En sån där statusrapport

Det här är också en grej som är poppis i BLOGGOSFÄREN. Att liksom punkta upp sin status med lite fetstil och radbrytningar för att göra det lättöverskådligt, lättsmält och lättillgängligt.

Det är också ett sätt för lata bloggskrivare att hålla sig kring några väldefinierade ämnen. Nog tjatat. Nu kör vi.

Äter: Salta godisar ur en påse med en tecknad skäggig jätte som drar upp axlarna. Han skrämmer mig lite.
Gör: Försöker jobba, men kommer på mig själv att inte göra det mest hela tiden.
Tänker på: En tjej som är på väg hit.
Längtar efter: Samma tjej och mina barn.
Senast inkomna sms: "Motsatsen för mig."
Senast skickade mail: Kan inte återge det, men det var skrivet i affekt, lätt irriterat, lätt frustrerat, men ändå återhållet, pedagogiskt och diplomatiskt. M skulle vara stolt över min anger management.
Gillar: Inte min ömmande nacke.
Vill ha: Ett par svarta vinterkängor kanske. Craaaavings. *ler* *skratt* *kräks*
Snart: Mad Men.

Blottare på Östersjön

Såg femmans nya storsatsning Färjan i kväll. I korthet handlar det om personer som kryssar över Östersjön, promenerar runt i taxfree-butiker, gör bort sig på dansgolv och hånglar i hytter. Personalen står i centrum, men det är passagerarna som är behållningen.

Första tio minuterna var jag övertygad om att det var en bortglömd sketch från tiden då Killinggänget fortfarande ägnade sig åt humor.

Det var det inte.

Det var på riktigt. Människorna hade gått bortom stereotyperna och liksom etsat sig fast i ett fossilt tillstånd av klassiska kryssningsresenärer. Fascinerande.

Dagens larmrapport: galenskap

Nu är bokmässan avslutad.
Det är det enda jag kan konstatera med säkerhet eftersom jag inte var där själv. Däremot har jag halvhjärtat följt kultursidornas rapporter, litteraturkritikernas bloggar och ett och annat muntligt skvaller.

En av de som rapporterar om tillställningen är DN:s litteraturkritiker och biträdande kulturchef Åsa Beckman. Hon skriver en krönika i lördagens DN som dessutom citeras på förstasidan. Hennes mittiprickanalys lyder: "Charmen med bokmässan är att den är så galen. Man kan skymta PO Enquist i en rulltrappa eller Denise Rudberg just när hon sätter tänderna i en wrap."

Sååå galet. Sååå helvilt.

Rudberg äter en wrap, Enqvist åker rulltrappa. Man undrar vilka galenskaper hon utelämnade med omtanke om en läsekrets som kanske annars skulle ha trillat av stolen? En Torgny Lindgren som kliade sig i skägget? En Camilla Läckberg som drack äppeljuice? Eller kanske en Carina Rydberg som tuggade tuggummi? Bara fantasin sätter gränserna för de galenskaper som kan ha pågått där på västkusten.

Man får verkligen tacka för den insikten i det som tycks ha varit den galnaste bokmässan på mycket länge.
Helgalen.

Min och andras söndagar

Söndagar kan spenderas på så många olika sätt.

Schweizaren Yves Rossy bestämde sig för att korsa engelska kanalen med ett par vingar och fyra jetmotorer. Det blev hans söndag. Svenska Elina Nilsson, som är vårt första kvinnliga proffs i kampsportsgrenen MMA (Mixed Martial Arts) har förmodligen ägnat sin söndag åt att spöa upp nån i träningslokalen. Plus-Jerker har säkert agiterat upp sig till ett fradgande tillstånd över att plastförpackningen kring diskmaskinstabletterna inte hållit tätt i förpackningen. Prins Carl-Philip har tagit ett varv på träningsbanan med sin racerbil (nu spånar jag fritt här). Och Sveriges sportjournalister har nu bildat sig en åsikt om matchen mellan Kalmar och Elfsborg - på sin söndag.

Min söndag bestod av lite pizza, Wall-E med femåringen, lite städning, lite tvättning och nu rättstavning med åttaåringen. Inga jetmotorer, ingen kampsport, ingen sport överhuvudtaget. Bara en söndag.

Skäms inte för musiken

En klassisk enkätfråga som musikjournalister fortfarande envisas med är "pinsamma skivor i samlingen?". Jag har aldrig riktigt förstått det där, eller jo visst, det är klart att jag inte sträcker ner handen och drar fram They Might Be Giants och håller upp den stolt mot omvärlden.

Men jag har ändå svårt att tycka att det är pinsamt att jag som 12-åring fick Herreys och Paul McCartney i present, att jag har ett ex av Manowars Kings of Metal eller nån Classical Hits-samling eller att jag var nere med Fancy, Scotch och Modern Talking när det begav sig.

Jag tycker inte ens att det är pinsamt att mina första egenhändigt inhandlade skivor höll sig i den här genren:

Newman större än sina filmer

I kategorin skådespelare-som-blir-större-än-sina-filmer är Paul Newman, som nu har kastat in handduken, den allra största.

För i ärlighetens namn är det ju ingen som rankar The Color of Money, Cool Hand Luke eller Slapshot bland sina favoritfilmer direkt. Men alla vet vem han är. Alla vet hur han ser ut. Och en del har till och med köpt salladsdressingen som pryds med hans nuna.

Och det handlar om att det han saknade i manusval vägde han upp i elegans. Oavsett om han sportade en racingdräkt eller en slimmad kostym så var han alltid helt rätt ute. Och därför har han ständigt fått illustrera den klassiska looken när modetidningarna gör sina tillbakablickar.

En stor skådespelare? Nej.
En legend? Kanske.
En modeikon? Absolut.

Att tappa en arm

Det är få människor man släpper in på livet under en livstid.

Och då menar jag In På Livet. Inte bara att man levererar något avslöjande om sexlivet med kompisarna, inte att man i förbifarten nämner något om sin barndom till en kollega, inte ens att man jämför relationsproblem med en gammal barndomsvän som man inte träffat på länge.
Nej, nu pratar jag om att verkligen Blotta Strupen. Att visa upp sina svagheter och lämna över tolkningen till någon annan.

Tänk er två rum: ett med de där ytskrapande bekanta och ett med de som man verkligen tagit in i sitt liv.
I det första rummet finns människorna man "bjuder på sig själv" inför, där man släpper en lagom avvägd dos av sanningar om sig själv för att markera närhet och få till ett intressant samtal.
Personligt, men sällan privat.
I det rummet, som snarast är en salong med nybonat golv, kan man nog trycka in ett hundratal personer.

Det andra rummet, där vi samlar de personer vi blottar oss inför, är betydligt mindre och intimare. Jag tänker mig en liten och solkig kammare. Här ryms bara en exklusiv skara människor.

Anledningen är givetvis att det är oerhört skrämmande att låta folk kliva från salongen in i kammaren.
Och aťt när man väl släppt någon så tätt intill så blir de en del av en. Som en arm, ett ben, ett hjärta eller en lunga. Försvinner den personen av någon anledning ut ur ens liv, försvinner ockå en del av en själv.
Ett slags amputation.
Vansinnigt smärtsamt förstås, och en process man inte klarar så många gånger i livet utan att bli en haltande spillra.