Tre nätter i skogen

Jag har inte bott på internat på 13 år.
Men nu är det dags igen.

En utbildning, långt från allmän väg, omgiven av vatten och människor jag inte känner. Jag har inte läst kursplanen så ingående, men jag tror inte att det handlar om trumresor och våga-vara-upplägget. Vi får se.

Instruktionerna är i alla fall att inte titta i mejlen, låta bli telefonen och lämna allt jobb på behörigt avstånd. Inte så lätt. En klar prövning redan där.

Imorgon bitti bär det av. Först buss, sen båt. Inte utan en viss oro.

Var är festen?

Lägenheten är fylld av små, dova snarkningar. Tunga inandningar och någon liten sömnig rörelse. Tre små halvmänniskor ligger nerbäddade och jag, vid datorn, bläddrar förstrött genom några jobbmail, spelar lite halvhjärtat poker och tänker att man kanske borde blogga.

Men mest av allt funderar jag lite stillsamt var festen är. Vad gör han, och hon, och de där som jag inte brukade missa en lördag med?

Inte för att man egentligen har ett behov av att trilla omkring rödnäst och glosögd på något staropramenfläckat bargolv, men för att man är nyfiken. Och rastlös. Och rastlöst nyfiken. Och inte helt tillfreds med att alla som jag nyss hade någon form av konversation med nu sover.

Ja, egentligen är det inte helt olikt en efterfest... Ah. Så det är där jag är alltså? På en efterfest, med tre personer som däckat och lämnat mig ensam kvar. Siste stående mannen. Festdeltagaren som inte lämnar förrän sista skrattet har tystnat?

Så säger vi. Jag är plötsligt ett partydjur.
Men nu är det dags att sova.

Stormare kastar småbyxorna

Peter Stormare är en outtömlig källa för den här bloggen.

Nu har mannen klivit upp på scenen med sitt Ladies Night och kastat kalsongerna. Ingen skam i det. Inga problem. Stormare ser sin chans att bli flickidol på gamla dagar och kniper den, omfamnar möjligheten som om det vore hans sista dag i livet.

Peter var rädd för att han inte skulle få ta på sig brallorna igen. Kvinnorna var helt enkelt för hysteriska. Varje ansats till att skyla sig möttes av burop. Vad ska han göra? Stackarn. Helt utlämnad och försvarslös.

Som den entertainer han är genomför han givetvis numret i bara mässingen.
Han är skicklig karln.
Mycket skicklig.

Strax: jazzbrunch

Ett fantastiskt ord, jazzbrunch. Man slår ihop två avslappnande dagen-efter-termer till ett litet perfekt ord. Jazzbrunch. Lite trumpet, lite frifräsande trummor, lite hes jazzröst, kombinerat med bacon, äggröra, revbensspjäll och våfflor. Häpp.

Fredagsmusiken

Fredag igen.
Det ska firas förstås, min vana trogen med en liten musikklassiker.

Dagens larmrapport: byggreklam

Jag såg den igår och blev inte klok på den.
K-Rauta, det finska byggvaruhuset, har en reklamfilm.

I början ser man en massa ungdomar i en muggig och skön källare. Någon pumpar upp musklerna med en skivstång, någon kikar fram under en svart lugg, en vuxen kommer in i bilden och får chips över sig.

Sen går de ut på gården och sparkar en fotboll. Lite för hårt mellan varandra. Så där som man gör när man inte gillar personen man sparkar till. Lite för svårt, så att den inte ska gå att fånga.

Sen avslutas det med en kille som ångestladdat vandrar omkring i en gillestuga som nu skalats av, tråkats till och hottats upp med ett slags valvportal. Han vet inte var han ska fästa blicken. Och då dyker den upp. Payoffen: "Det går att göra".

Vad? Vad är det som går att göra? Framkalla gillestugeångest, sparka aggressivt, hälla chips över morsan, sabba ett Rågsvedsskönt tonårsrum eller något helt annat? Vad? Vad är det jag missar?

Se skiten här.

Från högt till lågt och tillbaka igen

Dagen har bestått av allt från juridiska diskussioner, en oväntad lösning, ett hjärteskuttande mejl och ett glatt besked i ett brev (ett sånt där gammaldags på papper).

Från rekordsiffror och firande till barnhämtning, tvättning och städning.

Det finaste livet är det som åker i vågor och snirklar, det som är smuts under naglarna och champagne på samma gång. Det måste vara ett mål, varje dag.

Stormare krossar Imperiet

Ibland överträffar verkligheten de mest intrikata fiktioner.

Som nu, när Peter Stormare är i ett bråk om rättigheterna att få släppa en Imperiet-konsert.
Jo, så är det.
Peter Stormare, har plötsligt, från klarblå himmel, bestämt sig för att ge ut en dvd med Imperiets sista konsert som han filmade alldeles själv.
För sån är han. Plötslig och oväntad. Med många finurliga upptåg och spännande infall.
Det här var inget som Imperietfolket uppskattade förstås.
De ville stoppa Stormare.

Och nu är han så besviken och ledsen och sårad att han tänker "bränna upp skiten" och förmodligen förbjuda sin bekantskapskrets att någonsin nämna den där jävla Thåström eller hans anhang i sin närhet. För sån är han herr Peter Stormare - svallande. Ena stunden på toppen av berget och glänser för att i nästa ligga i fosterställning på botten av svackan och ropa ut sin smärta över världen. Kanske resulterar det i något nytt och kreativt, kanske blir det en smäktande sång, möjligen en duett med Rikard Wolff.
Nåt fint blir det i alla fall.
Var så säkra.

Två låtar,samma text

Nu kommer en utmärkt analysmöjlighet för aspirerande psykoterapeuter. Det är nämligen så att två av mina favoritlåtar från att jag var 16-17 (ja, det var länge sen, ingen gör sig lustig över det tack) har mycket likartade texter.

Sonic Youths Drunk Butterfly:
I love you
I love you
I love you
What's your name?
I love you

Och The Doors Hello, I love you:
Hello I love you
Won't you tell me your name?

Så. Analyze that.

Straight outta Compton

Om Hasse Aro hade växt upp i East LA hade han nog varit årets programledare vid det här laget.. Det är det enda som saknas i hans personlighet. En dos gangsta.

Varannan vatten

Dags igen.
För ett sånt där evenemang där jobb och fest lever i växelvis samverkan. Inte helt behagligt, inte helt obehagligt. Mest förundrande. Branschfolket tjenar-tjenar till höger och vänster, man festhejar och utvecklar en social tinnitus som ringer i kroppen flera dagar efteråt. Lagom till hemgång har man fickan full med visitkort, huvudet fullt av namn man knappast kommer att minnas och levern fylld av slaggprodukter. En dag på jobbet kan man säga.

Men avslutningen kommer att bli storslagen.

Vi kanske ses.

Två saker till...

...som jag lärt mig denna fina söndag är att Sara Varga går från pojkansikte (Åkerblom) till pojkansikte (Björn Gustavsson) och att Michael Phelps nu tröttnat på att simma, äta och sova och bestämt sig för att ha lite kul också. Närmare bestämt lite kul på Playboyfester. Så mycket kunskap det finns där ute.

I dag har jag lärt mig...

...att en tacobrunch i sängen är en perfekt söndagsgrej.
...att Albanien och Sverige är lika bra i fotboll.
...att Johan Esk i DN hatar 3-5-2-uppställningen.
...att någon annan på DN tycker att lattepappor är sexiga.
...att en tredje journalist på DN tycker om Brittany Murphy.
...att DN TYCKER väldigt mycket, har de alltid gjort det?
...att massor med vätska kombinerat med lakrits är en ypperlig återställarkur.

Jag kommer säkert att lära mig fler grejer, men det här är vad jag hunnit med fram till nu.

Grav inkompetens

Jag måste lära mig hur jag mms:ar in bilder till bloggen. För kunde jag det skulle ni nu få se en bild som skulle vinna alla möjliga priser. Utan tvekan. Men jag är alltså ett tekniskt missfoster. Je suis un folle. Det får vi alla leva med.

Dagens larmrapport: dagen-efter-disk

Som om inte huvudvärken vore en tillräcklig påminnelse om att man släppt loss och haft en aning FÖR trevligt kvällen innan. På köksbänken finns ofta en annan madeleinekaka: disken.

Intorkad köttfärs i kastruller, flottiga dippskålar, rödvinskladdiga glas, potatisskal som stelnat till klister på tallrikarna. Ett allmänt obehag.

OM man inte, under kvällens sus, haft sinnesnärvaron att ställa sig och diska eller skölja upp skiten innan festen tagit musten ur en.
.Jag vet. Jag låter som din mamma.
Men vet du? Din mamma har rätt.

Så skäms inte för att framstå som en torr pedant på festen. Släpp loss din inre revisor och ta hand om smutsen innan det är för sent. Okej?

En musikalisk avslutning på veckan

Fredag.
Den där bubblande känslan.
Familjen säger det fint:

Just nu spelar Europe

...på en fest jag närvarar på. The Final Countdown. De är ett band som överlevt så länge att de känns som ett coverband. En parodi på sig själva, en karikatyr av powerhårdrock anno 1984. Tänk om det åtminstone hade varit Slade. Man blir fantamme aldrig nöjd.

Fest, jobb, fest, jobb

Nu är det hårt arbete och fest om vartannat, inuti varandra och sammantvinnade.
Min gamla princip om att separera jobb och nöje är som bortblåst. Jag är en jobbande festprisse, eller en partyclown i blåställ. Hur man nu vill ha det. Om man nu vill ha det så överhuvudtaget.

Svarta nyheter

Att stressnivån påverkar den allmänna sinnesnärvaron är ett enkelt faktum. Mycket att tänka på innebär en ökad virrighet, lätt glömska och stirriga ögon.
I mitt fall kan man lägga till en dos svartsyn.

Alarmisten får näring av stress. Till synes lättsinniga rubriker i tidningarna tolkas med undergångsglasögon, konflikter blir till krig och små obetydliga kommentarer får absurda proportioner.

Tillåt mig brodera ut några exempel:

När det ryktas att Michael Jackson dejtar Pamela Anderson ser jag det som det yttersta tecknet på att världen, kärleken och livet är i förfall. Inte bara att det skrivs om det, utan att det faktiskt har hänt. Jag hoppas innerligt att det inte stämmer.

När USA-valet plötsligt handlar om en oäkting, en vicepresidentkandidats 17-åriga dotters gravida mage, och inte om politiska ställningstaganden blir jag på riktigt gråtfärdig. Hur kunde det hända?

När jag får en friend request på Facebook av en okänd människa tänker jag direkt att hon måste vara ute efter att leta upp mig, ta reda på var jag bor och vänta tills jag släckt lampan för att hugga ihjäl mig med en förskärare i sömnen...

Eller ja, det sista var lite överdrivet. Men stress är inte min grej.
Och dagens larm är således: stress.
Passa dig. Farliga grejer.

Inredningspoesi

Såg just treans inredningsprogram där en gråtonad inredare med ryssklingande namn sprider fin inredningspoesi omkring sig. Som att 'köket ska signalera wow här står jag i köket' och att alla väggar ska rivas så att det blir 'ett enda stort space bara'. Stagnelius skulle vara avis.