Lördagar vid sidlinjen

Det är slut på lördagarnas sovmorgnar. I alla fall varannan vecka.

Istället står jag parkerad vid sidlinjen av en fotbollsplan, på de tider som underåriga fotbollsspelare av kvinnligt kön får tilldelade.

Ibland är det ändå njutning. Som ljumma majmorgnar på en konstgräsplan. Men det händer också att det är fem grader, regn och slirig grusplan.

Då förstår man de griniga delarna av läktarkulturen.

Semester... pfft

Det var tänkt som en förlängd helg. En helg +1. En bonussemesterdag. Men känner mig redan utpumpad och har ett schema som överträffar tre normala arbetsdagar.
Återhämtning?
Vila?
Passivitet?

En dag ska jag ha en riktig semester.

Obekväm omgörning

Planen var att piffa till gästtoaletten. Planen var en omtapetsering. Josef Frank-tapeterna hittades till fyndpris på Blocket. Tapetkunnig mor skulle smälla upp dem. Pang bara. Billigt, enkelt, ny känsla på toaletten.

Planen gick i stöpet.

När golvlist plockades bort rasade det ur rostigt grus från ett rör intill. Ytterligare golvlist togs bort och uppenbarade ett sönderrostat luftrör. Tapetseringen pausades. Vi behövde byta ut röret. Rörmokare tillkallades. Rörmokare konstaterade att röret måste bytas. Dock ingen läcka på grund av luftningsrör.

Rörmokare bokades in. Tapet och bräda som täckte röret plockades bort. Röret var ihåligt och sönderfallet av rost. Rörmokare var här idag medan hushållet var på jobb och skola.

När hushållet kommer hem från jobb och skola möts de av en toalett, ett handfat och en herrans massa rör utanför huset. Anar oråd. Låser upp dörren, går raka spåret till toaletten där golv är uppbrutet och rör sticker upp lite här och där. Synligt hål ner till nedervåningen, synligt hål upp mot vinden. Röret utbytt men toalett står ej att känna igen.

Återigen:

Planen var att sätta upp tapet.
Planen är nu att återställa ett sönderbombat garderobsliknande utrymme så att det blir en gästtoalett igen.

Tänder en cigarett och öppnar en folköl. Kontemplerar.

Ku Klux Klan snodde min tjej

Bästa låten från Ramones under tiden.
Från en livespelning någonstans i Sverige 1981.

Det kommer

Jag inser att jag lovade och sen drog mig undan. Jag vet att jag är flyktig. Men snart är det återkomst. Upptäcker twitter under tiden. Märkligt.

Återkomsten

Det är så här det funkar med en blogg. Man hamnar i ett flöde, ett flammande uppdateringsflow, och sen döden. Eller tvärstopp.

Nu tar jag fart igen. För att jag behöver det. För att orden behöver det. För att det behövs i det här torftiga klimatet.

Men först ska jag dela en flaska vin med mina demoner.

På återseende. Inom kort.

Test

Att handla en vattenkokare

Inspirationen kom av sig efter den rubriken. Den är komplett, uttömmande, fullständig. Nu är bara frågan vit eller svart?

Kommande blogginlägg

Fick också lite tid att fundera på oskrivna blogginlägg. De där jag har i spetsen på pennan men ännu inte hunnit pränta ner.

Ni får chansen att rösta fram vilket som ska komma härnäst. Räknar inte med röstningskaos här, men det ämne som får en röst vinner och får hamna i rampljuset först.

De nominerade är:
- Körskolan, en betraktelse från en handledarutbildning.
- Min kärlek till Kristina Lugn.
- Hur bristen på riktning och fokus blev ett slags karriär.
- Coldplay till Göteborg - hur förhåller det sig till kräksjuka?

Nu; försöka sova.

Dagens larm: Kräken

Tredje dygnet med folklig och festlig maginfluensa i familjen. Sömnlösheten är tillbaka.

Och det på grund av det vidrigaste påfund till folksjukdom i världen.

Bara namnet. Vinterkräksjuka. Det andas inte positivism och framtidstro direkt. Jag bollar med begreppen i natten. Funderar på vilket namn som är minst befläckat, minst svart.

Maginfluensa, kräksjuka, vomerings... Nej.
Jag fastnar för Kräken.
Bestämd form pluralis.

Ljuskällor

Belysning har alltid haft en central plats för urbefolkningen på Ekerö. Vi fick nyligen syn på det här praktexemplaret.

Expeditionen börjar lida mot sitt slut. Deltagarna är utmattade av alla intryck. Vi hoppas ta oss hem helskinnade.

Frälsningen

Ekerö är ett gammalt fäste för gerillalaestadianer. De såg ljuset redan på 1300-talet. Det såg ut så här.

Problem direkt

Gränskontrollerna till Ekerö är rigorösa. Vi parerade vakternas frågor med väl intränade svar och undkom vidare förhör.

De misstänkte oss trots detta för att vara pirater, men vi lyckades undkomma genom att lämna en betydande del av vår proviant i deras spartanska vaktkur.

Vi åker vidare, matdecimerade men med modet i behåll.

Resan tar sin början

Expeditionens medlemmar har förberett sig i månader, år. Minutiös planering ligger bakom den här exkursionen mot främmande land. Det mytomspunna Ekerö.

Resan börjar här.

En dag på landet

Den har inte börjat än, men snart.

Vi ska ta bilen ända ut till Ekerö, den pittoreska landsbygden med de vidsträckta ängarna och de strandade båtarna.

Ska se till att leverera bilder löpande, för det här kommer att bli en exotisk tripp!

Aftonbladet tappar greppet

Ni som har läst den här bloggen förut.
Jo, precis, ni tre.

Ni vet att jag försvarar kvällstidningar. Nästan jämt. Det blir alltid läsvärt och fartfyllt när man ringer upp två personer som kanske inte hade en konflikt innan, men tycker olika och så har pajkastningen börjat.

Man ska undvika att bygga sin världsbild på det här förstås. Precis som man inte ska bygga den på Paradise Hotel. Men kvällstidningar adderar något vitalt till medielandskapet - som behövs.

Ibland blir den här konfrontationsjournalistiken för sökt, för konstruerad och... ja, sorgligt nog alldeles, alldeles påhittad. Fullständigt gripen ur luften skulle man kunna säga.

Senaste exemplet är Ricky Gervais framträdande på Golden Globe-galan. Han förvandlade sitt programledarskap till en regelrätt roast där han drev med allt och alla. Fantastiskt roligt dessutom.

Och Aftonbladet har i efterskalvet helt tappat greppet om verkligheten.
Eller håller sig benhårt till en helt egen verklighet.

För där har man sedan dess kunnat läsa att han fick "stjärnorna att se rött", att "Hollywood-eliten" tippar att han aldrig kommer tillbaka och att han upprört så många känslor till höger och vänster och men så fort man kommer in i artiklarna så finns inget citat, ingen källa som styrker det.

Största kontrasten blir i den här artikeln där han sägs ha "gjort sig ovän med playboygrundaren Hugh Hefner" bara för att några rader längre ner hitta länk till den här artikeln med den talande rubriken: Hefner gillar Gervais hån.. Och i artikeln "Påhoppen skakar Hollywood" hålls höga toner om att Ricky Gervais upprört massor av stjärnor medan den enda riktigt KRITISKA RÖSTEN från en STJÄRNA som grävts fram är... håll i er... tv-kritikern Mary McNamara på LA Times.

När det blir så här hipp-som-happ-journalistiskt så kan inte ens jag, försvararen av den polariserande journalistiken, förkämpen för konfliktdramaturgi, dra min kvällstidningslans. Tyvärr.

Sömnen är funnen

Faran är över. Alarmisten har sovit.

Och jag ska inte vara en självisk jävel. Jag ska dela med mig av två goda trick för att somna, det ena ordnade min sambo, det andra är ett mentalt knep från bästa Anna.

1) Skapa en sovkoja. Ej att förväxla med de legendariska onanikojorna som myntades i Big Brother. En sovkoja är helt enkelt: en soffa, ett täcke under, ett täcke över, massor av kuddar. Även känd som sömnsandwich. Kan kombineras med valfritt svenskt tv-drama.

2) Andas in på Mårten, andas ut på Leo. Fråga inte. Bara gör.

God natt.

Sista hoppet: Mr Ford

En hederlig western gick också bet.
05:10 och fortfarande vaken.

Men nu tror jag att jag hittat medicinen. Misstänkt för mord med Harrison Ford och Brian Dennehy. Jag anar redan en snackig historia i långsamt tempo med fullständigt ointressant handling.

När filmen slutar klockan 07:05 är det är dags att göra sig i ordning för jobbet. Eller så somnar jag nu och har knappa två timmars sömn framför mig.

Kom igen. Harrison. Gör det du gör bäst, var tråkig!

Dagens larm: Westernformuläret

Obligatoriska scener i västernfilmer:

1. Stirrscenen.
Den rättrådige hjälten (kan vara både skurk och sheriff, men har den moraliska kompassen intakt) möter sin antagonist och de stirrar intensivt på varandra, förmodligen strax efter en våldsam revolvermassaker där de är de sista två som står upp.

2. Häst över vatten-scenen.
Kan återkomma vid flera tillfällen i samma film beroende på hur mycket transporter mellan Dodge City och OK Corral som ska genomföras. Hästarna rider genom ett spegelblankt vattendrag, gärna till pampig musik.

3. Utskjutningsscenen.
Hjälten och hans kumpaner är omringade i ett litet hus som peppras sönder och samman. Till sist är enda utvägen att försöka bryta sig ut och springa mot hästarna. I snitt dör två av dem. De andra kommer undan med valfritt sår i valfri lem, dock ej vital.

4. Den mexikanska flickan.
Någon gång under filmen måste de ta sig över gränsen till Mexico eftersom de vill undkomma mer eldstrider och slappa lite med ponchos. I den mexikanska byn Tijuares eller San Juan finns alltid en mörk skönhet, vars brorsa är en mexikansk hotshot och som hjälten blir förtjust i men måste lämna med en klapp på kinden - för han är ju fri som vinden.

Ambivalens

Men nu blev det svårt. Ice Road Truckers på TV4, Billy The Kid (Kris Kristofferson) och Pat Garrett (James Coburn) på TCM och Magnum på TV6.

Natt-tv at it's finest.

EDIT: 03:57
Bob Dylan skymtade i en biroll i västernrullen från 1973. Det avgjorde saken. Bob Dylan måste ju få mig att sova. The times they are a-changing.

EDIT: 04:15
Bob Dylans (om det verkligen är han) karaktär kallas för Alias och är en jävel med knivar. Nitade just en prisjägare. Men gör han mig sömnig? I vanliga fall ja, i natt nej. Jag orkar inte ens imdb:a filmen för att kolla om det verkligen är han.

EDIT: 04:27
Kunde inte hålla mig. Jag kollade. Det är Dylan, och det var tydligen så att han mer eller mindre tjatade sig till att få vara med i filmen eftersom han var så fascinerad av Billy the Kid. Soundtracket är också Dylans, minus (misstänker jag) de rullande banjopartierna som ackompanjerar alla duellscener. Nyss spelades "Knockin on heavens door". Fin låt. Finare i original än när Axl tweakade till den.