En misslyckad avslutning

Nej, det gick inte.
Så släpp loss och låt skadeglädjen flöda över en gammal själ.
Jag har fortfarande inte kommit till slutet av Carnivale. Uppskattningsvis saknas 21 minuter och 14 sekunder innan jag är framme. Trots att det sista avsnittet avgjort är det mest rafflande i hela serien. Brother Justins svarta ögon var det sista jag såg innan jag somnade. Jag gör ett nytt försök i kväll.

Blodstänkt musikal

Glöm Hair, West Side Story och Cats.
Nu ska American Psycho bli musikal.
En sjungande massmördare?
Javisst.

Nu gäller det

Sista avsnittet av Carnivale.
Håll tummarna. Nu åker vi.

Nu ska musen slaktas

Vart är världen på väg?
Det är ett fint uttryck, och en mening man ska vara varsam med. Man får inte vattna ur den. Bara använda den när det verkligen är av stunden nödgat.

Som när saudiern Muhammad al-Munajid lägger en fatwa (ett dekret om en dödsdom) på Musse Pigg. För att Islam förespråkar utrotandet av möss, levande som tecknade.

Då kan man kosta på sig den där klassikern.
Vart är världen på väg?

Jag - en gammal narkoleptiker

Jag börjar bli gammal.

Ett tydligt tecken är att jag inte kan hålla mig vaken när jag tittar på tv efter klockan 22. Det tar ungefär 20 minuter innan hakan faller mot bröstet och ögonlocken stängs.

En sorglig syn.
Och inte så lite frustrerande.

Jag börjar närma mig slutet av säsong 1 på HBO-serien Carnivale. Eftersom jag hållit på i ungefär ett halvår så är det att betrakta som en bedrift. Ibland måste jag se om ett och samma avsnitt ett par, tre gånger för att jag är osäker på hur mycket jag missat.

Serien är inte ens särskilt imponerande. Men det har blivit en grej att komma till slutet. Till Sista Episoden. Som ett maratonlopp ungefär, men med inslag av narkolepsi och det jobbiga upplägget att jag hela tiden får kliva av banan och promenera tillbaka någon kilometer innan jag fortsätter springa.

Gammal som sagt. Gammal.

Dagens larmrapport: svenska biroller

Slötittade nyss på dramaserien Maria Wern - Främmande Fågel i TV4 när det slog mig varför svenskt tv-drama aldrig når ända fram, aldrig på riktigt lyckas beröra och imponera.

Det handlar om skådespelarna.

Visst vi har några storheter. Vi har en Melinda Kinnaman, en Eva Röse, en Micke Nyqvist, en Reine Brynolfsson, en Shanti Roney och några till (nej, jag nämnde inte Micke P för han kan vara ett av de mest överskattade namn du någonsin tagit i din mun).

Och de är inte problemet.
Den stora bristen, och det som gör att jag hellre tittar på krälande maskar än svensk tv-drama, är BIROLLERNA. Dessa utfyllnader som sänker varenda ansats till kvalitet. Antalet duktiga skådespelare är helt enkelt inte tillräckligt. Bredden är inte tillräckligt spetsig... På varje talangfull skådis går en liten armé med stela spöken.

Exempel:
Nyss på tv: Eva Röses karaktär korsförhör en misstänkt.

Tanken är att det ska vara synd om rollfiguren, men istället tycker jag synd om skådespelaren. Han hackar sig genom sina repliker, använder ömsom teaterintonationer och ömsom någon påklistrad streetcred och aldrig någonsin, någonstans, blir det trovärdigt. Det blir pannkaka, komplett värdelöst och jag har upplevt större stunder av scennärvaro och karaktärsskådespeleri på mellanstadiepjäserna i västerbottens inland.

Nu kanske någon invänder att det här är regissörens problem.
Icke.
Har någon urinerat i pizzadegen spelar det ingen roll hur mycket basilika och mozzarella man öser på. Slutresultatet kommer alltid att lukta kiss.

Tisdagstrauma

Du hade rätt Ola.
Veckodagstemat fortsätter. Mest för att tisdagen inte skiljer sig nämnvärt från måndagen och därmed förtjänar skit den också.

Monday bloody monday

Det här är en måndag i sin mest extrema inkarnation. En sån där måndag som, nu när den går mot sitt slut, har sett till att suga vett och must ur varenda lem. En måndag som gör att kroppen känns som en sönderkastad vattenballong där de färgglada slamsorna ligger våta och kalla mot en tegelvägg. En måndag så intensiv att det hettar i bakhuvudet, i det hjärncentra som sitter där i bakvagnen. Vad det nu kan heta. Stressloben? Hypo Intensivus? En måndag som förstört både humör och balans, som skapat undantagstillstånd i varenda nervtråd. En måndag att lägga till handlingarna. I morgon är det tisdag. Den blir nog bra.

Söndagar med Bach

Söndagar och Bach går hand i hand.
Bach skrev musik som måste ha varit ämnad för söndagar. Musik som mildrar transportsträckan mellan ledighet och arbete, musik som bär livet framåt, musik som rundar av hörn och vassa kanter.

Lyssna bara på det här, introt till Goldberg variations:

Gardell vs Lundell

På tal om kvällstidningar så finns det ingen arena där konfrontationsjournalistik bedrivs så konsekvent och effektivt som just där.
Om Svenska Akademien kommer med ett uttalande lyfter den rutinerade kulturreportern direkt luren och ringer upp Guillou som givetvis rasar mot Akademien, och så får Horace Guillous blossande ord i örat och så brinner plötsligt en konflikt som egentligen inte fanns, eller åtminstone inte var uttalad. Ett tråkigt konstaterande från en föråldrad institution får plötsligt liv och lust. Mycket bra.

Nu är det dags igen, får man hoppas.

För Jonas Gardell har bestämt sig för att "provocera" och kallar Ulf Lundells Öppna landskap för en "skitlåt från helvetet" (visst kan man se Gardell framför sig när han salivar ur sig det där?). Och lika säkert som att Gardell sitter och småler, jagar just nu, i detta ögonblick ett par reportar febrilt efter Lundell för att få hans reaktion kring detta övergrep på den svenska folksjälen.

Jag följer hetsjakten med största intresse.

Svenska larm rättar sig

Ett litet förtydligande bara.

Föregående inlägg var ironi, en pastisch, ett plagiat. Linda har inte gästbloggat hos mig. Det skulle vara en dröm förstås, för som Fadde säger i sin stilistiskt fulländade självbiografi Fadde - min story: "Vem kan säga nej till Linda Rosing? Inte jag i varje fall.".

Det är sånt som gör att jag älskar kvällstidningar.

Och när man rapporterar att Paris Hiltons små hundvalpar ätits upp av prärievargar, och sedan dementerar händelsen.
Till exempel.

Dagens gästbloggare: Linda Rosing

Idag har bobby lovat att ta med mig på en shoping runda!!! Ni känner ju mig (skratt) kan alldrig sitta still... ler. Nu ska jag ut och powerwalka!

Dagens larmrapport: inte så rock and roll

IFK är disco, GAIS är rock and roll.

Det är en av de finaste fotbollsramsor jag känner till. Inte för att jag gillar GAIS eller hatar IFK Göteborg. Men för att den är så innerligt tydlig.

Något som är disco är flamsigt, glättigt och vitt.
Något som är rock and roll är svettigt, smutsigt och brunt.

Klart att det sistnämnda är bättre. Betydligt bättre.

Det funkar också i uttrycket "Men hörru, det där var ju inte så rock and roll". I betydelsen att något inte var fullt ut, på riktigt eller rejält. Lite som nu, när Britney ska upp i rätten.
Åhå, tänker man, och alarmlamporna börjar gå på högvarv, har hon slagit sönder ett hotellrum? Mulat en paparazzi? Dragit en lina på bakluckan på en polisbil?

Icke.
Hon har kört med OGILTIGT KÖRKORT.

Ni förstår. Inte så rock and roll.

Fredagsmusiken: vit man dansar

1992 slog de till.
Dansmusiken blev sig aldrig lik igen.
Keith Flint satte en ny standard för både frisyrer och dansmoves.

Jag pratar förstås om Prodigy.
Kolla särskilt in mannen med ansiktsmasken som dansar runt på en bondgård. Klassisk nutidshistoria. Det svänger trots att det är stelt. Och det är ju en bedrift.

En del av en gemenskap

När man är en del av BLOGGOSFÄREN får man ibland erbjudanden om att ingå i BLOGGSTAFETTER. Det är ett slags kedjebrev där man ska skicka hälsningen vidare till fyra personer, och precis som i kedjebrev får man INGENTING tillbaka, förutom den där inre tillfredsställelsen av att man verkligen gjort något GOTT för världen.

Så. Jag antar stafetten som kom från min vän Caroline och hennes Jazzhands.

1. Vilken mat äter du ofta?
Proteiner byggde denna vackra kropp. Och lite chips.

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?
Beror på kalasets sammansättning och vem som anstiftat festen. Men i åtta fall av tio är jag vansinnigt belevad och både dukar av, diskar och inbjuder till sköna garv.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
På en förfallen kontorsstol från femtiotalet. En fast ram, men alldeles mjuk och hålig i mitten. Det är lite som att sitta på en toalett.

4. Köper du ofta Triss?
Ofta är en överdrift, men ja, det händer. Och nej, jag vinner inte.

5 . Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
New York är ju alltid makalöst, men jag måste nog säga Paris ändå. För sällskapets skull.

6. Vilken Tv-kanal tittar du på mest?
Räknas YouTube? Inte? Då säger jag TV4. För sällskapets skull.

C'est tout.

I BLOGGSTAFETTENS natur ingår alltså att man ska passa vidare till fyra nya personer. Det får bli Jag vill till Aruba, Kärleksbloggen, Crippas filmblogg och till Simon (som inte har en blogg ännu men borde ha det och får härmed en anledning att skaffa en).

Ett roligt skämt

- I kväll spelar Coldplay i Globen.
- Ha ha ha.
- Men du, det är inget skämt, de spelar i ett fullsatt Globen.
- Ha ha... fullsatt... ha ha haa, aj sluta, jag kissar på mig.
- Fullsatt sa jag. På allvar.
- Geeeee diiiig, jag dööööör, hahaaa ha haa...

Dag 3 - soluppgång

Frukost utomhus i september.
Vem kom springande med den lysande idén?
Frost i luften, kall fil och juice. En olycklig kombination. Men snart hemma igen.

Dag 2 - the rebirth

Nej, ingen fara. Ingen trumresa, ingen regression, en del Jung, men å andra sidan frisk luft och björkvedsdoft.

Det går alltså alls ingen nöd på undertecknad. Om någon nu var orolig.

I full gång

En cirkel av stolar, en man med poncho.
Allt börjar där.

Grön våg

Var i dag på Rosenhill ute på Ekerö.

Det är ett slags gröna-vågen-ställe med närproducerat hit, självplock dit och loppis mitt emellan. Och på en anslagstavla, ganska precis mellan de bökande grisarna, de tufsiga hönorna på rehabilitering och gräsmattor fyllda av rostiga verktyg i ett slags Mad Max-miljö, fanns det här upplysande lilla anslaget: