Mitt i mörkret

Vaken när klockan visar på 04:47. Högst ofrivilligt. Kroppen bara vägrar somna om trots att huvudet vet att den borde. Kom hem sent efter en trevlig kväll på Strand och borde verkligen behöva mer än 4 timmars sömn.

Sarah Kane skrev en bra pjäs om det här klockslaget. 4:48 Psykosis. Tydligen ska just den tidpunkten vara den tid på dygnet när flest får sammanbrott, skadar sig själva och tänker mörka tankar. Men det gäller nog bara när man varit vaken hela natten, inte när man vaknat upp då.

Det är inte samma som vargatimmen va?
Nej, men kanske något annat passande djurnamn.
Ett dött djur? Astimmen kanske?
Bra, det här behövde jag ju tänka på. Nu blir det inte lättare att somna om.

Jag tröstar mig med att Robert Smith har det värre. Han är dessutom goth.

Dylan hjärta Caitlin

I går gick jag in i en bokhandel.
Det var länge sen.

Anledningen var att jag just råkade passera i samma sekund som jag saknade en bok som jag lånat ut eller gett bort (minns inte vilket) en gång i tiden. Dylan Thomas kärleksbrev till flickvännen (senare hans fru) Caitlin McNamara; Ett till illa formulerat kärleksbrev.

Han skrev dem på en lång uppläsningsturné i USA där han skulle marknadsföra sina böcker, men där han också passade på att dricka sig fantastiskt berusad, vara otrogen och förstöra sitt liv. Det är inga vanliga kärleksbrev, de är fulla av kärlek förstås, som:

"I love you more than anybody in the world... I love you for millions and millions of things, clocks and vampires and dirty nails and squiggly paintings and lovely hair and being dizzy and falling dreams."

Men de är också desperata, bräckliga, sönderfallande och fruktansvärt smärtsamma.

"Have you forgotten me? I am the man you used to say you loved. I used to sleep in your arms - do you remember? But you never write. You are perhaps mindless of me. I am not of you. I love you.

There isn't a moment of any hideous day when I do not say to myself. 'It will be alright. I shall go home. Caitlin loves me. I love Caitlin.' But perhaps you have forgotten. If you have forgotten, or lost your affection for me, please, my Cat, let me know. "

Fint och svårt och besvärligt att läsa.

Och så var jag tvungen att kasta mig in i hans dikter igen.
Den här till exempel.

Profant budskap

En gång, jag tror att året var 2005, var jag på en Black Sabbath-konsert med Frau Anna.
Framför oss stod en svettig hårdrockare med en urnött t-shirt. Trycket på ryggen löd "God is good but Satan is super".

Det har liksom fastnat i mitt huvud.

Ville bara säga det.

Dagens larm: idiotiska biroller

En enda skådespelare kan förstöra en hel upplevelse.
En enda karaktär kan göra att jag inte orkar se vidare.

Dexter till exempel. Hans hopplösa syster Debra var ensam anledningen till att jag gav upp efter tre avsnitt. Tillgjord, krystad, obalanserad, icke-trovärdig och som strössel på glassen; fullständigt osympatisk.

Det gick inte.
Nu har jag hittat tillbaka, tittat på ytterligare fyra avsnitt, men det bär emot. Jag måste kämpa mig igenom scenerna med henne och hon tar dessutom mer och mer plats. Obegripligt.

Å andra sidan kan biroller vara anledningen att titta på en tv-serie också, eller åtminstone en högst bidragande orsak.

Exempel på biroller som lyfter serier:

Miles i Lost
Omar Little i The Wire
Ruth i Six Feet Under
Paulie i Sopranos
Newman i Seinfeld

John Cleese på danska

Man lär sig alltid något nytt på loppis. Den här gången; vad
danskarna väljer att kalla filmen "Clockwise".

På baksidan får man också veta att "Fawlty Towers" fått titeln
"Halloj på Badehotellet".

Ok, "Ursäkta, vad är klockan" och "Pang i bygget" är inte magiska
översättningar, men kom igen.

Semesterregression

Vaknar upp på en soffa. Den är 180 cm lång, jag är 187 cm lång. I
min direkta närhet; en gitarrförstärkare, en rosa cykel, två tv-
spel och en sladdhärva. Jag tror jag är tillbaka i min första
lägenhet igen. Jag är 16 år och förmodligen har jag försovit mig
till mattelektionen.

Allt är större i Västerås

Är i staden med alla moten och det är inte så muntert. Men stort,
fräckt och högt.

Pensionerat vatten

Mormor 95:
"Jag dricker inte vatten direkt från kranen längre."
"Jaså, vad dricker du för vatten då?"
"Jag kokar upp det i vattenkokaren och låter det svalna först."
"Varför då?"
"Bara en grej jag har för mig."

Jag känner Jakob Hellman

Eller nej, det gör jag givetvis inte alls.
Men jag skulle kunna känna honom, och jag har använt hans namn alldeles för många gånger när jag ska försöka förklara min bakgrund för oförstående och geografiskt obevandrade människor.

Vi är nämligen födda i samma lilla norrbottniska samhälle: Vuollerim. Tre mil söder om Jokkmokk, inte särskilt långt från polcirkeln. Jakob Hellman är dock nio år äldre än mig och som trettonåring alldeles fruktansvärt ointresserad av att vara polare med en fyraåring.

Zemya Hamilton är också född i Vuollerim. Det var länge sen någon reagerade på det namnet. Så nu använder jag bara Jakob Hellman. Trots att vi inte känner varandra.

Men vi skulle kunna göra det.
Tack i alla fall för att du placerat vår obetydliga hemby på kartan.

Post-traumatisk-besiktning

I bilen på väg hem fanns bara en lösning.
Jag sjöng med i raderna:
"Too bad you can't keep up with the pace".

En vacker död bil

Låt mig få berätta om en högst ordinär och närmast väntad händelse i Alarmistens liv. Det är på ytan en historia om bilbesiktning. Om lampor som ska testas, koldioxidhalt som ska mätas och varningstrianglar som ska identifieras.

På djupet är det större än så.
Det är, i all sin enkelhet, en liten symbolisk allegori om kaoset i mitt vardagliga liv.

Håll i hatten.
Jag förbereder mig noga. Kollar upp checklistan på allt som ska vara ok. Bokar en tid på verkstaden för att åtgärda kända problem som en svajande strålkastare, limmar fast en trasslande backspegel med superlim och kollar upp all nödvändig dokumentation.

Jag åker i god tid. Är på plats tjugo minuter innan själva besiktningen. Städar ur några sista papper ur bilen, väntar, känner mig lugn och rofylld.

När skylten med min registreringsnummer kommer upp, kör jag fram bilen, ler mot kontrollanten (som om det skulle göra någon skillnad) och åker exakt på millimetern fram till den angivna stopplatsen.

Hon tar över nyckeln, börjar genomgången, lyfter upp bilen i luften, trycker på pedaler, skakar på stötdämpare med sin maskin, trycker fast den där mätdammsugaren på avgasröret.

Och bilen blänker.
Den gör sitt bästa, visar upp sig från sin lydiga sida. Öppnar även den krånglande bakdörren samtdigt som jag dricker mitt kaffe och försöker se oberörd ut.

Så ropar hon till mig:
"Jag kör ett varv med den!"
"Inga problem!" hojtar jag samtidigt som hon sätter sig i bilen.

Inget händer.
Hon tittar ut igen.
"Är det någon startspärr på den?"
Jag känner inte ens till ordet och ropar "Nej".

Hon säger: "Den startar inte".
Fortsatt med kaffekoppen i handen försöker jag se lugn ut, rynkar förmodligen pannan lite klädsamt bekymrat och går fram till bilen och hälsar henne med ett kort "märkligt". Jag ser hur hon vrider startnyckeln, hur lamporna tänds upp och sedan ingenting.

Ska jag öppna huven nu, och låtsas som att jag har någon slags koll på det här?
Nej, jag väntar tills hon gör det.
"Det är förmodligen startmotorn" säger hon, och jag nickar bekräftande med ännu ett "märkligt".

Vi får hjälp att knuffa igång den.
Jag knuffar igång min bil på bilbesiktningen.
Jag anar att det här går åt helvete nu.
Bilsemester i morgon.
Vad hade jag väntat mig?

Långsamhet, ditt namn är Cobolt

Det är mest mycket små saker som händer just nu.
Perifera saker, marginella företeelser.
Saker som är svåra att orda särskilt mycket om.

Biltvätt till exempel.
Eller att gå igenom offerter.

Jag gillar det.
Tempot är strax under stillastående.

Så här ungefär:

Större än ett datum

Första augusti.
Ett magiskt datum när jag var liten. Magiskt för att det innebar
porten till månaden som jag fyller år i. För att det betydde att man
räknade i veckor och dagar istället för i månader till
födelsedagen.

Då, på den tiden, var ett datum mer än ett datum.

Okall

Ljummen i gräset. Så nära gärdesfesterna man kan komma i dag.
Komplett med Palmetal och allt.

Katrineholm

Har spenderat ett dygn i Katrineholm. I utmärkt sällskap får
tilläggas. Men ändå med en känsla av djupaste olust.

Katrineholms (enligt oberoende uppgiftslämnare) bästa restaurang
visade sig vara som hämtad ut Gordon Ramsays Kitchen Nightmares.
Prefabricerad microuppvärmd smaklöshet. Jag lämnade halva entrecoten
på tallriken. Det har aldrig hänt förut. Eloge!

Sen blev det Inception på bion, och filmen var klart godkänd. Men att
bli utskälld på passivt aggressivt manér av biljettkontrollanten
var inte godkänt. Anledningen? Vi kom tio minuter innan bion ska
börja, fick köa i en kvart och "borde ha varit här tidigare".

Hejdå Katrineholm. Hoppas vi inte ses igen.

Genomresa

Passerar Flen.
Med en passande låt i lurarna.

Nationell torsdag

Torsdag. En sån där mellandag.
Väldigt nära fredag, inte samma lyster som onsdag.

Det enda att göra är att lyssna på en fantastisk liten guldklimp från The Nationals senaste skiva. När du har lyssnat på den ska du lyssna på resten av skivan. Du kommer inte att ångra dig. Det finns inget att ångra.

...i ösande regn

Ska tilläggas:
Väderrapport: Duggregn med piskande vindar.

Upp på hästen igen

Jag ska tydligen rida idag. För andra gången i mitt liv. Senast det
hände var i Buenos Aires, en nära-döden-upplevelse med små inslag
av njutning.

Jag döljer nervositeten. Biter ihop.

Dagens larm: påhittade droger

De tidiga tonårens jakt på något farligt, något som skulle göra en annorlunda, större, roligare, mer vuxen, tog sig ofta formen av en märklig jakt på rusningsmedel av de mest bisarra slag. Er kära Alarmist stod givetvis utanför den här hetsjakten men bevittnade kaoset på nära håll.

Det var torkade bananskal som skulle rökas, muskotnötter som skulle krossas, mäsk som doppades i hushållspapper och stoppades i armhålan. Lite senare kom någon släpandes med en postorderkatalog där man kunde beställa frön och svampar med märkliga namn som Hawaiian Baby Woodrose. Ingen vågade någonsin. Förstås. Vad skulle hända när det damp ner i brevlådan i villan och man inte var först på plats? Istället blev jakten på vardagsdrogerna smått absurd. Några höll andan tills de tuppade av, andra sniffade på whiteboardpennor eller tipp-ex

Och inget nytt under solen.

Senaste trenden är tydligen i-dosing. Man sätter på sig ett par hörlurar med något snabbt monotont ljud, stänger ute synintrycken och så... voíla... en imaginär tripp som heter duga.

För imaginärt lär det ju vara.
Precis lika imaginärt som när den där tuffingen, när man var 13 år, svepte en folköl i skogen vid folkparken och sen spelade full - på det vis som han trodde att fulla människor betedde sig - satte sig mot en trädstam och himlade med ögonen.

Eller som när den där killen längst bak i bussen på väg hem från fotbollsmatchen skulle förklara upplevelsen av sitt andningsstopp med att han hade sett lysande grodor komma emot honom.

I-dosing alltså.
Same shit, different drug.