Schlager och väskpackning

Lägger sista handen vid packningen inför Buenos Aires.
Just nu velar jag mellan vilka böcker som ska få följa med. Jag hade ett ambitiöst projekt att ta med mig något av nationalskalden Borges, men hann inte till en bokhandel. Oddsen att de har honom i en pocketbutik på flygplatsen? Inte så bra tyvärr.

Hann också titta på schlagern.
Och är det jag som blivit luttrad eller blir det bara sämre och sämre?
Jag inbillar jag mig ju inte att Sverige är ett tillräckligt stort land för att skaka fram fyrahundraåttiotolv bidrag som ska röstas, duelleras och juryväljas fram via ett obegripligt system för att sedan komma ut i Europa där någon med säckpipor och skinnbyxor och drömfångare kommer att göra processen kort med oss. Nej, jag fattar ju det.

Men ändå.
Måns Zelmerlöv liksom. Amy Diamond liksom.
Lasse Lindh hade någon form av punkglädje light i schlagertappning, men annars var det ju bara misär.

Och det där hårdrocksbandet som gick vidare. Herregud.
Till och med när jag var INTRESSERAD av hårdrock och LYSSNADE på wailande pudelfrisyrer och spandexposerande gitarrsolon så spottade vi på sånt där.
Sångaren såg ju ut som en säljare på El-giganten med peruk som han sabbat med en plattång.
Ville han verkligen det?

Bildfynd

Hittade den här i telefonen. Vet inte vad den föreställer, vet inte när den togs. Men den är representativ för dagen. Otydlig, mörk, ofokuserad och med en förbryllande antydan om mat. Men jag ser också en dörr. Om den går in eller ut är fortfarande oklart. Jag hoppas på in. Jag tror på in.

Komprimerade samtal i butiken

Ibland får man en vindpust av kondenserad ångest bara genom att höra en kort dialog. I det här fallet var scenen den lilla kvartersbutiken och samtalet utspelar sig mellan kund (kvinna, ca 65) och kassörska (kvinna, ca 50).

KUND: (lyfter upp en matkorg med mestadels konserver med en pinad suck) Oj, oj, oj. Hej.
KASSÖRSKA: Hej ja, så var du här igen.
KUND: Ja, oj, oj, oj.
KASSÖRSKA: Är allt väl?
KUND: Det är som vanligt. Man jobbar på.
KASSÖRSKA: Jodå samma här.
KUND: Va?
KASSÖRSKA: Samma här sa jag.
KUND: Jo.
KASSÖRSKA: Ja, man kan inte vara pigg jämt.
KUND: Nejdu.

Norén har en del att hämta. I kassan på mitt Konsum.

Genomfart

Stan, när den susar förbi i natten, är förbannat inbjudande. Som ett tivoli. Som ett löfte om nöjdhet deluxe.

Betong är det nya diamant

Se så vackert. Texturerna. Den ruffa känslan. Och så jag. I ett hörn. Det är mycket imponerande.

Med Mats i natten

Han har en tröja med bedjande kattögon. Jag repeterar: han har en tröja med bedjande kattögon. Kan man annat än älska det?.

En komplex historia

Så oändligt många knappar och reglage. De tar aldrig slut. Jag vill röra runt i allihopa, och gör det lite för syns skull. I själva verket vet jag inte vad jag sysslar med. Som så många gånger förr.

Ytterligare en bloggstafett

När man ändå har ångan uppe så att säga.
Den här onaturligt omfattande utmaningen kom från hon som skriver bloggen som handlar om när orden inte räcker till.

10 Första
Första bästa kompis: Rickard. Vi lyssnade på Magnus och Brasse i en bilstereo, han hade en cool cykel. Jag hade en imponerande E.T.-tröja. Det var vad som krävdes på den tiden.
Första bil: En VW1600, alltså inte en bubbla utan en sån där snygg som ser ut som en Porsche. Den gick sönder. Liksom alla bilar efter den.
Första kärlek: Elin. Min bänkkamrat i ettan.
Första husdjur: Den svarta hunden Stella. Bäst i test.
Första semester: Vad räknas som semester? Somrarna i sommarstugan? Fisketuren till Vuoggatjålme? Skidstakandet över isen till Nottistugan?
Första jobb: Bakom en gräsklippare på kyrkogården. Jag körde sönder tre gravstenar och kommer att hamna i helvetet för det.
Första köpta skiva: Här önskar man ju att det hade varit en annan, men ärlighet varar längst: Give my regards to Broad Street med Paul McCartney.
Första piercing: Öra, öra, läpp. I den ordningen.
Första konsert: Lurigt. Förmodligen Lasse Lönndahl i Skellefteå Folkets Park.

8 senaste
Senaste alkoholdrycken: En drink med namnet Drömspel. Innehöll bland annat Campari, champagne och Martini Rosso.
Senaste bilfärd: Fyra veckor sen. Så länge har bilfan stått orörlig nu.
Senaste filmen du såg: The Wrestler.
Senast ringda telefonsamtal: Till M.
Senaste bubbelbadet: Oasen. (och då menar jag inte det häftiga punktillhållet där Ebba Grön började sin karriär utan det betydligt mer nere-med-gatan-badhuset i Eskilstuna).
Senast spelade CD-skiva: Nåt bränt.
Senaste gången du grät: Till The Wrestler.
Senaste måltiden: En besvikelsens biff med sallad på Elverket.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning: Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Ja, tyvärr.
Busringt till någon: OM jag har. Jag var kungen av busringningar 1985.

7 saker du har på dig
1. Cardigan
2. Jeans.
3. Strumpor.
4. Skjorta.
5. Kalsonger.
6. Klocka.
7. Tatuering.
Sorry om ni trodde att det här skulle bli en dagens outfit-utvikning komplett med märken och rubbet. Jag orkar inte. Timmen är sen.

6 saker du har gjort i dag
1. Suttit i möten.
2. Rekryterat.
3. Skickat en herrans massa mail.
4. Besökt vårsalongen på Liljevalchs.
5. Köpt två pocketböcker; Off the road av Carolyn Cassady och Factotum av Charles Bukowski. Den första en bokcirkelsbok som jag verkligen måste rappa på med för att hinna, den andra en nostalgifläkt från förr.
6. Pussats.

5 favoritsaker utan rangordning
1. Min nya rock.
2. Min soffa.
3. Min säng.
4. Mitt skrivbord och fuskstringhylla, den ena ett containerfynd, den andra ett loppisfynd. De hör ihop, därför hamnar de under samma punkt.
5. Mixern.

4 personer du kan berätta allt för
M, syster 1, syster 2... och några kompisar.

3 val
Blått eller rött? Vin? I så fall blått. Lätt.
Sommar el vinter? Vem svarar vinter här? Och menar det? Inte bara försöker vara lite sådär machosnowboardfreakshow utan verkligen menar det? Nej, tänkte väl det. Sommar alltså.
Choklad el chips? Chips.

2 saker att göra innan du dör
1. Lära mig franska.
2. Köpa ett sommarställe på någon varm plats.

1 sak du ångrar
Je ne regrette rien.

Och tre nya som ska få bloggutmaningen. Jag vill till Aruba, Jazzhands och Miss Madass.

Litterär stafett

Dags för en sån där bloggutmaning, eller stafett, eller någonting, igen.
Den här gången är det multibegåvade, skickliga och smarta kamrat Mats som kastat ur sig frågan.

Och ni som känner er manade att dela med er av andra heta lästips kan ju göra det i kommentarsfältet eller i en blogg som ligger nära tillhands.

1) Vad heter boken du läser just nu?
Killing yourself to live, Chuck Klosterman

2) Hur långt har du kommit?
120 sidor ungefär.

3) Beskriv boken med tre ord.
Gravt överskattad roadtriphistoria.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
2.

Ljudet av sömn

Tunga andetag från två väderstreck. Jag är den enda i lägenheten som inte sover. Och nyss var jag den ende. Det svänger snabbt.

Edholm - en ny bloggbekantskap

Jag har hittat en ny favoritblogg.

Tidigare har jag fascinerats av Richard Liums blogg och den ständigt citerade Linda Rosing. Men nu ni.
Herrejävlar.
Jag har hittat en som överträffar dem alla. En man med de djupaste insikterna och ett ego större än Pavarotti. Tillåt mig introducera; Rafael Edholm.

Det är fortfarande en alldeles ny bekantskap men jag är så uppspelt att jag var tvungen att kasta iväg ett inlägg omgående. Citat som "det är en ny dag imorgon", "Mikael Bindefeld är kungen av gala och fest" och under en bild av den klassiska Hollywood-skylten det insiktsfulla: "en skylt gjord av drömmar, en del förvandlas lätt till mardrömmar om man inte passar sig noga." gör att jag kommer att följa den här bloggen som en igel.

Dessutom bloggar han ihärdigt om sin bekantskap med grabbar som Kicken i The Poodles, Jesper Blomkvist, Linus Wahlgren och andra sköningar. Ett gäng som får mig att minnas singelsläppet med Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och... den fjärde killen.

Just nu surrar bara en tanke i mitt huvud; vad skulle hända om man stängde in Rafael Edholm, Filip Hammar och Martin Stenmarck ensamma i ett rum?
Tre klassens clowner och ingen att underhålla?
Den tar jag med mig in i natten.

Trösklar i tv-världen

En lätt skepsis präglar hela min persona.
Det är inget nytt.

Men alldeles särskilt utmärker den sig när folk ska försöka sälja in tv-serier jag bara måste se. Då blir jag en Greenpeaceaktivist på en oljetanker.

Och skepticismen står i direkt relation till övertalarens fanatism.
Därför höll jag mig väldigt länge borta ifrån Simpsons. De som gillar den serien är helt enkelt lite VÄL glansögda (ja, Caroline, se dig i spegeln) och missionerande. Samma sak med Mighty Boosh (varva ner Vladimir), Curb your enthusiasm (ditt fel Anders) och Flight of the conchords (was that Simon per chance?).

Men allra särskilt gäller det tecknade serier. Som South Park, som nämnda Simpsons, som Family Guy. Det krävs i runda slängar trettio avsnitt innan jag på egen hand kan avgöra att den är bra. Särskilt om det föregåtts av en övertalningskampanj av valfri frireligiös anhängare.

Jag har fortfarande inte helhjärtat greppat att tecknade serier kan rikta sig till vuxna.
Nu, nitton år efter att Beavis and Butthead första gången sändes på MTV.

Jag vill inte fatta. Jag är snarstucken. Men det kryper på mig.
Till slut är det jag som ihärdigt mullrar "det här MÅSTE du bara se".

Fredagsbuss

Den här tar oss hemåt. Till hemlagad pizza, soffhäng och kravlöshet.
Det är en bra buss.

Observera att alla eventuella likheter mellan människor på bilden och människor i verkliga livet är helt slumpmässiga.

Konsten att skjuta upp

Det finns några tydliga symboler som väcker det dåliga samvetet till liv. Ett strykjärn på skrivbordet, en hög med Dagens Nyheter där jag vet att jag möjligen hunnit genom tv-sidorna och rubrikerna, en trälåda där några räkningar ligger och åmar sig, en ouppackad resväska, ett arkiv med foton på datorn som kräver en ordentlig sortering.

Tecken, tecken, tecken.
Det spelar ingen roll åt vilket håll man vänder sig. De finns överallt.
De larmar och gör sig till.
Väl medvetna om att de lockar fram såväl prestationsångest som dåligt samvete.

Men jag är stark. Jag passerar nonchalant strykjärnet, trycker ner tidningarna i pappersinsamlingen, sneglar på lådan och tänker ett stoiskt "i morgon", knuffar resväskan lite närmare garderoben med ett viskande "det där kan du fixa själv grabben" och stänger mappen med bilder. Jag gör det utan större ansträngning. Med den grandezza som situationen kräver.

Jag gör det igen.

Den lilla stunden av värme

Vinterkyla. Då kan jag uppskatta de fem minuterna av värme på en blåbuss genom stan. Laddar batterierna. Men nu: avstigning.

Mitt rafflande liv

Man låter bli att blogga på tre dagar och direkt hamnar jag så sjuuuukt bakom.
Det händer så ofantligt mycket i mitt liv.
Och jag inser att ni kära tolv bloggläsare lääängtar efter en uppdatering.

Vad har jag då gjort för rafflande saker de senaste dagarna? Jo, jag har:

...tvättat fyra maskiner tvätt
...och på samma tema satt igång tre diskmaskiner
...och på samma tema handlat en del mat och hushållsartiklar
...spelat pingis och badat bastu.

Kan ni inte få nog?
Förstår det. Jag har dessutom:
...följt en förlossning via sms (spännande på riktigt)
...druckit en enastående bloody mary på Le Bar Rouge
...hjälpt till med läxläsning
...inte lyckats få bilen till verkstaden
...ställt in en tandläkartid
...vaknat med nackspärr

Hoppas ni känner er tillfreds. Det gör jag.

Ett rasande modetempo

Jag har ingen modekoll.
Eller jo, det har jag, men inte i närheten av en del människor runtomkring mig.

Jag kan däremot tycka att det är intressant med mode.
Som tidsmarkör förstås, som spegling av samhällets tillstånd, som statussymbol och som identitetsförstärkare. Och att det går i sån rasande fart hela tiden.

Nu verkar det vara en gryende hippie-revival igen.
Men samtidigt pågick en hetsig diskussion på jobbet huruvida preppy hipster eller grungeåterkomsten egentligen var det mode som dominerade gatorna just nu.

Är det inte ohyggligt svårt att ha koll?
Svängningarna krymper och krymper. En stil håller inte ens en årstid längre. Man kan inte tala om vårmode och höstmode utan snarare om modet vecka 47, eller möjligen februarimodet. Modebloggarna pepprar med dagens outfit som givetvis måste vara snäppet vassare än gårdagens outfit.

Och så en ängslig blick mot horisonten.

- Den här flugan, är inte den väldigt tisdag förra veckan? Kan jag verkligen knyta det här resårbandet runt min parkas, borde det inte vara ett nylonband istället?

Samtidigt verkar alla modeskribenter kollektivt pusta ut kring ordet "tidlöst".
Plagg och stilar som stoppar tiden och som trotsar tempot.
Tidlöst var det. Jag siktar på tidlöst.

Vägen ut

Det här är rulltrappan som leder ner till en fredagskväll. Bortom den finns bara löften om en annan värld. Inget annat. Inga specifika garantier, bara något annorlunda. Ett ospecificerat någonting. Oerhört rafflande.

En blixtbild

Till minne av en god middag. Dalarömacka stod på menyn. Musslorna kommer från grannen som är lite lyxigare.

Dagens larm: kundtidningar

Se på bilden ovan.
Sjunk in i hennes blick.

Där bor ingen ångest, inga vidbrända köttbullar, inga klimakteriesvettningar, ingen oro, inga kluvna hårtoppar eller bag-in-box-depressioner.

Där finns ingen livskris.

För hon bor i en kundtidning. I en värld där budskapet anpassas efter ändamålet, oavsett om du bor i HSB, har handlat på Åhléns eller är en flitig köpare av bilreservdelar.

Se på bilden igen.
Det är obehagligt, eller hur?
Kundtidningar har den effekten.
Obehag.