Jag har verkligen försökt att se den här dagen med fredagsögon.
Försökt att få det där morgonljuset att fortsätta lysa rätt genom hela helgen.
Men icke. Förgäves.
En rad besvärliga omständigheter gör att mina självhjälpspeppande
Mia Törnblom-attacker faller platt till marken. Så det är väl lika bra att få dem ur kroppen.
Jag gillar inte att det inte går att trycka ner kopplingspedalen på bilen.
Jag gillar inte att lämna kontorsstolen och känna att jag inte hunnit beta av hälften av de mail jag borde ha betat av. Det betyder helgjobb. Helgjobb gillar jag inte.
Jag gillar inte att jag var så dålig på att pricka in en tittarsiffra.
Jag gillar inte att ha missat ett samtal som jag gärna ville ta.
Jag gillar inte människor som ger inte-så-subtila-nålsstick via en blogg.
Jag gillar inte att inte kunna bära en kaffekopp från kaffemaskinen till min plats.
Jag gillar inte att förklara för sextisjätte gången hur mitt fotarbete gick snett.
Jag gillar varken de medlidsamma blickarna eller de skrockande skämten om min paketerade fot.
Jag gillar inte att det är fredag och tanken på att gå uppför min kompis trappor med kryckor är så avskräckande att jag tror att jag bara åker hem istället.
Jag gillar inte folk som inte läser sin mail, eller alternativt ignorerar att svara på mail.
Jag gillar inte tanken på en helg i en soffa, med foten i högläge.
Jag gillar inte den förestående helgen.
Jag gillar inte att lördagsmötet blev inställt.
Jag gillar inte tanken på att Berlinresan blir inställd.
Jag gillar inte att nedlagd tid på en fin present gick obemärkt förbi.
Jag gillar inte att en beställd present fortfarande inte har kommit.
Jag gillar inte att blogga.
Inlägg
