Deus ex machina

Slarvigt fotarbete ledde till den här prekära situationen. Ett röntgenrum, det där surrande strålningsljudet, de kala väggarna. En uggla i taket. Varför en uggla? Ska det vara något psykodynamiskt sätt att få patienterna att slappna av och glömma Tjernobyl? En uggla alltså, svävandes och sneglandes mot min fot. Jag tänker på Harrisburg istället.

Två idoler på samma vägg

Tillbringar lördagsförmiddagen med en jazzbrunch på Mosebacke när jag ser att två av mina idoler hänger sida vid sida på artistväggen. Två personer som inte har mycket mer gemensamt än att de just är mina idoler och just råkar hänga sida vid sida här inne.

Erland Josephson
Och
Janne Loffe Carlsson

Den ena platsar i egenskap av världens varmaste röst och Sveriges bästa skådespelare. Den andra är mer obestämd, men jag växte upp och tänkte att han skulle vara den perfekta pappan. När jag såg honom som Katitzis pappa i tv-serien, som skön gräsänkling som benämnde sina barn som "kottar", som soldat i Någonstans i Sverige och som jovialisk och Stockholmsklingande happy-go-lucky-kille i Göta Kanal och Repmånad. Jag älskade rubbet. Och står för det.

När jag långt senare lärde känna honom som en av Sveriges bästa jazztrummisar som spelat in musikhistoria i Hansson och Carlsson, så blev jag ännu mer övertygad om hans storhet.

Två idoler på samma vägg alltså.

Schindlers hiss

Tvåmiddag

Det är betydligt enklare att laga mat till två.

Även när man medvetet gör det svårare. Även när omständigheterna är de allra svåraste. Även när middagsgästen talar med Anna Anka på telefon.

Dagens larm: svensk tv-komedi

Såg 98 sekunder av SVT:s serie Playa del Sol nyss.
Mer klarade jag inte.

Antingen är det en komediserie helt utan humor eller så är det en dramaserie helt utan drama. Det skojiga bestod i att någon klädde upp sig i en björndräkt, hällde läsk ur ena tassen och tryckte på en knapp på magen så att en inspelad röst sa att den ville kramas.

Då vill man bara ha en tyst minut för svensk humor.

Det framkallar inga skratt. Bara en outsäglig sorg över sakernas tillstånd.
Dialogen var lika ledig och lättflytande som om den vore hämtad från en dramatiserad informationsfilm om Apoteket.

Parallellt i en grannkanal porträtteras Erland Josephson. Kontrasterna är så enorma att kroppen inte riktigt klarar omställningen.

Vernissage på Ekerö

Kollar in kollage. Initierar ett inköp. Ponerar att pruta. Flukta på favoriten.

Otydlig strike

Alltså, det här med discobowling, nej det är ju en hädelse mot sporten. Barnkalas är undantagna, men ni andra: skämmes!

Sömnig söndag

Jag är en anhängare av teorin att all förändring är av godo.
Jag är lika starkt troende i frågan om att förändring aldrig ska ske på en söndag.

För det är något alldeles unikt med söndagar. Ett vacuum, ett ingenting, en lätt och ledig transportsträcka mellan två hållplatser. En dag för små eller obefintliga beslut. En dag för uppskjutna åtaganden och icke-göranden. En dag för lathet och lättja.

En statisk dag. Helt fri från förändringar.
Alldeles perfekt.

Förnuftsvidrigt

Tänk att samma ord både kan inleda och avsluta. Men vilket ord sen! Och vilken skarpsinnig hjärna som uttryckte det!

Vita lögner

Det var länge sen jag var på konsert. Men nu ska det bli ändring på det. Nästa band på schemat: White Lies. En bekants bekant sa att det lät som om Duran Duran nästlat sig in i Joy Division. Jag tycker att det är träffande. Och makalöst bra.



Besvärligt vacker textrad;
"Let's grow old together, and die at the same time."

Blänk - Banarne?

Tittar både tre och fyra gånger på DN Kulturs förstasida från igår. Det är en bild på det nya electronicahoppet, duon Blänk som nu ger intervjuer i alla möjliga tidningar. De kanske är ruggigt 2009, de kanske ompositionerar den svenska musikscenen fullständigt, de kanske ska erövra världen, eller åtminstone bli ett sånt där band som strömmar ur högtalarna inne i en vintagebutik med hipsterpersonal i Greenwich Village. Men jag kommer inte ifrån den slående och obehagliga likheten. Är det inte Klasse Möllberg? Är det inte Electric Banana Band? Han heter dessutom Klas, kallar sig K-Laz och ser mycket riktigt ut som om han vill bo i en zvamp. Banarne är tillbaka!

Sommarens sista suck?

På en kaj i Vaxholm och man känner att solen verkligen VILL värma, men luften vill annorlunda. Ungefär som att man VILL vara lycklig vid julen, men hets och stress vill annorlunda. Den liknelsen haltar svårt. Egentligen ska man väl bara vara nöjd.

Bäst just nu

Världens bästa Antony gästar Hercules and the Love Affair.
Och då blir det så här bra.

En annan värld

Den tar aldrig slut den där berättelsen om livet. Den bara fortlöper, konstant och utan uppehåll. Jag lyssnar inte på den särskilt uppmärksamt, men så fort jag gör det öppnas dörrar, mattor dras undan och bord dukas.

Tomt

Det blev plötsligt ödsligt.

På fast mark

Färjan gungade betänkligt på vägen hem. Men nu har Alarmisten fast asfalt under sandalerna, hel och välbehållen.

Slås av hur tyst staden är. Som om den lantliga tystnaden följde med som ett lock för öronen.

Men så vrålar en ambulans förbi och ordningen är återställd.

Furillen

Idag är det tvära kast. Sudersands kritvita sandstränder, Furillens hardcore-stenbrott och strax vaccination på vårdcentralen i Slite. Heltäckande resa.

Den mörka sidan av ön

Alla paradis har ett mörkt hörn. En plats där ondskan får härja fritt och ostört. En plats där jorden är svart och intet tillåts växa däri.

Jag har hittat den platsen på Gotland.
Undanskymd och bortglömd, men ändå utmärkt med en skylt.

Det är här den obeskrivliga fasan regerar. Majsterrorn. Vilken kräver en bakgrundshistoria.

Enligt vissa har majsterrorn och dess anhängare rötter som sträcker sig tillbaka till den senare delen av 1200-talet, men den gängse uppfattningen bland mer sansade röster menar att den istället grundlades på 30-talets Gotland. Missnöjet med den påbörjade turistströmningen till ön var stort. Så stort att ett 10-tal fårbönder samlades vid Fole byastuga för att enas om ett sätt att driva fastlänningarna på flykten.

Inspirerade av Mussolinis tortyrmetoder - att hälla olivolja i halsen på regimkritiker - bestämde de sig för att också grunda sina aktioner på de naturresurser som ön hade att erbjuda. De bestämde sig för att smyga in i tält, fritidshus och vandrarhem och stapla hotfulla pyramider av majskolvar vid sina offers sovplatser.

Det var första varningen.

Packade inte turisterna ihop sina saker och lämnade ön morgonen därpå trappades majsterrorn långsamt upp. Det fjärde och sista besöket resulterade alltid i döden genom majskvävning.

Än i dag lever terrorgrupperingen kvar. Inne i skogen, dit den här skylten pekar:


Gruppen diskuterade länge hur de skulle utforma skylten så att anhängare skulle hitta dem och så att utomstående inte skulle ana oråd. Någon föreslog stavningen Majstejjoj, men de andra invände att det var för barnsligt, att deras viktiga syfte skulle tappa tyngd och allvar.

Kompromissen blev att de smög in ett j i namnet. Och där ligger det alltså i dag. I ett litet torp, inte långt ifrån Åminne på den gotländska östkusten. Basen för det enda egentliga terrorhotet på Gotland. Den antifastländska terrorgruppen Majsterrojr.

Ett grillat mirakel

Det är sånt här som gör att man förbannar att bo i stan. Gräs mellan tårna samtidigt som grillen fräser och den kalla folkölen kyler själva innanmätet. Det är ett fint kretslopp.

Ytterligare ett ansikte

Varieté och crepes och cider i Hablingbo.
Gotland har många ansikten.
Det här var ett av de finaste.