En ständig sommar

Det är bara att konstatera ett gammalt faktum, att sparka in en vidöppen dörr: man mår bättre där värmen och solen finns. 25 grader och strålande sol. Uppkavlade skjortärmar och solglasögon. Det är det lilla som krävs, och kontrasten mot en glåmig himmel, ett fuktskadat Stockholm, blir gränslöst uppenbar.

Ett Forum Romana eller ett Kulturhuset. I den här årstiden är valet snorenkelt.

Kroppen ifrågasätter varför någon egentligen självmant bosätter sig norr om Italiens gräns.

Nästa hållplats: Colosseum.

Äntligen!!

.

Status: förnöjd

Från en nollgradig stockhomsmorgon till en artongradig romeftermiddag. Det går inte att vara annat än nöjd.

Jakten efter Spanska trappan och andra undangömda guldkorn där ingen turist någonsin satt sin fot fortsätter oförtrutet.

Trappan till hotellrummet

...som är en slags ateljévåning. Fint ska det vara.

Spanska trappan???.

Spanska trappan?

Spanska trappan?

Lösning 1

På flygbussen. Taxins taxameter blev gånger tre, men det får ändå räknas som väl investerat kriskapital. M hade inget förebrående i blicken alls. Nu sover hon på min axel. Allt gott alltså.

Incident 1

03:39 i taxi, vid cityterminalen, upptäcker att pkånbok saknas, får vända ekipaget, blir det något Rom?

Reine regerar

Teaterns okrönte regent heter Reine Brynolfsson. Helt uppenbart. Helt självklart. Se 'Små äktenskapliga brott' för bevis i målet.

Nedräkning

Nu börjar det dra ihop sig.
Några timmars packande, någon timmes Rom-surfande, en och en halv timme i en Dramatensalong, och sen är det faktiskt dags att somna.... för att vakna några timmar senare och säga hej och tack till Ryanairs fantastiska upplägg att flyga från en avlägsen flygplats till en annan avlägsen flygplats klockan 05:30 på morgonen.
Möjligen är det inte ens någon idé att sova innan.

Dagens larm: hösten

Det finns dagar när det är lätt att ogilla Stockholm. En kompakt oktobermorgon med duggregn, huvudvärk och en råkyla som kryper makligt ända in på skinnet till exempel. Som den här morgonen.

En mellanstation mellan höst och vinter när man vet att det bara kommer att bli mörkare, fuktigare och kallare.

Jag hävdade i ett obevakat ögonblick att hösten var en favoritårstid.
Där var jag ute och cyklade förstås.
Med förbundna ögon.

Det finns inget förmildrande med det här tillståndet. Inga logiska förklaringar på frågan: "varför höst?". Inga förklaringar till varför den här årstiden verkligen behövs, vad den fyller för syfte vid sidan av att den tveksamma tillfredsställellsen i att få visa upp sin höstgarderob.

Jag hade hellre gått direkt från shorts till täckbyxor. DET hade varit logik.

Två dagar kvar

Två dagar till Rom.
Två dagar till piazzor och pasta.
Två dagar till Tiramisu och Caravaggio.
Två dagar till hotellfrukost, espresso och sovmorgnar.
Två dagar.

Strålkastarpoesi del 2

Poetry Slam. Obegripligt för vissa, oumbärligt för andra. Det handlar om poeter som tar sina fläckiga anteckningsblock upp på scenen och deklamerar dikter som i många fall aldrig borde ha lämnat byrålådan. Sen ska de betygsättas av en amatörjury och i slutänden är det någon som har vunnit.

På en sådan tillställning såg jag Bob Hansson för första gången. Han hade dreads, en svårartad skånska och läste dikter om taxibilar som skulle köra honom "runt runt i verkligheten" på det där manierade sättet som bara ståupp-poeter klarar av.

Han kammade hem förstapriset i en tävling, förmodligen 1996, när jag stod bakom en kamera och dokumenterade varenda deltävling i Rinkeby folkets hus. I publiken satt några svartklädda unga poeter, men annars satt där mest män och kvinnor i femtioårsåldern, med sjalar och svarta brillor, som en gång i sin ungdom hade känt doften av beatnikpoeterna och nu hoppades på en revival.

Men de måste ha blivit besvikna.
För i ärlighetens namn: det var en sorglig syn.
På scenen, omgiven av rundgångsljud, blekblått ljus och någon gräll blomkruka i bakgrunden, bubblades det om allt från erotiska fantasier till något provocerande som "gud hör dig inte". Och så några utvalda i publiken som klottrade ner en siffra mellan ett och tio på ett papper som de höll upp i rummet när poeten krånglat sig av scenen.

Jag blev själv inkallad i juryn vid ett tillfälle, jag antar att alla de andra 20 personerna i publiken redan fullföljt sin plikt. Jag satt vid samma bord som Alexandra Pascalidou som förkunnade att hon ääälskade Poetry Slam.

Hon satte följaktligen höga betyg där jag satte låga och tvärtom.
Jag vet fortfarande inte vem som hade rätt.

En glad nyhet...

...för alla Coldplays fans:
Simply Red kommer till Sverige!

Strålkastarpoesi del 1

Alldeles för få poeter uppför sig som rockstjärnor.
Alldeles för få poeter åtnjuter rockstjärnestatus.

Vi har väl egentligen bara Bruno K Öijer som drar några hundra anhängare på sina diktuppläsningar och som ser till att göra det i motljus, med bångstyrigt hår och uppknäppt skjorta. Bruno är rock.

Jag såg Göran Sonnevi åma sig på scen en gång i något slags "poesi för baltikum"-tillställning. (Det här var inte ett utslag av tonårspretentioner, jag hade helt enkelt liftat till Stockholm för att se en punkkonsert och behövde en öppen aula att värma mig i och kanske sova en stund, och där råkade Göran Sonnevi också vara). Jag minns att jag blev förvånad för att han lade sig till med någon form av scenpersonlighet, han läste inte bara sina dikter rätt upp och ner utan knyckte liksom med axeln och vred sig runt micken.
Det var också nästan rock. Men inte lika charmant.

Och det var då jag insåg att poesi kan framföras på olika sätt.
Vissa lämpar sig väl för scenen, andra gör det icke.

Lasse sabbar Italien

Så fort jag tänker Italien och hur det låter när man pratar italienska så poppar den där gamla Lasse Holm-schlagern upp i huvudet. Canneloni-macaroni. Jag hoppas att ni inte minns den, för det är oerhört besvärande att minnas den.

Texten går i alla fall ungefär så här:

campamiora fiuggirola
quattro staggioni marinara cappriciosa
kan inte låta bli
jag blir fascinerad
känner hunger, känner törst
det gör mig passionerad
det gör mig fylld av lust

refr:
pescatora vesuvio
la bussola pompeij
åååå ååå ååå ååå ååå
vad ni frestar mig

siciliana al tonne
vegetariano
åååå ååå ååå ååå ååå
jag får aldrig nog

Tänk att det blivit Italien för mig. Jävla Lasse Holm.

Syndernas förlåtelse

Det fanns en gång en kille som hävdade att allt mindre än tre blogginlägg per dag diskvalificerar en blogg från att vara en blogg.

Killen var jag.
Ingen mindre än undertecknad.
Eder Alarmist.

Och vad har hänt? Nu sitter jag här, med en ödslig och kall blogg och undrar var dagarna tog vägen... Var detta verkligen allt? Vad hände med de storslagna larmrapporterna? Med den brinnande ivern, den osvikliga förmågan att fånga ett ämne ur tomma luften (som inte sällan var just tom luft och inte mycket mer) och sätta det på pränt som vore det hans sista handling i livet?
Det ärliga och innerliga svaret är att Jag Inte Vet.
Men jag önskar både bot, bättring och syndernas förlåtelse. Jag ska göra ett allvarlig försök igen. Borde jag åka till Aruba och hitta inspirationen? Nej, det får bli Rom istället. Nästa helg får det bli.
Jag och M och Fontana di Trevi och mascarpone och en vespa.

Det kommer att göra susen. För mig och för den här bloggen. Jag lovar.

Hur är det möjligt

Under 10 minuters skruvande mellan radiostationer har jag prickat in fyra Coldplay-låtar. Vem är ute efter mig? Är det Lidingö som påverkar radiovågorna?

Senjobbaren

Klockan 23.36 borde man inte jobba kan man tycka.
Det tycker man rätt i.
Men jag fortsätter några timmar till. Bara för att retas.