Låtarna som förändrade mitt liv del 3

En del band har jag trillat in i baklänges. Upptäckt en sent utgiven skiva, kanske till och med den sista de gjort och sen backat in för att lyssna på resten. Mitt första exempel på det var Pixies.

1991. Jag sitter i skolans kafeteria, under en kort paus mellan mattelektionen och tyskan, Vid samma bord sitter en kille i klassen under mig. Vi umgås för att han spelar i ett band. Eller vill spela i ett band. Precis som jag. Vi pratar om musik och pengar. Han är helt pank med 10 dagar kvar till studiebidraget och i hans kylskåp finns bara en burk konserverade mandariner. Säger han.

Han frågar om jag vill köpa några skivor för att rädda hans ekonomi, plockar upp några ur sin axelväska och sprider ut dem på bordet. Jag ögnar igenom högen. Där finns Swervedriver, Inspiral Carpets, The Doors, Ride och ett tiotal andra. Till slut blir det Mudhoneys andra skiva, Pixies "Trompe Le Monde" och "Green Mind" av Dinosaur Jr som byter ägare.
Han blir 120 kronor rikare.

Väl hemma får Mudhoney äran att börja. Flat Out Fucked och Here Comes Sickness är omedelbara succéer, men i övrigt är det för enformigt. Platt och trist. Dinosaur Jr gillar jag direkt men inser att den kräver fler lyssningar.

Så hamnar Trompe Le Monde i skivspelaren.
Det är ingen omedelbar kärlek, ingen snabb förälskelse, men så annorlunda, så bakvänt, oförutsägbart och oemotståndligt att jag måste lyssna igen, och igen, och en gång till. Jag håller konvolutet i handen och lyssnar igenom den från första till sista låten fyra gånger.

Desperationen i Kim Deals och Black Francis röster. Den råa energin i U-Mass och The Sad Punk i kontrast mot finstämdheten i Motorway to Roswell och Jesus & Mary Chain-covern Head On och de raka, rockiga Letter to Memphis och Lovely Day. Det är surfrock, punkaggression, en sång som låter som att de alltid är inne på sin absolut sista låt någonsin och ändå harmonier, låtstrukturer och fantastiska melodier. På samma skiva.

Men framförallt är det texterna som fasciner. Fullständig kaos, ett kontrollerat stream of consciousness jag aldrig hade hört förut. Oordning och raka linjer, nonsens och allvar, litterära referenser och kuk och fitta om vartannat. Black Francis både berättade och frågade.

and we listen to the sea
and look at the sky in a poetic kind of way
what do you call it
when you look at the sky in a poetic kind of way?
you know when you grope for luna.

När jag sen fick höra att Trompe Le Monde ansågs vara Pixies bottennapp, den sämsta skivan de gett ut, öppnades en värld som jag bodde i under flera månader. Pixies värld. Jag backade in i Bossanova, i Surfer Rosa och i Doolittle. Och det var fantastiskt. Förstås.

Trots vetabästarna håller jag fortfarande Trompe Le Monde som den bästa skivan. Förmodligen för att den stod för det allra första mötet. Ibland är det ju bara så enkelt.

Men eftersom den här bloggserien inte handlar om ALBUMEN eller BANDEN som förändrade mitt liv, utan LÅTARNA så är jag så tvungen att välja. Och då blir det U-Mass.

we got ideas to us that's dear
like capitalists, like communists
like lots of things, you've heard about
and redneckers they get us pissed
and stupid stuff it makes us shout
oh dance with me oh don't be shy
oh kiss me cunt, and kiss me cock
oh kiss the world, oh kiss the sky
oh kiss my ass, oh let it rock

Låtarna som förändrade mitt liv del 2

Året är 1984.
Ett skyttegravskrig pågår på skolgården. Två grupper med subtila markörer som skiljer dem åt. Syntharna på ena sidan, med en liten spretig lugg hår under toppluvan, jeansjackor och pastellfärger. Hårdrockarna på den andra med spretiga hockeyfrillor nder toppluvan, jeansvästar och svarta jeans.

Jag lyckas balansera på den tunna linjen däremellan. Med fötterna i båda lägren. Jag mixar blandband med Thompson Twins, Iron Maiden, Depeche Mode, Wasp, Modern Talking och Testament.

Men jag lutar mig mest mot hårdrockarna. Där finns det fascinerande. Där finns det spektakulära. Rykten om sataniska budskap, blodiga scenshower, blixtrande dubbelkaggar, mytiska konceptalbum, sågklingor i skrevet och ständiga diskussioner om det är speed eller thrash som egentligen är snabbast.

Jag testar allt. Från Manowars svingande yxor och machobudskap om att "All med play on ten" till Halloweens sagovärld med bäraren av de sju nycklarna och Metallicas mangling i Battery.

Men så kommer en vän med synthlugg cyklandes till den gula villan. I en väska har han en vinylsingel som jag ska få spela in på kassett. Han halar upp singeln, vi lägger den på skivspelaren och hela rummet stannar.

Hårdrocken levde kvar även efter det, men fick mindre och mindre betydelse och jag klippte strax därefter den halvhjärtade hockeyfrillan.

Det var den här. Tack Midge Ure.

Låtarna som förändrade mitt liv del 1

Tänker härmed inleda en musikalisk odyssé genom mitt liv. Tio låtar, tio blogginlägg, tio musikaliska stycken som på ett eller annat sätt förändrat eller präglat mitt liv. Högt och lågt. Stråkar och gitarrer. Ackord och monotoni. Bra och dåligt.

Först ut: Beethovens femte symfoni



Den första musik som väckte känslor. I mitt fall; rädsla - på gränsen till panik.

Min äldsta syster såg det som hennes uppgift att skola mig i musikhistoria (eller den musikhistoria som stod till buds baserat på mina föräldrars musiksmak). Jag var fem år gammal. Hon lade ut omslagen till alla vinylskivor på heltäckningsmattan och min uppgift var att peka på den skivan hon spelade upp. Jag chansade vilt och pekade oftast på 10cc-skivan eftersom den hade coolast omslag. Elvis, Pugh Rogefeldt, Boney M, Factory, Leonard Cohen och Vikingarna avhandlades. Jag hade förmodligen noll rätt. Jag minns faktiskt inte. Men så kom den där skivan med den mörka och skrämmande skogen på omslaget. Jag undvek den in i det längsta. Ända fram tills den spelades.

Min syster uppehöll sig vid symfonin. Nöjde sig inte med att jag skulle lära mig vilket omslag som hörde till tonerna. Hon ville också berätta om tragedin med Ludwigs förlorade hörsel och att de där staccato-tonerna kunde tolkas som att DÖDEN KNACKADE PÅ DÖRREN.

Som femåring var det ingen metafor. Det var DÖDEN SOM KNACKADE PÅ DÖRREN. Bokstavligen.

Därefter följde flera år när jag alltid sneglade mot farstun så fort jag hörde de där tonerna. DÖDEN KNACKADE PÅ DÖRREN och jag visste ju inte hur DÖDEN skulle se ut, om han också var döv och inte hörde sina egna KNACKNINGAR, och varför han valde att KNACKA just på VÅR DÖRR.

Nu mår jag bättre. Jag kan lyssna på Beethoven utan panikkänslor. Men det tog tid.