Låtarna som förändrade mitt liv del 1

Tänker härmed inleda en musikalisk odyssé genom mitt liv. Tio låtar, tio blogginlägg, tio musikaliska stycken som på ett eller annat sätt förändrat eller präglat mitt liv. Högt och lågt. Stråkar och gitarrer. Ackord och monotoni. Bra och dåligt.

Först ut: Beethovens femte symfoni



Den första musik som väckte känslor. I mitt fall; rädsla - på gränsen till panik.

Min äldsta syster såg det som hennes uppgift att skola mig i musikhistoria (eller den musikhistoria som stod till buds baserat på mina föräldrars musiksmak). Jag var fem år gammal. Hon lade ut omslagen till alla vinylskivor på heltäckningsmattan och min uppgift var att peka på den skivan hon spelade upp. Jag chansade vilt och pekade oftast på 10cc-skivan eftersom den hade coolast omslag. Elvis, Pugh Rogefeldt, Boney M, Factory, Leonard Cohen och Vikingarna avhandlades. Jag hade förmodligen noll rätt. Jag minns faktiskt inte. Men så kom den där skivan med den mörka och skrämmande skogen på omslaget. Jag undvek den in i det längsta. Ända fram tills den spelades.

Min syster uppehöll sig vid symfonin. Nöjde sig inte med att jag skulle lära mig vilket omslag som hörde till tonerna. Hon ville också berätta om tragedin med Ludwigs förlorade hörsel och att de där staccato-tonerna kunde tolkas som att DÖDEN KNACKADE PÅ DÖRREN.

Som femåring var det ingen metafor. Det var DÖDEN SOM KNACKADE PÅ DÖRREN. Bokstavligen.

Därefter följde flera år när jag alltid sneglade mot farstun så fort jag hörde de där tonerna. DÖDEN KNACKADE PÅ DÖRREN och jag visste ju inte hur DÖDEN skulle se ut, om han också var döv och inte hörde sina egna KNACKNINGAR, och varför han valde att KNACKA just på VÅR DÖRR.

Nu mår jag bättre. Jag kan lyssna på Beethoven utan panikkänslor. Men det tog tid.

En vän med en dröm

Växte upp med en vän som ibland spelade upp musik (kunde vara allt från Modern Talking till Elvis) och hävdade att det var hans pappa som spelade gitarr på låtarna.

Pappan var gravt alkoholiserad, en praktfull idiot som kraschade alla människor omkring sig med nedlåtande kommentarer och aggressivitet. Han spelade dock några ackord på familjens ostämda gitarr i sina ögonblick av nykterhet.

De stunderna greppade min vän som ett halmstrå, romantiserade och fantiserade sig bort från verkligheten och landade i historier om vad han ville att hans pappa BORDE vara. De få tillfällena när hans pappa verkligen var där. Var på plats. Var sig själv.

Jag ömmade för honom då. Förstod hur det låg till, men envisades ändå med en åttaårings envisa rättspatos att argumentera varför det omöjligt kunde vara hans pappa på de där skivorna.

Jag ångrar det idag. Ångrar att jag inte bara lät honom ha den där tillflykten -utan att punktera den. Han ville ju bara vara stolt över något. Och i brist på något verkligt, hittade han på.

Gör fortfarande ont i magen när jag tänker på det.

Polska bussar

Marknadschefen på det här polska bussbolaget har tagit beslutet att alla som åker bakom deras bussar ska se och minnas deras webbadress. På så sätt blir alla trafikanter sugna på att abonnera en buss, minns adressen och bokar via nätet.

Men kära marknadschef. Det här funkar när man använder adresser som geblod.nu, onlinepizza.se eller isjouren.se. Inte när man använder www.pksgryfice.com.pl

Örebro. Örebro. Örebro.

Delar av sista semesterveckan spenderas i Närkes juvel. I staden med revyerna. I staden med dialekten som är så baktalad (men bara missförstådd). I staden med norra Europas största badhus. I staden med Örebroare. I denna ljuvliga lilla pärla som också går under namnet Nordens Dubrovnik.

Utsikt från vattenskoter

Stinky snor spriten

Min favoritmugg i skåpet avbildar muminkaraktären Stinky, bärandes på flaskor. På flykt. Han har snott dem.

Stinky är Mumindalens lokala problemunge. Det är han som man vet har en kriminell bana framför sig, som - om han vore uppväxt i England - nu skulle sätta eld på bilar på Tottenhams gator.

Stinky kan skatta sig lycklig att han är omgiven av godhjärtade och sävliga finlandssvenskar. Skulle han hänga med Mårran fanns förmodligen ingen räddning. Då skulle de trigga varandra till en brottsspiral utan motstycke.

Såvida inte GW kunde sätta stopp för buset förstås. Men han hänger inte i Mumindalen. Synd.

Skräckpaus

Mellanlandar i semestern.
En tung landning. En landning som ger krökta ben.

Med ett tandläkarbesök för två juniorer och jag som bisittare. Försöker dölja min tandläkaraversion. Sätta på ett muntert leende. Jag tror att skräcken skiner igenom.

Morgonperfektion

Vissa morgnar, uppskattningsvis en per år, vaknar jag upp med den perfekta frisyren. Den där jag aldrig skulle lyckas framställa på konstlad väg. Den där som inte skulle ha vuxit fram med inflytande från lockkrämer, vax, torrschampo och balsam inducerat med pro-vitamin B5.

Plötsligt är den bara där. På plats. Som en ståtlig krona, och jag vet att det dröjer ett år innan den är tillbaka, så jag trippar varsamt fram hela dagen, undviker hastiga rörelser och nuddar aldrig håret mer än nödvändigt.

Idag är den här.

Mopedlängtan

Jag hade aldrig någon moped. Ingen stekhet Puch Dakota eller sportig Yamaha DX50. Jag var rätt ointresserad. Och kanske lite rädd, om sanningen ska fram. Jag brakade ner i diket med en flakmoped, med min pappa på flaket, och efter den händelsen var jag inte så sugen på mopeder mer.

Förrän nu.

Nu sneglar jag avundsjukt när någon seglar förbi på en vespa, eller en eu-moppe med vespakaraktär, eller en hederlig gammal moped.

Det ser skönt ut. Vinden i håret. Motorcykel light. De verkar inte ha några bekymmer. De lever i nuet. Trafikens mindfulness-ambassadörer. Yoga på hjul.

Måste kolla Blocket.

Tvåmånadersintervaller

Jag twittrade som bekant i två månader. Pausade för att det krävde för mycket tid och gjorde att alla tankar anpassades till trånga 140-teckenslådor.

Det är nu snart två månader sen jag slutade och jag funderar på att plocka upp tråden igen.

Två månader av. Två månader på.
Lite som intervallträning.

Doftlös

Jag är omgiven av oparfymerade tvålar. Ren utan doft. Allergivänligt. Jag förstår poängerna, men är så innerligt trött på att kliva ut ur duschen och lukta luft.

Ge mig vad som helst. Ge mig asfalt, rönnbär och opastöriserade ostar från Androuet, ge mig lönnträ, citronmeliss och matjord. Ge mig karaktär.

Slut på synapser

Det är en sån morgon där kroppen berättar för huvudet att den är lite krasslig, inget allvarligt, mest spridda symptom av oklar art.

Den vädjar. "En tjock känsla i halsen förstår du, och lite obehagsont i ryggen, möjligen antydan till huvudvärk, förmodligen något förhöjd temp."

Huvudet sneglar misstroget på kroppen. Granskar den. Höjer ögonbrynen i ett försök att förstå, men skakar slutligen lätt från sida till sida.

"Ta en alvedon så snackar vi vidare ikväll."

Dagens larm: bota melankoli med Melancholia

Den här olidliga melankolin som slår till när semester glider över i vardagen. Den måste vi prata om.

Eller bara tiga ihjäl.

Vi måste i alla fall få bukt med den, angripa den eller ducka den, göra avledande manövrar eller hitta motmedel och botmedel.

Det ni inte ska göra är att se dystopisk von Trier-film när ni befinner er i gränslandet.
Det gjorde jag.
Misstag.

Mardröm med taggar

En återkommande mardröm är att jag cyklar rakt in i ett taggtrådsstängsel, ramlar och blir liggande utan att kunna ta mig ut. Varje rörelse driver taggtråden djupare in i huden. Nu har det hänt. Inte mig, men den här stackaren. Borde betyda att mina mardrömmar försvinner. Det tycker jag vore rimligt.

Massagemedley

Jag fick nyss massage på hotellet.

I ett litet rum där man ska masseras av en främmande människa är det viktigt att man känner sig avslappnad. Att man blir lös i leder och muskler så att massagen får största möjliga effekt. Därför väljer massörer ett slags medley av "avslappningsmusik".

Det är bara ett litet problem. Den här musiken har motsatt effekt på mig.
Så fort den drar igång knyter sig mina muskler till små råbandsknopar av inflammerad smärta och vägrar all beröring.

Idag började det med ett litet oskyldigt vågskvalp. Några måsars skri och havets bränningar mot en klippa.

Fint så.

Men det räcker förstås inte. Till detta artificella havsscenario började långsamt en saxofon att kvida. En saxofon. På en strand. Omgiven av måsar.

Kroppen knyter sig. Avslappning blir likstelhet. Massören säger "andas djupt och släpp spänningarna". Jag säger: "om du kväver saxofonen".

Han hasar mot stereon och hoppar till nästa låt.
Där hittar vi Enigma. Sadness.
En blandning av Gregorianska munkkörer, beats från en Statoilsynth och en fransk viskande röst som väser:

Sade dit moi
qu'est ce que tu vas chercher ?
le bien par le mal
la vertu par le vice

Fritt översatt:
Säg, berätta
Vad tänker du på?
Det onda med det goda.
Dygden med lasten.

Krampande muskler. Jag vågar inte säga att han kan hoppa till nästa. Förmodligen är det en intervju med Paulo Coelho till Jean Michel Jarres Oxygen, mixat med valsång.

Jag biter ihop.

Djurgårdarnas läsvanor

Sitter på ett tåg mitt i Djurgårdens A-lag. Tydligen har de match mot Elfsborg ikväll.

Jag känner inte igen så många. Men av de jag känner igen har jag försökt analysera vad de sysselsätter sig med på tåget.

Här kommer rapporten.

Pa Dembo Touray läser, liksom större delen av laget och ledarna, kvällstidningarnas sportsidor. Johan Oremo sitter och spelar ett fightingspel, Sebastian Rajalakso läser SJ:s tidning för affärsresenären och Mattias Jonson läser en bok om ledarskap.

You do the slutsats.

En civiliserad vilde

Tillbaka i stan igen och jag minns knappt hur man gjorde. Hur man betedde sig. Rödljus och rondeller och annat krimskrams.

Förmodligen kommer jag att försöka bada naken på gården imorgon. Skäggig, naken och med en cigg i mungipan.

Tur att det bara är en mellanlandning. Imorgon åker jag vidare. Arbete igen. Och ett tåg till Göteborg. Kallar vi det stad?

Manifestvägran

Ser att Oslogalningen släppt något slags manifest. Bomben och skjutningarna var hans lilla PR-trick för att få folk att läsa manifestet förstås.

Men det fiffiga är att man kan låta bli att ställa upp på hans villkor. Man kan vägra manifestet. Man kan stirra honom i ögonen och säga att man är helt ointresserad av hans dagboksanteckningar. Då vinner han inget. Då lyckas han inte rikta strålkastaren från Utøya till sitt hatmanifest.

Så gör jag.

Med huvudet i sanden

Ser flera länkar till personliga vittnesmål på Utøya. Klickar inte på dem. Klarar inte av ondskan just nu, orkar inte ställa mig på knä och gräva mig ner i avgrunden. Kanske en annan dag. Men inte nu.

Idag tystnad

84 på den lilla ön.
Andnöden.
Idag blir det inte ett ord.