Jag ber om ursäkt. Jag har brutit vår outtalade plan att aldrig byta ut blogghuvudet på eget bevåg, alltid vänta in den nästa versionen som kommer lika oväntat som efterlängtat.
Jag bytte till ett gammalt blogghuvud. Jag har backat processen.
Jag har varit agerat själviskt och trotsigt.
Jag har saboterat en överenskommelse och brutit ett förtroende.
Men det förra blogghuvudet - som hade samma elegans och stilsäkerhet som de andra - gav mig en obändlig skrivkramp som stannade bloggen i ett halvår. Jag tror det var bilderna på starkölen som gjorde det. Jag kan inte skriva under så depraverade omständigheter, och det ledde mig till att ta den första arkiverade blogghuvud jag kunde hitta, som signalerade rätt årstid.
Jag hoppas du kan förlåta. Kommer det, trots det här övertrampet, ett nytt blogghuvud framledes kommer jag givetvis omedelbart och utan fördröjelse byta till det nya. Jag ber dig dock att undvika alkoholhaltiga drycker i ditt kollage så att vi inte hamnar i samma situation igen.
Din förtrogne
S Larm
PS, mitt favoritblogghuvud genom tiderna är det med rävarna DS.
Det var ett tag sen jag bloggade. 2011 närmare bestämt. Därför blir det nu en lista - eftersom listor är den kreativt nollställda hjärnans svar på knyppling. Eller makramé. Eller såna där konstverk man färglägger efter vilket nummer som står i fältet.
Nåväl.
En enväldig jury har nu överlagt och presenterar här de fem sämsta humorserierna någonsin. Med talande exempel från produktionerna.
!!! Känsliga personer varnas för starka bilder. Kan utlösa depression. !!!
5. Hjälp! Någon har stånd, någon stammar, en kille opererar in bröst (tokigt!), en annan är vaktmästare och en receptionist bygger sin karaktär på att stirra och prata konstigt. På toppen av detta bajsberg: Stina Ekblad i en roll som hon själv måste ha känt obehag inför men inte haft råd att tacka nej till.
4. Mork och Mindy Mork kommer från en annan planet. Han får bo hos Mindy som bor på jorden. Mork har jätteknasiga saker för sig. Som att dricka vatten genom att stoppa ner fingret i glaset, kontakta sin rymdledare Orson och utbrista nanoo nanoo med jämna mellanrum. Inte Robin Williams vackraste stund.
3. Jims värld Jim Belushi gör en Cosby trettio år för sent med skämt som borde ha vädrats ut ur omklädningsrummet efter Korpenmatchen mellan FC Goda Viljan och Dynamo Majorna.
2. En fyra för tre Året är 1996. TV4 hoppar på trenden "sitcom" men någon programansvarig måste ha läst "sittbuskis" i ett internt PM och resultatet blir en serie som hade varit roligare om man hade redigerat ihop tystnaderna i samtliga nyårsrevyer av Peter Flack. Göran Gillinger och Lina Perned gjorde inte många skådespelarknop efter den här serien. Av naturliga skäl.
1. Dharma och Greg Dharma är hippie. Greg är advokat. Dharmas föräldrar är hippies. Gregs föräldrar är uppstyrda karriärister. Dharma gillar yoga och att läka sår med plantor. Greg gillar siffror, listor och logik. Dharma är barfota inomhus. Greg bär svartglansiga skor. Humoristiska krockar uppstår och resultatet blir dödstortyr i humorform.
En del band har jag trillat in i baklänges. Upptäckt en sent utgiven skiva, kanske till och med den sista de gjort och sen backat in för att lyssna på resten. Mitt första exempel på det var Pixies.
1991. Jag sitter i skolans kafeteria, under en kort paus mellan mattelektionen och tyskan, Vid samma bord sitter en kille i klassen under mig. Vi umgås för att han spelar i ett band. Eller vill spela i ett band. Precis som jag. Vi pratar om musik och pengar. Han är helt pank med 10 dagar kvar till studiebidraget och i hans kylskåp finns bara en burk konserverade mandariner. Säger han.
Han frågar om jag vill köpa några skivor för att rädda hans ekonomi, plockar upp några ur sin axelväska och sprider ut dem på bordet. Jag ögnar igenom högen. Där finns Swervedriver, Inspiral Carpets, The Doors, Ride och ett tiotal andra. Till slut blir det Mudhoneys andra skiva, Pixies "Trompe Le Monde" och "Green Mind" av Dinosaur Jr som byter ägare. Han blir 120 kronor rikare.
Väl hemma fårMudhoney äran att börja. Flat Out Fucked och Here Comes Sickness är omedelbara succéer, men i övrigt är det för enformigt. Platt och trist. Dinosaur Jr gillar jag direkt men inser att den kräver fler lyssningar.
Så hamnar Trompe Le Monde i skivspelaren. Det är ingen omedelbar kärlek, ingen snabb förälskelse, men så annorlunda, så bakvänt, oförutsägbart och oemotståndligt att jag måste lyssna igen, och igen, och en gång till. Jag håller konvolutet i handen och lyssnar igenom den från första till sista låten fyra gånger.
Desperationen i Kim Deals och Black Francis röster. Den råa energin i U-Mass och The Sad Punk i kontrast mot finstämdheten i Motorway to Roswell och Jesus & Mary Chain-covern Head On och de raka, rockiga Letter to Memphis och Lovely Day. Det är surfrock, punkaggression, en sång som låter som att de alltid är inne på sin absolut sista låt någonsin och ändå harmonier, låtstrukturer och fantastiska melodier. På samma skiva.
Men framförallt är det texterna som fasciner. Fullständig kaos, ett kontrollerat stream of consciousness jag aldrig hade hört förut. Oordning och raka linjer, nonsens och allvar, litterära referenser och kuk och fitta om vartannat. Black Francis både berättade och frågade.
and we listen to the sea and look at the sky in a poetic kind of way what do you call it when you look at the sky in a poetic kind of way? you know when you grope for luna.
När jag sen fick höra att Trompe Le Monde ansågs vara Pixies bottennapp, den sämsta skivan de gett ut, öppnades en värld som jag bodde i under flera månader. Pixies värld. Jag backade in i Bossanova, i Surfer Rosa och i Doolittle. Och det var fantastiskt. Förstås.
Trots vetabästarna håller jag fortfarande Trompe Le Monde som den bästa skivan. Förmodligen för att den stod för det allra första mötet. Ibland är det ju bara så enkelt.
Men eftersom den här bloggserien inte handlar om ALBUMEN eller BANDEN som förändrade mitt liv, utan LÅTARNA så är jag så tvungen att välja. Och då blir det U-Mass.
we got ideas to us that's dear like capitalists, like communists like lots of things, you've heard about and redneckers they get us pissed and stupid stuff it makes us shout oh dance with me oh don't be shy oh kiss me cunt, and kiss me cock oh kiss the world, oh kiss the sky oh kiss my ass, oh let it rock
Hashtagg är ett ämne som märks upp med en särskild liten flagga i sociala medier. En sån vann Stora Journalistpriset i år.
Förmodligen just för att #prataomdet fick en fin utmärkelse i en tid där det pratas om crowdsourcing och "alla är journalister" dyker det nu upp fler, mer eller mindre ambitiösa, hashtaggar som ska "sätta igång viktiga diskussioner" och "få folk att öppna upp". Senast i raden är #killgruppen där syftet - något luddigt - är att få omvärlden att förstå att män inte uteslutande klarar sig på en diet av motorolja och öl, utan FAKTISKT också har saker som bubblar i bröstet; känslor och sånt.
Det är inget skämt.
Där #prataomdet faktiskt utgick från ett innehåll (gränszonen kring sexuella övergrepp) tar #killgruppen utgångspunkt i att tillhöra ett kön. Och det är just det som blir problematiskt.
När det enda rimliga för att bryta normer och förväntningar kring manligt och kvinnligt och att frigöra konstruktioner som är påtejpade på penis och slida, är att SLUTA hålla isär könen. Inte skjuta in ytterligare en kil.
Innehållet blir förstås därefter. Inget ont om deltagarna men när "bekännelserna" eller möjligheten att "tala ut" resulterar i ett pissljummet psykobabbel och ett "så fint när män kan säga att de också gråter när någon dör" blir det direkt pinsamt.
Ämnet är viktigt. Men maken till missriktad gevärsmynning har jag inte sett sedan Kurt Cobain sköt sig.
Det dyker säkert upp några små guldkorn också, ord som på allvar gör någon skillnad. Riktiga, raka berättelser som inte filtrerats genom självcensur eller självförhärligande.
Men vet ni, de guldkornen skulle kunna råka dyka upp även om hashtaggen var #schlager. Och det skulle inte vara lika kontraproduktivt för genusdiskussionen.
Året är 1984. Ett skyttegravskrig pågår på skolgården. Två grupper med subtila markörer som skiljer dem åt. Syntharna på ena sidan, med en liten spretig lugg hår under toppluvan, jeansjackor och pastellfärger. Hårdrockarna på den andra med spretiga hockeyfrillor nder toppluvan, jeansvästar och svarta jeans.
Jag lyckas balansera på den tunna linjen däremellan. Med fötterna i båda lägren. Jag mixar blandband med Thompson Twins, Iron Maiden, Depeche Mode, Wasp, Modern Talking och Testament.
Men jag lutar mig mest mot hårdrockarna. Där finns det fascinerande. Där finns det spektakulära. Rykten om sataniska budskap, blodiga scenshower, blixtrande dubbelkaggar, mytiska konceptalbum, sågklingor i skrevet och ständiga diskussioner om det är speed eller thrash som egentligen är snabbast.
Jag testar allt. Från Manowars svingande yxor och machobudskap om att "All med play on ten" till Halloweens sagovärld med bäraren av de sju nycklarna och Metallicas mangling i Battery.
Men så kommer en vän med synthlugg cyklandes till den gula villan. I en väska har han en vinylsingel som jag ska få spela in på kassett. Han halar upp singeln, vi lägger den på skivspelaren och hela rummet stannar.
Hårdrocken levde kvar även efter det, men fick mindre och mindre betydelse och jag klippte strax därefter den halvhjärtade hockeyfrillan.
Kommer ni ihåg namnet Flamholc? En filmproducerande pappa och en filmregisserande son. En feelgoodfilm om livet på McDonalds, en thriller i Huddinge, ett ganska snyggt omslag, och sen inte så mycket mer. Jag vill att vi tar en minut och minns denna lilla passus i filmhistorien.
Ställdes nyligen inför ett antal värderingsfrågor i en testa-dina-fördomar-övning. En av frågorna löd: vem litar du mest på - en religiös person eller en icke-troende person?
Svaret är enkelt: En icke-troende. Och jag tycker inte att frågan hade där att göra, för det handlar inte om fördomar.
Religion, såväl traditionell som nyandlig, är ett utslag av dåligt omdöme. En grumlad världsbild. En påhittad och grundlös förklaringsmodell. Det är ett par glasögon, så repiga att ingenting syns klart genom dem.
Ledsen att behöva låta kategorisk här, men så är det.
Jag förstår förstås mekanismerna. Jag förstår personliga bevekelsegrunder och behovet av att hitta ett system som står över allt annat. Jag förstår behovet och möjligheten att undfly en världslig hopplöshet. Jag är till och med helt övertygad om att religion i många fall räddar liv. Att frälsning kan vara något gott, både inuti och utanpå. Jag är dessutom inte dummare än jag förstår att det är en svepande generalisering och att det finns många sunda KG Hammar-religiösa där ute.
Men jag väljer den icke-troende. I nitton fall av tjugo. Så är det.
Man kan tycka mycket skit om hösten. Med rätta. Inte för att hösten i sig är så illa, men den berättar att färden in i helvetesvintern har inletts och är oåterkallelig.
Tänker härmed inleda en musikalisk odyssé genom mitt liv. Tio låtar, tio blogginlägg, tio musikaliska stycken som på ett eller annat sätt förändrat eller präglat mitt liv. Högt och lågt. Stråkar och gitarrer. Ackord och monotoni. Bra och dåligt.
Först ut: Beethovens femte symfoni
Den första musik som väckte känslor. I mitt fall; rädsla - på gränsen till panik.
Min äldsta syster såg det som hennes uppgift att skola mig i musikhistoria (eller den musikhistoria som stod till buds baserat på mina föräldrars musiksmak). Jag var fem år gammal. Hon lade ut omslagen till alla vinylskivor på heltäckningsmattan och min uppgift var att peka på den skivan hon spelade upp. Jag chansade vilt och pekade oftast på 10cc-skivan eftersom den hade coolast omslag. Elvis, Pugh Rogefeldt, Boney M, Factory, Leonard Cohen och Vikingarna avhandlades. Jag hade förmodligen noll rätt. Jag minns faktiskt inte. Men så kom den där skivan med den mörka och skrämmande skogen på omslaget. Jag undvek den in i det längsta. Ända fram tills den spelades.
Min syster uppehöll sig vid symfonin. Nöjde sig inte med att jag skulle lära mig vilket omslag som hörde till tonerna. Hon ville också berätta om tragedin med Ludwigs förlorade hörsel och att de där staccato-tonerna kunde tolkas som att DÖDEN KNACKADE PÅ DÖRREN.
Som femåring var det ingen metafor. Det var DÖDEN SOM KNACKADE PÅ DÖRREN. Bokstavligen.
Därefter följde flera år när jag alltid sneglade mot farstun så fort jag hörde de där tonerna. DÖDEN KNACKADE PÅ DÖRREN och jag visste ju inte hur DÖDEN skulle se ut, om han också var döv och inte hörde sina egna KNACKNINGAR, och varför han valde att KNACKA just på VÅR DÖRR.
Nu mår jag bättre. Jag kan lyssna på Beethoven utan panikkänslor. Men det tog tid.
Växte upp med en vän som ibland spelade upp musik (kunde vara allt från Modern Talking till Elvis) och hävdade att det var hans pappa som spelade gitarr på låtarna.
Pappan var gravt alkoholiserad, en praktfull idiot som kraschade alla människor omkring sig med nedlåtande kommentarer och aggressivitet. Han spelade dock några ackord på familjens ostämda gitarr i sina ögonblick av nykterhet.
De stunderna greppade min vän som ett halmstrå, romantiserade och fantiserade sig bort från verkligheten och landade i historier om vad han ville att hans pappa BORDE vara. De få tillfällena när hans pappa verkligen var där. Var på plats. Var sig själv.
Jag ömmade för honom då. Förstod hur det låg till, men envisades ändå med en åttaårings envisa rättspatos att argumentera varför det omöjligt kunde vara hans pappa på de där skivorna.
Jag ångrar det idag. Ångrar att jag inte bara lät honom ha den där tillflykten -utan att punktera den. Han ville ju bara vara stolt över något. Och i brist på något verkligt, hittade han på.
Gör fortfarande ont i magen när jag tänker på det.
Marknadschefen på det här polska bussbolaget har tagit beslutet att alla som åker bakom deras bussar ska se och minnas deras webbadress. På så sätt blir alla trafikanter sugna på att abonnera en buss, minns adressen och bokar via nätet.
Delar av sista semesterveckan spenderas i Närkes juvel. I staden med revyerna. I staden med dialekten som är så baktalad (men bara missförstådd). I staden med norra Europas största badhus. I staden med Örebroare. I denna ljuvliga lilla pärla som också går under namnet Nordens Dubrovnik.
Min favoritmugg i skåpet avbildar muminkaraktären Stinky, bärandes på flaskor. På flykt. Han har snott dem.
Stinky är Mumindalens lokala problemunge. Det är han som man vet har en kriminell bana framför sig, som - om han vore uppväxt i England - nu skulle sätta eld på bilar på Tottenhams gator.
Stinky kan skatta sig lycklig att han är omgiven av godhjärtade och sävliga finlandssvenskar. Skulle han hänga med Mårran fanns förmodligen ingen räddning. Då skulle de trigga varandra till en brottsspiral utan motstycke.
Såvida inte GW kunde sätta stopp för buset förstås. Men han hänger inte i Mumindalen. Synd.
Mellanlandar i semestern.
En tung landning. En landning som ger krökta ben.
Med ett tandläkarbesök för två juniorer och jag som bisittare. Försöker dölja min tandläkaraversion. Sätta på ett muntert leende. Jag tror att skräcken skiner igenom.
Vissa morgnar, uppskattningsvis en per år, vaknar jag upp med den perfekta frisyren. Den där jag aldrig skulle lyckas framställa på konstlad väg. Den där som inte skulle ha vuxit fram med inflytande från lockkrämer, vax, torrschampo och balsam inducerat med pro-vitamin B5.
Plötsligt är den bara där. På plats. Som en ståtlig krona, och jag vet att det dröjer ett år innan den är tillbaka, så jag trippar varsamt fram hela dagen, undviker hastiga rörelser och nuddar aldrig håret mer än nödvändigt.
Jag hade aldrig någon moped. Ingen stekhet Puch Dakota eller sportig Yamaha DX50. Jag var rätt ointresserad. Och kanske lite rädd, om sanningen ska fram. Jag brakade ner i diket med en flakmoped, med min pappa på flaket, och efter den händelsen var jag inte så sugen på mopeder mer.
Förrän nu.
Nu sneglar jag avundsjukt när någon seglar förbi på en vespa, eller en eu-moppe med vespakaraktär, eller en hederlig gammal moped.
Det ser skönt ut. Vinden i håret. Motorcykel light. De verkar inte ha några bekymmer. De lever i nuet. Trafikens mindfulness-ambassadörer. Yoga på hjul.
Greenland (2020)
-
Directed by: Ric Roman WaughStarring: Gerard Butler, Morena Baccarin, Roger
Dale Floyd Greenland on IMDb First things first: Greenland features an epic
d...
2025 Gomma Photography Grant
-
I've been awarded the Second Prize of the *2025 Gomma Photography Grant*
for my series ”No Man’s Land”. I'm very honored. Thank you!
Jury motivation: ”T...
Block
-
Så här. Om skrivande. Jag läste Karolina Ramqvists bok “Björnkvinnan” sent
omsider. Hon skriver en del om skrivande, jag har alltid tyckt att hon
formulera...
oroväckande
-
Jag har på senare år noterat ett mönster, ett ondskefullt mönster. Att
garnera morotskaka med rivna morötter är det jag talar om. Att garnera
morotskaka ...
Platt fall
-
Jag har inget vidare självförtroende när det gäller detta med matlagning.
Jag har visserligen inga (större) problem med att följa ett recept men jag
är dål...
Inlägg
