Barn ska lyssna på dålig musik

Jag älskar att mina barn gillar BRA musik.

Det här kan låta snobbigt, men det finns BRA och det finns DÅLIG musik.
I korthet lyssnar de INTE på smurfhits, Sean Banan och E-Type. De lyssnar självmant och på egen hand på allt från The Kinks till The Knife.

Klart att det passerar en del Avicii, John Mayer och Flo Rida som jag inte direkt jublar över, men då påminns jag om att mina hemgjorda topplistor i den åldern bestod av Modern Talking, Thompson Twins och Treat - och fortsätter att skala potatis.

Jag vet inte om jag påverkat dem på något vis, om jag avger några subtila tecken när rummet fylls av musik jag inte gillar. En bekymmersrynkad panna eller korsade armar? Mycket möjligt men inte medvetet. Enda musiken jag uttryckligen sagt tvärnej till är Coldplay.

Förklaringen är snarare är att vi alltid lyssnar på musik.
När vi lagar mat, när vi åker bil, när de gör läxorna, båda barnen dansar och övar till musik i vardagsrummet, jag sjunger för dem när de ska sova och ekvationen är att om man lyssnar mycket på musik så lär man sig snabbt att sila bort skräpet.

Men.
Här kommer problemet och anledningen till att jag ibland önskar att mina barn lyssnade på DÅLIG musik istället.

När barn får en förfinad musiksmak följer också låttexter som inte är helt barnanpassade med på köpet. De sjunger med, långt innan de förstår vad de sjunger med i, de lär sig perfekt uttal på Missy Elliots och Leila K:s texter och citerar M.I.A, Maskinen, Salt'n'Pepa och White Lies med samma enkelhet.

Love the way my ass go bum-bum-bum-bum
Keep your eyes on my bum-bum-bum-bum-bum
And think you can handle this gadong-a-dong-dong
Take my thong off and my ass go boom

Sen lär de sig sakta engelska och jag får ägna mig åt att svara på frågor om varför Eminem vill skjuta sin familj, förklara vad den kryddiga raptexten menar med pimps'n'hoes och att "one pill makes you small" inte handlar om Nils Karlsson Pyssling.

"Vem är Mary Jane som han älskar?"
"Älskar, mmm, han röker henne faktiskt".

Jag lägger väldigt mycket tid och pedagogisk energi på detta.
Men ute i offentligheten, bland andra människor, är tiden för pedagogiska förklaringar betydligt mer begränsad.

Som när ens sexåring drömskt tittar ut genom fönstret och börjar nynna på Regina Spektor "a little bag of cocaine / a little bag of cocaine" på ett fullsatt tunnelbanetåg, eller när folket i Hemköps kassakö vänder sig om och tittar på minimänniskan med hörlurar som - omedveten om sitt höga tonläge - vrålar med i Pixies Hey:

whores in my head
whores at my door
whores in my bed

that's the sound the mother makes
when her baby breaks

Precis där och då tycker jag att det var alldeles för länge sen Markoolio släppte något nytt.