Mopedlängtan

Jag hade aldrig någon moped. Ingen stekhet Puch Dakota eller sportig Yamaha DX50. Jag var rätt ointresserad. Och kanske lite rädd, om sanningen ska fram. Jag brakade ner i diket med en flakmoped, med min pappa på flaket, och efter den händelsen var jag inte så sugen på mopeder mer.

Förrän nu.

Nu sneglar jag avundsjukt när någon seglar förbi på en vespa, eller en eu-moppe med vespakaraktär, eller en hederlig gammal moped.

Det ser skönt ut. Vinden i håret. Motorcykel light. De verkar inte ha några bekymmer. De lever i nuet. Trafikens mindfulness-ambassadörer. Yoga på hjul.

Måste kolla Blocket.

Tvåmånadersintervaller

Jag twittrade som bekant i två månader. Pausade för att det krävde för mycket tid och gjorde att alla tankar anpassades till trånga 140-teckenslådor.

Det är nu snart två månader sen jag slutade och jag funderar på att plocka upp tråden igen.

Två månader av. Två månader på.
Lite som intervallträning.

Doftlös

Jag är omgiven av oparfymerade tvålar. Ren utan doft. Allergivänligt. Jag förstår poängerna, men är så innerligt trött på att kliva ut ur duschen och lukta luft.

Ge mig vad som helst. Ge mig asfalt, rönnbär och opastöriserade ostar från Androuet, ge mig lönnträ, citronmeliss och matjord. Ge mig karaktär.

Slut på synapser

Det är en sån morgon där kroppen berättar för huvudet att den är lite krasslig, inget allvarligt, mest spridda symptom av oklar art.

Den vädjar. "En tjock känsla i halsen förstår du, och lite obehagsont i ryggen, möjligen antydan till huvudvärk, förmodligen något förhöjd temp."

Huvudet sneglar misstroget på kroppen. Granskar den. Höjer ögonbrynen i ett försök att förstå, men skakar slutligen lätt från sida till sida.

"Ta en alvedon så snackar vi vidare ikväll."

Dagens larm: bota melankoli med Melancholia

Den här olidliga melankolin som slår till när semester glider över i vardagen. Den måste vi prata om.

Eller bara tiga ihjäl.

Vi måste i alla fall få bukt med den, angripa den eller ducka den, göra avledande manövrar eller hitta motmedel och botmedel.

Det ni inte ska göra är att se dystopisk von Trier-film när ni befinner er i gränslandet.
Det gjorde jag.
Misstag.

Mardröm med taggar

En återkommande mardröm är att jag cyklar rakt in i ett taggtrådsstängsel, ramlar och blir liggande utan att kunna ta mig ut. Varje rörelse driver taggtråden djupare in i huden. Nu har det hänt. Inte mig, men den här stackaren. Borde betyda att mina mardrömmar försvinner. Det tycker jag vore rimligt.

Massagemedley

Jag fick nyss massage på hotellet.

I ett litet rum där man ska masseras av en främmande människa är det viktigt att man känner sig avslappnad. Att man blir lös i leder och muskler så att massagen får största möjliga effekt. Därför väljer massörer ett slags medley av "avslappningsmusik".

Det är bara ett litet problem. Den här musiken har motsatt effekt på mig.
Så fort den drar igång knyter sig mina muskler till små råbandsknopar av inflammerad smärta och vägrar all beröring.

Idag började det med ett litet oskyldigt vågskvalp. Några måsars skri och havets bränningar mot en klippa.

Fint så.

Men det räcker förstås inte. Till detta artificella havsscenario började långsamt en saxofon att kvida. En saxofon. På en strand. Omgiven av måsar.

Kroppen knyter sig. Avslappning blir likstelhet. Massören säger "andas djupt och släpp spänningarna". Jag säger: "om du kväver saxofonen".

Han hasar mot stereon och hoppar till nästa låt.
Där hittar vi Enigma. Sadness.
En blandning av Gregorianska munkkörer, beats från en Statoilsynth och en fransk viskande röst som väser:

Sade dit moi
qu'est ce que tu vas chercher ?
le bien par le mal
la vertu par le vice

Fritt översatt:
Säg, berätta
Vad tänker du på?
Det onda med det goda.
Dygden med lasten.

Krampande muskler. Jag vågar inte säga att han kan hoppa till nästa. Förmodligen är det en intervju med Paulo Coelho till Jean Michel Jarres Oxygen, mixat med valsång.

Jag biter ihop.

Djurgårdarnas läsvanor

Sitter på ett tåg mitt i Djurgårdens A-lag. Tydligen har de match mot Elfsborg ikväll.

Jag känner inte igen så många. Men av de jag känner igen har jag försökt analysera vad de sysselsätter sig med på tåget.

Här kommer rapporten.

Pa Dembo Touray läser, liksom större delen av laget och ledarna, kvällstidningarnas sportsidor. Johan Oremo sitter och spelar ett fightingspel, Sebastian Rajalakso läser SJ:s tidning för affärsresenären och Mattias Jonson läser en bok om ledarskap.

You do the slutsats.

En civiliserad vilde

Tillbaka i stan igen och jag minns knappt hur man gjorde. Hur man betedde sig. Rödljus och rondeller och annat krimskrams.

Förmodligen kommer jag att försöka bada naken på gården imorgon. Skäggig, naken och med en cigg i mungipan.

Tur att det bara är en mellanlandning. Imorgon åker jag vidare. Arbete igen. Och ett tåg till Göteborg. Kallar vi det stad?

Manifestvägran

Ser att Oslogalningen släppt något slags manifest. Bomben och skjutningarna var hans lilla PR-trick för att få folk att läsa manifestet förstås.

Men det fiffiga är att man kan låta bli att ställa upp på hans villkor. Man kan vägra manifestet. Man kan stirra honom i ögonen och säga att man är helt ointresserad av hans dagboksanteckningar. Då vinner han inget. Då lyckas han inte rikta strålkastaren från Utøya till sitt hatmanifest.

Så gör jag.

Med huvudet i sanden

Ser flera länkar till personliga vittnesmål på Utøya. Klickar inte på dem. Klarar inte av ondskan just nu, orkar inte ställa mig på knä och gräva mig ner i avgrunden. Kanske en annan dag. Men inte nu.

Idag tystnad

84 på den lilla ön.
Andnöden.
Idag blir det inte ett ord.

Blogghuvud inspirerat av rävdöden

Ola har gjort det igen.
Haft pekfingret i luften, doftat på samtiden och skapat ett blogghuvud i tiden.

Den här gången inspirerad av rävincidenten.
Tack mannen. Du är en gåva.

Nostalgisk sommar

Den här sommaren har andats tillbakablickar och nostalgi så här långt. Alla rörelser har skett i sidled eller baklänges. Gamla flyttkartonger med minnen i varje hörn, människor från förr och uttryck som hör till en förlorad tid.

Senast köpte jag en vinylskivspelare på loppis (som givetvis inte fungerade trots att butiksinnehavaren ropade "tre månaders garanti mannen" efter mig). Och nu hittade jag de här inuti ett vinylkonvolut.

Märklappar för kassettband.

Jag tror aldrig att min handstil varit vackrare än på den tiden jag skrev ner bandnamn och låttitlar på kassettomslag. Och så de här etiketterna, som skulle sammanfatta hela innehållet, som skulle överskugga det stora "MAXELL", "SONY" eller "TDK" på själva kassetten och markera vilket fodral just den här hörde till.

Jag skrev med svart filtpenna. Jag tog den risken eftersom det fanns två chanser att göra rätt. Två A-sidesetiketter och två B-sidesetiketter. Blev P:et i Judas Priest för högt var det bara att börja om, om punkterna mellan W.A.S.P blev ojämna var det bara att starta på nytt.

Handstilen var A och O.
Den måste vara oklanderlig.

Orsak och verkan

Har just lagat en rosa cykel. Och vi vet ju alla vad det betyder.

Hästpaus med Börje

Gänget är uppe i hästsadlar i regnet. Själv läser jag en bok i bilen som den chaufför jag är. Strax utanför bilen hoppar en groda. Den tycks inte ha någon riktning. Ena stunden rakt mot vägrenen och diket. Nästa stund åt andra hållet - rakt upp mot mitten av vägen. Som att den testar gränserna, leker med döden. Väntar på att en bil ska bullra förbi. Eller så har den bara tappat orienteringsförmågan. Irrar fritt. Den heter i alla fall Börje. Det berättade den i förbifarten.

Tom tunna skramlar

Vissa dagar kan jag sakna twitter.
Med en hjärna full av 140-teckensfunderingar och ingen att ösa dem över. Idag var en sån dag. Jag fortsätter att fundera över sommaren.

Vakna före världen

Att vakna först innebär en tyst tillvaro. Särskilt på landet. Att öppna en byrålåda, plocka fram en ost och kokas vatten måste göras tyst, ljudlöst så att ingen av de snarkande störs. Vardagsninjan i mig vaknar. Rör sig kvickt och utan ett ljud från ena sidan av rummet till det andra, borstar tänderna lika tyst, öppnar dörren och glider ut i trädgården. Obemärkt.

Snigeldiss

Försöker hälsa på mördarsniglarna. De ignorerar mig. Förmodligen sura för att jag kallar dem mördarsniglar trots att de inte haft livet av en enda person. De borde vara betydligt vigare än de är. De är också idiotiskt långsamma. Hoppas de inte läser det här.

"Nånstans vid en sjö"

270 mil avklarade. Nu blir det en bilfri vecka. Är så trött att jag staplar korta meningar.

Gjorde en Niklas Strömstedt igår. På sista sträckan till landet. Minus fågel, minus begravning, plus räv. Obehaglig smäll.

Märkligt också. Kört 200 mil mitt i renhjordar, älgland och lämmelmark. Utan tillbud. Så, ett par mil utanför Stockholm. Mörkt. Omkörd i ytterfil. Plötsligt djur en meter framför bilen. Foten flyttas mot bromsen utan att trycka ner. För farligt att bromsa. Att väja. En rejäl duns. Sen sorg.