Insomnia

Det finns många sätt att åtgärda sömnlöshet. Inget är bergsäkert. Men Kate Bush är ett alternativ.

Bokbörjan

Det här med att börja skriva en bok. Jag utgår från att det är
hög tid nu. Man väntar inte på inspirationen va? Man bara kör.

Metablogg för kvantitet

2008 och 2009 gjorde jag 198 blogginlägg per år. I år har jag gjort
82. Det innebär att jag, som är en förespråkare av kvantitet
framför kvalitet, måste göra 116 blogginlägg på lite drygt en
månad för att leva upp till en standard. Det innebär att
blogginläggen kommer att få en svårartad metakaraktär. Som det här.

Hej vildmark

07:48.
Första advent.
För första gången i eget hus. Som är knäpptyst. Och utanför
fönstret tre rådjur. Jag dricker kaffe och vinkar till dem. De bryr
sig inte, de äter mina buskar. Jag inbillar mig att det är bra,
naturlig beskärning. Har säkert fel.

Ohändiga days are over

Under hela min uppväxt hade jag etiketten "ohändig".
Jag betraktades som oduglig med verktyg, oförmögen att fixa enklare monteringar, eller skruva ihop simpla prylar.

Förmodligen för att jag växte upp i närheten av händiga människor samtidigt som jag själv föredrog en bok framför en hammare. Då blir man per automatik betraktad som den med tummen centrerad i näven.

Och när man får höra det tillräckligt många gånger blir det en sanning.
Man upprepar det också själv, som ett mantra.
Man gör sig lustig över det, använder det som ett självironisk replik, en konversationsstartare och så undviker man alla situationer som involverar praktiskt hantverk.

Till slut lever man sanningen.

Tills man en dag är inträngd i ett hörn. Man måste fixa punkteringen på dotterns cykel, skruva upp den där hyllan man fyndade på en loppis, limma fast backspegeln som trillat ner i knät.

Så märker man.
Det där med att vara händig alltså.
Det är inte något magiskt med det.
Det är precis som vilken färdighet som helst. Man gör, gör igen, testar, testar igen, googlar, fattar, testar, misslyckas, lyckas och misslyckas igen.
Och så blir man lite vassare hela tiden.

För sex år sedan hade jag knappt hållit i en skiftyckel.
Idag byggde jag om, efter egen ritning en ful träfärgad våningssäng till en klarröd loftsäng med skrivbord och avancerad belysning. Med gott stöd från uthållig systerson.

Om ett par veckor bygger jag förmodligen en ubåt.

Dagens larm: skrevande män med gitarrer

Jag har svårt för män som skrevar bredbent på en träpall - med en akustisk gitarr inkilad mellan höftbenet och armhålan - och kvider fram självupplevd nonsens om förlorad kärlek och om någon ödslig highway med valfritt nummer som leder mil efter mil bort från smärrrtan och såååren.

Ja, det där kallas generalisering.
Den friheten unnar jag mig.

Men det finns också undantag. Och det är här isen blir tunn.

En skrevande bredbent smärtskildrare som jag faktiskt gillar har ungefär lika mycket kredd som "sångarna" i Milli Vanilli eller en speedad Jokkmokks Jokke på moderaternas partikongress. Jag pratar om Eddie Vedder.

Häpp, häpp. Innan ni seglar vidare mot en blogg med bättre musikalisk koll:

Allvarligt. Stanna upp och lyssna på den här skiten. Bilderna hämtade ur fantastiska filmen Into the wild där låten också ingår i soundtracket. Eddie alltså. Vicket bredbent jävla under till kille.

Att somna till

Alarmisten bjuder på kvällskvisten på ett av de mest underskattade banden från Manchester-eran, lite i skymundan av Stone Roses och Happy Mondays: Inspiral Carpets.

Dagens larm: genusnytt

Nu har jag hittat en sån där igen.
En blogg. En blogg att tappa matlusten över.
En fullständigt makalöst obegriplig samling texter där kan småfnittra åt aningslösheten och i nästa stund bli förbannad över exakt samma aningslöshet.

En blogg där den fina linjen mellan dumhet och fullständig idioti är helt utraderad.

Den heter Genusnytt och är en av mest grava fallen av missriktad energi som jag någonsin snubblat över.

Men det fina med idioti är att den kan vara rätt underhållande. Jag kan inte låta bli.

Hantverkartid

Jag är inte på något vis en tidsfascist. Inte heller särskilt slarvig med tider. Det händer att jag kommer för sent till möten men ofta i tid och i vissa fall till och med på plats med lite marginal.

Så var det avklarat.

Det finns dock en del som tycker att tidsangivelsen "mellan 9-13" eller "nån gång under dagen" är fullt tillräcklig och inte ens då lyckas hålla tiderna.

Jag vet inte om jag ska vara imponerad över happy-go-lucky-attityden eller om jag ska bli förbannad. Snart ska jag bestämma mig.

Damm i lungan

Jag vacklar i övertygelsen. Svårt att se ett komplett och färdigt
kök framför mig. Kan också meddela att jag aldrig mer vill befatta
mig med slipdamm. Någonsin.

Magnetisk tisdag

De här tisdagarna alltså.
Nej, just det.
Inte särskilt mycket att skriva hem om.

Man kan ta hjälp av Magnetic Fields för att bli snäppet mer uppåt.

Så här alltså:

Hånfull snö

Den är här igen.
Herr Vit.
Och givetvis. Så fort de första flingorna singlar ner börjar den
där låten ljuda i huvudet. En melodi med hån och ironi så svart att
den förmörkar himlen.

Ja se det snöar
Ja se det snöar
Det var väl roligt hurra

Nu blir det vinter
Nu blir det vinter
Som vi har längtat hurra

Sitter kall

Lördag med dubbla museum, återvinning, second hand-jakt och montering. Diversifierat men välbekant.

Efter kriget mot spacklet

Ok, det här blir en kort passus.

Förväxla nu icke Svenska Larm med din vardagliga inredningsblogg trots det som nu, om några rader, kommer att ske. Svenska Larm är inredningspolitiskt oberoende, har alltid varit och kommer alltid att vara.

Men det här får inte passera obemärkt.

Ett badrum från sent 60-tal har förvandlats till ett badrum från tidigt 10-tal. Jag ber om ursäkt för både tafflig bildkvalitet (mobilkamera) och taffliga photoshopkunskaper (medfött). Och med det sagt.

FÖRE:



EFTER:

Förberedelse och varning

Jag måste göra det.
Jag trodde aldrig att det skulle hända, men nu händer det.

Strax kommer en före-och-efter-bild på den här bloggen. Bara för att förvandlingen är total.

Snart alltså. Som i alldeles strax.

Vrider och vänder

This just in: osäker på om jag vill att dikten ska närma sig verkligheten eller tvärtom.

Sista timmarna

Några fjuttiga timmar kvar av mitt liv som lägenhetsboende, innerstadsmänniska, bostadsrättsinnehavare. Allt packat och nu några timmars sömn innan hjulen börjar rulla.

Har gått omkring och sagt hejdå till lägenheten. Klappat på köksfläkten, smekt kylskåpsdörren, vänslats med medaljongtapeterna och tagit ett ordentligt skamgrepp på handfatet. Sorgligt och vemodigt å ena sidan. Spännande och friskt å andra.

Senast jag bodde i hus var för ganska precis 22 år sedan. Då var det inte jag som lagade takpapp, brevväxlade med försäkringsbolag och sorterade sophämtningsräkningar i skenet av en furulampa.

Men nu är allt det där jag. Mitt ansvar. Minus furulampa då.

Snart alltså. Bara några sovrimmar i den här bekanta miljön. Sen.

Vilket vin är granne med Gud?

Vilket vin används till nattvarden?Det har jag tänkt på en del.

Inte så att jag legat sömnlös och funderar på att skriva en avhandling. Men ändå intressant.

Vilket vin väljer de?
Och är det ett aktivt val?

Ska det vara lagrat i Vatikanen? Ska druvorna vara trampade av nunnor? Är det nere i dalen eller uppe på Sinai som druvorna ska växa?

Eller så är det skitsamma.
Och det vore ju det värsta.

Om de bara sprättar upp en bag-in-box med La Chasse där bak i sakristian innan det är dags. Vilket förbannat antiklimax.

Säg att det inte är så.

Tankar aldrig tidigare tänkta

Blickar ut över kartonglandskapet och funderar om den hyrda flyttbilen kommer att vara tillräcklig. Funderar också över varför cirkulationspumpen inte går igång, hur man bäst packar in en gigantisk tavla och när jag ska hinna skruva upp en garderob som med en centimeters marginal riskerar att inte gå in i huset. Grubblar också på om jag behöver ett stämjärn, varför det blir kondens i ventilen i sovrummet, hur jag ska ta hand om päronen och om jag inte nått upp till ROT-gränsen så att jag kan be Piotr komma och börja med köket.

Jag tänker också på mycket annat som kändes obegripligt för ett år sedan.

Tankar aldrig tidigare tänkta.
Tankar aldrig tidigare formulerade.

Den lilla knapp jag fick i veckan och som är fäst på skjortan känns passande: "Jag kan verbalisera min ångest."

Bejakar min inre farbror

I kväll får han komma ut. Den inre farbrorn, som är trött, krökt och passerad. Han får välja musiken. Trots att han fnyser åt nymodigheter som Youtube och Spotify studsar hans krumma fingrar mellan tangenterna och stavar sig fram till "Dress Rehearsal Rag" av Leonard Cohen. Här i en liveupptagning från 1968.

Den inre farbrorn gott folk. Bejaka honom.