Hantverkartid

Jag är inte på något vis en tidsfascist. Inte heller särskilt slarvig med tider. Det händer att jag kommer för sent till möten men ofta i tid och i vissa fall till och med på plats med lite marginal.

Så var det avklarat.

Det finns dock en del som tycker att tidsangivelsen "mellan 9-13" eller "nån gång under dagen" är fullt tillräcklig och inte ens då lyckas hålla tiderna.

Jag vet inte om jag ska vara imponerad över happy-go-lucky-attityden eller om jag ska bli förbannad. Snart ska jag bestämma mig.

Damm i lungan

Jag vacklar i övertygelsen. Svårt att se ett komplett och färdigt
kök framför mig. Kan också meddela att jag aldrig mer vill befatta
mig med slipdamm. Någonsin.

Magnetisk tisdag

De här tisdagarna alltså.
Nej, just det.
Inte särskilt mycket att skriva hem om.

Man kan ta hjälp av Magnetic Fields för att bli snäppet mer uppåt.

Så här alltså:

Hånfull snö

Den är här igen.
Herr Vit.
Och givetvis. Så fort de första flingorna singlar ner börjar den
där låten ljuda i huvudet. En melodi med hån och ironi så svart att
den förmörkar himlen.

Ja se det snöar
Ja se det snöar
Det var väl roligt hurra

Nu blir det vinter
Nu blir det vinter
Som vi har längtat hurra

Sitter kall

Lördag med dubbla museum, återvinning, second hand-jakt och montering. Diversifierat men välbekant.

Efter kriget mot spacklet

Ok, det här blir en kort passus.

Förväxla nu icke Svenska Larm med din vardagliga inredningsblogg trots det som nu, om några rader, kommer att ske. Svenska Larm är inredningspolitiskt oberoende, har alltid varit och kommer alltid att vara.

Men det här får inte passera obemärkt.

Ett badrum från sent 60-tal har förvandlats till ett badrum från tidigt 10-tal. Jag ber om ursäkt för både tafflig bildkvalitet (mobilkamera) och taffliga photoshopkunskaper (medfött). Och med det sagt.

FÖRE:



EFTER:

Förberedelse och varning

Jag måste göra det.
Jag trodde aldrig att det skulle hända, men nu händer det.

Strax kommer en före-och-efter-bild på den här bloggen. Bara för att förvandlingen är total.

Snart alltså. Som i alldeles strax.

Vrider och vänder

This just in: osäker på om jag vill att dikten ska närma sig verkligheten eller tvärtom.

Sista timmarna

Några fjuttiga timmar kvar av mitt liv som lägenhetsboende, innerstadsmänniska, bostadsrättsinnehavare. Allt packat och nu några timmars sömn innan hjulen börjar rulla.

Har gått omkring och sagt hejdå till lägenheten. Klappat på köksfläkten, smekt kylskåpsdörren, vänslats med medaljongtapeterna och tagit ett ordentligt skamgrepp på handfatet. Sorgligt och vemodigt å ena sidan. Spännande och friskt å andra.

Senast jag bodde i hus var för ganska precis 22 år sedan. Då var det inte jag som lagade takpapp, brevväxlade med försäkringsbolag och sorterade sophämtningsräkningar i skenet av en furulampa.

Men nu är allt det där jag. Mitt ansvar. Minus furulampa då.

Snart alltså. Bara några sovrimmar i den här bekanta miljön. Sen.

Vilket vin är granne med Gud?

Vilket vin används till nattvarden?Det har jag tänkt på en del.

Inte så att jag legat sömnlös och funderar på att skriva en avhandling. Men ändå intressant.

Vilket vin väljer de?
Och är det ett aktivt val?

Ska det vara lagrat i Vatikanen? Ska druvorna vara trampade av nunnor? Är det nere i dalen eller uppe på Sinai som druvorna ska växa?

Eller så är det skitsamma.
Och det vore ju det värsta.

Om de bara sprättar upp en bag-in-box med La Chasse där bak i sakristian innan det är dags. Vilket förbannat antiklimax.

Säg att det inte är så.

Tankar aldrig tidigare tänkta

Blickar ut över kartonglandskapet och funderar om den hyrda flyttbilen kommer att vara tillräcklig. Funderar också över varför cirkulationspumpen inte går igång, hur man bäst packar in en gigantisk tavla och när jag ska hinna skruva upp en garderob som med en centimeters marginal riskerar att inte gå in i huset. Grubblar också på om jag behöver ett stämjärn, varför det blir kondens i ventilen i sovrummet, hur jag ska ta hand om päronen och om jag inte nått upp till ROT-gränsen så att jag kan be Piotr komma och börja med köket.

Jag tänker också på mycket annat som kändes obegripligt för ett år sedan.

Tankar aldrig tidigare tänkta.
Tankar aldrig tidigare formulerade.

Den lilla knapp jag fick i veckan och som är fäst på skjortan känns passande: "Jag kan verbalisera min ångest."

Bejakar min inre farbror

I kväll får han komma ut. Den inre farbrorn, som är trött, krökt och passerad. Han får välja musiken. Trots att han fnyser åt nymodigheter som Youtube och Spotify studsar hans krumma fingrar mellan tangenterna och stavar sig fram till "Dress Rehearsal Rag" av Leonard Cohen. Här i en liveupptagning från 1968.

Den inre farbrorn gott folk. Bejaka honom.

Kenny Powers

Det här får avsluta helgen. Några scener ur utmärkta Eastbound & down.

En trötthet

En helg fylld till bredden.
Nyss orkade jag inte lyfta armen för att ta en snus.
Det är på den nivån.

Slipdamm, taichi-svärd, tillbaka till drinkplatsen där allt startade, målarfärg, gräsklippning, och tvagning. En helg fyll till bredden alltså.

En björn utan sin kvartett

Det är en uttjatad fras, men det enkla ÄR faktiskt ofta det geniala.

Som den här videon.
1 jordkällare, 1 vit skjorta, 1 par ljusa byxor, 1 stycke låt som doftar 60-talsörhänge, 1 par strålkastare.

Voilá.
Mattias Alkberg.

Hösthästar

Jag är mycket förtjust i hösten. Färgerna, kavaj och halsduk som
ytterplagg, det svala men ändå ljusa.

Men det är mycket som är sorgligt och ledsamt med hösten också. Det
är lätt att glömma det.

Som hösthästarna till exempel. De stackarna lämnas vind för våg
när hösten kommer. Särskilt i Krakow.

Viskningar och rop (på hjälp)

Jag lovar, det här ska inte bli en bygga-huset-blogg med en massa före och efter bilder på hängande kablar, träreglar och piffiga inredningsdetaljer. Jag lovar och svär.

Men jag förstår företeelsen nu.

För det är svårt att inte bli uppslukad. Det är svårt att förhålla sig neutral. Det är svårt att undvika prata värmepumpar och spackeldensitet med sin omgivning. Man får lägga band på sig. Hålla tillbaka svadan.

Jag googlar istället i tysthet. Letar mig fram till hur man drar trefas-el till spisen, jämför priser på golvslipning och pejlar vilken färg som ska användas på pärlspont.

I smyg. I tysthet. I lönndom.

Jag - en seriefigur

Jag har en märklig ovana. När jag vill verka oberörd, avslappnad och obrydd så börjar jag vissla. Lite som en seriefigur. Ska sluta med det nu.

Ett nedslag i verkligheten

Jag läser sällan bloggar själv. Några bekantas förstås, och någon googlesökning som leder till ett intressant inlägg. Men inte så mycket mer än så.

Men i bland springer jag på inlägg som påminner mig om vad bloggar verkligen kan tillföra både debatt, mediebrus och konsensusjournalistik. Den personliga rösten. Den egna upplevelsen. Inget kan beröra mer.

Det är ett väldigt långt inlägg, men väl spenderade minuter. Så läs det här.

Kroppsfint med Kjellvander

Ibland mår man lite sämre. Då kan man lyssna på Christian Kjellvander och må lite bättre och sämre om vartannat. Lite som att finta känslan. Kroppen åt höger och fötterna åt vänster. Ungefär. Det brukar fungera.



Eller så backar man några år tillbaka i tiden och upplever Kjellvander när han fortfarande hade en stripig page, oversizade glasögon och suspekt hållning. Fortfarande samma känsla. Oro och lycka, uppgivenhet och framåtanda. I samma andetag. Loosegoats alltså.