Vårförkylt

Vår i Stockholm. Det var fint att komma hem till. Gjorde övergången lite enklare.
Men hårdkokt förkylning kom förstås också - från klar himmel.

En sista bild från SF

Det är sorgligt att lämna den här staden. Som att lämna en nyfunnen, men nära vän.

Den har allt.
Och dessutom allt på samma gång.

Hypermodernism och hippieestetik. Guldgrävarentusiasm och utslagenhet. Beatpoesi och 80-talssynth. Ostronbarer och tacohak. Tekniknördar och veganer.

Träffade en 24-åring med mer pengar än jag kan räkna till, en före detta världsmästare i vindsurfing som mindes de fina dagarna när han ''åkte världen runt med en bräda, ett segel och en kuk'', en genigalen advokat och matematikprofessor som puffade på en cigarr och hann prata om tre svenska kungar, aristoteles, hur han knäckt koden på aktiemarknaden på mindre än fem minuter, en framtidsforskare med högsta hårfästet och en taxichaffis som plockade upp folk på löpande band trots att det redan satt folk i bilen.

Ett lätt vemod alltså. Men också djupaste längtan efter tre på hemmaplan. Så nu åker jag.

Och till San Fransisco får jag citera Dylan: ''Goodbye's too big a word babe, so I'll just say fare thee well''.

På återseende alltså.

Luke is in the house

Sitter i receptionen till Lucasarts och Lucasfilms och väntar på ett tretimmarspass med visningar och föredrag. Men här ute, i porten till nördarnas paradis, finns montrar med Skywalkers ljussabel, Boba Fetts originaldräkt, en Yodastaty och Star Wars-trivia på världens alla språk.
Sverige har mycket att lära. Vi måste hedra och skryta om våra talanger.

Ge Rickard Hobert ett eget museum nu.
Ställ upp montrar med de sju dödssynderna, originalkameran från Ögat intill en byst av Samuel Fröler, Göran Stangertz cognacsdoftande läderväst och Lena Endres avbrutna klack. Turisterna kommer att flockas.

Fest och flärd

Fick just höra att man kan hyra en fjäderboa i hotellreceptionen. Endast i San Francisco.

Stanford royale

Om man vill studera och känna sig kunglig på samma gång så är nog Stanford University bästa valet. Auguste Rodins skulpturer, oändliga slottsliknande parker och victorianska valv.

Goooooogle

Studiebesök på Google.
Bisarrt stort område. Det sväller ut över ett område på 2,5 kilometer, i grönskande omgivningar med pooler, beachvolleybollplaner och pittoreska parker.
Imponerad och illamående om vartannat.

En sista hyllning

Ok, det här blir sista gången jag tjatar, men San Francisco är verkligen ögonbedövande fantastiskt. Som om man plockade det bästa från världens alla städer och hällde ut det i en dal mellan grönskimrande kullar. Ett litet paradis. Och då har jag knappt hunnit skrapa på ytan. I morgon: Silicon Valley med Google och Stanford på schemat. Ett schema som sträcker sig över 13 av dygnets timmar. Späckat var ordet.

Klagomuren

Vi fick just veta att San Francisco just nu slår värmerekord för april. 31 grader i skuggan. Mycket besvärande. Ikväll blir det ostronrestaurang. Mycket besvärande det också.

Med fötterna mot sanden

Staden är stor men kompakt. Dryg mil avklarad till fots idag. Några hundra meter av den milen barfota i strandkanten vid Golden Gate. Livet är faktiskt lite enklare när solen skiner och vågorna skvalpar över fötterna.

Sömnlös i San Fransisco

Men vad gör det när man känner sig som Tom Waits och stan utanför fönstret är vacker som ett rivjärn i glänsande stål?

Havsutsikt

På en sea food-restaurang längst ut på Pier 39. Utsikten är magnifik och omgivningen är lika delar Gröna Lund och gaypride. Lokal tid tjugo i åtta på kvällen, men min svenskbiologiska klocka säger tjugo i fem på morgonen. Ingen sömn alls.

Frankfurt am Main

Frankfurts fagra flygplats. Här samsas bitterhet med melankoli. Lätt att förundras, svårt att älska.

Tyskt familjealbum

Fadern i samma tyska familj (som har lagt Uno åt sidan) försöker fotografera frun och tonårssonen. Båda håller besvärat sina händer uppspärrade framför sina ansikten, som ekobrottslingar på väg ut från häktet. Fadern fortsätter enträget, lägger in små tyska övertalningsord och fotograferar trots hindret framför linsen.

Jag ser deras semesteralbum framför mig. Uppspärrade händer, spretande bleka fingrar framför Riksdagshuset i Stockholm, Eiffeltornet, Golden Gate, kinesiska muren. Som en konstinstallation. På tyska.

Anakronismer på Arlanda

En tysk familj spelar Uno på bänkarna intill mig. De diskuterar glatt och frejdigt på skrockande tyska och jag lyckas urskilja siffror och färger. Försöker minnas hur man spelade men lyckas inte alls.

I Pressbyrån på Arlanda säljs porrtidningar. Ytterligare ett tecken på att tiden står stilla på flygplatser. Vem köper porr på en flygplats? Vem bestämmer sig för att på 10 000 meters höjd, mellan Stockholm och Frankfurt, börja bläddra förstrött i en porrtidning?
Den tyska mannen som spelar Uno med sin familj?

Det återstår att se.

TV-humor slår tillbaka

Jag brukar gnälla över att det inte görs någon bra humor längre. Varken på tv eller film. Det mesta är bara plågsamt och smärtsamt och förtvivlat tråkigt.

The Office och Ricky Gervais var länge de enda ljuspunkterna komikens mörka medeltid.
Tills nu.

Summer Heights High är svaret på mina böner.
Tack Mats för tipset och tack Anna för lånet av dvd:n.
Det påminner en del om The Office - den är också filmad som en fejkad dokumentär - men utspelar sig på en australiensisk skola istället för på ett brittiskt kontor. Chris Lilley är geniet bakom både manus och regi och spelar dessutom de tre huvudrollerna i serien: den koleriske dramaläraren med hybris Mr G, den bortskämda utbytesstudenten Jai'me och bråkstaken och breakdansaren Jonah.

Tråkigt nog har det bara gjorts en säsong med åtta avsnitten.
Men fy fan så bra.
Här är ett smakprov.

Konststöld över kontinenterna

Ola, du har en Uruguyansk copycat. En konstnärlig idéstjälare. Han (eller hon) har knäckt koden och jobbar med både linjer och rutor. Han (eller hon) kommersialiserar på din fläckfria integritet.
Du måste sätta stopp för det här innan det spårar ut fullständigt och bilder börjar dyka upp på Ikea, i Lasse Åbergs vardagsrum eller, gud förbjude, på Bukowskis.
Stoppa det.
Nu.

En sorglig syn

Jag spelar skivor på torsdag. Tackade ja långt innan jag fattade att det var en skärtorsdag. Blev kanske lite förd bakom ljuset. Men jag tackade ja. Ett tydligt ja.

Nu ser jag framför mig hur jag står där, ensam i en lokal. Med något monotont och melankoliskt i skivspelaren och en vädjande, sökande blick ut mot lokalen. "Var är de?" tänker jag. "Var är publiken?".

Byter skiva med vänster hand bara för att göra det lite mer spännande.
Försöker inleda en konversation med bartendern, men börjar istället gråta ohejdat.
Han tittar ner i golvet. Fortsätter torka ett glas som han redan torkat tre gånger tidigare.
Vi tycker oss höra ett ljud från dörren och båda våra blickar letar sig förväntansfullt mot trappan.
Men nej.
Det var bara vinden.
Det är bara vi i lokalen.

Fredagslöfte

Fredag morgon. Som vanligt med ett löfte om något stort. Men den här gången, trots närhet till lönedagen, helt berövad på möjligheten till excesser. Ge mig en lista på gratisnöjen nu.

Åttiotalets mest begåvade artist

Här är en av mina absoluta åttiotalsfavoriter, när jag ändå är inne på det nostalgiska temat.
Jag är stolt innehavare av Fancys autograf, snyggt skissad i tusch på singeln "Chinese Eyes".

Vad sägs om texten till "Slice Me Nice":

I'm like a cake that wants to be baked

I'm like a pie made for hungry guys.
My body's burning like a flame that's blue

It's time for action baby
cut me in two.
Slice me nice

Dagens larm: köttjournalistik

Den grävande journalistiken har nått oanade höjder.

Aftonbladet avslöjar i dag, på ledande nyhetsplats, att falukorven i charkdisken bara innehåller till hälften kött.

Nähä?

Som om Sveriges samlade småbarnsfamiljer nu unisont skulle resa sig upp i ett "nu får det vara nog, den här svinbilliga korven som bara får smak om man knapersteker den stenhårt - innehåller inte ren oxfilé".

Och så står den indignerade personen som går under namnet "Den hemlige kocken" med en bister min i charkdisken och viftar med ett korvpaket.

Den sammanfattande meningen i ingressen lyder: "Smeten drygas ut med vatten och för att binda de stora vattenmängderna använder producenterna kemiska ämnen som tidigare inte var tillåtna."

Vatten och tillåtna ämnen alltså.
Och jag repeterar: på centralaste nyhetsplats.
Det här är inte journalistik mina vänner.
Det är stor humor.