Foux de fa fa

Och en liten bonus. På franska den här gången.

Ou est le bibliotheque?
Voila mon passport.
Ah, Gerard Depardieu!

I'm the motherflippin

Ibland blir jag förbannad när människor är så jävla geniala. Särskilt när de sysslar med musik. Förmodligen en form av avundsjuka som skulle kunna driva mig att bli musikrecensent.

Men det är dubbelt. Jag blir lycklig också. Men främst ruggigt förbannad. Som när killarna i Flight of the Conchords gör parodi på kärlekslåtar, eller gangstarap. Och gör det bättre än originalen de parodierar.

Who's tha muthaflippin?
I'm tha muthaflippin.



Och så den mest fantastiska kärlekslåten som någonsin skrivits:

U2 skakas av interna strider

Trummisen Larry Mullen kritiserar Bono för att umgås med Tony Blair - som han kallar "en krigsförbrytare". Kan vi se upptakten till en splittring? Kan de dra med sig ett annat band i fallet?

Ett tecken i tiden

Idag skulle M föra över sin musik till min dator. Ett digitalt bevis på samboskapet. Vi pluggade in hennes dator, började överföringen och skiva efter skiva trillade in. Från Adele till Bran van 3000.

Men så hände något. Vi hade kommit till bokstaven C.

Hårddisken stängde ner. Strejkade. Fann ingen inre frid alls. Den släckte sin blå lampa och surrade uppgivet. Och så kom felmeddelandet ovan.

Jag visste inget. Jag famlade i blindo. Hennes dator innehöll Coldplay. Hade jag vetat hade jag satt stopp för överföringen. Men jag visste intet. Och istället för att jag hindrade förödelsen sa min hårddisk stopp. "Jag vill inte kännas vid denna dynga", sa den, högt och tydligt.

Så självklart. Så smart.

Post-jul

Så ser det ut. En vacker bild.

Jul i ny miljö

En julafton i sprillans ny omgivning avklarad. Främmande, omställande och inte utan bulor i vägen, men också varmt, välkomnande, glatt, sprudlande och energiskt. Och de sistnämnda adjektiven är de bestående.

Nu ska julklappsleksaker kalibreras och ögonlock slutas.

Sen är det klart för den här gången. Så när som på ett par stopp på vägen. Andas in. Andas ut.

Dagens larm: värre än Coldplay

Det finns tvenne företeelser i världen som är värre än Coldplay. Nej, invänder ni, det finns inget som drar ner samhället i smutsen och skakar vårt gemensamma fundament i grunden som Coldplay. Jag hör era argument och har viss förståelse för upprördheten i era röster och fradgan i era mungipor.

Men lyssna på de här orden:
Självhjälpsböcker
Julhets

Där har ni dem. Serverade på ett varningens silverfat.

I den första kategorin känner ni igen psykobabblare som John Gray, Deepak Chopra och Neil Strauss. I den andra hittar du dig själv. Och är du drabbad har du knappast orkat läsa så här långt.

Vi avrundar där.

Chippen får en sur jul

Nu har jag läst det roligaste på... ja, flera veckor förmodligen.

Det handlar om Chippen, fotbollsspelaren som flyttade till Saudiarabien för att fotbollen där erbjuder en "stor utmaning", och hans flickvän Oksana.

De skulle nyligen resa från Sverige till Saudiarabien för att fira jul.
De hade packat ner saker i väskan som skulle få julen att bli lite festligare. Lite mer svensk.
Som ett par askar Aladdin.
Men det gick inte alls.

Chokladbitarna med körsbärslikör fick inte föras över gränsen, det blev stopp när en tulltjänsteman läste i innehållsförteckningen att asken innehöll alkohol. Oksana tog det raska beslutet; de fick kasta bort askarna.

Och nu kommer själva poängen, historiens clou:
När Aftonbladets reporter frågar Oksana hur Chippen reagerade säger hon:
"Han sa: Vad ska vi ha på jul nu utan Aladdin och gick och var sur. Aldrig mer, sa han."

Kan ni inte se det framför er? Chippen promenerar truligt omkring på en flygplats i Saudiarabien med blicken i marken, sparkar lite på en bänk, händerna djupt nedkörda i fickorna på de trasiga jeansen, mössan nedragen över öronen, plutande mun och muttrande "aldrig mer".

Sorgligt. Men ohyggligt roligt.
ALDRIG MER!

Julens budskap

Visst är det vackert. När den innersta kärnan i julen lyser emot oss från annonstavlor, bussreklam och radiojinglar. Snickarsonens budskap har verkligen nått fram, måhända skruvats till en smula på vägen, och tagit plats på offentlighetens alla anslagstavlor.

Månglarna ska inte alls drivas ut ur templet. De ÄR templet.

Julefrid kostar. Men bara tretti spänn. Som hittat.

På väg

I en taxi. På vàg. Till livet självt.

Att inte räcka till

Min vän har en sån där viktig espressomaskin. Röd. Gaggi.

När man lagar till en liten kopp kaffe i den måste man följa en hel rad procedurer.
Lagom mycket kaffe i doseraren.
Jämna till kaffet med den svarta plastprytteln som liknar en smärtsam buttplug.
Den gröna lampan med den vågformade symbolen måste lysa.
Koppen måste stå rätt kalibrerad och vara värmd med varmt vatten.
Sen trycka på knappen en liten stund, för att sen pausa, skruva lite ytterligare och sedan trycka på knappen igen.

Han visar långsamt. Pausar. Inskärper vikten av att följa alla momenten till punkt och pricka. Han gör två koppar kaffe på tio minuter. Sen tar han ett steg tillbaka. Sneglar på mig. Bedömer mig med blicken. Så lägger han ner espressomåttet. Tittar på mig igen under luggen. Öppnar munnen långsamt och säger: "Nu kan du prova".

Jag skakar. Skälver ända in i märgen. Ska jag verkligen? Är jag verkligen värdig att hantera den heliga proceduren?
Jag trevar mig fram, försöker återskapa alla steg inombords. Livrädd för att ta ett snedsteg. Plockar upp espressomåttet, väger det i handen, letar nedåt i aluminiumburken och försöker fånga upp rätt mängd kaffe. Inte för mycket. Inte för lite.
Tar den buttplug-formade plastprytteln och jämnar till kanterna. Lite för hårt. Lite över gränsen. Jag sneglar på honom för bekräftelse eller förlåtelse. Han ger en antydan till leende och nickar ett "fortsätt du".

Jag placerar måttet i hållaren. Värmer koppen, ställer den på plats, en aning för snett. Han markerar med en lätt vinkling på handen att jag borde dra den lite åt höger. Jag lyder.

Det svarta guldet rinner ut ur maskinen.
Jag lyckades.
Han gav mig förtroendet. Jag växte.
Jag klarade det.

Min utsikt en torsdag kväll i december

.

En detalj bland detaljer

Nu handlar det om bloggar, och då bloggar jag. Mycket meta, mycket introvert, mycket riktigt.

Alarmisten lever

Ingen anledning till panik.
Jag lever.

De hotfulla omgivningarna till trots har jag varken sett banjospelare eller kattjägare. Fördomarna får vika hädan. Jag är öppen. Jag är fördomsfri.
Jag har badat i en sjö, i december - det är ett officiellt, men högst personligt rekord.

En annan omgivning

Dags för utbildning igen. Den här gången i en mer förtätad miljö. Första intrycket andas Deliverance, Gummo och möjligen en dos Salem's Lot. Har jag inte bloggat innan kvällen kan ni nog räkna bort mig.

Rymdfest

Tjugotvå åttåringar i silverbrallor, grönmålad hud och rymdantenner av folie. Detta efter en heldag med späckat mötesschema och bristfällig näring. Kombinationen har historiskt sett knäckt betydligt större män än eder Alarmist. Jag biter ihop käkarna, grabbar tag i närmaste lasersvärd och barrikaderar mig i en soffa.

En nattlig byk

Tvättstugan i mitt hus är så fint ljudisolerad att man kan tvätta hela nätterna utan att störa grannarna. Det är ju en jävla ynnest. Att man kan vara vaken till sena natten och hänga tvätt, dosera tvättmedel och torktumla och ha sig. Jag kan verkligen inte komma på något roligare just nu. Helfestligt. Verkligen.

Hängslen och livrem

Dubbla toalettpapperrullar signalerar just detta. En ängslighet för att hamna i en obekväm situation, en gardering, en säkerhetslina i diskbänksrealismen. Inga risker, inga läskiga gränsöverskridanden. En badrumstrygghet extravaganza.

Dagens larm: de små kriserna

Det är lätt att stirra sig blind på terrorbombningar, finanskriser och statskupper och säga att vi lever i mörka tider. Men då har man inte hela bilden klar för sig. De små krisernas tid är också här, och den samlade bilden inkluderar även dessa smärre katastrofer:

1. En journalist blir kallad "årets förnyare" för att han surfat på Youtube. Av en jury bestående av gäspande tanter och farbröder som tycker att det där med Youtube är nåt riktigt hett.
2. Skotillverkaren Ecco går ut i medierna och hävdar att de är skovärldens Coldplay för att "vi är också profillösa, tråkiga och intetsägande, men säljer förbannat bra."
3. Femtusen höns dör i en misslyckad djurrättskupp. Den finska befrielserörelsen är inte vad den en gång har varit.
4. Axl Rose kräver en ursäkt av Dr Pepper för att de inte höll sitt löfte om gratis läsk till hela USAs befolkning om Chinese Democracy skulle släppas under 2008.
5. Svenska bandet Kent går ut i ett pressmeddelande och säger att det i själva verket är DE som är Coldplay. Lite som Bergman Rock var Bob Hunds engelska alter ego.

Två av fem kriser på ovanstående lista är en smula tillspetsade, för att inte säga fabulerade. Men det viktiga i resonemanget är att det är minst lika mycket de små missödena som signalerar kris, depression och katastrof.
Tänk på det.

En kväll på operan

Tosca på menyn för kvällen. Ett kärleks- och svartsjukedrama av Puccini i tre akter på Kungliga operan. Japp, kulturell injektion i den tunga skolan.

Hade ingen förhandskoll på handlingen, men satte mig snabbt in i den nyss. Det låter gripande. Om kvinnlig och manlig svartsjuka, om uppoffring, självutplåning och dramatisk kärlek. Ser fram emot både framställandet och omgivningen. Men mest av allt; sällskapet.

Men det är en text av Wolf Parade som ekat i huvudet hela dagen.

I'll build a house inside of you
I'll go in through your mouth
I'll draw three figures on your heart
One of them'll be me as a boy
One of them'll be me
One of them'll be me watching you run