Jag ska våga

Att det ska vara en sån jävla tröskel (i mental bemärkelse) att ta sig ut från lägenheten trodde jag inte. Men jag känner mig som en gisten gammal farbror med värk i handflator, höft och den förbannade hälen. Kryckorna är inte de vänner de borde vara. De är ondskefulla mobbare som halkar till på löv när man minst behöver det, trillar i golvet när man ställt dem prydligt mot en vägg och skär in i händerna som om de ett tortyrredskap från kalla krigets dagar. De är inte mina vänner. De pekar finger och hånar och lyssnar man tillräckligt noga hör man dem fnissa förtjust när de har lagt sig strategiskt utom räckhåll. Klassiska mobbningstendenser.

Men nu ska de tämjas. Jag tar mig ut. Nedför hissen, ut i höstluften, mot söder.

Jag vågar.

Besvikelsens television

Jag blev oerhört sugen på att spendera en timme med Skavlan när jag läste i tidningen om den rafflande gästuppställningen Helena Bergström, Colin Nutley, Lisa Nilsson och Jackie Arklöv.

Den sistnämnda visade sig vara en viss Jarle Andhöj. Århundradets felläsning ledde till årtiondets besvikelse.

Fan.

Ett stilleben en fredag

Stillsamt, sparsmakat, smakfullt och stelbent.

Pärlor för svin

Fredag betyder numera SM i pärlplattor. Just nu växer en kolsvart häst och en lila ros fram.

Hejdå tunnelbanan

Små irritationsmoment hela tiden.

1 minut kvar till tunnelbanan när jag står i rulltrappan. Det skulle inte vara några problem alls. OM hälen hade varit med mig. OM jag inte haft de här två grå kryckidioterna. Då hade det betytt två, tre snabba kliv nedför rulltrappan.

Nu hinner jag precis ner lagom till att få se sista vagnen lämna perrongen. Och skylten växlar om till ''Norsborg 10 min''.

Tack.

En nalle på posten

Ett nallogram. När fick ni ett sånt senast? Jag har aldrig. Förrän nu då. Ett litet rött paket på hallgolvet. Jag tänker genast på vem som måste vara avsändaren, tills jag öppnar locket och snabbt fattar att den kommer norrifrån. Nallen är ju en älg.
Tack!

Lokko blev Noren

Såg just Andres Lokko. Han såg ut som Lars Noren. Anpassningen till Dramaten gick blixtsnabbt.

Tillflykt till musiken

Musik är tammejfan enda räddningen.
När kryckan blivit blöt och glidit undan i det nybonade trapphuset för andra gången och man landat foten i marken för att undvika ett platt fall på näsan och genomlidit den vidrigaste stöten genom hälen och smalbenet - tänk rotfyllning utan bedövning - någonsin. När man nyss dessutom fastnade med samma vita krycka i något outgrundligt mellanrum mellan ytterdörr och trottoar och gjorde en sidledes vurpa på asfalten. När kassörskan på affären först flörtigt erbjöd sig att bära hem matkassen och sen säga att hon minsann hade brutit båtbenet (eller något annat suspekt ben) i foten och fick beskedet att det skulle ta FEM veckor att läka, men hoppade på kryckor i ÅTTA veckor. När man nekat erbjuden hjälp, och på egen hand balanserat hem en matkasse och inser att man glömt glödlamporna så att toaletten alltjämt fortsätter vara becksvart. När man bara kan drömma om att nå upp till strykjärnet i skåpet OVANFÖR kylskåpet utan att slå sig halvt fördärvad.

Då. Är musiken enda räddningen.

Då. Är det bra jävla tur att man kan spåttifajja och jotooba fram Harrisons med Dear Constable eller Northside med Shall we take a trip och åtminstone låtsas att allt är okej.





Jag har bestämt mig för att det blir Berlin i alla fall.
De här kryckslinkorna ska inte hindra mig.
Sådetså.

Dagens larm: ensam med Bob

M hade rätt. Twin Peaks är läskigt. Bob är fruktansvärt obehaglig. Det är ingen serie man ska se på egen hand.

Fotografiska minnen

Just nu tänker jag på:

- en stormig båtfärd i en eka, med en liten tjej som försökte fånga näckrosor med händerna.
- att jag borde skriva ner ett nytt formatförslag och åtta punkter om ett annat, men en värkande fot begränsar kapaciteten.
- en takterrass i Paris, med utsikt mot Sacre Coeur.
- att jag glömde handla i dag igen.
- att jag borde uppfinna ett förkläde för kryckburna med massa fack som man kan bära saker i.
- en liten röd sommarstuga och ett par nakna fötter i foppatofflor med storlek 36.
- att jag borde försöka plocka ur diskmaskinen nu.

Love etc

På tal om tidlöshet. Pet Shop Boys är ett av ytterst få band som lyckas vara konsekventa med att ha ett och samma sound och på samma gång låta moderna.

De pausar tiden.

Och det här kan vara något av det bästa de har spelat in. Sagt utan att vara en stor konnässör, bara en hitslyssnande amatör.

Facebookskojare

Det finns så många klassens clowner på Facebook. Kolla bara här:

Jag avgår

Först Lagerbäck, sen Henke och nu meddelar även Alarmisten att han gjort sitt i landslaget. "Det var inget svårt beslut.".

Söndag med agent Cooper

Foten i högsta möjliga läge (ovanför hjärtat löd ordern - oerhört svårt när man sitter vid ett skrivbord men väldigt enkelt liggandes i soffan som nu) och Twin Peaks-marathon.

Jag är förvånad att den åldrats så väl. David Lynch är tidlös.

Bröderna Horne till Hank:
"We do the thinking, you'll be the bicep."

Har dessutom kommit till en jobbig söndagsinsikt: Djungelvrål smakar inte lika bra längre.

Ännu ett nederlag

Och så förstör Lagerbäck lördagsglädjen också. Vad är det för blåsning jag råkat ut för? Nu får kryckorna bära mig ut, jag orkar inte deppa i högläge.

Dimman tätnar

I en bil på Gärdesfälten och förundras varje gång över hur snabbt storstaden växlar över till lantlig idyll. Och just den här morgonen, när bara Kaknästornets topp syns i dimman, är kontrasten extra stor. En hund skäller långt borta, allt annat är väldigt tyst.

Jag gillar inte

Jag har verkligen försökt att se den här dagen med fredagsögon.
Försökt att få det där morgonljuset att fortsätta lysa rätt genom hela helgen.
Men icke. Förgäves.
En rad besvärliga omständigheter gör att mina självhjälpspeppande Mia Törnblom-attacker faller platt till marken. Så det är väl lika bra att få dem ur kroppen.

Jag gillar inte att det inte går att trycka ner kopplingspedalen på bilen.
Jag gillar inte att lämna kontorsstolen och känna att jag inte hunnit beta av hälften av de mail jag borde ha betat av. Det betyder helgjobb. Helgjobb gillar jag inte.
Jag gillar inte att jag var så dålig på att pricka in en tittarsiffra.
Jag gillar inte att ha missat ett samtal som jag gärna ville ta.
Jag gillar inte människor som ger inte-så-subtila-nålsstick via en blogg.
Jag gillar inte att inte kunna bära en kaffekopp från kaffemaskinen till min plats.
Jag gillar inte att förklara för sextisjätte gången hur mitt fotarbete gick snett.
Jag gillar varken de medlidsamma blickarna eller de skrockande skämten om min paketerade fot.
Jag gillar inte att det är fredag och tanken på att gå uppför min kompis trappor med kryckor är så avskräckande att jag tror att jag bara åker hem istället.
Jag gillar inte folk som inte läser sin mail, eller alternativt ignorerar att svara på mail.
Jag gillar inte tanken på en helg i en soffa, med foten i högläge.
Jag gillar inte den förestående helgen.
Jag gillar inte att lördagsmötet blev inställt.
Jag gillar inte tanken på att Berlinresan blir inställd.
Jag gillar inte att nedlagd tid på en fin present gick obemärkt förbi.
Jag gillar inte att en beställd present fortfarande inte har kommit.
Jag gillar inte att blogga.

Morgonsol

Det är något alldeles speciellt med ljuset på morgnarna. Det har en annan kvalitet, en annan textur. Skulle jag vara lagd åt det naturbesjälade hållet skulle jag kalla det hoppfullt. Ett hoppfullt ljus. Med löfte om något nytt. Nu är det ju knappast så, men man kan ju... just det, hoppas.

Och innan det här går fullständigt överstyr avrundar jag det här inlägget.

En rättelse

För protokollet: föregående inlägg hade en lätt ironisk ton.

Jag hatar min häl.
Jag hatar mina kryckor.
Jag hatar mina avdomnade tår.
Jag hatar den pulserande smärtan.
Jag hatar att vänta i kö på akutmottagningar.
Jag hatar att bli missförstådd och tolkad.

Nu ska jag koncentrera mig på att undvika bitterheten som bubblar.
F-o-k-u-s-e-r-a.

Sitter var jag vill

Genomsvettig och öm i händerna efter att ha hoppat fram på kryckorna till busshållsplatsen.

Ett härligt gympass!!

Väl på bussen skäms jag inte en sekund för att sätta mig på handikapplatsen.

Vilken frihet!!

Nuddade nyss foten mot sätet framför och det skar till i hela benet, trots starka värktabletter.

Det ska kännas att man lever!!!
Carpe diem!!