Tillflykt till musiken

Musik är tammejfan enda räddningen.
När kryckan blivit blöt och glidit undan i det nybonade trapphuset för andra gången och man landat foten i marken för att undvika ett platt fall på näsan och genomlidit den vidrigaste stöten genom hälen och smalbenet - tänk rotfyllning utan bedövning - någonsin. När man nyss dessutom fastnade med samma vita krycka i något outgrundligt mellanrum mellan ytterdörr och trottoar och gjorde en sidledes vurpa på asfalten. När kassörskan på affären först flörtigt erbjöd sig att bära hem matkassen och sen säga att hon minsann hade brutit båtbenet (eller något annat suspekt ben) i foten och fick beskedet att det skulle ta FEM veckor att läka, men hoppade på kryckor i ÅTTA veckor. När man nekat erbjuden hjälp, och på egen hand balanserat hem en matkasse och inser att man glömt glödlamporna så att toaletten alltjämt fortsätter vara becksvart. När man bara kan drömma om att nå upp till strykjärnet i skåpet OVANFÖR kylskåpet utan att slå sig halvt fördärvad.

Då. Är musiken enda räddningen.

Då. Är det bra jävla tur att man kan spåttifajja och jotooba fram Harrisons med Dear Constable eller Northside med Shall we take a trip och åtminstone låtsas att allt är okej.





Jag har bestämt mig för att det blir Berlin i alla fall.
De här kryckslinkorna ska inte hindra mig.
Sådetså.