Sista dagen i alpbackarna. Sista dagen på 2010. Två avslut som känns sådär. För båda har varit smått makalösa. Men allt fint har ett slut och det finns ju inget som säger att 2011 blir sämre.
Det är nog i morgon det händer. När försiktigt trevande byts mot dumdristigt övermod. När pisterna lämnats för pudersnöåkningen och höghastighetsloppen.
En missad flyganslutning gör att jag jag nu spenderar sex timmar i
tåg från Österrikes östra trubbighet till västra spets. Första
klass dock så det går ingen som helst nöd på Alarmisten.
Lyssnar på Vienna calling med Falco och nu Vienna med Ultravox. Livet
leker. 80-talet lever kvar i von Trapp-land.
Fyra timmars sömn framför mig.
04:30 går taxin mot Arlanda.
Första skidresan någonsin utanför Sverige.
Ni kan nu börja satsa.
Två brutna skenben ger knappt 1,9 gånger pengarna.
Hjärnskakning, 1,5 gånger pengarna.
Punkterad mjälte (av stav) ger 4 gånger pengarna.
Nästa inlägg blir från Österrike.
Kalla mig Heinrich.
En av de finaste julaftnarna i mannaminne avklarad. Ni vet när den
där balansvågen mellan värme/socialiserande och god mat på ena
sidan och presenthysterin och överdådshetsen på den andra väger
över mot den förstnämnda. En sån jul alltså.
Nu bio på juldagen. Jag är så oerhört förutsägbar.
198 blogginlägg under 2010 förblir en utopi. Just nu är jag helt
upptagen med tanken om var tiden försvinner och om den någonsin
kommer tillbaka. Återkommer med svar.
Hörni, det går att ringa en jourelektriker. När man fått en kortslutning i elpatronen i pannan och temperaturen inomhus smyger ner mot 14 grader och varje gång man stoppar in en ny säkring i proppskåpet låter det poff och blixtrar till. Då kan man ringa honom.
Han har pannlampa, fickorna fulla med verktyg och mätinstrument som lyser rött och piper. Han hummar och pratar 3-fas, att det är dags att säkra upp med ytterligare fem ampere per fas och om kille i Rågsved som var deprimerad över sin elräkning.
Sen lämnar han över en faktura av absurda proportioner och säger att man måste ringa en pannspecialist imorgon som kan fixa kortslutningen och som förmodligen också kommer med en faktura av enorma proportioner och han ser att man hajar till och säger tröstande att det kanske går på hemförsäkringen. Och det vet man ju instinktivt att det inte gör för hemförsäkringen betalar ju bara ut när huset brinner ner (såvida inte branden orsakats av ett obevakat ljus, en kortslutning i en elledning som dragits av en obehörig elektriker, en exploderande oljebrännare som man inte haft på service, eller något annat som man hade kunnat förhindra). Och plötsligt känner man ett släktskap med den där deprimerade killen i Rågsved. Jourelektriker alltså. Vilken jävla grej.
Nytt blogghuvud igen. Om det inte vore för en löpande leverans av geniala blogghuvuden från malaysiaresenären och Arubabloggaren så vette fan om jag skulle fortsätta blogga. Men nu finns det en anledning, en drivkraft att fortsätta för att få se vad nästa huvud kan bli.
Älskar också att de tidigare har varit säsongsbetonade, men att det här signalerar eskapism.
En intensiv period i mitt liv, när jag var 14-15 och mest ville ligga i fosterställning och vakna upp när allt kändes bättre, lyssnade jag sönder Puta's fever av Mano Negra.
Jag förstod inte ett ord av spanskan, franskan och knappt ens engelskan. Men det var liksom rätt ändå. Det gick rakt in. Men som med allt annat jag lyssnat på i det sinnestillståndet så åldras det inte särskilt värdigt. Överskattade King Kong Five kan lämnas därhän, men den här låten är fortfarande lyssningsbar:
Sen släppte de skiva nummer två. Lite mindre spretig, lite mindre intressant, förutom Letter to the censors som är en jävla punkstänkare av yppersta rang. Inledande textraden: Daddy is a mother fucker / and mommie is turning tricks / your sister's a brother / and your brother's suckin dicks / var precis det jag behövde som distraherad och frustrerad 18-åring.
Men när Manu Chao bröt sig loss och släppte Clandestino tappade jag intresset.
Officiell förklaring: musiken tappade fart och hjärta, blev tillplattat och förlorade punknerven som var själva poängen. Kompletterande och inofficiell förklaring: Jag var allergisk mot begreppet "world music" och vägrade befatta mig med musik som ens riskerade att passa in där.
Oerhört fånigt förstås. Men "world music" blev ett skällsord. Ett begrepp vidare än Steven Tylers mun och som kladdades på allting som innehöll en algerisk basist eller byte tempo i refrängen med hjälp av tubor. Musik som är för bred över axlarna för den trånga västerländska musikkostymen. Musik som skapas utanför tullarna, musik som inte är schlagerpopoperaklassiskrockboogiewoogiejazzfusioncountrybarbershop. Då spelar det ingen roll om det stavas rai, klezmer eller dancehall.
Larmet handlar alltså inte om musiken. Om allt det där som förväntas rymmas i begreppet, som ibland är genialt och ibland uselt, ibland svårartat pretentiöst och ibland lättsamt smekande. Nej, det handlar om begreppet i sig. Vägra använda det igen. Vägra bara.
Så nu lyssnar jag på Mano Negra igen. Inte för att det är världens bästa skiva, utan för att det var roten till det onda. Roten till att jag vände ryggen till mycket annan musik som jag annars hade kunnat upptäcka. Bara för att den där kladdiga etiketten "world music" satt där. No more.
2008 och 2009 gjorde jag 198 blogginlägg per år. I år har jag gjort
82. Det innebär att jag, som är en förespråkare av kvantitet
framför kvalitet, måste göra 116 blogginlägg på lite drygt en
månad för att leva upp till en standard. Det innebär att
blogginläggen kommer att få en svårartad metakaraktär. Som det här.
07:48. Första advent. För första gången i eget hus. Som är knäpptyst. Och utanför fönstret tre rådjur. Jag dricker kaffe och vinkar till dem. De bryr sig inte, de äter mina buskar. Jag inbillar mig att det är bra, naturlig beskärning. Har säkert fel.
Under hela min uppväxt hade jag etiketten "ohändig". Jag betraktades som oduglig med verktyg, oförmögen att fixa enklare monteringar, eller skruva ihop simpla prylar.
Förmodligen för att jag växte upp i närheten av händiga människor samtidigt som jag själv föredrog en bok framför en hammare. Då blir man per automatik betraktad som den med tummen centrerad i näven.
Och när man får höra det tillräckligt många gånger blir det en sanning. Man upprepar det också själv, som ett mantra. Man gör sig lustig över det, använder det som ett självironisk replik, en konversationsstartare och så undviker man alla situationer som involverar praktiskt hantverk.
Till slut lever man sanningen.
Tills man en dag är inträngd i ett hörn. Man måste fixa punkteringen på dotterns cykel, skruva upp den där hyllan man fyndade på en loppis, limma fast backspegeln som trillat ner i knät.
Så märker man. Det där med att vara händig alltså. Det är inte något magiskt med det. Det är precis som vilken färdighet som helst. Man gör, gör igen, testar, testar igen, googlar, fattar, testar, misslyckas, lyckas och misslyckas igen. Och så blir man lite vassare hela tiden.
För sex år sedan hade jag knappt hållit i en skiftyckel. Idag byggde jag om, efter egen ritning en ful träfärgad våningssäng till en klarröd loftsäng med skrivbord och avancerad belysning. Med gott stöd från uthållig systerson.
Jag har svårt för män som skrevar bredbent på en träpall - med en akustisk gitarr inkilad mellan höftbenet och armhålan - och kvider fram självupplevd nonsens om förlorad kärlek och om någon ödslig highway med valfritt nummer som leder mil efter mil bort från smärrrtan och såååren.
Ja, det där kallas generalisering. Den friheten unnar jag mig.
Men det finns också undantag. Och det är här isen blir tunn.
En skrevande bredbent smärtskildrare som jag faktiskt gillar har ungefär lika mycket kredd som "sångarna" i Milli Vanilli eller en speedad Jokkmokks Jokke på moderaternas partikongress. Jag pratar om Eddie Vedder.
Häpp, häpp. Innan ni seglar vidare mot en blogg med bättre musikalisk koll:
Allvarligt. Stanna upp och lyssna på den här skiten. Bilderna hämtade ur fantastiska filmen Into the wild där låten också ingår i soundtracket. Eddie alltså. Vicket bredbent jävla under till kille.
Alarmisten bjuder på kvällskvisten på ett av de mest underskattade banden från Manchester-eran, lite i skymundan av Stone Roses och Happy Mondays: Inspiral Carpets.
Nu har jag hittat en sån där igen. En blogg. En blogg att tappa matlusten över. En fullständigt makalöst obegriplig samling texter där kan småfnittra åt aningslösheten och i nästa stund bli förbannad över exakt samma aningslöshet.
En blogg där den fina linjen mellan dumhet och fullständig idioti är helt utraderad.
Den heter Genusnytt och är en av mest grava fallen av missriktad energi som jag någonsin snubblat över.
Men det fina med idioti är att den kan vara rätt underhållande. Jag kan inte låta bli.
Jag är inte på något vis en tidsfascist. Inte heller särskilt slarvig med tider. Det händer att jag kommer för sent till möten men ofta i tid och i vissa fall till och med på plats med lite marginal.
Så var det avklarat.
Det finns dock en del som tycker att tidsangivelsen "mellan 9-13" eller "nån gång under dagen" är fullt tillräcklig och inte ens då lyckas hålla tiderna.
Jag vet inte om jag ska vara imponerad över happy-go-lucky-attityden eller om jag ska bli förbannad. Snart ska jag bestämma mig.
Greenland (2020)
-
Directed by: Ric Roman WaughStarring: Gerard Butler, Morena Baccarin, Roger
Dale Floyd Greenland on IMDb First things first: Greenland features an epic
d...
2025 Gomma Photography Grant
-
I've been awarded the Second Prize of the *2025 Gomma Photography Grant*
for my series ”No Man’s Land”. I'm very honored. Thank you!
Jury motivation: ”T...
Block
-
Så här. Om skrivande. Jag läste Karolina Ramqvists bok “Björnkvinnan” sent
omsider. Hon skriver en del om skrivande, jag har alltid tyckt att hon
formulera...
oroväckande
-
Jag har på senare år noterat ett mönster, ett ondskefullt mönster. Att
garnera morotskaka med rivna morötter är det jag talar om. Att garnera
morotskaka ...
Platt fall
-
Jag har inget vidare självförtroende när det gäller detta med matlagning.
Jag har visserligen inga (större) problem med att följa ett recept men jag
är dål...
Inlägg
