Sömnlöshet natt 2

Börjar förstå våndan av att inte kunna sova.

Jag har aldrig haft det problemet.
Jag har kunnat somna under en death metal-konsert, i tvångströja med tvångsuppspärrade ögon, på vilket underlag och i vilket klimat som helst. Jag sluter ögonen, så sover jag. Väldigt praktiskt, väldigt bekvämt.

Visst har det funnits episoder med skruvande i sängen, tankar som inte slutar snurra och en gatlampa som lyser in i rummet på ett plötsligt och obegripligt störande sätt.

Men det har inte varit sömnlöshet.
Det här är sömnlöshet.
Att för andra natten i rad inte ens känna sig trött.

Jag bläddrar i mentala kartoteket efter botemedel; varm mjölk? klassisk musik? bryta förbannelsen med lite frisk luft? en rask promenad och sen i säng? ett bad? eteriska oljor? kamomillte?
De kommer inte att göra varken till eller från. Jag känner det.

Testade en spellista med musik som jag brukar somna till. Intet. Nu kom jag på mig själv med att analysera texterna, "aha, Johnny Cash sjunger refrängen med olika nyanser och byter ut de där nyckelorden för varje vända i Mercy Seat". Eller så ligger jag och funderar på vilken låt som kommer efter den här och till slut blir jag så rastlös att jag måste trycka fram nästa låt efter 20 sekunder bara för att få veta.

Idioti.
Tyvärr.

Nu får det bli tv. Ge mig ett sömnigt drama. Ge mig Keanu Reeves i hans allra sämsta roll.

Music for mondays

Dags för Pixies. Live. Från 1988.
Märk hur ung och tunn Black Francis är.
Märk de fantastiska textraderna.
"Hey, must be a devil between us / or whores in my head"
och
"The sound the mother makes / when the baby breaks".
Märk väl gott folk, märk väl.

Mattfest

Eftersom det här under en kort period, cirka två inlägg, var en fullfjädrad inredningsblogg och knappt stod att känna igen, så tänkte jag att det var på sin plats att upprätthålla traditionen.

Min inredningsspaning:
Heltäckningsmattan är på väg tillbaka.

Jo. Det är sant. Jag är ganska säker på min sak. Den utskällda, allergiframkallande, otvättbara och ohygieniska heltäckningsmattan är snart här igen. Med full kraft. Den är inte längre en angelägenhet för murriga tvåstjärniga hotell och finlandsfärjor, den kommer snart att vara en angelägenhet för alla. I var mans hem.

Som den trendsetter jag är lanserade jag den här vågade idén hemma.

Min sambo är dock inte övertygad - varför den här idén om att införa heltäckningsmattor i hela huset fått lite slagsida. Nu lutar det åt stora, flyttbara mattor istället. Livet är en kompromiss.

Men det blir nog fint också. Den typen av mattor kan man dessutom frossa i och köpa online. Bland annat här.

Sömnlös i Hökmossen

Hög på kortison gör det snudd på omöjligt att sova. Kroppen signalerar trötthet, massiv och intensiv sådan. Men huvudet vill annorlunda. Och huvudet styr mer än man vill erkänna. Så nu har huvudet bestämt att jag ska titta på en mycket ointressant Golden Globe-gala. Tack.

Proportioner

Det är först när man har 1000 bitar jordglob som man inser hur stora
Atlanten och Stilla havet verkligen är.

Tidlös tidsmarkör

Och apropå 80-talet så hette min första tv-baserade musikupplevelse Bagen och leddes av Cia Berg (dåtidens Kitty Jutbring som också hade frontat Ubangi med Orup och senare Whale med Henrik Schyffert). En av musikvideorna jag uppskattade mest var den här. Som fortfarande håller måttet.

80-talet på en dag

Det började redan på morgonen. Dottern knäpper på Nintendo Wii och det där ljudet är intakt från 8-bitars-konsollen. Super Mario är fortfarande samma Super Mario och när han kommer ner i underjorden är det samma molltoner som spelas, om än i polyfon tappning och med förstärkt basfrekvens.

Så tar vi oss till ett butikskomplex. De ska få välja kläder för julklappspengarna. Jag sitter tålmodigt utanför väntrum efter väntrum och ser nät-linnen, färgglada prick-klänningar och neonfärgade hårband passera revy. Hade märkena bara varit Takano och Boy Toy så hade tiden stått fullkomligt stilla. I butikens högtalare spelar de Limahls Neverending Story. Den var inte ens bra på den tiden.

Vi stannar till på macken på väg hem. Där, på den sista kvarvarande skivbutiken i Stockholm, OKQ8, står en hitsamling på översta hyllan, layoutad som tidningen Okej. Synth på en cd, svenskt på en och hårdrock på en. Jag tummar på den och inser 1) att jag redan har alla låtarna, 2) att det tar mig en kvart att sätta ihop samma samling i Spotify och 3) att jag aldrig köpt en samlingsskiva i mitt liv och ser det som ett oroväckande ålderstecken att jag en millisekund övervägde det. Så jag ställer tillbaka den igen.

Väl hemma är det Jönssonligan på tv. Matiné. Ulf Brunnberg som Vanheden, med den där ryckigheten, stockholmsglidandet, hatten, illasittande kavajen, käckheten. Det är fruktansvärt. Nu. Eller rättelse; det skulle ha varit fruktansvärt nu om det var den absolut första kontakten med Vanheden. Men hela den svenska filmfarsen sitter i den delen av hjärnbarken som härbärgerar barndomsmyset. Hippomysen. Så Vanheden passerar, i ett nostalgiskimmer.

En annan kanal visar Göta Kanal och ytterligare en annan visar originalfars. Trettondagsafton på någon Fredrikshovs, Fredriksbergs eller Fredriksskans friluftsscen med Eva Rydberg. EVA RYDBERG. Jag gillade henne också, och Nils Poppe. När de var på tv var man i fred, och någon vuxen var förmodligen full och det doftade lingon och vodka i villan. Men Eva Rydberg är alltså fortfarande på Fredrikshovs, Fredriksbergs eller Fredriksskans friluftsscen och gör sina farser.

80-talet ramlar tungt över mig. Över hela dagen.
Som en rumpvarm saccosäck.
Obehagligt och välkommet på samma gång.

Sista dagen

Sista dagen i alpbackarna. Sista dagen på 2010. Två avslut som känns
sådär. För båda har varit smått makalösa. Men allt fint har ett
slut och det finns ju inget som säger att 2011 blir sämre.

Fortfarande helskinnad

Fem timmar i backen. Inget brutet, inget stukat.

Det är nog i morgon det händer. När försiktigt trevande byts mot
dumdristigt övermod. När pisterna lämnats för pudersnöåkningen
och höghastighetsloppen.

I morgon. Det är då det smäller.

Genom Österrike

En missad flyganslutning gör att jag jag nu spenderar sex timmar i
tåg från Österrikes östra trubbighet till västra spets. Första
klass dock så det går ingen som helst nöd på Alarmisten.

Lyssnar på Vienna calling med Falco och nu Vienna med Ultravox. Livet
leker. 80-talet lever kvar i von Trapp-land.

På resande skida

Fyra timmars sömn framför mig.
04:30 går taxin mot Arlanda.
Första skidresan någonsin utanför Sverige.

Ni kan nu börja satsa.
Två brutna skenben ger knappt 1,9 gånger pengarna.
Hjärnskakning, 1,5 gånger pengarna.
Punkterad mjälte (av stav) ger 4 gånger pengarna.

Nästa inlägg blir från Österrike.
Kalla mig Heinrich.

Julkonklusion

En av de finaste julaftnarna i mannaminne avklarad. Ni vet när den
där balansvågen mellan värme/socialiserande och god mat på ena
sidan och presenthysterin och överdådshetsen på den andra väger
över mot den förstnämnda. En sån jul alltså.

Nu bio på juldagen. Jag är så oerhört förutsägbar.

Julspurt

Framme. Snart. Vid kaklet.

En omöjlig ekvation

198 blogginlägg under 2010 förblir en utopi. Just nu är jag helt
upptagen med tanken om var tiden försvinner och om den någonsin
kommer tillbaka. Återkommer med svar.

Mvh
Farbror Alarmist

Ny bekantskap

Hörni, det går att ringa en jourelektriker.
När man fått en kortslutning i elpatronen i pannan och temperaturen
inomhus smyger ner mot 14 grader och varje gång man stoppar in en ny
säkring i proppskåpet låter det poff och blixtrar till. Då kan man
ringa honom.

Han har pannlampa, fickorna fulla med verktyg och mätinstrument som
lyser rött och piper. Han hummar och pratar 3-fas, att det är dags
att säkra upp med ytterligare fem ampere per fas och om kille i
Rågsved som var deprimerad över sin elräkning.

Sen lämnar han över en faktura av absurda proportioner och säger att
man måste ringa en pannspecialist imorgon som kan fixa kortslutningen
och som förmodligen också kommer med en faktura av enorma
proportioner och han ser att man hajar till och säger tröstande att
det kanske går på hemförsäkringen. Och det vet man ju instinktivt
att det inte gör för hemförsäkringen betalar ju bara ut när huset
brinner ner (såvida inte branden orsakats av ett obevakat ljus, en
kortslutning i en elledning som dragits av en obehörig elektriker, en
exploderande oljebrännare som man inte haft på service, eller något
annat som man hade kunnat förhindra).
Och plötsligt känner man ett släktskap med den där deprimerade killen i Rågsved.
Jourelektriker alltså.
Vilken jävla grej.

Need for sleep

Vad sägs om en sovmorgon? En ohederligt lång. Jag tänker försöka.

Fräscht i toppen

Nytt blogghuvud igen.
Om det inte vore för en löpande leverans av geniala blogghuvuden från malaysiaresenären och Arubabloggaren så vette fan om jag skulle fortsätta blogga. Men nu finns det en anledning, en drivkraft att fortsätta för att få se vad nästa huvud kan bli.

Älskar också att de tidigare har varit säsongsbetonade, men att det här signalerar eskapism.

Dagens larm: "world music"

En intensiv period i mitt liv, när jag var 14-15 och mest ville ligga i fosterställning och vakna upp när allt kändes bättre, lyssnade jag sönder Puta's fever av Mano Negra.

Jag förstod inte ett ord av spanskan, franskan och knappt ens engelskan. Men det var liksom rätt ändå. Det gick rakt in. Men som med allt annat jag lyssnat på i det sinnestillståndet så åldras det inte särskilt värdigt. Överskattade King Kong Five kan lämnas därhän, men den här låten är fortfarande lyssningsbar:



Sen släppte de skiva nummer två. Lite mindre spretig, lite mindre intressant, förutom Letter to the censors som är en jävla punkstänkare av yppersta rang. Inledande textraden: Daddy is a mother fucker / and mommie is turning tricks / your sister's a brother / and your brother's suckin dicks / var precis det jag behövde som distraherad och frustrerad 18-åring.

Men när Manu Chao bröt sig loss och släppte Clandestino tappade jag intresset.

Officiell förklaring: musiken tappade fart och hjärta, blev tillplattat och förlorade punknerven som var själva poängen.
Kompletterande och inofficiell förklaring: Jag var allergisk mot begreppet "world music" och vägrade befatta mig med musik som ens riskerade att passa in där.

Oerhört fånigt förstås.
Men "world music" blev ett skällsord. Ett begrepp vidare än Steven Tylers mun och som kladdades på allting som innehöll en algerisk basist eller byte tempo i refrängen med hjälp av tubor. Musik som är för bred över axlarna för den trånga västerländska musikkostymen. Musik som skapas utanför tullarna, musik som inte är schlagerpopoperaklassiskrockboogiewoogiejazzfusioncountrybarbershop. Då spelar det ingen roll om det stavas rai, klezmer eller dancehall.

Larmet handlar alltså inte om musiken. Om allt det där som förväntas rymmas i begreppet, som ibland är genialt och ibland uselt, ibland svårartat pretentiöst och ibland lättsamt smekande. Nej, det handlar om begreppet i sig.
Vägra använda det igen. Vägra bara.

Så nu lyssnar jag på Mano Negra igen. Inte för att det är världens bästa skiva, utan för att det var roten till det onda. Roten till att jag vände ryggen till mycket annan musik som jag annars hade kunnat upptäcka. Bara för att den där kladdiga etiketten "world music" satt där.
No more.

Insomnia

Det finns många sätt att åtgärda sömnlöshet. Inget är bergsäkert. Men Kate Bush är ett alternativ.

Bokbörjan

Det här med att börja skriva en bok. Jag utgår från att det är
hög tid nu. Man väntar inte på inspirationen va? Man bara kör.