En kopp hat till lunch

Sitter bredvid en man på McDonalds. Han är i 50-årsåldern och har en kollega/praktikant i övre tonåren på platsen mittemot. De får vänta en stund vid bordet på sina hamburgare och mannen orerar om hur personalen alltid blåser en på flera minuter, att de där jävla värdemenyerna är värdelösa och om "det vore riktigt värde skulle man ju få pengar i handen".

"Man borde läsa på lite mer om McDonalds regler. Så att man kan sätta dit dom när dom gör fel"

När exakt tre minuter har gått - han tittar ihärdigt på klockan - reser han sig med ett ryck, tar med sig sin halvätna stripspåse och marscherar mot kassan. "Kan ni langa hit maten nu?" Viftar med sina strips. "De här har ju kallnat så släng in två nya nu".

Han får sina hamburgare i handen, plus extra strips, går tillbaka till bordet och klappar sin kollega på axeln med ett "Så där. De ska fan aldrig få rätt."

Han ställer ner maten på bordet och varnar "Kolla burgaren, de där surfittorna har garanterat spottat i den. Det är så de gör."

Så öppnar han sin hamburgare och utbrister: "Vafaan, ingen jävla peppar." samtidigt som han reser sig upp med ett muttrande "Det här ska de fan få fixa till". Hans unga kollega, alltmer obekväm i situationen, men med ständiga små uppmuntrande skratt, berättar att det ligger peppar på brickan.

Mannen tvekar. Uppenbart inställd på att sätta dit de jävlarna på ett eller annat sätt. Men sätter sig till slut ner med ett "Jaha".

Sen fortsätter resten av deras mysiga lunchstund i ständiga utbrott och en syrlighet som fräter i hela lokalen.

Jag får ont i magen och ett osannolikt behov av syre.

Det är så här de ser ur alltså. Trollen. Jag hoppas att han inte upptäckt Internet, eller att den gulliga unga kollegan inte för det här hatiska arvet vidare.

Jag skulle ju bara äta.