Jag har svårt för män som skrevar bredbent på en träpall - med en akustisk gitarr inkilad mellan höftbenet och armhålan - och kvider fram självupplevd nonsens om förlorad kärlek och om någon ödslig highway med valfritt nummer som leder mil efter mil bort från smärrrtan och såååren.
Ja, det där kallas generalisering.
Den friheten unnar jag mig.
Men det finns också undantag. Och det är här isen blir tunn.
En skrevande bredbent smärtskildrare som jag faktiskt gillar har ungefär lika mycket kredd som "sångarna" i Milli Vanilli eller en speedad Jokkmokks Jokke på moderaternas partikongress. Jag pratar om Eddie Vedder.
Häpp, häpp. Innan ni seglar vidare mot en blogg med bättre musikalisk koll:
Allvarligt. Stanna upp och lyssna på den här skiten. Bilderna hämtade ur fantastiska filmen Into the wild där låten också ingår i soundtracket. Eddie alltså. Vicket bredbent jävla under till kille.
2 veckor sedan
Inlägg
1 kommentar:
agree, eddie har inte stoppat fram mycket bra sen even flooow, men soundtracket till den lika fina filmen var ett uppkast framåt.
Skicka en kommentar