Jag ska våga

Att det ska vara en sån jävla tröskel (i mental bemärkelse) att ta sig ut från lägenheten trodde jag inte. Men jag känner mig som en gisten gammal farbror med värk i handflator, höft och den förbannade hälen. Kryckorna är inte de vänner de borde vara. De är ondskefulla mobbare som halkar till på löv när man minst behöver det, trillar i golvet när man ställt dem prydligt mot en vägg och skär in i händerna som om de ett tortyrredskap från kalla krigets dagar. De är inte mina vänner. De pekar finger och hånar och lyssnar man tillräckligt noga hör man dem fnissa förtjust när de har lagt sig strategiskt utom räckhåll. Klassiska mobbningstendenser.

Men nu ska de tämjas. Jag tar mig ut. Nedför hissen, ut i höstluften, mot söder.

Jag vågar.