Orsak och verkan

Har just lagat en rosa cykel. Och vi vet ju alla vad det betyder.

Hästpaus med Börje

Gänget är uppe i hästsadlar i regnet. Själv läser jag en bok i bilen som den chaufför jag är. Strax utanför bilen hoppar en groda. Den tycks inte ha någon riktning. Ena stunden rakt mot vägrenen och diket. Nästa stund åt andra hållet - rakt upp mot mitten av vägen. Som att den testar gränserna, leker med döden. Väntar på att en bil ska bullra förbi. Eller så har den bara tappat orienteringsförmågan. Irrar fritt. Den heter i alla fall Börje. Det berättade den i förbifarten.

Tom tunna skramlar

Vissa dagar kan jag sakna twitter.
Med en hjärna full av 140-teckensfunderingar och ingen att ösa dem över. Idag var en sån dag. Jag fortsätter att fundera över sommaren.

Vakna före världen

Att vakna först innebär en tyst tillvaro. Särskilt på landet. Att öppna en byrålåda, plocka fram en ost och kokas vatten måste göras tyst, ljudlöst så att ingen av de snarkande störs. Vardagsninjan i mig vaknar. Rör sig kvickt och utan ett ljud från ena sidan av rummet till det andra, borstar tänderna lika tyst, öppnar dörren och glider ut i trädgården. Obemärkt.

Snigeldiss

Försöker hälsa på mördarsniglarna. De ignorerar mig. Förmodligen sura för att jag kallar dem mördarsniglar trots att de inte haft livet av en enda person. De borde vara betydligt vigare än de är. De är också idiotiskt långsamma. Hoppas de inte läser det här.

"Nånstans vid en sjö"

270 mil avklarade. Nu blir det en bilfri vecka. Är så trött att jag staplar korta meningar.

Gjorde en Niklas Strömstedt igår. På sista sträckan till landet. Minus fågel, minus begravning, plus räv. Obehaglig smäll.

Märkligt också. Kört 200 mil mitt i renhjordar, älgland och lämmelmark. Utan tillbud. Så, ett par mil utanför Stockholm. Mörkt. Omkörd i ytterfil. Plötsligt djur en meter framför bilen. Foten flyttas mot bromsen utan att trycka ner. För farligt att bromsa. Att väja. En rejäl duns. Sen sorg.

Opielängd

Jag har tagit klivet från Jax till Opie under semestern.
Skäggmässigt alltså.

Passande. För det yviga skägget gör sig betydligt bättre till den här MC-västen jag just snodde.

Alarmisten, 4 år

Det är inte bara spel, Conan-serietidningar, Finn & Fiffi, skolböcker, jordglobar, autografblock med Fancy och Helix, och gamla skridskor man hittar när man rensar i gamla kartonger. Det finns fotografier också. På fyraåriga hårdingar.

För regniga dagar

Gjort brädspelsfynd i barndomskartongerna. Sjukt komplicerade regler.

Wangaratta vill jag minnas att jag aldrig ens spelade, ingen orkade plöja sig genom alla regler och undantag.

Pionjär däremot, herregud så värt att läsa alla regelsidor.
Kolonialism at it's finest.

En doft av grunge

Rensar mig igenom några av barndomens kartonger. Omflyttningar och förändringar gör att det är dags att släppa sentimentaliteten och kasta ur det gamla.

Och det gamla är av mycket varierad karaktär.

Mitt bland gamla udda brädspel som "Jolle-VM" och "Pionjär", sida vid sida med plåstrade mjukdjurskaniner och hela årgångar av Mad och Buster dyker den plötsligt upp: Slitz guide till grungen. En 32-sidig bilaga med fräsiga färgbilder av män i rutiga skjortor och korta texter om L7, Temple of the dog och Melvins.

Spara eller slänga?
Sentimentaliteten slits i stycken.

Fynd längs vägen

Såna här saker förgyller alltid resan. Hela Dallas-gänget på ljuslyktor (som varje sund individ skulle använda som whiskyglas förstås).

Saknar dock Sue Ellen.
Hon fattas mig.

Grime och lövträd

Ok. Har nyss konstaterat att Bruce Springsteen egentligen skildrar Västerbottens inland i sina låtar på Nebraskaskivan. Trimmade bilar och olja på asfalt.

En annan musik som passar ypperligt på lappländska landsvägar är grime.

Kan låta som att det skaver illa, men det flyter förvånansvärt väl samman. Från baksätet önskar döttrar ständigt Lady Sovereign (de sjunger med i alla rader särskilt "officially the biggest midget in the game", "I can't dance, I can't sing, I can only thing do one thing and that be Lady Sovereign" och "I'm english, try and deport me") och på samma blandskiva Virus Syndicate, Dizzee Rascal, Skinnyman och Pieeyed Piper.

Tänk krokiga björkar, fjällrävenbrallor och kniv i bältet.
Just det.
Grime.

Adjö fjällen

Lämnar fjällmassiven för den här gången med den här vyn från bilen. Solen behagar titta fram när vi kliver av leden och sätter oss i bilen utan ac.

Fjällfesten över

Tre dagar uppe på topparna avklarade. Tre dagar med orkanvindar, regn och dimma - och små strimmor sol. 36 kilometer och två stentuffa tjejer klarade sig ända in i målet. Så lyder den korta rapporten.

Bra information

Utanför restaurangen Dungers i Malå hänger en stor vit skylt med följande ord skrivna med fet spritpenna:

"NU HAR VI SALLAD ÄVEN PÅ LÖRDAGAR"

Äntligen, tänker jag.

Sista sträckan med Bruce

De sista slingriga landsvägarna är också de bästa. Dels för att målet för första gången är inom räckhåll, dels för att det oftast skymmer när man närmar sig, eller som nu när solen midnattsstrålar genom en kort regnskur och nästan bländar oss.

Det är den här sträckan som Bruce Springsteens Nebraska-album alltid hamnar i stereon.
Munspelet ljuder.
Bruce börjar berätta om trakten. Från huset på kullen ("Mansion on the hill") till grannens stolta min när han parkerar en splitterny begagnad Audi på uppfarten ("Used car")

För ingen skildrar Västerbottens inland med samma glöd som Bruce. Ingen fångar hoppet och hopplösheten mellan älvarna som honom.

Asbury Park, New Jersey trodde ni.
Bjursele, Västerbotten, säger jag.

Kliver över gränsen

Passerar "Häggströms modehus i Lögdeå" och Surströmmingsmuseet.

Länsgränsen till Västerbotten är inom räckhåll. Inträder med andra ord strax i Det Egentliga Norrland.

Alla de där som kallar sig norrlänningar längs kanterna på E4:an är nu bakom oss. De hör oss inte längre. Vi kan andas ut.

Luften blir tunnare. Orden stockar sig. Björkarna står stolta på båda sidorna av vägen och applåderar vår entré.

Vi är hemma.

Rapport från vägen

På Sibyllakiosken i Örnsköldsvik finns juvelen i snabbmatskronan: Royal Bearnaise Meal.

Den får Bajenburgaren på Medis att framstå som GI-snacks.

På väg

Asfalten vibrerar. Dean Martin vrålsjunger "I'm gonna live until I die". Passerar

Musik för asfalterade vägar

I morgon bilresa till Norrland igen. Cirka tolv timmar. Enkel väg.

Förut, när jag körde den här vägen mer regelbundet, när jag kände till varje liten asfaltsflisa på E4:an och var ensam i bilen, gjorde jag alltid blandskivor som skulle bära mig hela vägen fram.

Två låtar var alltid med. Två låtar som alltid när de dök upp hade den livsfarliga effekten att gaspedalsfoten tyngdes obönhörligt nedåt och när sista tonen klingat utsneglade jag alltid på en hastighetsmätare som pekade på siffran som var den aktuella bilens maxhastighet.

Den ena är från Teddybears era som hårdkokt hardcore, "Step on it":



Den andra är lika hårdkokt, men med mindre sprit och mer veganism, Refused med "Pump the brakes".