För regniga dagar

Gjort brädspelsfynd i barndomskartongerna. Sjukt komplicerade regler.

Wangaratta vill jag minnas att jag aldrig ens spelade, ingen orkade plöja sig genom alla regler och undantag.

Pionjär däremot, herregud så värt att läsa alla regelsidor.
Kolonialism at it's finest.

En doft av grunge

Rensar mig igenom några av barndomens kartonger. Omflyttningar och förändringar gör att det är dags att släppa sentimentaliteten och kasta ur det gamla.

Och det gamla är av mycket varierad karaktär.

Mitt bland gamla udda brädspel som "Jolle-VM" och "Pionjär", sida vid sida med plåstrade mjukdjurskaniner och hela årgångar av Mad och Buster dyker den plötsligt upp: Slitz guide till grungen. En 32-sidig bilaga med fräsiga färgbilder av män i rutiga skjortor och korta texter om L7, Temple of the dog och Melvins.

Spara eller slänga?
Sentimentaliteten slits i stycken.

Fynd längs vägen

Såna här saker förgyller alltid resan. Hela Dallas-gänget på ljuslyktor (som varje sund individ skulle använda som whiskyglas förstås).

Saknar dock Sue Ellen.
Hon fattas mig.

Grime och lövträd

Ok. Har nyss konstaterat att Bruce Springsteen egentligen skildrar Västerbottens inland i sina låtar på Nebraskaskivan. Trimmade bilar och olja på asfalt.

En annan musik som passar ypperligt på lappländska landsvägar är grime.

Kan låta som att det skaver illa, men det flyter förvånansvärt väl samman. Från baksätet önskar döttrar ständigt Lady Sovereign (de sjunger med i alla rader särskilt "officially the biggest midget in the game", "I can't dance, I can't sing, I can only thing do one thing and that be Lady Sovereign" och "I'm english, try and deport me") och på samma blandskiva Virus Syndicate, Dizzee Rascal, Skinnyman och Pieeyed Piper.

Tänk krokiga björkar, fjällrävenbrallor och kniv i bältet.
Just det.
Grime.

Adjö fjällen

Lämnar fjällmassiven för den här gången med den här vyn från bilen. Solen behagar titta fram när vi kliver av leden och sätter oss i bilen utan ac.

Fjällfesten över

Tre dagar uppe på topparna avklarade. Tre dagar med orkanvindar, regn och dimma - och små strimmor sol. 36 kilometer och två stentuffa tjejer klarade sig ända in i målet. Så lyder den korta rapporten.

Bra information

Utanför restaurangen Dungers i Malå hänger en stor vit skylt med följande ord skrivna med fet spritpenna:

"NU HAR VI SALLAD ÄVEN PÅ LÖRDAGAR"

Äntligen, tänker jag.

Sista sträckan med Bruce

De sista slingriga landsvägarna är också de bästa. Dels för att målet för första gången är inom räckhåll, dels för att det oftast skymmer när man närmar sig, eller som nu när solen midnattsstrålar genom en kort regnskur och nästan bländar oss.

Det är den här sträckan som Bruce Springsteens Nebraska-album alltid hamnar i stereon.
Munspelet ljuder.
Bruce börjar berätta om trakten. Från huset på kullen ("Mansion on the hill") till grannens stolta min när han parkerar en splitterny begagnad Audi på uppfarten ("Used car")

För ingen skildrar Västerbottens inland med samma glöd som Bruce. Ingen fångar hoppet och hopplösheten mellan älvarna som honom.

Asbury Park, New Jersey trodde ni.
Bjursele, Västerbotten, säger jag.

Kliver över gränsen

Passerar "Häggströms modehus i Lögdeå" och Surströmmingsmuseet.

Länsgränsen till Västerbotten är inom räckhåll. Inträder med andra ord strax i Det Egentliga Norrland.

Alla de där som kallar sig norrlänningar längs kanterna på E4:an är nu bakom oss. De hör oss inte längre. Vi kan andas ut.

Luften blir tunnare. Orden stockar sig. Björkarna står stolta på båda sidorna av vägen och applåderar vår entré.

Vi är hemma.

Rapport från vägen

På Sibyllakiosken i Örnsköldsvik finns juvelen i snabbmatskronan: Royal Bearnaise Meal.

Den får Bajenburgaren på Medis att framstå som GI-snacks.

På väg

Asfalten vibrerar. Dean Martin vrålsjunger "I'm gonna live until I die". Passerar

Musik för asfalterade vägar

I morgon bilresa till Norrland igen. Cirka tolv timmar. Enkel väg.

Förut, när jag körde den här vägen mer regelbundet, när jag kände till varje liten asfaltsflisa på E4:an och var ensam i bilen, gjorde jag alltid blandskivor som skulle bära mig hela vägen fram.

Två låtar var alltid med. Två låtar som alltid när de dök upp hade den livsfarliga effekten att gaspedalsfoten tyngdes obönhörligt nedåt och när sista tonen klingat utsneglade jag alltid på en hastighetsmätare som pekade på siffran som var den aktuella bilens maxhastighet.

Den ena är från Teddybears era som hårdkokt hardcore, "Step on it":



Den andra är lika hårdkokt, men med mindre sprit och mer veganism, Refused med "Pump the brakes".

Från varmt till kallt

Åker från solig skärgård, bryggbad och värmeslag till kargt fjäll, snökalla bäckar och enligt uppgift ca 4 grader på nätterna.

En tid för prövningar av både mental och fysisk karaktär.

För allra första gången

En av de absolut fiffigaste sakerna med livet är att det finns så fantastiskt många saker att göra. Till synes oändliga. Så att man kan fylla varenda dag med ett "för-första-gången".

I torsdags gjorde jag flera saker för första gången, ett besök på Nivå 22 kanske är det mest notervärda.

I går höll jag en spontan arbetsintervju för första gången och i dag har jag både kört vattenskoter, hybridbil och vinkelslip för första gången i mitt liv.

Det tar aldrig slut.
Ständigt oskuld.
Ständigt obildad.

Det här livet alltså. Hörni.
Ibland tänker man att knark vore nåt.

Avtränad

Har försökt att träna.
Två dagar i rad.
Fick ont.
Slutade.

Träningsvärk och lättja är det enda som står mellan mig och ett maratonlopp.

Så avgör du om musiken är bra

Jag fortsätter min vetenskapliga exkursion.
Nu har jag nämligen hittad en kvalitativ metod för att avgöra vad som är bra musik, och vad som inte är det.

Så här:

I bilen fungerar inte radion. Det brusar och bär sig åt så att jag näppeligen kan urskilja NRJ från Radioteatern.
Där finns däremot en cd-spelare.
Första gången jag skulle köra bilen greppade jag en bunt slumpvisa cd-skivor ur en flyttkartong och tog dem med mig.

Tar en paus här för att besvara frågor som oundvikligen dyker upp:

Varför slumpvis?
Jag hade bråttom.

Varför flyttkartong?
Jag har inte packat upp mina skivor sedan flytten - på grund av Spotify.

Samma slumpvisa skivor som jag fick med mig in i kupén har sedan bott kvar i bilen som den enda musiken jag kan lyssna på - eftersom radion brusar och bär sig åt. Fem skivor som alltså spelats från första låten till den sista, ungefär fem gånger vardera.

De är: Broder Daniel "Saturday Night Engine", Wolf Parade "Apologies to the Queen Mary", Múm "Yesterday was dramatic, today is ok", Loosegoat "For sale by owner" och Cat Power "You are free".

Den sista är bäst.
Det visste jag inte innan, men det vet jag nu.
Den är nämligen den enda jag inte vill kräkas på vid det här laget. De andra skivorna har små guldkorn som jag kan skippa fram till, men Cat Power rullar fortfarande från första till sista spåret, utan avbrott och kli i fingrarna.

Det betyder att Cat Power inte tappar kvalitet efter omfattande repetition - ergo: bäst musik av dessa fem.

Idag blir det fem nya skivor.
Återkommer med rapport om cirka en månad.
Förstår att ni väntar spänt.

Vetenskaplig kuriosa: Uppmärksamma läsare noterade att alla skivorna har så kallad soft pack, alltså pappkonvolut. I den här specifika flyttkartongen finns bara skivor med dylika omslag.

Empiriskt bekräftat

Ja.
Vetenskapen kan härmed konstatera att arbetsdagen blir bättre om man simmar några rejäla simtag arla morgon, innan kaffet, innan världen har vaknat.

Att underlätta sin vardag

Jag inbillar mig att det skulle vara betydligt enklare att gå till jobbet om man startar dagen med:

- Soluppgång med havsutsikt från sovrummet
- Ett morgondopp från bryggan
- En termos med kaffe på samma brygga.

Jag ska testa tesen den här veckan. Återkommer med empiriskt underlag.

Festivalkrock my ass

Svenska Dagbladet ropar idag ut följande på sin förstasida:
"Festivalkrocken: Dylan och Coldplay".

Tänk. Jag upplever det inte som en krock.

Det är som att någon skulle säga "Om du äter upp det där bajset kommer du inte att orka allt det här goda kattpisset jag har sparat åt dig i flera år".

Dylan har jag inget principiellt emot.
Inte alls.

Tvärtom har jag både sjungit "Don't think twice it's alright" och "Lay lady lay" för mina barn när de ska sova. Jag har dragit på volymen till "Subterranean Homesick Blues" vid ett flertal tillfällen på ett otal efterfester.

Men jag har också sett Dylan live.
Han spelade i två och en halv timme. Vajade fram och tillbaka, fullständigt oinspirerad och oinspirerande. Min kompis hånglade i en grässlänt bakom mig och hittade en engångskamera som han senare framkallade. Det var en skön raggarfamilj på bilderna. De föreställde deras tältsemester på någon oidentifierad svensk camping, med folköl, flintastek och trimmade amazoner.

Ni ser. Jag vinglar direkt iväg från ämnet.
Jag släpper Dylan omedelbart. För han var fullständigt ointressant. Han berättade ingenting av värde från den där scenen. Möjligen något sedelärande om tortyrliknande tristess.

Coldplay behöver jag inte ens prata om. Det vet ni redan.

Skarpa kurvor

Nu en tur längs vägar jag inte kört på mycket länge. Slingriga vägar, fyllda i varje kurva med någon form av minnen. Jag trycker på gasen, precis som då, kapar hörnen på kurvorna och väntar på att bondgården och glasskiosken ska uppenbara sig.