Etthundrafyrtio tecken

På Twitter har man bara 140 tecken på sig att skriva det man vill säga.
140 tecken som skiljer genierna från dårarna.

Och det är märkligt hur utslagsgivande det är. Folk som i vanliga fall är briljanta i skrift (@alexschulman) faller platt till marken. Och andra ger upp - författaren Sigge Eklund (@sigge) gjorde en kort men skicklig twitterkarriär som avslutades med följande sorti: ”140 tecken räcker inte”.

Framgången på Twitter mäts i hur många som följer/prenumererar på dina inlägg. Men antalet följare berättar inte om du är ett geni eller en dåre. Det säger bara att du är skicklig på att använda ett eller flera av nedanstående knep:

Du är känd.
Kändiskoeficienten är förstås central. Adam Alsing har till exempel 8 300 personer som följer honom trots att han skriver outhärdliga menlösheter som ”På väg ut på stan. Upptäcker att min skjorta hade mått bra av att få hänga på tork en timme till...” och ”Har just införskaffat två klabbar med "Djursholmsved". Här skall stämningseldas!”

Du är naken.
Hur självutlämnande du är påverkar också hur många som följer dig. I den här kategorin finns de som visar upp sina tarmar och gör sitt allra innersta, påhittat eller verkligt, till något publikt och allmängiltigt. Ibland anonymt, ibland inför vidöppna dörrar. Det twittras om lyckopiller, för tidig utlösning, menstruationer, fyllesex, depressioner och döden.
Inte sällan med finess.
Inte sällan utan.
Typiskt inlägg: @notonmyshift "Mercyfuck som på något jävla sätt dissar mig och sen ibland, sen på nätterna hör av sig, för att sedan dissa igen. Skapar begär liksom."

Du gillar "ny teknik" och "sociala medier".
Den tredje gruppen är ”Jag-var-på-internet-redan-när-det-hette-Arpanet-och-kan-varenda-förkortning-och-briljerar-i-påhittiga-hashtags”. Hit hör du om du använt Twitter och twitterliknande verktyg som Jaiku och annat tech-trendigt sedan du nådde upp till ett tangentbord. De har massor av följare på grund av enträgenhet och envishet och ett stort community av tekkies som även hänger med varandra på crazy IRL-after-works.
Typiska inlägg: @petrajankov: "är man fb-skadad när man drar musen över ett foto i en blogg och förväntar sig att den ska vara taggad med namnen på folket på bilden!:)" och @paulamarttila: "@seanpercival 's @prezi on real-time web http://bit.ly/8UNyaO Archived stream on @mobileroadie iPhone app http://bit.ly/6bs75j #leweb"

Du följer miljoner andra.
Det fjärde och sista gänget är de som skaffar sig många följare genom att själva följa så många de bara kan. De lägger till människor till höger och vänster och deras följare blir kanske smickrade av intresset och följer dem tillbaka. Som en fin gest. Och vips så har du ett tusental som följer dina inlägg.

I den sista kategorin finns inte sällan pretentionerna. Nyallvaret, i svallvågorna efter post-post-ironin. De som hyllar livet med storvulna ordalag. Ett exempel är @max_tweets som gärna delger oss sin förtjusning för Ronnie Sandahl och som twittrar saker i stil med "Vad ska jag göra nu? Resa? Leva? Älska? Så många val, så lite tid."

Ni kan se honom framför er, i fluga och luggsliten tweedkavaj, sprättandes torra vuxenskämt i stil med: "Ordet "apelsin" finns inte med i T9? På ricko? Herregud. Känns som om någon med mig skämta aprillo." [sic!]

Men i den gyttjigaste geggan finns också guldkorn.

Till exempel det som jag utnämnde till årets tweet, av @crilleandersson: "Psykologen belyser vikten av målbild. Sluter ögonen. Föreställer mig Ménage à trois med hemlös och jack vegas-maskin."

Eller @AnnaBjorklund som summerar arenan: "På internet är personligheter derivat av verkligheten. De dåliga blir outhärdliga. De bra blir genier. Vi småpsyksjuka blir tvångströjefall."

Räkna tecknen i ovanstående tweet.
Just det. 140 stycken, varken mer eller mindre.
Genialiskt.

Näst sista dagen på året

Fick just veta att jag ska spela skivor den 30 december.
Samma ställe som vanligt.

Men med ett annorlunda upplägg. Det blir en temakväll den här gången. Så nära nyårsafton måste jag förstås göra det till en listkväll. En lista med den bästa musiken från 00-talet.
DEN BÄSTA.

Ni förstår väl det, att det blir DEN BÄSTA MUSIKEN.

Råkar ni vara i Stockholm där och då så är det här en kväll man inte gärna missar. För den BÄSTA MUSIKEN ska spelas. Lite Fontän med Early Morning till exempel:



Och förmodligen även Wolf Parade med Shine a Light.



Och säkert den här sköna biten också.

En halsbrytande kombination

Jag är något av en expert på att tappa bort saker. Jag förlägger
nycklar, har saker slarvigt nedstoppade i byxorna så att de glider ut
och ner i en soffkavitet, lägger allt från halsduk till mobiltelefon
på sätet bredvid när jag åker buss - och glömmer dem när jag
fullständigt disträ upptäcker att jag håller på att missa min
hållplats och kastar mig av bussen.

Det är ett slags livsstil.

Dumt nog har jag också en osviklig förmåga att mer eller mindre
slumpmässigt återfinna det som förlorats. Vilket gör att jag aldrig
lär mig.

En laptop i en ryggsäck står på exakt samma ställe vid en bardisk
när jag kommer dit dagen efter, en mobiltelefon har fullständigt
otippat hamnat på hittegodsavdelningen för tunnelbanan och den där
plånboken är fullständigt intakt där den ligger i gräset där
picknickfilten placerades för en vecka sen.

Det gör att jag lever på tå, med ständig risk för hjärtinfarkt.

Spänning kan det kallas.
Men en hemlis; jag skulle gärna välja bort den delen av livet.

Femöreskola

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om Twitter nu.
Men det orkar jag inte, det får bli en annan dag.

I stället ger jag er den allra första singeln jag köpte för egna pengar.
Jag var nio år och den kostade förmodligen en femöring.

Voíla:

Första förälskelsen

Jag älskar Thåström.

Inte på ett banalt åh-gud-vilken-fantastisk-röst-nu-älskar-jag-thåström-sätt.

Jag. Älskar. Thåström.

Hade han varit det minsta intresserad av mig hade jag fött hans barn.

Hade jag stått längst fram på en konsert hade jag inte bara tittat - jag hade flörtat.

Jag vill att vi ska köpa en liten stuga på Gotland ihop, promenera omkring och titta på havet och grovhångla.

Jag var 14 när första soloskivan hamnade på min skivspelare. Jag minns tydligt tillfället när jag lyssnade på den för första gången.
Jag minns när inledande "Ståaldrigstill" fyllde rummet.

Då var jag förstummad. Kunde inte göra annat än att lyssna på den om och om igen. Lärde mig vartenda ord utantill.

Och först nu inser jag att det var min första riktiga tonårsförälskelse.

Fint. Att kunna acceptera det.

Kalenderfest

Har försökt boka in en träff med en kompis i några månader, men kalendrar har varit fulla och tiden har inte räckt till.

I dag skickade han ett antal förslag på tider. Via sms, mail, Facebook och Twitter.
För säkerhets skull.

Sa jag att han har arrangerat utbildningar inom sociala medier?

Vad kan då vara bättre än att svara via bloggen?

Jo, Vladimir, vi kan väl slå till på onsdag nästa vecka. Vad sägs?
Svara gärna i kommentarsfältet, via sms, twitter, Facebook och mail.
För säkerhets skull.

Solkigt julpynt

Julstjärnan på plats.
Ifjol var den vit, men efter en säsong längst upp i en öppen kartong på vinden har den antagit en mer gråbeige ton med svarta inslag.

Spetsarna har blivit skeva.

Den ser vemodig ut. Den lyser och åmar sig och man ser att den tidigare haft någon form av värdighet som nu gått förlorad.

Ikväll blir det pölsa.

Lyckoirritation

Man blir glad av den här videon.
Man blir glad av den här låten.
Men man blir förbannad för att iditen som lagt upp videon stavat bandets namn fel.
Santogold. Inte SantIgold.
Jag måste sluta irriteras över sånt där, det är inte sunt.

Roligaste skämtet

Trötta skämt blir plötsligt oväntat roliga när ens egna barn yttrar dem. Inte av sympatiskäl, det bara är så.

Som när nioåringen nyss drog till med:
- Vet du varför Darin är så smal?
- Eh, nej, ingen aning.
- För att han suger fett.

Skratta nu!

Brännvin special

En gång i tiden lyssnade jag på den här låten på repeat.
SÅ bra är den inte, men den har ett så kallat affektionsvärde.

Numera står den skäggige gitarristen Frans i lilla baren på Riche. En gång lutade jag mig berusad över disken och berättade för honom att han spelat i världens viktigaste band och bad att få en "brännvin special" som en hyllning till introt i den här videon. Han såg oändligt besvärad ut och jag mumlade fram "ett glas vitt då" för att parera pinsamheten.

Nu väljer jag ofta den änden av baren där han inte står.
Men låten värmer bröstet fortfarande.

Förändringens vind

Antingen kan man göra sig lustig över hur många nyanser av grått som världen klarar av. Eller så kan man bara deppa ihop över mörkret och det eviga regnandet.

Men det finns ett strålande tredje alternativ också. Och det är att se november som en bra tid för förändring. Det är inget självhjälpsmumbojumbo, inget psykobabbel från Indien. Det är ett faktum. November är en bra månad att ta drastiska beslut i.

Here we go.

En kryckad hyllning

Uppmärksamma läsare (jo, jag riktar mig till just er sju) märkte att det blev en förändring i bloggtoppen här ovan. Det är samma geni som skapat de tidigare bloggtopparna och nu gav mig en au handicap.

Briljant. Storartat.
Bravissimo.

Taxivy

Tredje taxiresan för dagen och jag börjar inse att den här hälhistorien kommer inte bara att kosta kroppsligen och själsligen, den kommer att sätta spår i ekonomin.

Men jag gillar verkligen vyn. Att se stan på kvällen från ett baksäte. När fragment dyker upp och försvinner och ljusen flyter ihop. Det är fint.

Fyra veckor till

Domen blev ytterligare fyra veckor på kryckor. Mardrömslikt förstås. Och jag börjar känna mig mer och mer som Dr House i temperamentet. Oroväckande.

Herreys familjetraditioner

I väntrum på sjukhus kan man göra de mest fantastiska insikter och upptäckter. Källan är förstås floran av väntrumstidningar som i brist på annat ger nya kunskaper om allt från hur man slår ett teeslag med vatten mellan dig och green (Tidningen Golf) till båtbyggare på 1600-talet (Populär Historia) och familjen Herreys märkliga vanor (Se & Hör).

Den sistnämnda fångade mitt särskilda intresse den här gången. I en kändisenkät med frågan "Vad brukar du tröstäta?" får jag veta att Clabbe är svag för ostbågar, Babsan vräker i sig chips och Richard Herrey älskar... håll i hatten nu, jag citerar:

"Titt som tätt lägger jag en bulle i ett dricksglas. Sedan häller jag över mjölk och blandar med en sked tills det blir en härlig sörja. Det är en tradition i min familj. Min fru klagar inte, hon bara skrattar. Själv är hon barnsligt förtjust i glass med kaffesmak."

Framförallt är det sista konstaterandet som förbryllar. Tänkte han att om han outar sin hustrus högst alldagliga förkärlek för cappuccinoglass, så skulle folk strunta i hans äckelfest med bullar utrörda i mjölk?
Nejdu Herrey, den gubben gick inte.

Dagens outfit

Det är inte längre sant att män inte kan piffa till sig med accessoarer. Klocka, slips och bälte har fått efterlängtade alternativ.

Bandage och en krycka är det senaste. Väldigt heroin-chic, väldigt noveau disabled, oerhört stilfullt.

Skräckens resa

Horrornatten fortsätter. I en taxi på väg hem från middagen. Två svarta skräckballonger i händerna på barnen i baksätet. Den ena ballongen smiter ur greppet och glider till framsätet. Jag, i passagerarsitsen, inser risken i situationen och agerar på impuls med att kasta ut handen för att peta tillbaka ballongen till baksätet. Min hand fångar dock inte upp ballongen utan ger istället chauffören en präktig lavett över kinden varpå han måste bromsa in och det som bara RISKERADE att bli en risksituation har nu blivit det.

Resten av resan blir tryckt. Tystnaden är kompakt i bilen. Stämningen är nedslående. Förutom ett svagt fniss från baksätet. Jag gör ingen ansats att kväsa det.

Skräckens middag

Det här är resterna från en terrormiddag. Bläcksvart pasta och spindeltrådar. Men framförallt trevligt sällskap, vin och Wii.

Råbiff till brunch

Jag vet. Den här mobilkameran får allting att kännas smutsrealism i Novgorod, men råbiffen framför mig ser i verkliga livet oerhört delikat ut.

Att vakna vilse

Soffans form och tyg är välbekant. Rummet är det inte. Att vakna vilse är först förvirrande. Men så minns man att man sopade banan i ett musikquiz och bestämde sig för att kryckor, vin och duggregn var en dålig kombo och att det var enklare att bara sluta ögonen i soffan. Så har sakerna fallit på plats.

Noterar till nästa sova vilse: somna inte med en tjock kofta.