Växte upp med en vän som ibland spelade upp musik (kunde vara allt från Modern Talking till Elvis) och hävdade att det var hans pappa som spelade gitarr på låtarna.
Pappan var gravt alkoholiserad, en praktfull idiot som kraschade alla människor omkring sig med nedlåtande kommentarer och aggressivitet. Han spelade dock några ackord på familjens ostämda gitarr i sina ögonblick av nykterhet.
De stunderna greppade min vän som ett halmstrå, romantiserade och fantiserade sig bort från verkligheten och landade i historier om vad han ville att hans pappa BORDE vara. De få tillfällena när hans pappa verkligen var där. Var på plats. Var sig själv.
Jag ömmade för honom då. Förstod hur det låg till, men envisades ändå med en åttaårings envisa rättspatos att argumentera varför det omöjligt kunde vara hans pappa på de där skivorna.
Jag ångrar det idag. Ångrar att jag inte bara lät honom ha den där tillflykten -utan att punktera den. Han ville ju bara vara stolt över något. Och i brist på något verkligt, hittade han på.
Gör fortfarande ont i magen när jag tänker på det.
2 veckor sedan
Inlägg
3 kommentarer:
mycket fint skrivet. gillar.
åhhhh bror!!
Bara det att du förstod tycker jag är stort. Det finns rätt många vuxna som ser men ändå väljer att inte se mellan fingrarna utan istället dra med nageln mot den krackelerade ytan och se på när det spricker för att sedan vända bort huvudet när det som kommer ut blir för obehagligt.
Skicka en kommentar