Okej, det här inlägget blir på allvar. Fritt från ironi.
Jag har nämligen just firat.
Vi skålade i apelsinjuice (upphälld i champagneglas) med en pomeloskiva på kanten och åt några chokladpinnar. Lite som en vernissage på ett dagis ungefär.
Nu var det inget vernissage, men dagisreferensen är inte så dum.
Det handlade om att femåringen i familjen ljudade sig sakta och makligt (till nioåringens förtret - hon försökte skynda på processen genom att hjälpviska svåra ord i sin lillasysters öra) genom sin första bok.
Från pärm till pärm. Ord för ord.
Och det fick alltså firas i pyamasar och nattlinnen på stående fot i köket.
Vilken bok det var? Max balja förstås. Tack Barbro Lindgren!
Jag har nämligen just firat.
Vi skålade i apelsinjuice (upphälld i champagneglas) med en pomeloskiva på kanten och åt några chokladpinnar. Lite som en vernissage på ett dagis ungefär.
Nu var det inget vernissage, men dagisreferensen är inte så dum.
Det handlade om att femåringen i familjen ljudade sig sakta och makligt (till nioåringens förtret - hon försökte skynda på processen genom att hjälpviska svåra ord i sin lillasysters öra) genom sin första bok.
Från pärm till pärm. Ord för ord.
Och det fick alltså firas i pyamasar och nattlinnen på stående fot i köket.
Vilken bok det var? Max balja förstås. Tack Barbro Lindgren!
2 kommentarer:
fint! det kommer hon alltid att minnas.
va roligt! man blir ju rent blöt i öga!
Skicka en kommentar