Mardröm med taggar

En återkommande mardröm är att jag cyklar rakt in i ett taggtrådsstängsel, ramlar och blir liggande utan att kunna ta mig ut. Varje rörelse driver taggtråden djupare in i huden. Nu har det hänt. Inte mig, men den här stackaren. Borde betyda att mina mardrömmar försvinner. Det tycker jag vore rimligt.

Massagemedley

Jag fick nyss massage på hotellet.

I ett litet rum där man ska masseras av en främmande människa är det viktigt att man känner sig avslappnad. Att man blir lös i leder och muskler så att massagen får största möjliga effekt. Därför väljer massörer ett slags medley av "avslappningsmusik".

Det är bara ett litet problem. Den här musiken har motsatt effekt på mig.
Så fort den drar igång knyter sig mina muskler till små råbandsknopar av inflammerad smärta och vägrar all beröring.

Idag började det med ett litet oskyldigt vågskvalp. Några måsars skri och havets bränningar mot en klippa.

Fint så.

Men det räcker förstås inte. Till detta artificella havsscenario började långsamt en saxofon att kvida. En saxofon. På en strand. Omgiven av måsar.

Kroppen knyter sig. Avslappning blir likstelhet. Massören säger "andas djupt och släpp spänningarna". Jag säger: "om du kväver saxofonen".

Han hasar mot stereon och hoppar till nästa låt.
Där hittar vi Enigma. Sadness.
En blandning av Gregorianska munkkörer, beats från en Statoilsynth och en fransk viskande röst som väser:

Sade dit moi
qu'est ce que tu vas chercher ?
le bien par le mal
la vertu par le vice

Fritt översatt:
Säg, berätta
Vad tänker du på?
Det onda med det goda.
Dygden med lasten.

Krampande muskler. Jag vågar inte säga att han kan hoppa till nästa. Förmodligen är det en intervju med Paulo Coelho till Jean Michel Jarres Oxygen, mixat med valsång.

Jag biter ihop.

Djurgårdarnas läsvanor

Sitter på ett tåg mitt i Djurgårdens A-lag. Tydligen har de match mot Elfsborg ikväll.

Jag känner inte igen så många. Men av de jag känner igen har jag försökt analysera vad de sysselsätter sig med på tåget.

Här kommer rapporten.

Pa Dembo Touray läser, liksom större delen av laget och ledarna, kvällstidningarnas sportsidor. Johan Oremo sitter och spelar ett fightingspel, Sebastian Rajalakso läser SJ:s tidning för affärsresenären och Mattias Jonson läser en bok om ledarskap.

You do the slutsats.

En civiliserad vilde

Tillbaka i stan igen och jag minns knappt hur man gjorde. Hur man betedde sig. Rödljus och rondeller och annat krimskrams.

Förmodligen kommer jag att försöka bada naken på gården imorgon. Skäggig, naken och med en cigg i mungipan.

Tur att det bara är en mellanlandning. Imorgon åker jag vidare. Arbete igen. Och ett tåg till Göteborg. Kallar vi det stad?

Manifestvägran

Ser att Oslogalningen släppt något slags manifest. Bomben och skjutningarna var hans lilla PR-trick för att få folk att läsa manifestet förstås.

Men det fiffiga är att man kan låta bli att ställa upp på hans villkor. Man kan vägra manifestet. Man kan stirra honom i ögonen och säga att man är helt ointresserad av hans dagboksanteckningar. Då vinner han inget. Då lyckas han inte rikta strålkastaren från Utøya till sitt hatmanifest.

Så gör jag.

Med huvudet i sanden

Ser flera länkar till personliga vittnesmål på Utøya. Klickar inte på dem. Klarar inte av ondskan just nu, orkar inte ställa mig på knä och gräva mig ner i avgrunden. Kanske en annan dag. Men inte nu.

Idag tystnad

84 på den lilla ön.
Andnöden.
Idag blir det inte ett ord.

Blogghuvud inspirerat av rävdöden

Ola har gjort det igen.
Haft pekfingret i luften, doftat på samtiden och skapat ett blogghuvud i tiden.

Den här gången inspirerad av rävincidenten.
Tack mannen. Du är en gåva.

Nostalgisk sommar

Den här sommaren har andats tillbakablickar och nostalgi så här långt. Alla rörelser har skett i sidled eller baklänges. Gamla flyttkartonger med minnen i varje hörn, människor från förr och uttryck som hör till en förlorad tid.

Senast köpte jag en vinylskivspelare på loppis (som givetvis inte fungerade trots att butiksinnehavaren ropade "tre månaders garanti mannen" efter mig). Och nu hittade jag de här inuti ett vinylkonvolut.

Märklappar för kassettband.

Jag tror aldrig att min handstil varit vackrare än på den tiden jag skrev ner bandnamn och låttitlar på kassettomslag. Och så de här etiketterna, som skulle sammanfatta hela innehållet, som skulle överskugga det stora "MAXELL", "SONY" eller "TDK" på själva kassetten och markera vilket fodral just den här hörde till.

Jag skrev med svart filtpenna. Jag tog den risken eftersom det fanns två chanser att göra rätt. Två A-sidesetiketter och två B-sidesetiketter. Blev P:et i Judas Priest för högt var det bara att börja om, om punkterna mellan W.A.S.P blev ojämna var det bara att starta på nytt.

Handstilen var A och O.
Den måste vara oklanderlig.

Orsak och verkan

Har just lagat en rosa cykel. Och vi vet ju alla vad det betyder.

Hästpaus med Börje

Gänget är uppe i hästsadlar i regnet. Själv läser jag en bok i bilen som den chaufför jag är. Strax utanför bilen hoppar en groda. Den tycks inte ha någon riktning. Ena stunden rakt mot vägrenen och diket. Nästa stund åt andra hållet - rakt upp mot mitten av vägen. Som att den testar gränserna, leker med döden. Väntar på att en bil ska bullra förbi. Eller så har den bara tappat orienteringsförmågan. Irrar fritt. Den heter i alla fall Börje. Det berättade den i förbifarten.

Tom tunna skramlar

Vissa dagar kan jag sakna twitter.
Med en hjärna full av 140-teckensfunderingar och ingen att ösa dem över. Idag var en sån dag. Jag fortsätter att fundera över sommaren.

Vakna före världen

Att vakna först innebär en tyst tillvaro. Särskilt på landet. Att öppna en byrålåda, plocka fram en ost och kokas vatten måste göras tyst, ljudlöst så att ingen av de snarkande störs. Vardagsninjan i mig vaknar. Rör sig kvickt och utan ett ljud från ena sidan av rummet till det andra, borstar tänderna lika tyst, öppnar dörren och glider ut i trädgården. Obemärkt.

Snigeldiss

Försöker hälsa på mördarsniglarna. De ignorerar mig. Förmodligen sura för att jag kallar dem mördarsniglar trots att de inte haft livet av en enda person. De borde vara betydligt vigare än de är. De är också idiotiskt långsamma. Hoppas de inte läser det här.

"Nånstans vid en sjö"

270 mil avklarade. Nu blir det en bilfri vecka. Är så trött att jag staplar korta meningar.

Gjorde en Niklas Strömstedt igår. På sista sträckan till landet. Minus fågel, minus begravning, plus räv. Obehaglig smäll.

Märkligt också. Kört 200 mil mitt i renhjordar, älgland och lämmelmark. Utan tillbud. Så, ett par mil utanför Stockholm. Mörkt. Omkörd i ytterfil. Plötsligt djur en meter framför bilen. Foten flyttas mot bromsen utan att trycka ner. För farligt att bromsa. Att väja. En rejäl duns. Sen sorg.

Opielängd

Jag har tagit klivet från Jax till Opie under semestern.
Skäggmässigt alltså.

Passande. För det yviga skägget gör sig betydligt bättre till den här MC-västen jag just snodde.

Alarmisten, 4 år

Det är inte bara spel, Conan-serietidningar, Finn & Fiffi, skolböcker, jordglobar, autografblock med Fancy och Helix, och gamla skridskor man hittar när man rensar i gamla kartonger. Det finns fotografier också. På fyraåriga hårdingar.

För regniga dagar

Gjort brädspelsfynd i barndomskartongerna. Sjukt komplicerade regler.

Wangaratta vill jag minnas att jag aldrig ens spelade, ingen orkade plöja sig genom alla regler och undantag.

Pionjär däremot, herregud så värt att läsa alla regelsidor.
Kolonialism at it's finest.

En doft av grunge

Rensar mig igenom några av barndomens kartonger. Omflyttningar och förändringar gör att det är dags att släppa sentimentaliteten och kasta ur det gamla.

Och det gamla är av mycket varierad karaktär.

Mitt bland gamla udda brädspel som "Jolle-VM" och "Pionjär", sida vid sida med plåstrade mjukdjurskaniner och hela årgångar av Mad och Buster dyker den plötsligt upp: Slitz guide till grungen. En 32-sidig bilaga med fräsiga färgbilder av män i rutiga skjortor och korta texter om L7, Temple of the dog och Melvins.

Spara eller slänga?
Sentimentaliteten slits i stycken.

Fynd längs vägen

Såna här saker förgyller alltid resan. Hela Dallas-gänget på ljuslyktor (som varje sund individ skulle använda som whiskyglas förstås).

Saknar dock Sue Ellen.
Hon fattas mig.

Grime och lövträd

Ok. Har nyss konstaterat att Bruce Springsteen egentligen skildrar Västerbottens inland i sina låtar på Nebraskaskivan. Trimmade bilar och olja på asfalt.

En annan musik som passar ypperligt på lappländska landsvägar är grime.

Kan låta som att det skaver illa, men det flyter förvånansvärt väl samman. Från baksätet önskar döttrar ständigt Lady Sovereign (de sjunger med i alla rader särskilt "officially the biggest midget in the game", "I can't dance, I can't sing, I can only thing do one thing and that be Lady Sovereign" och "I'm english, try and deport me") och på samma blandskiva Virus Syndicate, Dizzee Rascal, Skinnyman och Pieeyed Piper.

Tänk krokiga björkar, fjällrävenbrallor och kniv i bältet.
Just det.
Grime.

Adjö fjällen

Lämnar fjällmassiven för den här gången med den här vyn från bilen. Solen behagar titta fram när vi kliver av leden och sätter oss i bilen utan ac.

Fjällfesten över

Tre dagar uppe på topparna avklarade. Tre dagar med orkanvindar, regn och dimma - och små strimmor sol. 36 kilometer och två stentuffa tjejer klarade sig ända in i målet. Så lyder den korta rapporten.

Bra information

Utanför restaurangen Dungers i Malå hänger en stor vit skylt med följande ord skrivna med fet spritpenna:

"NU HAR VI SALLAD ÄVEN PÅ LÖRDAGAR"

Äntligen, tänker jag.

Sista sträckan med Bruce

De sista slingriga landsvägarna är också de bästa. Dels för att målet för första gången är inom räckhåll, dels för att det oftast skymmer när man närmar sig, eller som nu när solen midnattsstrålar genom en kort regnskur och nästan bländar oss.

Det är den här sträckan som Bruce Springsteens Nebraska-album alltid hamnar i stereon.
Munspelet ljuder.
Bruce börjar berätta om trakten. Från huset på kullen ("Mansion on the hill") till grannens stolta min när han parkerar en splitterny begagnad Audi på uppfarten ("Used car")

För ingen skildrar Västerbottens inland med samma glöd som Bruce. Ingen fångar hoppet och hopplösheten mellan älvarna som honom.

Asbury Park, New Jersey trodde ni.
Bjursele, Västerbotten, säger jag.

Kliver över gränsen

Passerar "Häggströms modehus i Lögdeå" och Surströmmingsmuseet.

Länsgränsen till Västerbotten är inom räckhåll. Inträder med andra ord strax i Det Egentliga Norrland.

Alla de där som kallar sig norrlänningar längs kanterna på E4:an är nu bakom oss. De hör oss inte längre. Vi kan andas ut.

Luften blir tunnare. Orden stockar sig. Björkarna står stolta på båda sidorna av vägen och applåderar vår entré.

Vi är hemma.

Rapport från vägen

På Sibyllakiosken i Örnsköldsvik finns juvelen i snabbmatskronan: Royal Bearnaise Meal.

Den får Bajenburgaren på Medis att framstå som GI-snacks.

På väg

Asfalten vibrerar. Dean Martin vrålsjunger "I'm gonna live until I die". Passerar

Musik för asfalterade vägar

I morgon bilresa till Norrland igen. Cirka tolv timmar. Enkel väg.

Förut, när jag körde den här vägen mer regelbundet, när jag kände till varje liten asfaltsflisa på E4:an och var ensam i bilen, gjorde jag alltid blandskivor som skulle bära mig hela vägen fram.

Två låtar var alltid med. Två låtar som alltid när de dök upp hade den livsfarliga effekten att gaspedalsfoten tyngdes obönhörligt nedåt och när sista tonen klingat utsneglade jag alltid på en hastighetsmätare som pekade på siffran som var den aktuella bilens maxhastighet.

Den ena är från Teddybears era som hårdkokt hardcore, "Step on it":



Den andra är lika hårdkokt, men med mindre sprit och mer veganism, Refused med "Pump the brakes".

Från varmt till kallt

Åker från solig skärgård, bryggbad och värmeslag till kargt fjäll, snökalla bäckar och enligt uppgift ca 4 grader på nätterna.

En tid för prövningar av både mental och fysisk karaktär.

För allra första gången

En av de absolut fiffigaste sakerna med livet är att det finns så fantastiskt många saker att göra. Till synes oändliga. Så att man kan fylla varenda dag med ett "för-första-gången".

I torsdags gjorde jag flera saker för första gången, ett besök på Nivå 22 kanske är det mest notervärda.

I går höll jag en spontan arbetsintervju för första gången och i dag har jag både kört vattenskoter, hybridbil och vinkelslip för första gången i mitt liv.

Det tar aldrig slut.
Ständigt oskuld.
Ständigt obildad.

Det här livet alltså. Hörni.
Ibland tänker man att knark vore nåt.

Avtränad

Har försökt att träna.
Två dagar i rad.
Fick ont.
Slutade.

Träningsvärk och lättja är det enda som står mellan mig och ett maratonlopp.

Så avgör du om musiken är bra

Jag fortsätter min vetenskapliga exkursion.
Nu har jag nämligen hittad en kvalitativ metod för att avgöra vad som är bra musik, och vad som inte är det.

Så här:

I bilen fungerar inte radion. Det brusar och bär sig åt så att jag näppeligen kan urskilja NRJ från Radioteatern.
Där finns däremot en cd-spelare.
Första gången jag skulle köra bilen greppade jag en bunt slumpvisa cd-skivor ur en flyttkartong och tog dem med mig.

Tar en paus här för att besvara frågor som oundvikligen dyker upp:

Varför slumpvis?
Jag hade bråttom.

Varför flyttkartong?
Jag har inte packat upp mina skivor sedan flytten - på grund av Spotify.

Samma slumpvisa skivor som jag fick med mig in i kupén har sedan bott kvar i bilen som den enda musiken jag kan lyssna på - eftersom radion brusar och bär sig åt. Fem skivor som alltså spelats från första låten till den sista, ungefär fem gånger vardera.

De är: Broder Daniel "Saturday Night Engine", Wolf Parade "Apologies to the Queen Mary", Múm "Yesterday was dramatic, today is ok", Loosegoat "For sale by owner" och Cat Power "You are free".

Den sista är bäst.
Det visste jag inte innan, men det vet jag nu.
Den är nämligen den enda jag inte vill kräkas på vid det här laget. De andra skivorna har små guldkorn som jag kan skippa fram till, men Cat Power rullar fortfarande från första till sista spåret, utan avbrott och kli i fingrarna.

Det betyder att Cat Power inte tappar kvalitet efter omfattande repetition - ergo: bäst musik av dessa fem.

Idag blir det fem nya skivor.
Återkommer med rapport om cirka en månad.
Förstår att ni väntar spänt.

Vetenskaplig kuriosa: Uppmärksamma läsare noterade att alla skivorna har så kallad soft pack, alltså pappkonvolut. I den här specifika flyttkartongen finns bara skivor med dylika omslag.

Empiriskt bekräftat

Ja.
Vetenskapen kan härmed konstatera att arbetsdagen blir bättre om man simmar några rejäla simtag arla morgon, innan kaffet, innan världen har vaknat.

Att underlätta sin vardag

Jag inbillar mig att det skulle vara betydligt enklare att gå till jobbet om man startar dagen med:

- Soluppgång med havsutsikt från sovrummet
- Ett morgondopp från bryggan
- En termos med kaffe på samma brygga.

Jag ska testa tesen den här veckan. Återkommer med empiriskt underlag.