Bejakar min inre farbror

I kväll får han komma ut. Den inre farbrorn, som är trött, krökt och passerad. Han får välja musiken. Trots att han fnyser åt nymodigheter som Youtube och Spotify studsar hans krumma fingrar mellan tangenterna och stavar sig fram till "Dress Rehearsal Rag" av Leonard Cohen. Här i en liveupptagning från 1968.

Den inre farbrorn gott folk. Bejaka honom.

Kenny Powers

Det här får avsluta helgen. Några scener ur utmärkta Eastbound & down.

En trötthet

En helg fylld till bredden.
Nyss orkade jag inte lyfta armen för att ta en snus.
Det är på den nivån.

Slipdamm, taichi-svärd, tillbaka till drinkplatsen där allt startade, målarfärg, gräsklippning, och tvagning. En helg fyll till bredden alltså.

En björn utan sin kvartett

Det är en uttjatad fras, men det enkla ÄR faktiskt ofta det geniala.

Som den här videon.
1 jordkällare, 1 vit skjorta, 1 par ljusa byxor, 1 stycke låt som doftar 60-talsörhänge, 1 par strålkastare.

Voilá.
Mattias Alkberg.

Hösthästar

Jag är mycket förtjust i hösten. Färgerna, kavaj och halsduk som
ytterplagg, det svala men ändå ljusa.

Men det är mycket som är sorgligt och ledsamt med hösten också. Det
är lätt att glömma det.

Som hösthästarna till exempel. De stackarna lämnas vind för våg
när hösten kommer. Särskilt i Krakow.

Viskningar och rop (på hjälp)

Jag lovar, det här ska inte bli en bygga-huset-blogg med en massa före och efter bilder på hängande kablar, träreglar och piffiga inredningsdetaljer. Jag lovar och svär.

Men jag förstår företeelsen nu.

För det är svårt att inte bli uppslukad. Det är svårt att förhålla sig neutral. Det är svårt att undvika prata värmepumpar och spackeldensitet med sin omgivning. Man får lägga band på sig. Hålla tillbaka svadan.

Jag googlar istället i tysthet. Letar mig fram till hur man drar trefas-el till spisen, jämför priser på golvslipning och pejlar vilken färg som ska användas på pärlspont.

I smyg. I tysthet. I lönndom.

Jag - en seriefigur

Jag har en märklig ovana. När jag vill verka oberörd, avslappnad och obrydd så börjar jag vissla. Lite som en seriefigur. Ska sluta med det nu.

Ett nedslag i verkligheten

Jag läser sällan bloggar själv. Några bekantas förstås, och någon googlesökning som leder till ett intressant inlägg. Men inte så mycket mer än så.

Men i bland springer jag på inlägg som påminner mig om vad bloggar verkligen kan tillföra både debatt, mediebrus och konsensusjournalistik. Den personliga rösten. Den egna upplevelsen. Inget kan beröra mer.

Det är ett väldigt långt inlägg, men väl spenderade minuter. Så läs det här.

Kroppsfint med Kjellvander

Ibland mår man lite sämre. Då kan man lyssna på Christian Kjellvander och må lite bättre och sämre om vartannat. Lite som att finta känslan. Kroppen åt höger och fötterna åt vänster. Ungefär. Det brukar fungera.



Eller så backar man några år tillbaka i tiden och upplever Kjellvander när han fortfarande hade en stripig page, oversizade glasögon och suspekt hållning. Fortfarande samma känsla. Oro och lycka, uppgivenhet och framåtanda. I samma andetag. Loosegoats alltså.

En tom röst

Fyra dagar kvar till röstning.
Jag har bestämt mig, men röstkortet står inte att finna.
I kombination med en Lyle Lovett-frisyr känner jag mig ganska vilsen just nu.
Bara så att ni vet.

EDIT: Röstkortet upphittat. Vilsenheten avblåst.

Hajskräck

Min dotter vill inte bada badkar.
Hon hävdar att hon har hajskräck.
Att jag bedyrar att hajar inte ryms i ett badkar, och att om de ändå låg i ett badkar så skulle de synas ganska tydligt, har ingen inverkan alls.

Ut ur garderoben

Jag är rädd att jag redan trillat dit.
Jag känner hur driften har sparkat i gång.
En inre röst kallar och hetsar.

Jag börjar närma mig ett verktygsberoende.

Jag har förmodligen alltid burit på den här fetishen. Men latent. Vilande.

En verktygslåda i en bostadsrätt har inte motiverat större utsvävningar än en polygrip, möjligen en sidavbitare eller en hylsnyckelsats.

Nu är det annorlunda.

Nu finns ett rum som vi kallar för verkstan. Ytan i det rummet tas upp till 50% av stålhyllor, trähyllor, hurtsar och en bred, mäktig, verktygsbänk, med lådor så djupa att de, var och en för sig, sväljer två medelstora lägenhetsanpassade verktygslådor. Karga, råbarkade lådor som doftar metall och olja.

Men verkstan är ganska tom. Lådorna skramlar ödsligt. Några blytunga, patinerade verktyg samsas i en bottenlåda, övergivna av en tidigare plåtslagare som bodde i huset.
De verktygen får det inte att pirra. De verktygen är en trygg bas. Ett löfte om mer...

För jag har redan börjat samla.
Det startade enkelt, lite i förbifarten, sneglade mot en hylla, kollade mig omkring, plockade ner en tapetkniv från en hylla. Andades in. Plockade ner en sekatör från en annan. Vägde en hammare i ena handen och en skiftnyckel i den andra. Uppfylldes av ett lugn, en frid som jag inte känt på länge.

"Du har inte levt på riktigt förrän du har ett rum fyllt med verktyg" ekade i mitt huvud. Jag tror inte jag har hört det någonstans. Jag tror att jag hittade på det där och då.

Efter de lätta verktygen går resan oavkortat till helt andra domäner. Till verktyg med motorer. Till verktyg vars effekter mäts i volt och watt. Till verktyg vars namn jag inte ens vågat ta i min mun tidigare. Verktyg som kräver SKYDDSGLASÖGON eller STÅLHÄTTA eller HÖRSELKÅPOR.

Idag ställde jag in en excenterslip på en av stålhyllorna.
En excenterslip.
Tvåhandsfattning. Slipdamm i håret. Munskydd.

Komplett lycka.

Världens snyggaste sport

Our house

Huslivet börjar planenligt.

Letar febrilt efter trasig säkring i tre olika proppskåp eftersom
kylskåpet är dött, inga lampor fungerar och eluttagen vägrar
leverera ström. Ficklamporna saknar batterier, mobiltelefonen får
fungera som testlampa när jag till slut hittar en jordfelsbrytare
(nej, jag vet inte heller vad det betyder.) som är avstängd.

Pressar sedan ner en strömbrytare med snöre för att få
cirkulationspumpen att starta. Oljepannan från 1975 mullrar igång och
temperaturen stiger. Men elementen förblir iskalla. Första natten -
14,8 grader i sovrummet. Varmvattnet tycks finnas lite sporadiskt.

Jag tänker lugnt att det här kommer att ordna sig. Men inser att
ingen kommer att ordna det åt mig. Det är jag som ska ordna.
Jahapp.

Tre nycklar

I handen en ny nyckelknippa. Tre små nycklar och en flasköppnare
samsas på en okonstlad ring. En går till ytterdörren, en till
garagedörren och en till friggeboden. Tre nycklar till tre nya
företeelser, tre nycklar till något alldeles nytt. Ett nytt liv.

Och så flasköppnaren förstås, för att ha en fot kvar i den gamla
världen.

Fint så.