Resten av resan blir tryckt. Tystnaden är kompakt i bilen. Stämningen är nedslående. Förutom ett svagt fniss från baksätet. Jag gör ingen ansats att kväsa det.
fredag 30 oktober 2009
Skräckens resa
Skräckens middag
söndag 25 oktober 2009
Råbiff till brunch
Att vakna vilse
Noterar till nästa sova vilse: somna inte med en tjock kofta.
lördag 24 oktober 2009
Jag ska våga
Men nu ska de tämjas. Jag tar mig ut. Nedför hissen, ut i höstluften, mot söder.
Jag vågar.
fredag 23 oktober 2009
Besvikelsens television
Den sistnämnda visade sig vara en viss Jarle Andhöj. Århundradets felläsning ledde till årtiondets besvikelse.
Fan.
fredag 16 oktober 2009
torsdag 15 oktober 2009
Hejdå tunnelbanan
1 minut kvar till tunnelbanan när jag står i rulltrappan. Det skulle inte vara några problem alls. OM hälen hade varit med mig. OM jag inte haft de här två grå kryckidioterna. Då hade det betytt två, tre snabba kliv nedför rulltrappan.
Nu hinner jag precis ner lagom till att få se sista vagnen lämna perrongen. Och skylten växlar om till ''Norsborg 10 min''.
Tack.
onsdag 14 oktober 2009
En nalle på posten
Tack!
tisdag 13 oktober 2009
Lokko blev Noren
Tillflykt till musiken
När kryckan blivit blöt och glidit undan i det nybonade trapphuset för andra gången och man landat foten i marken för att undvika ett platt fall på näsan och genomlidit den vidrigaste stöten genom hälen och smalbenet - tänk rotfyllning utan bedövning - någonsin. När man nyss dessutom fastnade med samma vita krycka i något outgrundligt mellanrum mellan ytterdörr och trottoar och gjorde en sidledes vurpa på asfalten. När kassörskan på affären först flörtigt erbjöd sig att bära hem matkassen och sen säga att hon minsann hade brutit båtbenet (eller något annat suspekt ben) i foten och fick beskedet att det skulle ta FEM veckor att läka, men hoppade på kryckor i ÅTTA veckor. När man nekat erbjuden hjälp, och på egen hand balanserat hem en matkasse och inser att man glömt glödlamporna så att toaletten alltjämt fortsätter vara becksvart. När man bara kan drömma om att nå upp till strykjärnet i skåpet OVANFÖR kylskåpet utan att slå sig halvt fördärvad.
Då. Är musiken enda räddningen.
Då. Är det bra jävla tur att man kan spåttifajja och jotooba fram Harrisons med Dear Constable eller Northside med Shall we take a trip och åtminstone låtsas att allt är okej.
Jag har bestämt mig för att det blir Berlin i alla fall.
De här kryckslinkorna ska inte hindra mig.
Sådetså.
måndag 12 oktober 2009
Dagens larm: ensam med Bob
Fotografiska minnen
- en stormig båtfärd i en eka, med en liten tjej som försökte fånga näckrosor med händerna.
- att jag borde skriva ner ett nytt formatförslag och åtta punkter om ett annat, men en värkande fot begränsar kapaciteten.
- en takterrass i Paris, med utsikt mot Sacre Coeur.
- att jag glömde handla i dag igen.
- att jag borde uppfinna ett förkläde för kryckburna med massa fack som man kan bära saker i.
- en liten röd sommarstuga och ett par nakna fötter i foppatofflor med storlek 36.
- att jag borde försöka plocka ur diskmaskinen nu.
söndag 11 oktober 2009
Love etc
De pausar tiden.
Och det här kan vara något av det bästa de har spelat in. Sagt utan att vara en stor konnässör, bara en hitslyssnande amatör.
Söndag med agent Cooper
Jag är förvånad att den åldrats så väl. David Lynch är tidlös.
Bröderna Horne till Hank:
"We do the thinking, you'll be the bicep."
Har dessutom kommit till en jobbig söndagsinsikt: Djungelvrål smakar inte lika bra längre.
lördag 10 oktober 2009
Dimman tätnar
fredag 9 oktober 2009
Jag gillar inte
Försökt att få det där morgonljuset att fortsätta lysa rätt genom hela helgen.
Men icke. Förgäves.
En rad besvärliga omständigheter gör att mina självhjälpspeppande Mia Törnblom-attacker faller platt till marken. Så det är väl lika bra att få dem ur kroppen.
Jag gillar inte att det inte går att trycka ner kopplingspedalen på bilen.
Jag gillar inte att lämna kontorsstolen och känna att jag inte hunnit beta av hälften av de mail jag borde ha betat av. Det betyder helgjobb. Helgjobb gillar jag inte.
Jag gillar inte att jag var så dålig på att pricka in en tittarsiffra.
Jag gillar inte att ha missat ett samtal som jag gärna ville ta.
Jag gillar inte människor som ger inte-så-subtila-nålsstick via en blogg.
Jag gillar inte att inte kunna bära en kaffekopp från kaffemaskinen till min plats.
Jag gillar inte att förklara för sextisjätte gången hur mitt fotarbete gick snett.
Jag gillar varken de medlidsamma blickarna eller de skrockande skämten om min paketerade fot.
Jag gillar inte att det är fredag och tanken på att gå uppför min kompis trappor med kryckor är så avskräckande att jag tror att jag bara åker hem istället.
Jag gillar inte folk som inte läser sin mail, eller alternativt ignorerar att svara på mail.
Jag gillar inte tanken på en helg i en soffa, med foten i högläge.
Jag gillar inte den förestående helgen.
Jag gillar inte att lördagsmötet blev inställt.
Jag gillar inte tanken på att Berlinresan blir inställd.
Jag gillar inte att nedlagd tid på en fin present gick obemärkt förbi.
Jag gillar inte att en beställd present fortfarande inte har kommit.
Jag gillar inte att blogga.
Morgonsol
Och innan det här går fullständigt överstyr avrundar jag det här inlägget.
torsdag 8 oktober 2009
En rättelse
Jag hatar min häl.
Jag hatar mina kryckor.
Jag hatar mina avdomnade tår.
Jag hatar den pulserande smärtan.
Jag hatar att vänta i kö på akutmottagningar.
Jag hatar att bli missförstådd och tolkad.
Nu ska jag koncentrera mig på att undvika bitterheten som bubblar.
F-o-k-u-s-e-r-a.
Sitter var jag vill
Ett härligt gympass!!
Väl på bussen skäms jag inte en sekund för att sätta mig på handikapplatsen.
Vilken frihet!!
Nuddade nyss foten mot sätet framför och det skar till i hela benet, trots starka värktabletter.
Det ska kännas att man lever!!!
Carpe diem!!
tisdag 6 oktober 2009
Deus ex machina
söndag 4 oktober 2009
Två idoler på samma vägg
Erland Josephson
Och
Janne Loffe Carlsson
Den ena platsar i egenskap av världens varmaste röst och Sveriges bästa skådespelare. Den andra är mer obestämd, men jag växte upp och tänkte att han skulle vara den perfekta pappan. När jag såg honom som Katitzis pappa i tv-serien, som skön gräsänkling som benämnde sina barn som "kottar", som soldat i Någonstans i Sverige och som jovialisk och Stockholmsklingande happy-go-lucky-kille i Göta Kanal och Repmånad. Jag älskade rubbet. Och står för det.
När jag långt senare lärde känna honom som en av Sveriges bästa jazztrummisar som spelat in musikhistoria i Hansson och Carlsson, så blev jag ännu mer övertygad om hans storhet.
Två idoler på samma vägg alltså.