Tajt schema

I dag är det en noggrannt planerad aktivitetsdag. Måste rusa. Återkommer med rapport.

Jämvikt

Skönt.
Att Sopot i dag visade upp sig från sin finaste sida. Att temperaturen steg till åtminstone 25 och att det gick att få en Pina Colada och paprikachips serverade till solstolen.

Det kallas för "lagen om alltets balans".

En raketstart på semestern

På plats i Polen. Mot alla odds.

Resan inleddes med en oerhört optimistisk tidsplanering på hemmaplan. "Det tar väl inte mer än 50 minuter till Skavsta med bilen?". "Bäst att vi sticker vid elva för säkerhets skull." Klockan elva kliver M plötsligt in i duschen. Jag tänkte att det går nog snabbt. Sen kommer M ut ur duschen och kommer på att hon inte riktigt packat klart och att det plötsligt var någon akut jobbgrej som måste göras. Halv tolv har vi fortfarande inte lämnat lägenheten. Vi kastar oss iväg fem minuter senare. I bilen mot Skavsta går det långsamt upp för mig att det här inte alls tar 50 minuter. Sex mil kvar och vi borde vara framme om tio minuter. Bilen har aldrig gått snabbare.

Då påkomna saker som kvarglömda i lägenheten: glasögon, någon form av varm tröja, badshorts.

Parkeringsplatsen är större än åtta fotbollsplaner. Och full. Ända bort till sista bilen. Längst bort från flygplatsen. Vi börjar springa mot terminalen.
Avgångshallen: köbildning som påminner om brödransonering. Tjugo minuter till avgång. Och då upptäcker vi en finstilt rad på bokningspapperet: "Om du av någon anledning kommer för sent till incheckningen stryker vi din bokning och du kommer inte att tillåtas gå ombord på planet. Incheckning stänger 40 minuter innan avgång". M går till informationsdisken, jag ställer mig i en sjuttio personer lång kö. En väska ska checkas in.

Då påkomna saker som kvarglömda i bilen: mobiltelefonen...

M kommer springande, tar väskan och säger att vi kan gå före i kön och sen rusa till gate 2. Vi krånglar oss fram genom köer, M, droppar väskan på bandet, tränger oss före till säkerhetskontrollen, jagar fram till vår utgång, visar upp boardingkorten och... den där gröna plastremsan som ska sitta på den incheckade väskan...

Vi har alltså checkat in en väska utan destination. Den hamnar väl i bästa fall i Östeuropa. I den väskan har jag just också lagt över min dator för att inte handbagaget skulle överskrida viktgränsen.

Vi ombeds kliva åt sidan medan en flygbolagsmänniska trixar med sin kommunikationsradio. Tre minuter till avgång. Vi beskriver väskan. Han säger att vi ska gå ombord så ska han försöka ordna det.

Vi kliver på planet. Jag drömmer om något starkt. En spritdrink med betoning på sprit. De kommer ut med varuvagnen. Och meddelar att de inte tar kort. Jag försöker le. Det går inte.

Men nu framme. Med väskan. Med hjärtat i halsgropen.
Polen är fint. Sopot, strax intill Gdansk.
Kallt och molnigt.

Packar för Polen

Kollade in väderleksrapporten för Polen och det verkar som att vi åker från sommarsvettiga Stockholm till ett mer beskedligt sommarväder. Obehaglig känsla av att ha dragit nitlotten just nu. Jag biter ihop. Packar väskan.
De två böcker som får följa med:
Marilyn Manson ''Den långa vägen ut ur helvetet''
John Ajvide Lindqvist ''Människohamn''.

Jag gör det inte ljusare för mig själv.

Beatles

Två gånger i mitt liv har jag blivit ombedd att visualisera en trygg plats. En plats dit jag kan återvända utan risk för att något yttre kan påverka. Vid båda tillfällena har jag haft orden humbug och bondfångeri nära till hands, men det är en annan diskussion och ett annat blogginlägg.

Poängen är i alla fall att jag båda gångerna tänkt mig samma plats, och båda gångerna ackompanjerat denna plats med samma trygghetsskapande musik i bakgrunden.

Platsen är kökssoffan som står i min systers kök, och musiken är Beatles ''Strawberry fields''.

Var är analysen? Var är Jung och Freud?

Dagens fråga

Här befann jag mig igår.
Är det:
A) Gondolens tak
B) Kumlaanstalten
C) Guantanamo

Ledtråd: många människor bar midjeväska, shorts och kameror.

Sprillans nytt huvud

Glömde förstås att nämna det uppenbara: att min outsourcade designresurs i Bangalore, Olawatra Gandhi, har förärat mig med en sprillans ny och sommarhärlig bloggtopp. Mannen är ett geni.

Han är dessutom ett geni som går igång på beröm. Så när han såg en smickrande kommentar från Kicki från Kransen i kommentarsfältet, satte han sig på designrumpan och spottade ur sig ytterligare två bloggtoppar. De kommer senare.

Risken är bara att toppen uppdateras oftare än bloggen. Och så kan vi ju inte ha det.

Alarmisten skärper härmed till uppdateringstakten.

I krångligaste laget

Det här är bilden av en avklarad picknick. En enkel sushi i parken, med långsamt dalande stadssol. Det behöver inte vara krångligare än så. I själva verket var det lite väl krångligt för min smak. Nästa gång blir det mat på det naturen har att erbjuda. Klöver, barr och bark. Då, först då, blir det fullständigt okomplicerat.

Höstvind

Morgonpromenad till jobbet genom den vanliga parken. Luften känns som höst, men träden signalerar annat. Går inte ihop.

Bara regn hos mig

Ibland är Orup mycket användbar.
På väg mot Oslo, med första transportmedel ettans buss. Och då klingar Orup i öronen, med en regnvåt stad utanför fönstret. Hur var det han uttryckte sig? ''jag måste ha retat gudarna, måste gjort nåt fel''?

En veritabel poet den där.

Antichrist

Trailern till von Triers Antichrist.
Det var länge sen jag hade så höga förvänntningar på en film. Lite som en barn på julafton. Ett skruvat barn på en julafton i helvetet förstås. Men ändå.