Till dig som ska rösta på SD

Hej älskade vän som tänker rösta på Sverigedemokraterna på söndag. Det här är till dig. Jag vet inte riktigt vem du är, men statistiskt är du tio procent av alla jag någonsin träffat. Du ska rösta precis som du vill, men läs gärna det här först, det tar bara fem minuter. 

Det kanske låter förmätet, men jag tror mig veta ungefär hur du tänker. Jag tror mig faktiskt förstå dina tre huvudanledningar. Vi tar dem en och en.

1) Invandring kostar pengar.
Du har säkert hört de där miljardbeloppen som Migrationsverket pratar om och ja, det kostar pengar att hjälpa människor. Det kostar att ha en administrativ apparat som tar emot människor när de kommer, ger dem boende och mat i väntan på bedömningen om asyl ska göras och de slussas vidare in i samhället. Eller tillbaka igen. Den där prislappen kan man inte blunda för. Det gör inte Sverigedemokraterna, och då verkar det ju - fullt begripligt - som att de är de enda som talar sanning.

Men det Sverigedemokraterna inte pratar om är att människor som kommer hit även genererar intäkter. Skattepengar. Konsumtion av varor, mat och frisörbesök. Enorma summor. Över tid. Migrationsverket säger inget om det eftersom det inte är deras bord. De ska ha koll på kostnaderna. Sverigedemokraterna säger inget om det eftersom det inte gynnar deras världsbild. Så är det ju ofta med sanningen, det finns alltid någon som tjänar på den och någon annan som förlorar på den.

Ett barn som föds i Sverige, av dig, eller någon annan, kostar också samhället fördärvliga summor i skola, vård, barnbidrag och annat, tills barnet i bästa fall blir arbetsför och börjar betala tillbaka med skattepengar och genom konsumtion. Det här pratar inte så många om heller. Man skulle nästan kunna säga att det tystas ned av PK-media. Men du skulle förmodligen inte rösta på ett parti som vill begränsa eller stoppa barnafödandet och ersätta det med adoption av ungdomar som omedelbart kan kastas in på arbetsmarknaden - trots att det skulle spara oss kopiösa mängder pengar. Eller?

Invandring är dyr när den sker. Inget snack om det. Och då är det rimligt att de rikaste länderna i världen tar den kostnaden - eller investeringen - för att vi ska ha en värld som är dräglig att leva i.

2) Vi borde hjälpa dem på plats istället
Du är inte hjärtlös. Du vill hjälpa. Du vet att människor far illa. Du vet att vi inte kan blunda utan ska ta vårt ansvar. Men vi ska göra det där de befinner sig, inte ta hit dem.

Du tänker klokt. De flesta människor vill inte ryckas upp från sina rötter, hade de en dräglig tillvaro där de befinner sig skulle de inte lämna familj, vänner, hus, arbete och egendom bakom sig för att betala en dyr biljett rakt ut till något okänt. Precis som du. Så i den mån vi kan göra alla platser i världen till bra platser att leva på så är det toppen.

Här är Sverigedemokraterna superduktiga på att räkna på vad till exempel 40 miljarder kronor skulle kunna köpa i Röda Korsets webbshop. Det handlar om massiva mängder nötkräm, miljoner påsar vätskeersättning, hundratusentals cyklar, skolböcker, enorma mängder HIV-test, miljoner sagoböcker, superstora tält som skulle kunna slås upp över en yta lika stor som Lappland, miljoner myggnät och så vidare i all oändlighet. Nästan.

Enda problemet är att det handlar om äpplen och päron. För människor som förföljs på grund av sin tro eller sina åsikter, människor som lever under dödshot, människor som ser sina barn sakta förlora sin framtid - eller sina liv - om de bor kvar i sin bostad i en krigszon, människor som växt upp i konfliktzoner, som drabbas av maktmissbruk i korrupta stater, människor som jagas på grund av sin sexuella läggning eller annan identitet, de har inte jättestor nytta av sagoböcker, HIV-test, en cykel eller ens vätskeersättning. De har behov av att starta ett nytt liv och den varan finns inte i den där webbshoppen.

3) Du gillar inte förändring.
Nya saker är osäkra saker. Du gillar människorna som står dig nära, men är mer skeptisk till de som står längre bort. Du har säkert någon med utomeuropeisk bakgrund i din närhet som du tycker är schysst, men de flesta som kommer från samma ställe misstror du för att de beter sig annorlunda, försöker kindpussa när du vill ta i hand, äter på konstiga tider och verkar inte kunna ta hand om sin bil.

Det är både fullt förståeligt och djupt mänskligt. Såna är vi. Sån är jag också. Men det är också sånt vi måste stå emot.

Om vi ska komma bort från krig, konflikter och förföljelse är det genom att förstå, acceptera och lära känna, inte genom att förstärka olikheter, köra ut och alienera.

Utmana dig själv istället. Ta kontakt. Testa den där märkliga rätten, våga en kindpuss. Du mår bättre sen. Den där schyssta utomeuropeiska människan som du lärt känna är inte undantaget, hen är regeln.

Jag ska verkligen inte tala om för dig hur du ska rösta. Men gör det inte baserat på skrämselpropaganda förklätt till "sanning".

Så, vi ses i vallokalen. Kram.

Barn ska lyssna på dålig musik

Jag älskar att mina barn gillar BRA musik.

Det här kan låta snobbigt, men det finns BRA och det finns DÅLIG musik.
I korthet lyssnar de INTE på smurfhits, Sean Banan och E-Type. De lyssnar självmant och på egen hand på allt från The Kinks till The Knife.

Klart att det passerar en del Avicii, John Mayer och Flo Rida som jag inte direkt jublar över, men då påminns jag om att mina hemgjorda topplistor i den åldern bestod av Modern Talking, Thompson Twins och Treat - och fortsätter att skala potatis.

Jag vet inte om jag påverkat dem på något vis, om jag avger några subtila tecken när rummet fylls av musik jag inte gillar. En bekymmersrynkad panna eller korsade armar? Mycket möjligt men inte medvetet. Enda musiken jag uttryckligen sagt tvärnej till är Coldplay.

Förklaringen är snarare är att vi alltid lyssnar på musik.
När vi lagar mat, när vi åker bil, när de gör läxorna, båda barnen dansar och övar till musik i vardagsrummet, jag sjunger för dem när de ska sova och ekvationen är att om man lyssnar mycket på musik så lär man sig snabbt att sila bort skräpet.

Men.
Här kommer problemet och anledningen till att jag ibland önskar att mina barn lyssnade på DÅLIG musik istället.

När barn får en förfinad musiksmak följer också låttexter som inte är helt barnanpassade med på köpet. De sjunger med, långt innan de förstår vad de sjunger med i, de lär sig perfekt uttal på Missy Elliots och Leila K:s texter och citerar M.I.A, Maskinen, Salt'n'Pepa och White Lies med samma enkelhet.

Love the way my ass go bum-bum-bum-bum
Keep your eyes on my bum-bum-bum-bum-bum
And think you can handle this gadong-a-dong-dong
Take my thong off and my ass go boom

Sen lär de sig sakta engelska och jag får ägna mig åt att svara på frågor om varför Eminem vill skjuta sin familj, förklara vad den kryddiga raptexten menar med pimps'n'hoes och att "one pill makes you small" inte handlar om Nils Karlsson Pyssling.

"Vem är Mary Jane som han älskar?"
"Älskar, mmm, han röker henne faktiskt".

Jag lägger väldigt mycket tid och pedagogisk energi på detta.
Men ute i offentligheten, bland andra människor, är tiden för pedagogiska förklaringar betydligt mer begränsad.

Som när ens sexåring drömskt tittar ut genom fönstret och börjar nynna på Regina Spektor "a little bag of cocaine / a little bag of cocaine" på ett fullsatt tunnelbanetåg, eller när folket i Hemköps kassakö vänder sig om och tittar på minimänniskan med hörlurar som - omedveten om sitt höga tonläge - vrålar med i Pixies Hey:

whores in my head
whores at my door
whores in my bed

that's the sound the mother makes
when her baby breaks

Precis där och då tycker jag att det var alldeles för länge sen Markoolio släppte något nytt.

Svenska larm presenterar: Humortoppen

Det är enkelt att vara bitter. Att såga och slakta.
Att hylla kräver mer mod. När man ska stå FÖR någonting istället för EMOT någonting.

Jag tar ändå risken. Jag är modig och följer upp Humorbotten med Humortoppen.

Att lista BÄSTA humorserierna visade sig dock vara betydligt svårare. Dels skrattar jag väldigt sällan, dels var det svårt att avgöra om bedömningen skulle gälla hur bra de var när de sändes, eller hur roliga de är idag. Humor åldras ju sällan värdigt.

Men när allt malts ner, processats och spottats ut så återstår detta.
Svenska Larm ger dig, de fem bästa tv-humorserierna genom tiderna (plus några bubblare):

5. Da Ali G Show (2000)
Sasha Baron Cohens första serie där både Borat och Bruno föddes. Humorn består i att Ali G intervjuar experter om allt från feminism till droger. Experterna vet inte att han är en skådespelare och svarar torrt, akademiskt och brittiskt på hans frågor med stigande irritation. Det fungerade givetvis bara en säsong, sen blev det bara karaktären kvar och humorn rann ut i sanden.

4. Summer Heights High (2007)
En mockumentary om ett australiskt gymnasium med Chris Lilley i alla tre huvudrollerna: Dramaläraren Mr G, utbytesstudenten Ja'mie och problemstudenten Jonah. Missa inte heller Chris Lilleys första serie We can be heroes och den tredje serien Angry Boys. Inte riktigt lika bra, men nästan.


3. Flight of the Conchords (2007)
Nya Zeeländarna Bret och Jemaine flyttar till New York för att göra karriär med sitt band. Det går inget vidare. Briljant musikparodi och fantastiska bi-rollskaraktärer där managern Murray och stalkern Mel lyfter serien från bra till strålande. 


2. Simpsons (1989)
Jag är inget hardcorefan, jag ser bara Simpsons när det råkar flimra förbi, men det är helt obegripligt hur Matt Groenings serie efter 24 säsonger och närmare 500 avsnitt kan hålla så konsekvent hög manuskvalitet. Det belönas med en andraplats, för slitet, hantverket och uthålligheten. Plus att det gjorde att amerikanska tv-bolag vågade satsa på tecknad humor som South Park, Futurama och Family Guy.


1. The Office (2001)
Orignalversionen av Ricky Gervais och Stephen Merchant om chefen från helvetet på pappersföretaget i Slough. Senare kom den amerikanska långköraren (åtta säsonger) och sen följde en rad versioner som franska Le Bureau, tyska Stromberg och chilenska La Ofis innan det svenska magplasket Kontoret gjorde entré. Uppfann inte mockumentarygenren (tidigare exempel är bland annat Spinal Tap) men förfinade och inspirerade flera efterföljande tv-serier. Den avslutande julspecialen i två 45-minutersavsnitt är humor när den är som allra bäst. Svart och jävlig, lycklig och ångestfull.



Hedersomnämnande: Young Ones (1982)
Den här pendlade mellan att vara helt utanför listan, komma in på plats sex, åka ut igen och sen komma tillbaka på plats tre och sen diskas igen. För det är mycket som är oerhört svajigt, situationskomiskt, gapigt och föråldrat i serien om fyra studenter som delar lägenhet. Rik Mayalls drömska Peoples poet och hyresvärden Jerzy Balowski är i alla fall komiska mästerverk, och även om det är mycket punkpapphammar över Vyvyan så är det skamligt roligt när han får en hacka genom huvudet när de letar olja i källaren. Nostalgifaktorn spelade in här, det medges, och att Motörhead, Dexy's Midnight Runners och Madness spelar i deras vardagsrum.


Nådde nästan ända fram, utan inbördes ordning:
Extras, Arrested development, Modern family (ok, den hade faktiskt plats sex), Seinfeld, Louie, Vänner, Curb your enthusiasm, Trailer park boys, Jeeves and Wooster, Fawlty Towers, Angry boys, Portlandia, Eastbound and down och Mighty Boosh.

Öppet brev till Ola

Hej Ola.

Jag ber om ursäkt. Jag har brutit vår outtalade plan att aldrig byta ut blogghuvudet på eget bevåg, alltid vänta in den nästa versionen som kommer lika oväntat som efterlängtat.

Jag bytte till ett gammalt blogghuvud. Jag har backat processen.

Jag har varit agerat själviskt och trotsigt.
Jag har saboterat en överenskommelse och brutit ett förtroende.

Men det förra blogghuvudet - som hade samma elegans och stilsäkerhet som de andra - gav mig en obändlig skrivkramp som stannade bloggen i ett halvår. Jag tror det var bilderna på starkölen som gjorde det. Jag kan inte skriva under så depraverade omständigheter, och det ledde mig till att ta den första arkiverade blogghuvud jag kunde hitta, som signalerade rätt årstid.

Jag hoppas du kan förlåta. Kommer det, trots det här övertrampet, ett nytt blogghuvud framledes kommer jag givetvis omedelbart och utan fördröjelse byta till det nya. Jag ber dig dock att undvika alkoholhaltiga drycker i ditt kollage så att vi inte hamnar i samma situation igen.

Din förtrogne
S Larm

PS, mitt favoritblogghuvud genom tiderna är det med rävarna DS.

Svenska Larm presenterar: Humorbotten

Det var ett tag sen jag bloggade. 2011 närmare bestämt. Därför blir det nu en lista - eftersom listor är den kreativt nollställda hjärnans svar på knyppling. Eller makramé. Eller såna där konstverk man färglägger efter vilket nummer som står i fältet.

Nåväl.

En enväldig jury har nu överlagt och presenterar här de fem sämsta humorserierna någonsin. Med talande exempel från produktionerna.

!!! Känsliga personer varnas för starka bilder. Kan utlösa depression. !!!

5. Hjälp!
Någon har stånd, någon stammar, en kille opererar in bröst (tokigt!), en annan är vaktmästare och en receptionist bygger sin karaktär på att stirra och prata konstigt. På toppen av detta bajsberg: Stina Ekblad i en roll som hon själv måste ha känt obehag inför men inte haft råd att tacka nej till.


4. Mork och Mindy
Mork kommer från en annan planet. Han får bo hos Mindy som bor på jorden. Mork har jätteknasiga saker för sig. Som att dricka vatten genom att stoppa ner fingret i glaset, kontakta sin rymdledare Orson och utbrista nanoo nanoo med jämna mellanrum. Inte Robin Williams vackraste stund.


3. Jims värld
Jim Belushi gör en Cosby trettio år för sent med skämt som borde ha vädrats ut ur omklädningsrummet efter Korpenmatchen mellan FC Goda Viljan och Dynamo Majorna.


2. En fyra för tre
Året är 1996. TV4 hoppar på trenden "sitcom" men någon programansvarig måste ha läst "sittbuskis" i ett internt PM och resultatet blir en serie som hade varit roligare om man hade redigerat ihop tystnaderna i samtliga nyårsrevyer av Peter Flack. Göran Gillinger och Lina Perned gjorde inte många skådespelarknop efter den här serien. Av naturliga skäl.


1. Dharma och Greg
Dharma är hippie. Greg är advokat. Dharmas föräldrar är hippies. Gregs föräldrar är uppstyrda karriärister. Dharma gillar yoga och att läka sår med plantor. Greg gillar siffror, listor och logik. Dharma är barfota inomhus. Greg bär svartglansiga skor. Humoristiska krockar uppstår och resultatet blir dödstortyr i humorform.

Semester dag 0

Hittade en blogg här. Den tycks vara min.

Borde skaka liv i den igen.

Låtarna som förändrade mitt liv del 3

En del band har jag trillat in i baklänges. Upptäckt en sent utgiven skiva, kanske till och med den sista de gjort och sen backat in för att lyssna på resten. Mitt första exempel på det var Pixies.

1991. Jag sitter i skolans kafeteria, under en kort paus mellan mattelektionen och tyskan, Vid samma bord sitter en kille i klassen under mig. Vi umgås för att han spelar i ett band. Eller vill spela i ett band. Precis som jag. Vi pratar om musik och pengar. Han är helt pank med 10 dagar kvar till studiebidraget och i hans kylskåp finns bara en burk konserverade mandariner. Säger han.

Han frågar om jag vill köpa några skivor för att rädda hans ekonomi, plockar upp några ur sin axelväska och sprider ut dem på bordet. Jag ögnar igenom högen. Där finns Swervedriver, Inspiral Carpets, The Doors, Ride och ett tiotal andra. Till slut blir det Mudhoneys andra skiva, Pixies "Trompe Le Monde" och "Green Mind" av Dinosaur Jr som byter ägare.
Han blir 120 kronor rikare.

Väl hemma får Mudhoney äran att börja. Flat Out Fucked och Here Comes Sickness är omedelbara succéer, men i övrigt är det för enformigt. Platt och trist. Dinosaur Jr gillar jag direkt men inser att den kräver fler lyssningar.

Så hamnar Trompe Le Monde i skivspelaren.
Det är ingen omedelbar kärlek, ingen snabb förälskelse, men så annorlunda, så bakvänt, oförutsägbart och oemotståndligt att jag måste lyssna igen, och igen, och en gång till. Jag håller konvolutet i handen och lyssnar igenom den från första till sista låten fyra gånger.

Desperationen i Kim Deals och Black Francis röster. Den råa energin i U-Mass och The Sad Punk i kontrast mot finstämdheten i Motorway to Roswell och Jesus & Mary Chain-covern Head On och de raka, rockiga Letter to Memphis och Lovely Day. Det är surfrock, punkaggression, en sång som låter som att de alltid är inne på sin absolut sista låt någonsin och ändå harmonier, låtstrukturer och fantastiska melodier. På samma skiva.

Men framförallt är det texterna som fasciner. Fullständig kaos, ett kontrollerat stream of consciousness jag aldrig hade hört förut. Oordning och raka linjer, nonsens och allvar, litterära referenser och kuk och fitta om vartannat. Black Francis både berättade och frågade.

and we listen to the sea
and look at the sky in a poetic kind of way
what do you call it
when you look at the sky in a poetic kind of way?
you know when you grope for luna.

När jag sen fick höra att Trompe Le Monde ansågs vara Pixies bottennapp, den sämsta skivan de gett ut, öppnades en värld som jag bodde i under flera månader. Pixies värld. Jag backade in i Bossanova, i Surfer Rosa och i Doolittle. Och det var fantastiskt. Förstås.

Trots vetabästarna håller jag fortfarande Trompe Le Monde som den bästa skivan. Förmodligen för att den stod för det allra första mötet. Ibland är det ju bara så enkelt.

Men eftersom den här bloggserien inte handlar om ALBUMEN eller BANDEN som förändrade mitt liv, utan LÅTARNA så är jag så tvungen att välja. Och då blir det U-Mass.

we got ideas to us that's dear
like capitalists, like communists
like lots of things, you've heard about
and redneckers they get us pissed
and stupid stuff it makes us shout
oh dance with me oh don't be shy
oh kiss me cunt, and kiss me cock
oh kiss the world, oh kiss the sky
oh kiss my ass, oh let it rock

Killgruppen skjuter oss i sank

Hashtagg är ett ämne som märks upp med en särskild liten flagga i sociala medier. En sån vann Stora Journalistpriset i år.

Förmodligen just för att #prataomdet fick en fin utmärkelse i en tid där det pratas om crowdsourcing och "alla är journalister" dyker det nu upp fler, mer eller mindre ambitiösa, hashtaggar som ska "sätta igång viktiga diskussioner" och "få folk att öppna upp". Senast i raden är #killgruppen där syftet - något luddigt - är att få omvärlden att förstå att män inte uteslutande klarar sig på en diet av motorolja och öl, utan FAKTISKT också har saker som bubblar i bröstet; känslor och sånt.

Det är inget skämt.

Där #prataomdet faktiskt utgick från ett innehåll (gränszonen kring sexuella övergrepp) tar #killgruppen utgångspunkt i att tillhöra ett kön. Och det är just det som blir problematiskt.

När det enda rimliga för att bryta normer och förväntningar kring manligt och kvinnligt och att frigöra konstruktioner som är påtejpade på penis och slida, är att SLUTA hålla isär könen. Inte skjuta in ytterligare en kil.

Innehållet blir förstås därefter. Inget ont om deltagarna men när "bekännelserna" eller möjligheten att "tala ut" resulterar i ett pissljummet psykobabbel och ett "så fint när män kan säga att de också gråter när någon dör" blir det direkt pinsamt.

Ämnet är viktigt. Men maken till missriktad gevärsmynning har jag inte sett sedan Kurt Cobain sköt sig.

Det dyker säkert upp några små guldkorn också, ord som på allvar gör någon skillnad. Riktiga, raka berättelser som inte filtrerats genom självcensur eller självförhärligande.

Men vet ni, de guldkornen skulle kunna råka dyka upp även om hashtaggen var #schlager. Och det skulle inte vara lika kontraproduktivt för genusdiskussionen.