Svenska Larm

Låtarna som förändrade mitt liv del 3

2011-12-27T10:16:00.006+01:00

En del band har jag trillat in i baklänges. Upptäckt en sent utgiven skiva, kanske till och med den sista de gjort och sen backat in för att lyssna på resten. Mitt första exempel på det var Pixies.

1991. Jag sitter i skolans kafeteria, under en kort paus mellan mattelektionen och tyskan, Vid samma bord sitter en kille i klassen under mig. Vi umgås för att han spelar i ett band. Eller vill spela i ett band. Precis som jag. Vi pratar om musik och pengar. Han är helt pank med 10 dagar kvar till studiebidraget och i hans kylskåp finns bara en burk konserverade mandariner. Säger han.

Han frågar om jag vill köpa några skivor för att rädda hans ekonomi, plockar upp några ur sin axelväska och sprider ut dem på bordet. Jag ögnar igenom högen. Där finns Swervedriver, Inspiral Carpets, The Doors, Ride och ett tiotal andra. Till slut blir det Mudhoneys andra skiva, Pixies "Trompe Le Monde" och "Green Mind" av Dinosaur Jr som byter ägare.
Han blir 120 kronor rikare.

Väl hemma får Mudhoney äran att börja. Flat Out Fucked och Here Comes Sickness är omedelbara succéer, men i övrigt är det för enformigt. Platt och trist. Dinosaur Jr gillar jag direkt men inser att den kräver fler lyssningar.

Så hamnar Trompe Le Monde i skivspelaren.
Det är ingen omedelbar kärlek, ingen snabb förälskelse, men så annorlunda, så bakvänt, oförutsägbart och oemotståndligt att jag måste lyssna igen, och igen, och en gång till. Jag håller konvolutet i handen och lyssnar igenom den från första till sista låten fyra gånger.

Desperationen i Kim Deals och Black Francis röster. Den råa energin i U-Mass och The Sad Punk i kontrast mot finstämdheten i Motorway to Roswell och Jesus & Mary Chain-covern Head On och de raka, rockiga Letter to Memphis och Lovely Day. Det är surfrock, punkaggression, en sång som låter som att de alltid är inne på sin absolut sista låt någonsin och ändå harmonier, låtstrukturer och fantastiska melodier. På samma skiva.

Men framförallt är det texterna som fasciner. Fullständig kaos, ett kontrollerat stream of consciousness jag aldrig hade hört förut. Oordning och raka linjer, nonsens och allvar, litterära referenser och kuk och fitta om vartannat. Black Francis både berättade och frågade.

and we listen to the sea
and look at the sky in a poetic kind of way
what do you call it
when you look at the sky in a poetic kind of way?
you know when you grope for luna.

När jag sen fick höra att Trompe Le Monde ansågs vara Pixies bottennapp, den sämsta skivan de gett ut, öppnades en värld som jag bodde i under flera månader. Pixies värld. Jag backade in i Bossanova, i Surfer Rosa och i Doolittle. Och det var fantastiskt. Förstås.

Trots vetabästarna håller jag fortfarande Trompe Le Monde som den bästa skivan. Förmodligen för att den stod för det allra första mötet. Ibland är det ju bara så enkelt.

Men eftersom den här bloggserien inte handlar om ALBUMEN eller BANDEN som förändrade mitt liv, utan LÅTARNA så är jag så tvungen att välja. Och då blir det U-Mass.

we got ideas to us that's dear
like capitalists, like communists
like lots of things, you've heard about
and redneckers they get us pissed
and stupid stuff it makes us shout
oh dance with me oh don't be shy
oh kiss me cunt, and kiss me cock
oh kiss the world, oh kiss the sky
oh kiss my ass, oh let it rock

Killgruppen skjuter oss i sank

2011-12-12T08:51:00.005+01:00

Hashtagg är ett ämne som märks upp med en särskild liten flagga i sociala medier. En sån vann Stora Journalistpriset i år.

Förmodligen just för att #prataomdet fick en fin utmärkelse i en tid där det pratas om crowdsourcing och "alla är journalister" dyker det nu upp fler, mer eller mindre ambitiösa, hashtaggar som ska "sätta igång viktiga diskussioner" och "få folk att öppna upp". Senast i raden är #killgruppen där syftet - något luddigt - är att få omvärlden att förstå att män inte uteslutande klarar sig på en diet av motorolja och öl, utan FAKTISKT också har saker som bubblar i bröstet; känslor och sånt.

Det är inget skämt.

Där #prataomdet faktiskt utgick från ett innehåll (gränszonen kring sexuella övergrepp) tar #killgruppen utgångspunkt i att tillhöra ett kön. Och det är just det som blir problematiskt.

När det enda rimliga för att bryta normer och förväntningar kring manligt och kvinnligt och att frigöra konstruktioner som är påtejpade på penis och slida, är att SLUTA hålla isär könen. Inte skjuta in ytterligare en kil.

Innehållet blir förstås därefter. Inget ont om deltagarna men när "bekännelserna" eller möjligheten att "tala ut" resulterar i ett pissljummet psykobabbel och ett "så fint när män kan säga att de också gråter när någon dör" blir det direkt pinsamt.

Ämnet är viktigt. Men maken till missriktad gevärsmynning har jag inte sett sedan Kurt Cobain sköt sig.

Det dyker säkert upp några små guldkorn också, ord som på allvar gör någon skillnad. Riktiga, raka berättelser som inte filtrerats genom självcensur eller självförhärligande.

Men vet ni, de guldkornen skulle kunna råka dyka upp även om hashtaggen var #schlager. Och det skulle inte vara lika kontraproduktivt för genusdiskussionen.

Låtarna som förändrade mitt liv del 2

2011-11-20T14:39:00.003+01:00

Året är 1984.
Ett skyttegravskrig pågår på skolgården. Två grupper med subtila markörer som skiljer dem åt. Syntharna på ena sidan, med en liten spretig lugg hår under toppluvan, jeansjackor och pastellfärger. Hårdrockarna på den andra med spretiga hockeyfrillor nder toppluvan, jeansvästar och svarta jeans.

Jag lyckas balansera på den tunna linjen däremellan. Med fötterna i båda lägren. Jag mixar blandband med Thompson Twins, Iron Maiden, Depeche Mode, Wasp, Modern Talking och Testament.

Men jag lutar mig mest mot hårdrockarna. Där finns det fascinerande. Där finns det spektakulära. Rykten om sataniska budskap, blodiga scenshower, blixtrande dubbelkaggar, mytiska konceptalbum, sågklingor i skrevet och ständiga diskussioner om det är speed eller thrash som egentligen är snabbast.

Jag testar allt. Från Manowars svingande yxor och machobudskap om att "All med play on ten" till Halloweens sagovärld med bäraren av de sju nycklarna och Metallicas mangling i Battery.

Men så kommer en vän med synthlugg cyklandes till den gula villan. I en väska har han en vinylsingel som jag ska få spela in på kassett. Han halar upp singeln, vi lägger den på skivspelaren och hela rummet stannar.

Hårdrocken levde kvar även efter det, men fick mindre och mindre betydelse och jag klippte strax därefter den halvhjärtade hockeyfrillan.

Det var den här. Tack Midge Ure.

Tyst minut

2011-11-03T15:25:00.001+01:00

Kommer ni ihåg namnet Flamholc? En filmproducerande pappa och en filmregisserande son. En feelgoodfilm om livet på McDonalds, en thriller i Huddinge, ett ganska snyggt omslag, och sen inte så mycket mer. Jag vill att vi tar en minut och minns denna lilla passus i filmhistorien.

Så.
Fortsätt.

Smärtan i att ha ett rent hjärta

2011-10-18T23:33:00.001+02:00

Går och lägger mig till en ny favorit.
Delar med mig. Sharing is caring.

Opiater i luften

2011-10-17T15:20:00.001+02:00

Ställdes nyligen inför ett antal värderingsfrågor i en testa-dina-fördomar-övning. En av frågorna löd: vem litar du mest på - en religiös person eller en icke-troende person?

Svaret är enkelt: En icke-troende. Och jag tycker inte att frågan hade där att göra, för det handlar inte om fördomar.

Religion, såväl traditionell som nyandlig, är ett utslag av dåligt omdöme. En grumlad världsbild. En påhittad och grundlös förklaringsmodell. Det är ett par glasögon, så repiga att ingenting syns klart genom dem.

Ledsen att behöva låta kategorisk här, men så är det.

Jag förstår förstås mekanismerna. Jag förstår personliga bevekelsegrunder och behovet av att hitta ett system som står över allt annat. Jag förstår behovet och möjligheten att undfly en världslig hopplöshet. Jag är till och med helt övertygad om att religion i många fall räddar liv. Att frälsning kan vara något gott, både inuti och utanpå. Jag är dessutom inte dummare än jag förstår att det är en svepande generalisering och att det finns många sunda KG Hammar-religiösa där ute.

Men jag väljer den icke-troende. I nitton fall av tjugo. Så är det.

Kolorist

2011-10-08T10:00:00.001+02:00

Man kan tycka mycket skit om hösten. Med rätta. Inte för att hösten i sig är så illa, men den berättar att färden in i helvetesvintern har inletts och är oåterkallelig.

Men färgerna, söte Jesus, vilka färger.

Låtarna som förändrade mitt liv del 1

2011-09-27T13:10:00.002+02:00

Tänker härmed inleda en musikalisk odyssé genom mitt liv. Tio låtar, tio blogginlägg, tio musikaliska stycken som på ett eller annat sätt förändrat eller präglat mitt liv. Högt och lågt. Stråkar och gitarrer. Ackord och monotoni. Bra och dåligt.

Först ut: Beethovens femte symfoni

Den första musik som väckte känslor. I mitt fall; rädsla - på gränsen till panik.

Min äldsta syster såg det som hennes uppgift att skola mig i musikhistoria (eller den musikhistoria som stod till buds baserat på mina föräldrars musiksmak). Jag var fem år gammal. Hon lade ut omslagen till alla vinylskivor på heltäckningsmattan och min uppgift var att peka på den skivan hon spelade upp. Jag chansade vilt och pekade oftast på 10cc-skivan eftersom den hade coolast omslag. Elvis, Pugh Rogefeldt, Boney M, Factory, Leonard Cohen och Vikingarna avhandlades. Jag hade förmodligen noll rätt. Jag minns faktiskt inte. Men så kom den där skivan med den mörka och skrämmande skogen på omslaget. Jag undvek den in i det längsta. Ända fram tills den spelades.

Min syster uppehöll sig vid symfonin. Nöjde sig inte med att jag skulle lära mig vilket omslag som hörde till tonerna. Hon ville också berätta om tragedin med Ludwigs förlorade hörsel och att de där staccato-tonerna kunde tolkas som att DÖDEN KNACKADE PÅ DÖRREN.

Som femåring var det ingen metafor. Det var DÖDEN SOM KNACKADE PÅ DÖRREN. Bokstavligen.

Därefter följde flera år när jag alltid sneglade mot farstun så fort jag hörde de där tonerna. DÖDEN KNACKADE PÅ DÖRREN och jag visste ju inte hur DÖDEN skulle se ut, om han också var döv och inte hörde sina egna KNACKNINGAR, och varför han valde att KNACKA just på VÅR DÖRR.

Nu mår jag bättre. Jag kan lyssna på Beethoven utan panikkänslor. Men det tog tid.

En vän med en dröm

2011-09-22T13:08:00.003+02:00

Växte upp med en vän som ibland spelade upp musik (kunde vara allt från Modern Talking till Elvis) och hävdade att det var hans pappa som spelade gitarr på låtarna.

Pappan var gravt alkoholiserad, en praktfull idiot som kraschade alla människor omkring sig med nedlåtande kommentarer och aggressivitet. Han spelade dock några ackord på familjens ostämda gitarr i sina ögonblick av nykterhet.

De stunderna greppade min vän som ett halmstrå, romantiserade och fantiserade sig bort från verkligheten och landade i historier om vad han ville att hans pappa BORDE vara. De få tillfällena när hans pappa verkligen var där. Var på plats. Var sig själv.

Jag ömmade för honom då. Förstod hur det låg till, men envisades ändå med en åttaårings envisa rättspatos att argumentera varför det omöjligt kunde vara hans pappa på de där skivorna.

Jag ångrar det idag. Ångrar att jag inte bara lät honom ha den där tillflykten -utan att punktera den. Han ville ju bara vara stolt över något. Och i brist på något verkligt, hittade han på.

Gör fortfarande ont i magen när jag tänker på det.

Polska bussar

2011-09-19T10:47:00.001+02:00

Marknadschefen på det här polska bussbolaget har tagit beslutet att alla som åker bakom deras bussar ska se och minnas deras webbadress. På så sätt blir alla trafikanter sugna på att abonnera en buss, minns adressen och bokar via nätet.

Men kära marknadschef. Det här funkar när man använder adresser som geblod.nu, onlinepizza.se eller isjouren.se. Inte när man använder www.pksgryfice.com.pl

Örebro. Örebro. Örebro.

2011-08-15T13:45:00.000+02:00

Delar av sista semesterveckan spenderas i Närkes juvel. I staden med revyerna. I staden med dialekten som är så baktalad (men bara missförstådd). I staden med norra Europas största badhus. I staden med Örebroare. I denna ljuvliga lilla pärla som också går under namnet Nordens Dubrovnik.

Utsikt från vattenskoter

2011-08-13T13:43:00.001+02:00

Stinky snor spriten

2011-08-09T08:04:00.000+02:00

Min favoritmugg i skåpet avbildar muminkaraktären Stinky, bärandes på flaskor. På flykt. Han har snott dem.

Stinky är Mumindalens lokala problemunge. Det är han som man vet har en kriminell bana framför sig, som - om han vore uppväxt i England - nu skulle sätta eld på bilar på Tottenhams gator.

Stinky kan skatta sig lycklig att han är omgiven av godhjärtade och sävliga finlandssvenskar. Skulle han hänga med Mårran fanns förmodligen ingen räddning. Då skulle de trigga varandra till en brottsspiral utan motstycke.

Såvida inte GW kunde sätta stopp för buset förstås. Men han hänger inte i Mumindalen. Synd.

Skräckpaus

2011-08-08T11:28:00.000+02:00

Mellanlandar i semestern.
En tung landning. En landning som ger krökta ben.

Med ett tandläkarbesök för två juniorer och jag som bisittare. Försöker dölja min tandläkaraversion. Sätta på ett muntert leende. Jag tror att skräcken skiner igenom.

Morgonperfektion

2011-08-08T06:32:00.001+02:00

Vissa morgnar, uppskattningsvis en per år, vaknar jag upp med den perfekta frisyren. Den där jag aldrig skulle lyckas framställa på konstlad väg. Den där som inte skulle ha vuxit fram med inflytande från lockkrämer, vax, torrschampo och balsam inducerat med pro-vitamin B5.

Plötsligt är den bara där. På plats. Som en ståtlig krona, och jag vet att det dröjer ett år innan den är tillbaka, så jag trippar varsamt fram hela dagen, undviker hastiga rörelser och nuddar aldrig håret mer än nödvändigt.

Idag är den här.

Mopedlängtan

2011-08-04T16:32:00.001+02:00

Jag hade aldrig någon moped. Ingen stekhet Puch Dakota eller sportig Yamaha DX50. Jag var rätt ointresserad. Och kanske lite rädd, om sanningen ska fram. Jag brakade ner i diket med en flakmoped, med min pappa på flaket, och efter den händelsen var jag inte så sugen på mopeder mer.

Förrän nu.

Nu sneglar jag avundsjukt när någon seglar förbi på en vespa, eller en eu-moppe med vespakaraktär, eller en hederlig gammal moped.

Det ser skönt ut. Vinden i håret. Motorcykel light. De verkar inte ha några bekymmer. De lever i nuet. Trafikens mindfulness-ambassadörer. Yoga på hjul.

Måste kolla Blocket.

Tvåmånadersintervaller

2011-08-03T11:29:00.001+02:00

Jag twittrade som bekant i två månader. Pausade för att det krävde för mycket tid och gjorde att alla tankar anpassades till trånga 140-teckenslådor.

Det är nu snart två månader sen jag slutade och jag funderar på att plocka upp tråden igen.

Två månader av. Två månader på.
Lite som intervallträning.

Doftlös

2011-08-03T07:09:00.001+02:00

Jag är omgiven av oparfymerade tvålar. Ren utan doft. Allergivänligt. Jag förstår poängerna, men är så innerligt trött på att kliva ut ur duschen och lukta luft.

Ge mig vad som helst. Ge mig asfalt, rönnbär och opastöriserade ostar från Androuet, ge mig lönnträ, citronmeliss och matjord. Ge mig karaktär.

Slut på synapser

2011-08-02T08:36:00.000+02:00

Det är en sån morgon där kroppen berättar för huvudet att den är lite krasslig, inget allvarligt, mest spridda symptom av oklar art.

Den vädjar. "En tjock känsla i halsen förstår du, och lite obehagsont i ryggen, möjligen antydan till huvudvärk, förmodligen något förhöjd temp."

Huvudet sneglar misstroget på kroppen. Granskar den. Höjer ögonbrynen i ett försök att förstå, men skakar slutligen lätt från sida till sida.

"Ta en alvedon så snackar vi vidare ikväll."

Dagens larm: bota melankoli med Melancholia

2011-08-01T15:13:00.001+02:00

Den här olidliga melankolin som slår till när semester glider över i vardagen. Den måste vi prata om.

Eller bara tiga ihjäl.

Vi måste i alla fall få bukt med den, angripa den eller ducka den, göra avledande manövrar eller hitta motmedel och botmedel.

Det ni inte ska göra är att se dystopisk von Trier-film när ni befinner er i gränslandet.
Det gjorde jag.
Misstag.

Mardröm med taggar

2011-07-27T11:53:00.002+02:00

En återkommande mardröm är att jag cyklar rakt in i ett taggtrådsstängsel, ramlar och blir liggande utan att kunna ta mig ut. Varje rörelse driver taggtråden djupare in i huden. Nu har det hänt. Inte mig, men den här stackaren. Borde betyda att mina mardrömmar försvinner. Det tycker jag vore rimligt.

Massagemedley

2011-07-26T14:55:00.004+02:00

Jag fick nyss massage på hotellet.

I ett litet rum där man ska masseras av en främmande människa är det viktigt att man känner sig avslappnad. Att man blir lös i leder och muskler så att massagen får största möjliga effekt. Därför väljer massörer ett slags medley av "avslappningsmusik".

Det är bara ett litet problem. Den här musiken har motsatt effekt på mig.
Så fort den drar igång knyter sig mina muskler till små råbandsknopar av inflammerad smärta och vägrar all beröring.

Idag började det med ett litet oskyldigt vågskvalp. Några måsars skri och havets bränningar mot en klippa.

Fint så.

Men det räcker förstås inte. Till detta artificella havsscenario började långsamt en saxofon att kvida. En saxofon. På en strand. Omgiven av måsar.

Kroppen knyter sig. Avslappning blir likstelhet. Massören säger "andas djupt och släpp spänningarna". Jag säger: "om du kväver saxofonen".

Han hasar mot stereon och hoppar till nästa låt.
Där hittar vi Enigma. Sadness.
En blandning av Gregorianska munkkörer, beats från en Statoilsynth och en fransk viskande röst som väser:

Sade dit moi
qu'est ce que tu vas chercher ?
le bien par le mal
la vertu par le vice

Fritt översatt:
Säg, berätta
Vad tänker du på?
Det onda med det goda.
Dygden med lasten.

Krampande muskler. Jag vågar inte säga att han kan hoppa till nästa. Förmodligen är det en intervju med Paulo Coelho till Jean Michel Jarres Oxygen, mixat med valsång.

Jag biter ihop.

Djurgårdarnas läsvanor

2011-07-25T10:38:00.001+02:00

Sitter på ett tåg mitt i Djurgårdens A-lag. Tydligen har de match mot Elfsborg ikväll.

Jag känner inte igen så många. Men av de jag känner igen har jag försökt analysera vad de sysselsätter sig med på tåget.

Här kommer rapporten.

Pa Dembo Touray läser, liksom större delen av laget och ledarna, kvällstidningarnas sportsidor. Johan Oremo sitter och spelar ett fightingspel, Sebastian Rajalakso läser SJ:s tidning för affärsresenären och Mattias Jonson läser en bok om ledarskap.

You do the slutsats.

En civiliserad vilde

2011-07-24T20:53:00.001+02:00

Tillbaka i stan igen och jag minns knappt hur man gjorde. Hur man betedde sig. Rödljus och rondeller och annat krimskrams.

Förmodligen kommer jag att försöka bada naken på gården imorgon. Skäggig, naken och med en cigg i mungipan.

Tur att det bara är en mellanlandning. Imorgon åker jag vidare. Arbete igen. Och ett tåg till Göteborg. Kallar vi det stad?

Manifestvägran

2011-07-24T09:02:00.001+02:00

Ser att Oslogalningen släppt något slags manifest. Bomben och skjutningarna var hans lilla PR-trick för att få folk att läsa manifestet förstås.

Men det fiffiga är att man kan låta bli att ställa upp på hans villkor. Man kan vägra manifestet. Man kan stirra honom i ögonen och säga att man är helt ointresserad av hans dagboksanteckningar. Då vinner han inget. Då lyckas han inte rikta strålkastaren från Utøya till sitt hatmanifest.

Så gör jag.

Med huvudet i sanden

2011-07-23T15:29:00.000+02:00

Ser flera länkar till personliga vittnesmål på Utøya. Klickar inte på dem. Klarar inte av ondskan just nu, orkar inte ställa mig på knä och gräva mig ner i avgrunden. Kanske en annan dag. Men inte nu.

Idag tystnad

2011-07-23T09:46:00.001+02:00

84 på den lilla ön.
Andnöden.
Idag blir det inte ett ord.

Blogghuvud inspirerat av rävdöden

2011-07-22T14:32:00.003+02:00

Ola har gjort det igen.
Haft pekfingret i luften, doftat på samtiden och skapat ett blogghuvud i tiden.

Den här gången inspirerad av rävincidenten.
Tack mannen. Du är en gåva.

Nostalgisk sommar

2011-07-22T13:08:00.002+02:00

Den här sommaren har andats tillbakablickar och nostalgi så här långt. Alla rörelser har skett i sidled eller baklänges. Gamla flyttkartonger med minnen i varje hörn, människor från förr och uttryck som hör till en förlorad tid.

Senast köpte jag en vinylskivspelare på loppis (som givetvis inte fungerade trots att butiksinnehavaren ropade "tre månaders garanti mannen" efter mig). Och nu hittade jag de här inuti ett vinylkonvolut.

Märklappar för kassettband.

Jag tror aldrig att min handstil varit vackrare än på den tiden jag skrev ner bandnamn och låttitlar på kassettomslag. Och så de här etiketterna, som skulle sammanfatta hela innehållet, som skulle överskugga det stora "MAXELL", "SONY" eller "TDK" på själva kassetten och markera vilket fodral just den här hörde till.

Jag skrev med svart filtpenna. Jag tog den risken eftersom det fanns två chanser att göra rätt. Två A-sidesetiketter och två B-sidesetiketter. Blev P:et i Judas Priest för högt var det bara att börja om, om punkterna mellan W.A.S.P blev ojämna var det bara att starta på nytt.

Handstilen var A och O.
Den måste vara oklanderlig.

Orsak och verkan

2011-07-22T12:39:00.001+02:00

Har just lagat en rosa cykel. Och vi vet ju alla vad det betyder.

Hästpaus med Börje

2011-07-21T10:37:00.001+02:00

Gänget är uppe i hästsadlar i regnet. Själv läser jag en bok i bilen som den chaufför jag är. Strax utanför bilen hoppar en groda. Den tycks inte ha någon riktning. Ena stunden rakt mot vägrenen och diket. Nästa stund åt andra hållet - rakt upp mot mitten av vägen. Som att den testar gränserna, leker med döden. Väntar på att en bil ska bullra förbi. Eller så har den bara tappat orienteringsförmågan. Irrar fritt. Den heter i alla fall Börje. Det berättade den i förbifarten.

Tom tunna skramlar

2011-07-21T00:35:00.001+02:00

Vissa dagar kan jag sakna twitter.
Med en hjärna full av 140-teckensfunderingar och ingen att ösa dem över. Idag var en sån dag. Jag fortsätter att fundera över sommaren.

Vakna före världen

2011-07-20T08:24:00.001+02:00

Att vakna först innebär en tyst tillvaro. Särskilt på landet. Att öppna en byrålåda, plocka fram en ost och kokas vatten måste göras tyst, ljudlöst så att ingen av de snarkande störs. Vardagsninjan i mig vaknar. Rör sig kvickt och utan ett ljud från ena sidan av rummet till det andra, borstar tänderna lika tyst, öppnar dörren och glider ut i trädgården. Obemärkt.

Snigeldiss

2011-07-19T11:12:00.000+02:00

Försöker hälsa på mördarsniglarna. De ignorerar mig. Förmodligen sura för att jag kallar dem mördarsniglar trots att de inte haft livet av en enda person. De borde vara betydligt vigare än de är. De är också idiotiskt långsamma. Hoppas de inte läser det här.

"Nånstans vid en sjö"

2011-07-18T11:03:00.000+02:00

270 mil avklarade. Nu blir det en bilfri vecka. Är så trött att jag staplar korta meningar.

Gjorde en Niklas Strömstedt igår. På sista sträckan till landet. Minus fågel, minus begravning, plus räv. Obehaglig smäll.

Märkligt också. Kört 200 mil mitt i renhjordar, älgland och lämmelmark. Utan tillbud. Så, ett par mil utanför Stockholm. Mörkt. Omkörd i ytterfil. Plötsligt djur en meter framför bilen. Foten flyttas mot bromsen utan att trycka ner. För farligt att bromsa. Att väja. En rejäl duns. Sen sorg.

Opielängd

2011-07-17T16:57:00.001+02:00

Jag har tagit klivet från Jax till Opie under semestern.
Skäggmässigt alltså.

Passande. För det yviga skägget gör sig betydligt bättre till den här MC-västen jag just snodde.

Alarmisten, 4 år

2011-07-17T10:55:00.000+02:00

Det är inte bara spel, Conan-serietidningar, Finn & Fiffi, skolböcker, jordglobar, autografblock med Fancy och Helix, och gamla skridskor man hittar när man rensar i gamla kartonger. Det finns fotografier också. På fyraåriga hårdingar.

För regniga dagar

2011-07-16T15:16:00.001+02:00

Gjort brädspelsfynd i barndomskartongerna. Sjukt komplicerade regler.

Wangaratta vill jag minnas att jag aldrig ens spelade, ingen orkade plöja sig genom alla regler och undantag.

Pionjär däremot, herregud så värt att läsa alla regelsidor.
Kolonialism at it's finest.

En doft av grunge

2011-07-16T10:54:00.000+02:00

Rensar mig igenom några av barndomens kartonger. Omflyttningar och förändringar gör att det är dags att släppa sentimentaliteten och kasta ur det gamla.

Och det gamla är av mycket varierad karaktär.

Mitt bland gamla udda brädspel som "Jolle-VM" och "Pionjär", sida vid sida med plåstrade mjukdjurskaniner och hela årgångar av Mad och Buster dyker den plötsligt upp: Slitz guide till grungen. En 32-sidig bilaga med fräsiga färgbilder av män i rutiga skjortor och korta texter om L7, Temple of the dog och Melvins.

Spara eller slänga?
Sentimentaliteten slits i stycken.

Fynd längs vägen

2011-07-16T08:22:00.000+02:00

Såna här saker förgyller alltid resan. Hela Dallas-gänget på ljuslyktor (som varje sund individ skulle använda som whiskyglas förstås).

Saknar dock Sue Ellen.
Hon fattas mig.

Grime och lövträd

2011-07-15T11:09:00.000+02:00

Ok. Har nyss konstaterat att Bruce Springsteen egentligen skildrar Västerbottens inland i sina låtar på Nebraskaskivan. Trimmade bilar och olja på asfalt.

En annan musik som passar ypperligt på lappländska landsvägar är grime.

Kan låta som att det skaver illa, men det flyter förvånansvärt väl samman. Från baksätet önskar döttrar ständigt Lady Sovereign (de sjunger med i alla rader särskilt "officially the biggest midget in the game", "I can't dance, I can't sing, I can only thing do one thing and that be Lady Sovereign" och "I'm english, try and deport me") och på samma blandskiva Virus Syndicate, Dizzee Rascal, Skinnyman och Pieeyed Piper.

Tänk krokiga björkar, fjällrävenbrallor och kniv i bältet.
Just det.
Grime.

Adjö fjällen

2011-07-15T10:28:00.000+02:00

Lämnar fjällmassiven för den här gången med den här vyn från bilen. Solen behagar titta fram när vi kliver av leden och sätter oss i bilen utan ac.

Fjällfesten över

2011-07-15T07:28:00.001+02:00

Tre dagar uppe på topparna avklarade. Tre dagar med orkanvindar, regn och dimma - och små strimmor sol. 36 kilometer och två stentuffa tjejer klarade sig ända in i målet. Så lyder den korta rapporten.

Bra information

2011-07-12T13:11:00.001+02:00

Utanför restaurangen Dungers i Malå hänger en stor vit skylt med följande ord skrivna med fet spritpenna:

"NU HAR VI SALLAD ÄVEN PÅ LÖRDAGAR"

Äntligen, tänker jag.

Sista sträckan med Bruce

2011-07-12T00:49:00.001+02:00

De sista slingriga landsvägarna är också de bästa. Dels för att målet för första gången är inom räckhåll, dels för att det oftast skymmer när man närmar sig, eller som nu när solen midnattsstrålar genom en kort regnskur och nästan bländar oss.

Det är den här sträckan som Bruce Springsteens Nebraska-album alltid hamnar i stereon.
Munspelet ljuder.
Bruce börjar berätta om trakten. Från huset på kullen ("Mansion on the hill") till grannens stolta min när han parkerar en splitterny begagnad Audi på uppfarten ("Used car")

För ingen skildrar Västerbottens inland med samma glöd som Bruce. Ingen fångar hoppet och hopplösheten mellan älvarna som honom.

Asbury Park, New Jersey trodde ni.
Bjursele, Västerbotten, säger jag.

Kliver över gränsen

2011-07-11T19:09:00.001+02:00

Passerar "Häggströms modehus i Lögdeå" och Surströmmingsmuseet.

Länsgränsen till Västerbotten är inom räckhåll. Inträder med andra ord strax i Det Egentliga Norrland.

Alla de där som kallar sig norrlänningar längs kanterna på E4:an är nu bakom oss. De hör oss inte längre. Vi kan andas ut.

Luften blir tunnare. Orden stockar sig. Björkarna står stolta på båda sidorna av vägen och applåderar vår entré.

Vi är hemma.

Rapport från vägen

2011-07-11T18:32:00.000+02:00

På Sibyllakiosken i Örnsköldsvik finns juvelen i snabbmatskronan: Royal Bearnaise Meal.

Den får Bajenburgaren på Medis att framstå som GI-snacks.

På väg

2011-07-11T12:33:00.000+02:00

Asfalten vibrerar. Dean Martin vrålsjunger "I'm gonna live until I die". Passerar

Musik för asfalterade vägar

2011-07-10T22:56:00.003+02:00

I morgon bilresa till Norrland igen. Cirka tolv timmar. Enkel väg.

Förut, när jag körde den här vägen mer regelbundet, när jag kände till varje liten asfaltsflisa på E4:an och var ensam i bilen, gjorde jag alltid blandskivor som skulle bära mig hela vägen fram.

Två låtar var alltid med. Två låtar som alltid när de dök upp hade den livsfarliga effekten att gaspedalsfoten tyngdes obönhörligt nedåt och när sista tonen klingat utsneglade jag alltid på en hastighetsmätare som pekade på siffran som var den aktuella bilens maxhastighet.

Den ena är från Teddybears era som hårdkokt hardcore, "Step on it":

Den andra är lika hårdkokt, men med mindre sprit och mer veganism, Refused med "Pump the brakes".

Från varmt till kallt

2011-07-10T17:09:00.001+02:00

Åker från solig skärgård, bryggbad och värmeslag till kargt fjäll, snökalla bäckar och enligt uppgift ca 4 grader på nätterna.

En tid för prövningar av både mental och fysisk karaktär.

För allra första gången

2011-07-09T17:49:00.001+02:00

En av de absolut fiffigaste sakerna med livet är att det finns så fantastiskt många saker att göra. Till synes oändliga. Så att man kan fylla varenda dag med ett "för-första-gången".

I torsdags gjorde jag flera saker för första gången, ett besök på Nivå 22 kanske är det mest notervärda.

I går höll jag en spontan arbetsintervju för första gången och i dag har jag både kört vattenskoter, hybridbil och vinkelslip för första gången i mitt liv.

Det tar aldrig slut.
Ständigt oskuld.
Ständigt obildad.

Det här livet alltså. Hörni.
Ibland tänker man att knark vore nåt.

Avtränad

2011-07-07T16:54:00.001+02:00

Har försökt att träna.
Två dagar i rad.
Fick ont.
Slutade.

Träningsvärk och lättja är det enda som står mellan mig och ett maratonlopp.

Så avgör du om musiken är bra

2011-07-06T14:58:00.006+02:00

Jag fortsätter min vetenskapliga exkursion.
Nu har jag nämligen hittad en kvalitativ metod för att avgöra vad som är bra musik, och vad som inte är det.

Så här:

I bilen fungerar inte radion. Det brusar och bär sig åt så att jag näppeligen kan urskilja NRJ från Radioteatern.
Där finns däremot en cd-spelare.
Första gången jag skulle köra bilen greppade jag en bunt slumpvisa cd-skivor ur en flyttkartong och tog dem med mig.

Tar en paus här för att besvara frågor som oundvikligen dyker upp:

Varför slumpvis?
Jag hade bråttom.

Varför flyttkartong?
Jag har inte packat upp mina skivor sedan flytten - på grund av Spotify.

Samma slumpvisa skivor som jag fick med mig in i kupén har sedan bott kvar i bilen som den enda musiken jag kan lyssna på - eftersom radion brusar och bär sig åt. Fem skivor som alltså spelats från första låten till den sista, ungefär fem gånger vardera.

De är: Broder Daniel "Saturday Night Engine", Wolf Parade "Apologies to the Queen Mary", Múm "Yesterday was dramatic, today is ok", Loosegoat "For sale by owner" och Cat Power "You are free".

Den sista är bäst.
Det visste jag inte innan, men det vet jag nu.
Den är nämligen den enda jag inte vill kräkas på vid det här laget. De andra skivorna har små guldkorn som jag kan skippa fram till, men Cat Power rullar fortfarande från första till sista spåret, utan avbrott och kli i fingrarna.

Det betyder att Cat Power inte tappar kvalitet efter omfattande repetition - ergo: bäst musik av dessa fem.

Idag blir det fem nya skivor.
Återkommer med rapport om cirka en månad.
Förstår att ni väntar spänt.

Vetenskaplig kuriosa: Uppmärksamma läsare noterade att alla skivorna har så kallad soft pack, alltså pappkonvolut. I den här specifika flyttkartongen finns bara skivor med dylika omslag.

Empiriskt bekräftat

2011-07-06T07:11:00.000+02:00

Ja.
Vetenskapen kan härmed konstatera att arbetsdagen blir bättre om man simmar några rejäla simtag arla morgon, innan kaffet, innan världen har vaknat.

Att underlätta sin vardag

2011-07-04T09:51:00.001+02:00

Jag inbillar mig att det skulle vara betydligt enklare att gå till jobbet om man startar dagen med:

- Soluppgång med havsutsikt från sovrummet
- Ett morgondopp från bryggan
- En termos med kaffe på samma brygga.

Jag ska testa tesen den här veckan. Återkommer med empiriskt underlag.

Festivalkrock my ass

2011-06-28T10:47:00.006+02:00

Svenska Dagbladet ropar idag ut följande på sin förstasida:
"Festivalkrocken: Dylan och Coldplay".

Tänk. Jag upplever det inte som en krock.

Det är som att någon skulle säga "Om du äter upp det där bajset kommer du inte att orka allt det här goda kattpisset jag har sparat åt dig i flera år".

Dylan har jag inget principiellt emot.
Inte alls.

Tvärtom har jag både sjungit "Don't think twice it's alright" och "Lay lady lay" för mina barn när de ska sova. Jag har dragit på volymen till "Subterranean Homesick Blues" vid ett flertal tillfällen på ett otal efterfester.

Men jag har också sett Dylan live.
Han spelade i två och en halv timme. Vajade fram och tillbaka, fullständigt oinspirerad och oinspirerande. Min kompis hånglade i en grässlänt bakom mig och hittade en engångskamera som han senare framkallade. Det var en skön raggarfamilj på bilderna. De föreställde deras tältsemester på någon oidentifierad svensk camping, med folköl, flintastek och trimmade amazoner.

Ni ser. Jag vinglar direkt iväg från ämnet.
Jag släpper Dylan omedelbart. För han var fullständigt ointressant. Han berättade ingenting av värde från den där scenen. Möjligen något sedelärande om tortyrliknande tristess.

Coldplay behöver jag inte ens prata om. Det vet ni redan.

Skarpa kurvor

2011-06-21T14:58:00.001+02:00

Nu en tur längs vägar jag inte kört på mycket länge. Slingriga vägar, fyllda i varje kurva med någon form av minnen. Jag trycker på gasen, precis som då, kapar hörnen på kurvorna och väntar på att bondgården och glasskiosken ska uppenbara sig.

Kalla mig rally

2011-06-21T14:17:00.001+02:00

Jag måste köpa en bil först.
Sen kan ni kalla mig rally.
Rally Johansson.

Ok?

Min gamla älg

2011-06-20T11:52:00.000+02:00

Ibland saknar jag twitter. När huvudet är fullt av välformulerad idioti och ordlängden är kort.

Då känns bloggen som en överviktig gammal älg med rullator.

När jag lockar fram den älgen ur sin skog vill jag att det ska betyda något. Att varenda formulering ska ha ett värde.

Jag får ge upp den idén.

Svar på tal

2011-06-17T17:15:00.001+02:00

Jag älskar rappa svar.

Som när min vän skickade in sina dikter till ett förlag med orden "Jag är en jävel på att skriva dikter" och ett tag senare fick svaret från redaktören: "Jag är en jävel på att refusera dikter."

Och så det här magiska svaret från (hör och häpna) SJ:

http://www.sj.se/sj/jsp/polopoly.jsp?d=19051&a=156043&l=sv&l=sv&intcmp=1156043

"Under resans gång har vi också närmat oss den oundvikliga döden. Men det ropar vi inte ut."

Musik är bäst på tv

2011-06-16T13:51:00.004+02:00

Under min tid som tv-producent var det en del av jobbet som jag uppskattade mer än allting annat. Musikläggningen.

Att kombinera bilderna med passande musik.
Att välja med omsorg, klippa om tempot i inslagen så att det tog fäste på musiken.

Jag gillade det alldeles för mycket. Programmen jag producerade blev fullständigt överlastade med musik och när jag vid ett tillfälle visade ett icke-färdigklippt reportage för min redaktionschef blev reaktionen: "Åh, en musikvideo".

Inte helt lyckat alltså. Jag gick vidare i livet.

Dessutom hade jag också en svårartad förkärlek för minimalistisk electronica och svårt larmande indierock. Som de här till exempel:

Och det här:

En kopp hat till lunch

2011-06-15T11:04:00.001+02:00

Sitter bredvid en man på McDonalds. Han är i 50-årsåldern och har en kollega/praktikant i övre tonåren på platsen mittemot. De får vänta en stund vid bordet på sina hamburgare och mannen orerar om hur personalen alltid blåser en på flera minuter, att de där jävla värdemenyerna är värdelösa och om "det vore riktigt värde skulle man ju få pengar i handen".

"Man borde läsa på lite mer om McDonalds regler. Så att man kan sätta dit dom när dom gör fel"

När exakt tre minuter har gått - han tittar ihärdigt på klockan - reser han sig med ett ryck, tar med sig sin halvätna stripspåse och marscherar mot kassan. "Kan ni langa hit maten nu?" Viftar med sina strips. "De här har ju kallnat så släng in två nya nu".

Han får sina hamburgare i handen, plus extra strips, går tillbaka till bordet och klappar sin kollega på axeln med ett "Så där. De ska fan aldrig få rätt."

Han ställer ner maten på bordet och varnar "Kolla burgaren, de där surfittorna har garanterat spottat i den. Det är så de gör."

Så öppnar han sin hamburgare och utbrister: "Vafaan, ingen jävla peppar." samtidigt som han reser sig upp med ett muttrande "Det här ska de fan få fixa till". Hans unga kollega, alltmer obekväm i situationen, men med ständiga små uppmuntrande skratt, berättar att det ligger peppar på brickan.

Mannen tvekar. Uppenbart inställd på att sätta dit de jävlarna på ett eller annat sätt. Men sätter sig till slut ner med ett "Jaha".

Sen fortsätter resten av deras mysiga lunchstund i ständiga utbrott och en syrlighet som fräter i hela lokalen.

Jag får ont i magen och ett osannolikt behov av syre.

Det är så här de ser ur alltså. Trollen. Jag hoppas att han inte upptäckt Internet, eller att den gulliga unga kollegan inte för det här hatiska arvet vidare.

Jag skulle ju bara äta.

Gulag

2011-06-14T16:47:00.001+02:00

Nästa veckas semester försvann dag för dag, bit för bit, och är nu bara en god tanke och en fåfäng förhoppning om vila.

Anledning: jobb.

Det är något grundmurat ruttet med det här upplägget.

En dag

2011-06-11T23:22:00.001+02:00

Idag har jag:

- Arrangerat fest för åtta tioåringar och två sjuåringar. Tema: fångarna på fortet.
- Burit kaftan i ylle trots 329 grader i solen, bara för att det var det enda plus glasögon som kunde göra min tolkning av Fader Fouras anständig.
- Bevittnat ett vattenkrig av massiva proportioner. Och lergräset på trägolvet som följde i dess spår.
- Monterat upp en discokula i vardagsrummet och sen deklamerat att man dansar tryckare bäst till Bryan Adams "Heaven" eller Jennifer Rushs "Power of love", men sen hört från trädgården att "My heart will go on" tycks ha ensamrätt i deras värld.
- Känt gryende moralpanik för att samma tioåringar högljutt skrålat med i Amarillos "Viiill du ligga med mig då?" på dansgolvet.
- Städat upp efter alltihopa.

Som en blandning mellan Bindefeld och en fritidspedagog alltså.

Nu: en fullständigt utmattad lyckokänsla.

Faran över

2011-06-10T10:59:00.001+02:00

Jag hann alltså. Med hög puls och andan i halsen. Alla sånger sjungna, alla kuvert mottagna. Allt under kontroll. Jag måste bara lära mig att vakna viktiga dagar. Fruktansvärd ovana.

I kyrkan stod för övrigt en bankomat.
Vinklad mot ingången så att man inte skulle missa den.

Innovativt. Men hur var det nu med månglarna i templet? Skola de icke fördrivas?

Helvete

2011-06-10T07:29:00.001+02:00

Det finns två personer som skulle kunna försova sig på en skolavslutningsdag.

Den ena är satan. Den andra är jag.

Jag älskar!

2011-06-09T23:59:00.004+02:00

Jag känner ofta ett spinnande kärleksrus för obetydliga saker och företeelser.

Några exempel.
Idag har jag älskat:
- Uttrycket godspeed
- Christian Kjellvanders "Songs from a two room chapel"
- En kollega som valde att ta en strid som hon hade kunnat ducka.
- En tandläkares pedagogiska stämma.
- Att sushin hade sjögräset på utsidan.
- En plötslig förmåga att vända ett krystat samtal till något väldigt konstruktivt och lovande.
- En folköl.

Ni kommer förstås att invända och säga att jag blandar ihop korten, att "älskar" är ett alldeles för starkt ord i sammanhanget.

I beg to differ.

Det handlar helt enkelt om en omvänd empatistörning. Samma klämda nerv som gör att jag kan börja gråta när jag ser en fullt frisk man med trasiga glasögon.

Jag bromsar in det här resonemanget nu.

Twitterbakis

2011-06-09T07:49:00.001+02:00

Första morgonen på två månader jag inte famlat efter telefonen för att kolla twitterflödet. Eller ja, visst famlade jag några sekunder mentalt innan jag kom ihåg att det var över.

Det känns tomt. Lite sorgset.
Att inte följa den där morgonritualen.
Att inte se vilka som ramlade hem vid fyra på morgonen och ännu inte vaknat och börjat censurradera sina meddelanden.

Kontot är fortfarande öppet, och jag har skickat och tagit emot ett par direktmeddelanden under gårdagen och kommer nog att titta in några gånger för att kika över axeln på några jag gillar lite extra. Men bara några dagar till. Sen stänger jag kranen, stryper tillförseln och andas in.

För det är ett slags lättnad också, bakom vemodet, precis som jag anade.

Jag behövde inte formulera mig på 140 tecken imorse. Jag fokuserade på att vakna istället.

Twitterslut

2011-06-07T16:29:00.008+02:00

För exakt två månader sen tog jag en öl på Restaurang Fridhem, bland bröder och systrar som glidit betydligt längre än mig nerför samhällets rutschkana. Jag var för tidig till en pokerkväll och tänkte fördriva tiden med en bok och en öl.

Men istället för att öppna boken började jag fingra på telefonen. Jag kom ihåg att jag för länge sen hade skapat ett twitterkonto under namnet Svenska Larm för att jag någon gång möjligen skulle använda det. Nu var det dags.
Dags att börja twittra under pseudonym. Anonymt.
Förutom för er som redan kände mig innan bloggen kom till.

Jag hade använt Twitter tidigare - i jobbet - och har redan ett publikt konto. Så jag var bekant med de grundläggande ramarna och spelreglerna. 140 tecken, rikta tweeten med hjälp av @, olika typer av twitterklienter etc.
Men jag kunde inte koderna, etiken, kutymen. Och framförallt ville jag testa att vara mer privat än vad mitt publika alter ego kan och får vara av tusen olika anledningar.

Så jag körde i gång. Jag tror att jag skrev sex eller sju inlägg inne på Fridhem. Testade vingarna, testade orden, tog hjälp av andra twittrare för att fatta koderna och språket. Beställde in ytterligare en öl samtidigt som någon trillade omkull inne på toaletten efter sin sextonde öl.

Jag fick respons. Några började följa. Redan där och då.
För korten på bordet och handen på hjärtat.
Twitter utan bekräftelse är noll och inget.

Oavsett om du lägger ut en länk till kvartalsrapporten för Sveriges förenade collieuppfödare eller om du twittrar om fläcken på dina jeans så är det responsen, svaren och retweetandet det som driver dig framåt.

Tänkta tankar, av oerhört banal art, är plötsligt inte bara din egen angelägenhet. De är inte bara fritt svävande i ditt huvud. De är plötsligt i ljuset. Till allmän beskådan. Och trillar de bara ner, okommenterade, så var det ju förgäves.

Jag kan skriva mycket om twitter. Om tjusningen. Om det förförande i att få inblick i människors liv som man aldrig hade träffat annars. Men det är många som redan skrivit mycket och bra om det.

Nackdelen är beroendet och tiden. Efter ett tag började jag i alla sammanhang fundera på hur jag bäst beskriver den uppkomnna situationen på 140 tecken. Jag drevs av att gå in och läsa i flödet så att jag inte missade något väsentligt. Jag drevs av att starta dagen med att bläddra i nattflödet där alla spärrar är lossade. Jag satt med handen på telefonen och tankarna cirklande i 140-teckensintervaller samtidigt som jag försökte hjälpa min dotter med läxan.

Det var anledningen till att jag snabbt satte en begränsning.
1000 inlägg eller 2 månader.
När jag passerade 1000 inlägg bestämde jag mig, som en vanlig missbrukare, att den andra gränsen var klokare. Och fortsatte. Till nu.

Nu bryter jag beroendet, lyfter blicken från skärmen, slutar fundera på fyndiga formuleringar. Lägger tiden på de som står mig närmast istället.

Det finns andra anledningar också. Som att den där inledande anonymiteten luckras upp efter ett tag, att någon bekant som kände till bloggen plötsligt har en kollega som också twittrar och så kryper igenkänningen närmare och omöjliggör det öppna skrivandet igen. Det som var poängen med ett anonymt konto. Jag fortsätter nog att följa ett tag, men sluta att skriva.

Så tack till twittrarna för mitt gästspel.
Tack för att ni lyssnade på allt från nonsens och lögner till ångest och sanningar.

Twitter ger hopp om mänskligheten.
Eller rättning: Twitter är ett bara ett verktyg, en teknisk plattform, en konstruktion.
Men många av de som valt att hänga där är fyndiga, kloka, roliga människor som vräker ur sig allt från skilsmässoångest och missbruk till populärkulturella insikter som jag inte hittat någon annanstans.

Som i verkliga livet. Fast öppet för alla. Och på 140 tecken.

Imorgon är det finito

2011-05-20T13:18:00.002+02:00

Det sägs att jorden ska gå under i morgon.
Eller ja, "det sägs" är andra ord för att nu är ytterligare en amerikansk pastor i farten.

MEN.
Om nu den här virrpannan skulle råka få rätt.
Då är det här två saker jag gjort min sista dag på jorden:
- Surfat på Dressmanns webbplats.
- Spelat i ett dansband.

Glam är mitt namn.

Kulturella svepskäl

2011-05-15T17:52:00.000+02:00

Strax teater.
Det var alldeles för länge sen.
Igen.

Ofta när jag ska beskriva varför jag bor i - eller inte tänker lämna - Stockholm drar jag fram Det Kulturella Utbudet ur bakfickan. Jag orerar om hur fint det är att ha Internationell Konst inom räckhåll, att det finns massor av teaterscener som spelar allt från Subversiv Performance till Litterära Klassiker och hur omåttligt tillfredsställande det är att kunna välja precis vilken Europeisk Indiefilm som helst på otaliga biografer. I kontrast då till den där Riksteateruppsättningen om döda hundar som en gång om året kommer till Folkets Hus eller den där Göta Kanal 8 - Kölhalningen som visas på juldagen och endast på juldagen i samma Folkets Hus.

Men handen fastpressad mot hjärtat. Hur mycket är det där Kulturella Utbudet bara inom räckhåll och hur mycket utnyttjar jag det egentligen?

Nej, precis.

Ett jävla svepskäl är vad det är. Kan lika gärna boka in höstens busstur till Göta Lejon och knipa vad som helst Vicky van der Lancken kastar åt mitt håll.

Lördagar vid sidlinjen

2011-05-14T09:38:00.001+02:00

Det är slut på lördagarnas sovmorgnar. I alla fall varannan vecka.

Istället står jag parkerad vid sidlinjen av en fotbollsplan, på de tider som underåriga fotbollsspelare av kvinnligt kön får tilldelade.

Ibland är det ändå njutning. Som ljumma majmorgnar på en konstgräsplan. Men det händer också att det är fem grader, regn och slirig grusplan.

Då förstår man de griniga delarna av läktarkulturen.

Semester... pfft

2011-05-13T17:17:00.000+02:00

Det var tänkt som en förlängd helg. En helg +1. En bonussemesterdag. Men känner mig redan utpumpad och har ett schema som överträffar tre normala arbetsdagar.
Återhämtning?
Vila?
Passivitet?

En dag ska jag ha en riktig semester.

Obekväm omgörning

2011-05-05T18:46:00.000+02:00

Planen var att piffa till gästtoaletten. Planen var en omtapetsering. Josef Frank-tapeterna hittades till fyndpris på Blocket. Tapetkunnig mor skulle smälla upp dem. Pang bara. Billigt, enkelt, ny känsla på toaletten.

Planen gick i stöpet.

När golvlist plockades bort rasade det ur rostigt grus från ett rör intill. Ytterligare golvlist togs bort och uppenbarade ett sönderrostat luftrör. Tapetseringen pausades. Vi behövde byta ut röret. Rörmokare tillkallades. Rörmokare konstaterade att röret måste bytas. Dock ingen läcka på grund av luftningsrör.

Rörmokare bokades in. Tapet och bräda som täckte röret plockades bort. Röret var ihåligt och sönderfallet av rost. Rörmokare var här idag medan hushållet var på jobb och skola.

När hushållet kommer hem från jobb och skola möts de av en toalett, ett handfat och en herrans massa rör utanför huset. Anar oråd. Låser upp dörren, går raka spåret till toaletten där golv är uppbrutet och rör sticker upp lite här och där. Synligt hål ner till nedervåningen, synligt hål upp mot vinden. Röret utbytt men toalett står ej att känna igen.

Återigen:

Planen var att sätta upp tapet.
Planen är nu att återställa ett sönderbombat garderobsliknande utrymme så att det blir en gästtoalett igen.

Tänder en cigarett och öppnar en folköl. Kontemplerar.

Ku Klux Klan snodde min tjej

2011-04-12T09:15:00.002+02:00

Bästa låten från Ramones under tiden.
Från en livespelning någonstans i Sverige 1981.

Det kommer

2011-04-12T08:56:00.000+02:00

Jag inser att jag lovade och sen drog mig undan. Jag vet att jag är flyktig. Men snart är det återkomst. Upptäcker twitter under tiden. Märkligt.

Återkomsten

2011-04-08T21:50:00.000+02:00

Det är så här det funkar med en blogg. Man hamnar i ett flöde, ett flammande uppdateringsflow, och sen döden. Eller tvärstopp.

Nu tar jag fart igen. För att jag behöver det. För att orden behöver det. För att det behövs i det här torftiga klimatet.

Men först ska jag dela en flaska vin med mina demoner.

På återseende. Inom kort.

Test

2011-03-11T23:50:00.002+01:00

Att handla en vattenkokare

2011-02-06T09:23:00.001+01:00

Inspirationen kom av sig efter den rubriken. Den är komplett, uttömmande, fullständig. Nu är bara frågan vit eller svart?

Kommande blogginlägg

2011-02-03T02:59:00.001+01:00

Fick också lite tid att fundera på oskrivna blogginlägg. De där jag har i spetsen på pennan men ännu inte hunnit pränta ner.

Ni får chansen att rösta fram vilket som ska komma härnäst. Räknar inte med röstningskaos här, men det ämne som får en röst vinner och får hamna i rampljuset först.

De nominerade är:
- Körskolan, en betraktelse från en handledarutbildning.
- Min kärlek till Kristina Lugn.
- Hur bristen på riktning och fokus blev ett slags karriär.
- Coldplay till Göteborg - hur förhåller det sig till kräksjuka?

Nu; försöka sova.

Dagens larm: Kräken

2011-02-03T02:45:00.001+01:00

Tredje dygnet med folklig och festlig maginfluensa i familjen. Sömnlösheten är tillbaka.

Och det på grund av det vidrigaste påfund till folksjukdom i världen.

Bara namnet. Vinterkräksjuka. Det andas inte positivism och framtidstro direkt. Jag bollar med begreppen i natten. Funderar på vilket namn som är minst befläckat, minst svart.

Maginfluensa, kräksjuka, vomerings... Nej.
Jag fastnar för Kräken.
Bestämd form pluralis.

Ljuskällor

2011-01-23T16:48:00.001+01:00

Belysning har alltid haft en central plats för urbefolkningen på Ekerö. Vi fick nyligen syn på det här praktexemplaret.

Expeditionen börjar lida mot sitt slut. Deltagarna är utmattade av alla intryck. Vi hoppas ta oss hem helskinnade.

Frälsningen

2011-01-23T14:14:00.001+01:00

Ekerö är ett gammalt fäste för gerillalaestadianer. De såg ljuset redan på 1300-talet. Det såg ut så här.

Problem direkt

2011-01-23T13:39:00.001+01:00

Gränskontrollerna till Ekerö är rigorösa. Vi parerade vakternas frågor med väl intränade svar och undkom vidare förhör.

De misstänkte oss trots detta för att vara pirater, men vi lyckades undkomma genom att lämna en betydande del av vår proviant i deras spartanska vaktkur.

Vi åker vidare, matdecimerade men med modet i behåll.

Resan tar sin början

2011-01-23T12:45:00.001+01:00

Expeditionens medlemmar har förberett sig i månader, år. Minutiös planering ligger bakom den här exkursionen mot främmande land. Det mytomspunna Ekerö.

Resan börjar här.

En dag på landet

2011-01-23T10:28:00.001+01:00

Den har inte börjat än, men snart.

Vi ska ta bilen ända ut till Ekerö, den pittoreska landsbygden med de vidsträckta ängarna och de strandade båtarna.

Ska se till att leverera bilder löpande, för det här kommer att bli en exotisk tripp!

Aftonbladet tappar greppet

2011-01-19T20:55:00.002+01:00

Ni som har läst den här bloggen förut.
Jo, precis, ni tre.

Ni vet att jag försvarar kvällstidningar. Nästan jämt. Det blir alltid läsvärt och fartfyllt när man ringer upp två personer som kanske inte hade en konflikt innan, men tycker olika och så har pajkastningen börjat.

Man ska undvika att bygga sin världsbild på det här förstås. Precis som man inte ska bygga den på Paradise Hotel. Men kvällstidningar adderar något vitalt till medielandskapet - som behövs.

Ibland blir den här konfrontationsjournalistiken för sökt, för konstruerad och... ja, sorgligt nog alldeles, alldeles påhittad. Fullständigt gripen ur luften skulle man kunna säga.

Senaste exemplet är Ricky Gervais framträdande på Golden Globe-galan. Han förvandlade sitt programledarskap till en regelrätt roast där han drev med allt och alla. Fantastiskt roligt dessutom.

Och Aftonbladet har i efterskalvet helt tappat greppet om verkligheten.
Eller håller sig benhårt till en helt egen verklighet.

För där har man sedan dess kunnat läsa att han fick "stjärnorna att se rött", att "Hollywood-eliten" tippar att han aldrig kommer tillbaka och att han upprört så många känslor till höger och vänster och men så fort man kommer in i artiklarna så finns inget citat, ingen källa som styrker det.

Största kontrasten blir i den här artikeln där han sägs ha "gjort sig ovän med playboygrundaren Hugh Hefner" bara för att några rader längre ner hitta länk till den här artikeln med den talande rubriken: Hefner gillar Gervais hån.. Och i artikeln "Påhoppen skakar Hollywood" hålls höga toner om att Ricky Gervais upprört massor av stjärnor medan den enda riktigt KRITISKA RÖSTEN från en STJÄRNA som grävts fram är... håll i er... tv-kritikern Mary McNamara på LA Times.

När det blir så här hipp-som-happ-journalistiskt så kan inte ens jag, försvararen av den polariserande journalistiken, förkämpen för konfliktdramaturgi, dra min kvällstidningslans. Tyvärr.

Sömnen är funnen

2011-01-19T20:46:00.002+01:00

Faran är över. Alarmisten har sovit.

Och jag ska inte vara en självisk jävel. Jag ska dela med mig av två goda trick för att somna, det ena ordnade min sambo, det andra är ett mentalt knep från bästa Anna.

1) Skapa en sovkoja. Ej att förväxla med de legendariska onanikojorna som myntades i Big Brother. En sovkoja är helt enkelt: en soffa, ett täcke under, ett täcke över, massor av kuddar. Även känd som sömnsandwich. Kan kombineras med valfritt svenskt tv-drama.

2) Andas in på Mårten, andas ut på Leo. Fråga inte. Bara gör.

God natt.

Sista hoppet: Mr Ford

2011-01-18T05:11:00.002+01:00

En hederlig western gick också bet.
05:10 och fortfarande vaken.

Men nu tror jag att jag hittat medicinen. Misstänkt för mord med Harrison Ford och Brian Dennehy. Jag anar redan en snackig historia i långsamt tempo med fullständigt ointressant handling.

När filmen slutar klockan 07:05 är det är dags att göra sig i ordning för jobbet. Eller så somnar jag nu och har knappa två timmars sömn framför mig.

Kom igen. Harrison. Gör det du gör bäst, var tråkig!

Dagens larm: Westernformuläret

2011-01-18T04:30:00.005+01:00

Obligatoriska scener i västernfilmer:

1. Stirrscenen.
Den rättrådige hjälten (kan vara både skurk och sheriff, men har den moraliska kompassen intakt) möter sin antagonist och de stirrar intensivt på varandra, förmodligen strax efter en våldsam revolvermassaker där de är de sista två som står upp.

2. Häst över vatten-scenen.
Kan återkomma vid flera tillfällen i samma film beroende på hur mycket transporter mellan Dodge City och OK Corral som ska genomföras. Hästarna rider genom ett spegelblankt vattendrag, gärna till pampig musik.

3. Utskjutningsscenen.
Hjälten och hans kumpaner är omringade i ett litet hus som peppras sönder och samman. Till sist är enda utvägen att försöka bryta sig ut och springa mot hästarna. I snitt dör två av dem. De andra kommer undan med valfritt sår i valfri lem, dock ej vital.

4. Den mexikanska flickan.
Någon gång under filmen måste de ta sig över gränsen till Mexico eftersom de vill undkomma mer eldstrider och slappa lite med ponchos. I den mexikanska byn Tijuares eller San Juan finns alltid en mörk skönhet, vars brorsa är en mexikansk hotshot och som hjälten blir förtjust i men måste lämna med en klapp på kinden - för han är ju fri som vinden.

Ambivalens

2011-01-18T03:45:00.004+01:00

Men nu blev det svårt. Ice Road Truckers på TV4, Billy The Kid (Kris Kristofferson) och Pat Garrett (James Coburn) på TCM och Magnum på TV6.

Natt-tv at it's finest.

EDIT: 03:57
Bob Dylan skymtade i en biroll i västernrullen från 1973. Det avgjorde saken. Bob Dylan måste ju få mig att sova. The times they are a-changing.

EDIT: 04:15
Bob Dylans (om det verkligen är han) karaktär kallas för Alias och är en jävel med knivar. Nitade just en prisjägare. Men gör han mig sömnig? I vanliga fall ja, i natt nej. Jag orkar inte ens imdb:a filmen för att kolla om det verkligen är han.

EDIT: 04:27
Kunde inte hålla mig. Jag kollade. Det är Dylan, och det var tydligen så att han mer eller mindre tjatade sig till att få vara med i filmen eftersom han var så fascinerad av Billy the Kid. Soundtracket är också Dylans, minus (misstänker jag) de rullande banjopartierna som ackompanjerar alla duellscener. Nyss spelades "Knockin on heavens door". Fin låt. Finare i original än när Axl tweakade till den.

Sömnlöshet natt 2

2011-01-18T03:10:00.003+01:00

Börjar förstå våndan av att inte kunna sova.

Jag har aldrig haft det problemet.
Jag har kunnat somna under en death metal-konsert, i tvångströja med tvångsuppspärrade ögon, på vilket underlag och i vilket klimat som helst. Jag sluter ögonen, så sover jag. Väldigt praktiskt, väldigt bekvämt.

Visst har det funnits episoder med skruvande i sängen, tankar som inte slutar snurra och en gatlampa som lyser in i rummet på ett plötsligt och obegripligt störande sätt.

Men det har inte varit sömnlöshet.
Det här är sömnlöshet.
Att för andra natten i rad inte ens känna sig trött.

Jag bläddrar i mentala kartoteket efter botemedel; varm mjölk? klassisk musik? bryta förbannelsen med lite frisk luft? en rask promenad och sen i säng? ett bad? eteriska oljor? kamomillte?
De kommer inte att göra varken till eller från. Jag känner det.

Testade en spellista med musik som jag brukar somna till. Intet. Nu kom jag på mig själv med att analysera texterna, "aha, Johnny Cash sjunger refrängen med olika nyanser och byter ut de där nyckelorden för varje vända i Mercy Seat". Eller så ligger jag och funderar på vilken låt som kommer efter den här och till slut blir jag så rastlös att jag måste trycka fram nästa låt efter 20 sekunder bara för att få veta.

Idioti.
Tyvärr.

Nu får det bli tv. Ge mig ett sömnigt drama. Ge mig Keanu Reeves i hans allra sämsta roll.

Music for mondays

2011-01-17T14:12:00.003+01:00

Dags för Pixies. Live. Från 1988.
Märk hur ung och tunn Black Francis är.
Märk de fantastiska textraderna.
"Hey, must be a devil between us / or whores in my head"
och
"The sound the mother makes / when the baby breaks".
Märk väl gott folk, märk väl.

Mattfest

2011-01-17T13:42:00.004+01:00

Eftersom det här under en kort period, cirka två inlägg, var en fullfjädrad inredningsblogg och knappt stod att känna igen, så tänkte jag att det var på sin plats att upprätthålla traditionen.

Min inredningsspaning:
Heltäckningsmattan är på väg tillbaka.

Jo. Det är sant. Jag är ganska säker på min sak. Den utskällda, allergiframkallande, otvättbara och ohygieniska heltäckningsmattan är snart här igen. Med full kraft. Den är inte längre en angelägenhet för murriga tvåstjärniga hotell och finlandsfärjor, den kommer snart att vara en angelägenhet för alla. I var mans hem.

Som den trendsetter jag är lanserade jag den här vågade idén hemma.

Min sambo är dock inte övertygad - varför den här idén om att införa heltäckningsmattor i hela huset fått lite slagsida. Nu lutar det åt stora, flyttbara mattor istället. Livet är en kompromiss.

Men det blir nog fint också. Den typen av mattor kan man dessutom frossa i och köpa online. Bland annat här.

Sömnlös i Hökmossen

2011-01-17T03:39:00.001+01:00

Hög på kortison gör det snudd på omöjligt att sova. Kroppen signalerar trötthet, massiv och intensiv sådan. Men huvudet vill annorlunda. Och huvudet styr mer än man vill erkänna. Så nu har huvudet bestämt att jag ska titta på en mycket ointressant Golden Globe-gala. Tack.

Proportioner

2011-01-07T15:00:00.000+01:00

Det är först när man har 1000 bitar jordglob som man inser hur stora
Atlanten och Stilla havet verkligen är.

Tidlös tidsmarkör

2011-01-05T21:01:00.002+01:00

Och apropå 80-talet så hette min första tv-baserade musikupplevelse Bagen och leddes av Cia Berg (dåtidens Kitty Jutbring som också hade frontat Ubangi med Orup och senare Whale med Henrik Schyffert). En av musikvideorna jag uppskattade mest var den här. Som fortfarande håller måttet.

80-talet på en dag

2011-01-05T20:26:00.002+01:00

Det började redan på morgonen. Dottern knäpper på Nintendo Wii och det där ljudet är intakt från 8-bitars-konsollen. Super Mario är fortfarande samma Super Mario och när han kommer ner i underjorden är det samma molltoner som spelas, om än i polyfon tappning och med förstärkt basfrekvens.

Så tar vi oss till ett butikskomplex. De ska få välja kläder för julklappspengarna. Jag sitter tålmodigt utanför väntrum efter väntrum och ser nät-linnen, färgglada prick-klänningar och neonfärgade hårband passera revy. Hade märkena bara varit Takano och Boy Toy så hade tiden stått fullkomligt stilla. I butikens högtalare spelar de Limahls Neverending Story. Den var inte ens bra på den tiden.

Vi stannar till på macken på väg hem. Där, på den sista kvarvarande skivbutiken i Stockholm, OKQ8, står en hitsamling på översta hyllan, layoutad som tidningen Okej. Synth på en cd, svenskt på en och hårdrock på en. Jag tummar på den och inser 1) att jag redan har alla låtarna, 2) att det tar mig en kvart att sätta ihop samma samling i Spotify och 3) att jag aldrig köpt en samlingsskiva i mitt liv och ser det som ett oroväckande ålderstecken att jag en millisekund övervägde det. Så jag ställer tillbaka den igen.

Väl hemma är det Jönssonligan på tv. Matiné. Ulf Brunnberg som Vanheden, med den där ryckigheten, stockholmsglidandet, hatten, illasittande kavajen, käckheten. Det är fruktansvärt. Nu. Eller rättelse; det skulle ha varit fruktansvärt nu om det var den absolut första kontakten med Vanheden. Men hela den svenska filmfarsen sitter i den delen av hjärnbarken som härbärgerar barndomsmyset. Hippomysen. Så Vanheden passerar, i ett nostalgiskimmer.

En annan kanal visar Göta Kanal och ytterligare en annan visar originalfars. Trettondagsafton på någon Fredrikshovs, Fredriksbergs eller Fredriksskans friluftsscen med Eva Rydberg. EVA RYDBERG. Jag gillade henne också, och Nils Poppe. När de var på tv var man i fred, och någon vuxen var förmodligen full och det doftade lingon och vodka i villan. Men Eva Rydberg är alltså fortfarande på Fredrikshovs, Fredriksbergs eller Fredriksskans friluftsscen och gör sina farser.

80-talet ramlar tungt över mig. Över hela dagen.
Som en rumpvarm saccosäck.
Obehagligt och välkommet på samma gång.

Sista dagen

2010-12-31T19:55:00.000+01:00

Sista dagen i alpbackarna. Sista dagen på 2010. Två avslut som känns
sådär. För båda har varit smått makalösa. Men allt fint har ett
slut och det finns ju inget som säger att 2011 blir sämre.

Fortfarande helskinnad

2010-12-27T17:31:00.000+01:00

Fem timmar i backen. Inget brutet, inget stukat.

Det är nog i morgon det händer. När försiktigt trevande byts mot
dumdristigt övermod. När pisterna lämnats för pudersnöåkningen
och höghastighetsloppen.

I morgon. Det är då det smäller.